Karin Brandts dröm 1904/XIV
| ← XIII. |
|
XV. → |
XIV.
Fiskar-Anders fick denna tid dubbla hemligheter att bevara, och han hade nog sina tankar för sig själf, när han tog emot de olika brefven och lämnade dem ifrån sig åt postbudet. Men han sade sig själf, att en slant var god att ha, isynnerhet den man fick i hemlighet. Då behöfde gumman inte räkna och bråka, som hon gjorde med det han fick för fisken. Något skulle väl en ärlig karl ha till en sup eller en tugga snus. Att det kunde ligga en fara för honom själf i detta maskopi, anade fiskar-Anders, och för att ingenting behöfva veta, gjorde han heller inga frågor. Tog bara brefven och slantarna och gjorde, som han blifvit befalld. Genom det att posten gick så sällan, blef i alla händelser förtjänsten icke stor, och något extra vankades icke hvar dag.
Med det att posten kom så sällan, hängde också tillsammans, att den, som då för tiden mottagit ett bref, nog tog rundlig tid på sig, innan han kom sig för att besvara det. Också började trädens blad gulna, och ute på åkern stod hafren i skyl, innan gamla hennes nåd på Malmhyttan lät någon på Skogaholm ana, att dotterdotterns bref kommit henne i handom.
Saken var äfven den, att den gamla frun fann brefvet svårt nog att besvara. »Man bör icke lägga sig i andras giftermål, däraf skördar man endast otack samt råkar i förtret och än värre calamiteter,» var en maxim, hvilken hon städse plägat uttala, och hvilken hon i hela sitt lif obrottsligt hållit. Att nu på gamla dagar tränga sig mellan barken och trädet var henne mycket emot. Å andra sidan erkände hon ju, trots allt, att hon dock var flickans rätta mormor, och sina barns äktenskap, såväl söners som döttrars, hade hon städse plägat utan hänsyn till ofvan nämnda gyllene lefnadsregel både ordna och besluta öfver. Den ende, som i sin tid förmått öfvervinna hennes makt, var — som hon heller aldrig kunnat glömma — just Magnus Brandt, hvilken mycket mot den gamlas vilja blifvit gift med hennes äldsta dotter. Därför hade hon såväl mot honom som mot hans barn känt sig främmande, och denna känsla gjorde, att hon nästan betraktade dem som bipersoner inom familjen, med hvilka hon till sin egen lycka, helst då hennes egen dotter var död och borta, strängt taget icke behöfde taga någon befattning.
Men den gamla frun hade därjämte i detta som i andra fall sitt hufvud för sig, och att förutsäga hur hon skulle komma att handla i en viss gifven sak, hörde till omöjligheterna. Många hade försökt sådant, men ingen hade hittills lyckats. Otaliga voro också historierna om de öfverraskningar, hvilka hon i dylika fall beredt släkten. Nu var saken den, att Cecilias bref hade tilltalat den gamla. Dess klara, enkla ton, fri från alla öfverdrifter och allt, som kunde kallas känslosamhet, hade väckt genklang hos mormodern, hvilken eljest icke var lätt att göra till lags. Att flickan så resolut vändt sig till henne själf, väckte hos den gamla frun öfvertygelsen, att Cecilia var en kvinna med urskiljning och förstånd. Bara att flickan vågat skrifva på egen hand och därtill skrifva till henne, slog an på mormodern som något ovanligt tappert och modigt. Sådant kunde icke lämnas ur räkningen, när svar skulle afgifvas. Därför dröjde gamla hennes nåd på Malmhyttan länge med att bestämma sig. Hur hon skulle handla och svara öfvervägdes omständligt och noga. »Så hux flux blir väl inte bröllopet,» resonerade hennes nåd, »och att lära sig vänta är nyttigt för ungdomen.»
Men när till sist det efterlängtade brefvet afsändes, var det vänligt och kort, nämnde klokt och försiktigt ingenting om, ens att Cecilia skrifvit, ännu mindre om innehållet i hennes bref. Mormodern sände sin dotterdotter endast en enträgen bjudning att snarast möjligt göra ett besök på Malmhyttan och stanna där någon tid samt slöt med vänliga och formella hälsningar till söta far och syster, hvilka på detta sätt under några veckor skulle nödgas umbära Cecilias sällskap och hjälp i hemmet.
När Cecilia mottagit detta bref, klarnade hennes ansikte för första gången under denna långa tid. Icke ett ord fanns där, som kunde tagas ens som antydan om ett löfte. Mycket väl kunde hon tänka sig att mormodern skrifvit så, endast för att få tillfälle att inverka på henne och förmå henne böja sig för faderns vilja. Men så läste icke Cecilia brefvet. I själfva dess ton låg något, som gjorde henne lugn, något kärft vänligt och på samma gång nästan moderligt. Därför kände Cecilia vid läsandet af detta bref, som om en stark hand fattat hennes och lofvat henne stöd. Och hennes instinkt sade henne att just det, att mormodern dels låtit henne vänta så länge, dels icke med ett ord omnämnt hennes egen skrifvelse, var ett godt tecken.
Magnus Brandt mottog brefvet till läsning samma afton, medan han och döttrarna sutto vid kvällsbordet. Han påsatte glasögonen, hvilka han måst anskaffa, då hans ögon under de sista åren blifvit svaga, och läste betänksamt igenom det hela. När han läst alltsammans två gånger, sköt han papperet tillbaka till dottern, afslutade hastigt måltiden och steg upp från bordet. Först sedan fadern gått in till sig, lät Cecilia systern läsa hvad mormodern skrifvit.
Full af stridiga tankar läste Karin i sin tur detta bref, hvilket dröjt så länge och, när det nu kom, innehöll helt annat, än hvad någon af systrarna kunnat ana.
— Tror du, far låter dig resa? sade Karin eftertänksamt.
— Far kan nog icke säga nej, sade Cecilia småleende.
Hon smålog, emedan hon visste, hur mäktig mormodern var, och att ingen i släkten gärna motsatte sig hennes vilja. Dock låg ingenting af triumf i hennes röst, som skulle hon gladt sig åt att med kvinnlig förslagenhet ha besegrat fadern. Hennes ansiktsuttryck var blott lugnt och fast som på den, hvilken tagit de första stegen för att gå sin egen väg och är besluten att fortsätta.
— Kommer du aldrig hem mer? var Karins andra fråga.
— Hvad vet jag? blef svaret. Har någon frågat mig om, hvad jag vill, eller hvad som skall ske? Jag reser, för att jag icke kan annat. Råda öfver mig själf får jag aldrig.
Detta var mer, än hvad Karin kunde fatta, och för första gången i sitt lif fick hon en aning om, hur olika människors naturer äro, och hur olika vägar de därför måste gå. Känslan af, hur starkt hon själf var bunden, och hur lycklig hon därigenom var, kom öfver henne, och tyst frågade hon ånyo:
— Är det det bästa du vet att råda öfver sig själf?
Cecilia måste se på systern, när hon uttalat dessa ord. Så varmt och stilla ljöd hennes stämma, en sådan skygg glans kom plötsligt öfver hennes drag, som hade hela ansiktet lysts upp af ett ljus, hvilket kom inifrån. Undrande öfver systerns ord, strök hon stilla Karin öfver håret.
— Du drömmer ännu, sade hon.
Och Karin kunde ingenting svara henne.
Följden af detta bref blef emellertid, att Cecilia några dagar senare, försedd med en väl packad reskoffert, innehållande allt af kläder och kvinnliga prydnader, som i hemmet sällan kom i bruk, samt en reskassa, afsedd för drickspenningar och småutgifter, en höstmorgon i oktober afreste för att göra besök hos mormodern, hvilken hon ej sett, sedan hon var barn. Magnus Brandt var till och med glad att så skedde, och vid afresan sade han till dottern:
— Kom ihåg, att med din mormoder kan du tala om allt, hvad du vill. Hon har hjärtat på rätta stället, om man bara förstår sig på henne. Hvarför hon just nu inbjudit dig, vet jag ej. Men jag anar, att hon erfarit något om de planer, som stå i förbindelse med din framtid. Lyssna därför till hennes råd. Och kom åter med vilja och mod att göra det rätta. Då går allt bra.
Cecilia hörde dessa faderns ord, och hon sträfvade fåfängt att synas lugn. Skygg för att gifva och mottaga smekningar hade hon alltid varit. Och i detta ögonblick kände hon denna egenskap som en olycka för sig själf, ja nästan som ett lyte. Medan fadern talade, hade hon mött Karins blick, och då hon däri tyckte sig läsa något, som liknade en förebråelse, blef det henne med ens så bittert och tungt att veta, att hon nu stod här för att säga farväl, kanske på helt annat sätt, än fadern anade eller ens någonsin skulle få veta. Känslan för fadern, som varit det högsta för henne, denna inrotade vördnadskänsla, med hvilken hon kämpat så tungt och så ensam, innan hennes beslut mognat, kom öfver henne med sådan kraft, att hon helst velat kasta sig om faderns hals, gråta ut hos honom och säga honom allt. Men hon förmådde det icke. Den värme, som låg bunden inom henne, löste sig icke så lätt, och själfbevarelseinstinkten befallde henne äfven att vara hård nu för att icke en gång senare helt förhärdas.
Med återhållen rörelse räckte hon fadern sin hand och sade vemodigt:
— Jag vill göra, hvad som är rätt, far. Det vill jag. Kunde man bara veta det alltid?
Magnus Brandt höll dottern om båda armarna och såg in i hennes ansikte.
— Nånå! genmälde han med ett försök att skämta. Vi skiljas väl icke för lifvet.
— Nej, nej, svarade dottern, och sprang hastigt upp i den gamla sufflettvagnen, som väntade. Karin satt där redan för att följa systern till stora landsvägen, där ägorna togo slut.
Så for Cecilia Brandt bort från sin faders gård, bort från den plats, där hon haft det så ondt och så godt, den enda plats hon riktigt kände på hela jorden. Våldsamt ryckt loss och utkastad i världen kände hon sig. Ingen annan hade hon att förtro sig åt än en syster, hvilken hon vant sig betrakta som ett barn, och inte ens åt henne kunde hon förtro sig så, som hon velat. När nu vagnen kom fram till allégrinden, vände hon sig om och såg i en sista blick sitt hem genom den långa raden af aflöfvade träd. I samma ögonblick började regn falla, och Johan måste hoppa ned från kuskbocken för att slå upp suffletten.
Som om hon trott sig vara ensam, kröp Cecilia samman i sitt hörn och slöt ögonen. När Karin efter en stund lade sin hand på hennes för att taga afsked, spratt hon till, som hade hon blifvit väckt ur en djup sömn. Utan ord kysste hon systern till farväl, och från dikesrenen, där Karin stod kvar, såg hon blott vagnen, som rullade bort i regnet, hvilket föll allt stridare öfver den blöta stubbåkern, svepande som ett moln kring skogen, där vagnen försvann. Cecilia böjde sig icke ens ut ur suffletten för att vifta farväl.
Inhöljd i sin täta kappa, gick Karin i den tidiga gryningen långsamt hemåt. Medan regnet vätte hennes unga kinder, kände hon sig lättare till sinnes, och för andra gången kom hon att tänka på, hur lyckligt det var, att patron Skottes val fallit på systern och icke på henne själf, hon, som icke visste, hvem hon älskade högst, fadern eller den man, vid hvilken hon fäst sitt hjärta. Och medan Karin tänkte på detta, log hon och tänkte:
Så grym kan Gud icke vara, att Han ställer en människa inför ett sådant val.