←  XII.
Karin Brandts Dröm
av Gustaf af Geijerstam

XIII.
XIV.  →


[ 147 ]

XIII.

Flere dagar förgingo, under hvilka Cecilia helt och hållet behöll sin sorg för sig själf. Karin led däraf och led dubbelt, emedan hon förstod, hvaraf systerns förtegenhet kom. Mellan de båda systrarna hade nämligen, alltsedan Karins kärleksförbindelse till den unge främlingen inleddes, ett nytt förhållande inträdt. Om Cecilia anade något eller icke, fick Karin aldrig veta. Blott ett kände hon, att hon icke kunde närma sig systern som förr, och dörren mellan de båda flickrummen, hvilken förr alltid stått öppen, var nu oftast stängd. Första gången detta skedde, mindes Karin väl, och därför fann hon, att felet till det missförhållande, hvilket inträdt mellan dem båda, var hennes. Ingenting kunde hon heller göra därvid, ingenting ändra. Att anförtro sin egen hemlighet åt en annan syntes henne vara det omöjligaste af allt. Hennes allena var denna hemlighet, djupt i [ 148 ]hennes själ hade den danat sin värld för sig, olik allt annat på jorden. Förrän Karin lät en annans blickar, vore det ock en systers, falla på denna dolda skatt, förr ville hon dö.

Men innerligt gärna hade hon velat närma sig systern, och större än den måhända var, målade sig Karin den smärta, hvilken drabbat Cecilia. Vänligt hade hon önskat få smeka systern och lyfta bördan bort. Men för hvar gång, hon ville närma sig Cecilia, fann hon, att vägen dem emellan var stängd, och de försagda försök härtill, som Karin gjorde, tycktes den äldre systern länge icke vilja se.

För hvar dag som gick blefvo emellertid nätterna längre och ljusare, och midsommaren kom allt närmare. De gamla träden på gården stodo fullöfvade, trädgården glänste hvit som fullsatt med jättebuketter af hvita blommor. Fruktträden smyckades med sin korta, bedårande försommarskrud, och syrenbuskarna hängde fulla af svällande knoppar. Då fick Karin sitt första bref från Paris. På omvägar kom det henne i handom, och hvilken väg hennes hjälte valt för att skaffa det fram, fick hon aldrig i veta. Karin grubblade ej heller däröfver. Hon bar blott brefvet som en hemlig skatt obrutet i sin klädningsficka, och först på eftermiddagen smög hon sig upp på sitt rum, där hon stängde [ 149 ]dörren och läste sitt första kärleksbref, glömsk af allt annat än den onämnbara, hemliga källa, hvilken omskapat hela hennes lif. Långsamt och tyst läste hon det långa brefvet, som berättade om ett främmande land och den stora världsstaden, om nya, underfulla tankar, om kampen långt borta för tankar och nya människoöden. Bland allt detta fann hon ord om sig själf, varma, glödande ord, som fingo hennes hjärta att klappa, förhoppningar om en framtid, löften att en gång skulle han komma för att hämta henne, som väntade, som aldrig kunde svika, som älskade honom öfver allt. Allt detta mottog Karin, medan sommarens ängar stodo gröna, och solen värmde jorden, hvilken gaf blommorna färg. Det kom med visshet om, att hon skulle vänta och hoppas. På samma gång öppnade detta bref liksom hela världen för henne. Liten och obetydlig, som Karin kände sig, blef det henne ett nytt under, att någon, hvilken lefde midt inne i allt det härliga och stora, som hon drömde sig fanns i världen, kunde sitta där och tänka på henne, gifva henne en plats hos sig, nå henne med sin längtan och kanske en dag bära henne bort på starka armar, dit, där all lifvets fullhet växte stor, så att den skrämde, blott genom den fullhet, som aningen gaf.

[ 150 ]Allt detta och mera därtill strömmade från de tunna papperens blåa linjer öfver Karin, och ur allt, hvad hon kände, gömde hon som det dyrbaraste stillheten själf, hvilken vissheten att vara älskad föder. Med brefvet i sin hand såg hon genom det öppna fönstret ut genom almarnas grenar i trädgården, och det syntes henne vara en outsäglig lycka att så få vänta som hon.

Plötsligt hörde Karin, att Cecilia kom in i det yttre rummet, och snabbt vek hon samman brefvet, sköt in det i sitt kuvert och gömde skatten i den öfversta byrålådan under de hvita, släta linnena, hvilka hon själf väft och sytt, och som doftade af lavendel och kryddor. Så stängde hon lådan och tog för första gången i sitt lif nyckeln ur låset. Hastigt öppnade hon dörren för att gå ut genom Cecilias rum, rädd att med en min förråda sin lycka.

När Karin kom in, satt systern vid den utdragna klaffen af en liten mahognysekretär och skref på något, som såg ut att vara ett bref. Ängslig som hon nu var att möta några frågor, ville Karin utan vidare skynda förbi för att komma bort, lika godt hvart.

Men Cecilia tycktes icke vilja låta det ske.

— Hvart går du? sade hon.

[ 151 ]— Ingenstans, svarade Karin kort, ännu med handen på låset.

Då hörde hon Cecilia säga, torrt och kallt och bittert:

— Har du inte tid med mig en liten stund?

Tonen i systerns röst lät så oerhördt pinad, att Karin förskrämd for tillbaka. Den skar in i hennes glädje, som om ett hvasst järn sårat hennes innersta. Hastigt gick hon närmare.

— Jag vill ju så gärna få tala med dig, sade hon. Det är alltid du som inte vill.

Då öfverraskades Karin af, att den eljest så lugna och behärskade systern, till hvilken hon vant sig att se upp, och hvilken hon aldrig, så länge hon kunde minnas, sett i ett sådant tillstånd, plötsligt bröt ut emot henne, som hade hon gjort henne ondt.

— Du ser ingenting, ingen ser någonting, ingen har jag att gå till.

Cecilia drog den yngre systern ned till sig i hvardagssoffan, och hon måste lägga band på sig för att icke brista i gråt.

— Far vill tvinga mig att gifta mig med patron Skotte på Elfshammar, sade hon. Jag känner honom icke. Jag vill det icke. Jag gör det aldrig.

Karin kände blott, hur allt, som nyss varit så jublande ljust, plötsligt försvann i mörker. [ 152 ]Det hon anat och skjutit ifrån sig, emedan det var så bittert och så tungt, var alltså sanning. Sant, sant, sant.

Cecilia fortsatte:

— Det är slut med fars pengar. Han har berättat mig allting. Om jag gifter mig med den rike mannen, räddar han far.

— Då måste du ju göra det, sade Karin efter en paus.

Som ur ett töcken kom det för Karin, att hvad som nu hände bar på en verklighet af hårdare och liksom mera tvingande art, än hon själf någonsin mött. Hon tog plats midt emot systern och såg för första gången, att Cecilia på denna korta tid blifvit förändrad, äldre liksom både till utseende och sätt.

Cecilia lugnade sig, när hon mötte systerns blick. Därpå började hon berätta om alltsammans. Klokt och klart redogjorde hon för, hvad som händt.

— Jag kan icke göra far till viljes i detta, sade hon. Gifta mig med en man, som är mig emot, är mig omöjligt. Jag gör det aldrig.

Karins kinder blossade, och inom sig kände hon, hur hennes egen hemlighet, hvilken ända till denna stund varit henne en ogrumlad lycka, plötsligt började svida och bränna, som hade hon ett glödande järn inbrändt i sitt bröst.

[ 153 ]— Hvad gör du då nu? frågade Karin andlöst. Hvem skrifver du till?

Cecilia mötte lugnt systerns blick.

— Till mormor, sade hon.

— Vet far det?

— Nej. Hvad bryr han sig om mig?

Hemskt och outgrundligt på samma gång syntes Karin allt detta.

— Jag trodde, du skref till någon, som du kanske höll af, sade hon och rodnade i samma ögonblick öfver sina egna ord.

Cecilia log.

— Höll af? sade hon bittert. Hvem finns här att hålla af? Inspektorn kanske? Eller fars kusk? Det finns ju sagor om sådant. Barn!

Hon reste sig upp och gick ett slag öfver golfvet. Kraftig och välbyggd var hon, en mogen kvinna, som syntes ha lämnat barndomen långt bakom sig. Karin förstod det och kände sig liten som aldrig förr.

— Hvad vill du mormor? frågade hon skyggt.

För Karin var mormor endast inbegreppet af stränghet och omutlig fordran på lydnad och undergifvenhet. Mormor var som den barska styfmodern i sagan, hvilken skrämmer alla till tystnad, och som ingen vågar göra [ 154 ]emot. För egen del hade Karin af mormodern egentligen det minnet, att hon darrat inför hennes blick och fruktat för hennes bannor.

— Mormor är en bra kvinna, sade Cecilia. Hon skall förstå, hur ensam jag här står, och hur det är för mig, som ingen mor har haft. Därför skrifver jag till henne. Kan hon icke hjälpa mig, så kan ingen.

— Och far? sade Karin. Hur ska det gå med far?

— Fabian Skotte öfvertager Skogaholm på arrende eller köper gården, hvad jag än må svara. Och då är far räddad i alla fall. Fabian Skotte har gifvit sitt ord därpå, och det kommer han att hålla. Det är icke för att rädda sig från nöd, far vill offra mig. Det är för hans heders skull, för att han lofvat bort mig, han begär detta offer af mig. Far tror så själf, men han bedrar sig. Han skulle icke försöka tvinga mig, om han ej fått för sig, att Skogaholm kan behållas inom släkten genom mig. Det faller sig också lättare för honom att känna sig stå i förbindelse till en måg, än till en oskyld. För sitt högmods skull vill han offra mig. I mitt hjärta finns ingenting, som bjuder mig att denna gång lyda.

Därmed satte sig Cecilia åter till skrifbordet.

[ 155 ]— Gå nu, sade hon. Brefvet måste ju en gång skrifvas färdigt, eljest får jag ingen ro.

Karin gick. Bort genom hagen gick hon, ned till stranden, där sanden låg hvit och vågorna sköljde upp bredvid hennes fötter. Där satt hon och såg undersam bort öfver vattnet, där sommarskyarna speglade sig, till dess att en vindkåre kom, som blåste bilden bort.

För första gången hade det i Karins omedelbara närhet händt något, hvilket liksom lyftat på den luftiga slöja af lycka och dröm, som hennes ungdom bredt öfver lifvet och verkligheten. Inför det lugna mod och den beslutsamma rådighet, hvarmed systern handlade, stod Karin främmande. Karin förstod icke dessa egenskaper hos systern. Att handla så starkt och målmedvetet, göra det på egen hand och utan att fråga någon! Detta syntes Karin vara ett underverk, oförklarligare än allt annat hon mött i lifvet. När hon i samband härmed försökte tänka på fadern, snörde sig hennes hjärta samman. Det var synd om honom tyckte Karin, synd att hans dotter gjorde honom emot och för att få hjälp mot sin egen far vände sig till främmande. Och det värsta var, att i dessa planer hade hon, Karin själf, mot sin vilja blifvit delaktig.

Så satt Karin denna juniafton vid stranden [ 156 ]och fann till sist dock en tröst för sina sorgliga tankar i den omständigheten, att det icke var hon själf, som behöfde tänka på giftermål med en tråkig man, utan systern. Vid tanken därpå började hon längta efter brefvet, som låg gömdt i hennes öfversta byrålåda. Därför reste hon sig upp och gick hemåt. Rundt om henne föllo björkarnas skuggor lätt öfver gräset, aftonsolen dalade, och nära henne i hagen gol göken, klingande och gällt. Bort flögo sorgerna, och Karin gick hemåt, fylld af sin hemliga glädje, och småsjöng för sig själf.

På trappan upp till gårdsplanen mötte hon Jonsa, som kom med en säck potatis på ryggen och var på väg in till sig.

— Jag tror man sjunger, sade Jonsa och ställde ner säcken.

Karin nickade.

— Hvarför månntro man sjunger? fortfor gumman.

— Det vet man väl aldrig, svarade Karin.

— Åjo men, vet man så, menade gumman.

Hvem hon i detta ögonblick tänkte på af sina gamla kärestar, är icke godt att säga. Men när Karin gått förbi henne och försvunnit genom stora förstugudörren stod gumman ännu kvar och log sitt menande löje i solskenet. [ 157 ]Därpå tog hon åter potatissäcken på ryggen och gick pustande in till sig.

Cecilia åter satt ensam kvar i sin kammare och skref. Långt blef hennes bref, och mer än en gång fick hon skrifva om, hvad hon påbörjat. Ty de ögon, hvilka skulle läsa, det hon skrifvit, voro skarpa och granskande samt vana att upptäcka fel. Men till sist låg dock brefvet färdigt, affattadt i klara, bestämda ord och skrifvet med en fast, redig handstil. Sådant det nu var, fick det förblifva. Och när postväskan nästa gång skulle sändas, gick Cecilia själf ned till stranden och stack i hemlighet det dyrbara brefvet i handen på fiskar-Anders, som stod vid båten, färdig att skjuta ut den och ro postväskan öfver till Klefsjöns andra sida, där landtposten skulle afhämta den.