Karin Brandts dröm 1904/XV.

←  XIV.

Karin Brandts Dröm av Gustaf af Geijerstam XV.

XVI.  →

XV.

I midten af november hade det varit meningen, att Cecilia skulle komma hem, och mellan Fabian Skotte och Magnus Brandt var det redan en afgjord sak, att bröllopet skulle äga rum strax på nyåret. Längre ville den förälskade mannen icke vänta, och till den tiden ansåg Brandt, att alla betänkligheter, hvilka kunde uppstå i en omogen flickhjärna, borde vara häfda. Detta var dock icke på något sätt afhandladt mellan de båda männen. Men i allt hvad de sins emellan afhandlade, låg detta som något underförstådt, hvarom man icke talade, men hvilket icke desto mindre var säkert och fast afgjordt.

Under tiden sköttes bruket och gården med Fabian Skottes pengar och af honom själf, snarare än af Magnus Brandt. Visserligen skedde allt dylikt så grannlaga och under sådana former, att herren till Skogaholm aldrig skulle behöfva känna något obehag af det beroende, i hvilket han råkat. Men hemligheten var dock icke bättre bevarad, än att man talade om förhållandet i inspektorsbyggnaden, och gårdens folk hade redan börjat undra, hvarför brukspatronen på Elfshammar kom så ofta, hvarför han besökte smedjor och magasin och hvarför han gjort ronder i ladugård och stall samt till och med visat sig på ägorna, ja, ända borta vid godsets utgårdar.

Karin lade också märke till, att Fabian Skotte kom oftare än förr, och helt naturligt satte hon detta i samband med de anslag, som förehades mot Cecilia. Aldrig ett ögonblick föll det henne in, att systern skulle komma tillbaka för att hålla bröllop med patron Skotte på Elfshammar. Därtill föreföll henne brudgummen för gammal, Cecilia för ung och det hela till följd däraf overkligt som en saga. Under många kärleksord och ungdomliga utbrott af ovilja mot en äldre man, som ville tvinga sig till en flicka mot hennes vilja, skref Karin därom i de bref, hvilka hon hemligen hvarje månad afsände. Och inom sig darrade hon vid tanken på den dag, då fadern skulle upptäcka, hvarför Cecilia rest, samt att hans äldsta dotter aldrig tänkte foga sig i det öde, som andra tillämnat henne.

Redan var oktober månad förbi, och den första snön hade fallit. En storm med häftigt regn piskade emellertid bort snön från träd och mark, och i hela dagar rasade blåsten i de våta skogarna. Midten af november var inne, och för hvar post, som kom, granskade Magnus Brandt väskan, otålig att höra ett ord om dottern och resultatet af denna resa, af hvilken han väntat sig allt godt.

Då anlände en onsdag i november ett tjockt bref med posten. Magnus Brandt igenkände svärmoderns handstil, och länge vägde han brefvet i sin öppna hand. Det syntes honom icke båda något godt, att ett så utförligt bref kom just nu, när han redan väntade dottern. Vid skenet af den gamla oljelampan med bronsfoten bröt han kuvertet, och när han framtagit dess innehåll, höll han två bref i sin hand. Det ena brefvet var från dottern, och Magnus Brandt genomgick hastigt detta. När han läst det till slut, blef hans ansikte eldrödt, och med ett rop af vrede och smärta slängde han det ifrån sig. I uppror gick han fram och åter på golfvet för att återvinna väldet öfver sig själf. Det andra brefvet bar svärmoderns stil, och efter genomläsandet af Cecilias skrifvelse behöfde Magnus Brandt samla sig en stund, innan han fick mod att läsa den fortsättning, hvaraf han väntade sig det värsta.

Omsider gick han tillbaka till skrifbordet, och i det han vecklade upp brefvet framför sig, började han långsamt att läsa följande:

Elfshammar i nov. 18 —.

Min kära måg.

Många bref hafva Du och jag icke växlat med hvarandra, och det händer nog, att det Du nu får tyckes Dig ampert nog, när det kommer från en gammal käring som mig. Jo jo, min kära måg! Han skall inte tro, att jag icke fullväl vet, hvad släkten säger och tänker om mig. Ännu när jag stapplar på grafvens brädd, vill jag styra och ställa inom mitt hus. Så säger man. Detta har varit min vana sedan långan tid. Och eftersom Du ju ändå hör till släkten, får Du väl finna Dig i ditt öde, Du också. Vill Du nu säga, att bäst vore, om käringen ginge åt fanders, så må Du gärna det. Men vore det mera godt om karlar, än det är, så ginge det inte så lätt för käringar att ta makten som nuomstunder. Därmed har jag mer än en gång kommit underfund. Tro Du mig!

I alla fall hade jag nog denna gång aldrig kommit på den tanken att blanda mig opp i Dina angelägenheter, om jag inte så till sägandes, mycket mot min vilja, det kan jag försäkra, råkat att blifva roten och upphofvet till hela eländet. Och så var inte min mening, min goda Magnus, när Du satt här hos mig i Din nöd, och jag gaf Dig det goda rådet att söka Fabian Skotte på Elfshammar och få hjälp hos honom. Kom ihåg det, min kära måg! Jag gaf Dig inte det rådet, att Du skulle gå till honom och säga: »Här har Du min dotter. Passar hon Dig? Tag henne till Din hustru och bruket med alla dess skulder och trassel på köpet, så är jag hjälpt!» Jag gjorde inte det, Magnus Brandt. Utan jag sade till Dig: sök Fabian Skotte och förmå honom att arrendera Din egendom, då kan Du göra hvar man rätt och behöfver icke frukta, att Ditt folk skall lida nöd och Dina barn en gång komma på bar backe och ligga släkten till last.

Så var min mening, och Du vet det lika väl som jag. Men högmodsdjäfvulen satt i Dig, min gode Magnus, som den Gud hjälpe gör med oss alla, innan lifvets beska lut fått tvätta ur den. Och det rådet smakade Dig kan tänka inte. Samtidigt synes kärleken ha farit i Skotten, så att han, den token, vill gifta sig med en ung flicka, som nu flytt till mig, när hon inte såg sig någon råd att bli honom kvitt. Skotten är en gammal narr. Hälsa honom Du det ifrån mig! Bättre tankar hade jag om honom.

Det blir mer och mer, märker jag, som jag nu får tala om för Dig, Magnus. Ty af hvad som händer och sker omkring Dig, ser det ut, som om Du visste mindre än hvad Du borde. Och först och främst bör du då veta, att när jag skref och bad Cecilia komma hit, så var det därför, att flickan först skrifvit till mig och då berättat hela historien. Det var en dryg funderare jag tog mig. Ty den räckte sommaren öfver och in på hösten. Hade det inte varit därför att jag gifvit Dig det förbankade rådet att gå till Fabian Skotte, så hade jag väl ändå inte lagt mig mellan barken och trädet. Ty för sådant får man svida. Men hur det var, så hade jag ju ändå min trasa med på byken, i fall en olycka skulle komma att ske. Och då sade jag till mig själf: det är bäst, Du ser på flickan, Du är ju ändå hennes mormoder, och någon mor har hon aldrig haft, stackarn.

Nu har jag sett på Cecilia, och nu känner jag henne och vet, hvad hon går för. Och det säger jag Dig, Magnus Brandt: det vore synd inför Gud att tvinga den flickan att kasta bort sig. Arbetsam och duglig är hon, ärlig och väluppfostrad, det får jag säga till Din heder, godt och jämt lynne har hon också, och hennes sinnelag är rättvist och fromt. Men hon hör därför inte till dem, som låta huttla med sig, och en flicka, som hon är, tvingar man icke i en sak som denna. Gud ska veta, att jag mestadels inte ger mycket för det, som människor kalla kärlek, och när jag läser böcker om sådant, mår jag illa. Det var heller inte i går som jag försökte. Mer än litet fjas och kyssande och tårar och pjunk så länge ungdomen varar, är det sällan, och vist är det inrättadt af vår Herre, att sådant plägar ge sig med åren, när människan får annat att tänka på! Därför kan man också mestadels lugnt låta kvinnor gå och gifta sig utan att ta det så fasligt ömt, om de piper emot litet i början. Ty som jag har sagt förut, det ger sig som oftast. Man skall spara sitt medlidande, till dess att det kniper, och inte vara ömskinnad, förrän det behöfs. Men när det behöfs, då ska’ man se upp med båda ögonen och vara vaken. Då ska man förstå att säga »Pass mante» i tid och veta, att det, som duger för Per, duger inte för Pål.

För Cecilia duger nu det äktenskap, du velat plocka in henne i, platt inte. Och därför gör du klokast, min kära måg, att beskedligt stoppa pipan i säcken och låta udda vara jämt. Ty den här flickan är kvinna för att säga nej i brudstolen. Och tvingar Du henne dit, så gör hon det. Tro nu mig, när jag säger Dig detta. Ty jag förstår mig på flickan, och hade Du haft en mor åt henne, hade jag inte behöft åtaga mig obehaget att säga Dig allt det här. Men sådana flickor som hon får man taga varsamt och inte tvinga dem burdus, som kan lyckas med de vanliga gässen.

Nu sänder jag Dig också flickans bref, som jag tagit mig friheten läsa. Det är så mildt och stilla och vackert, som flickan själf är till sinnelag, och läser Du det riktigt, går det kanske opp för Dig själf också, så karl och far du är, att i det lugnaste vattnet gå de största fiskarna. Nu kan Du ju förstå, att det i början inte kan vara behagligt hvarken för Dig eller flickan, om hon, som ämnadt var, kommer hem till jul, och ni båda ska gå hemma och sura och se snedt på hvarandra. Allting ska ha sin tid, och jag kan ju tänka mig, att denna historia skall bli Dig svår att smälta. Därför låter jag flickan stanna här hos mig, och när du sedan ordnat dina affärer med Fabian Skotte, och det blifvit lugn i stormen, så kan hon komma hem, när Du så önskar, eller också är Du välkommen att hämta henne här hos mig. Jag kan säga Dig, att jag fått smak för flickan, och det kan nog också ha sin lilla nytta, både nu och för framtiden, tänker jag mig.

Härmed sänder jag Dig mina moderliga hälsningar, om Du vill ha dem eller ej. Se väl om liten Karin och hälsa henne från mormor. Hon ska vara ett sött barn, säger systern. Och att hon blifvit förälskad i den där fänriken, som låg sjuk hos dig och sedan for ur landet, Herren vete hvart, det har hon längesedan öfvervunnit, vill jag hoppas. Cecilia såg alltsammans och har berättat hela saken för mig. Nu går hon och förebrår sig själf, att hon aldrig talade allvarligt med systern därom. Ty det vore ju synd, om flickstackarn skulle gå och kasta bort hela sitt lif för en spelevinker, som väl aldrig kommer igen. Därförutom menar Cecilia, att Du, min kära Magnus, var både blind och döf, för hvad som skedde inför dina egna ögon. Detta visar, att Cecilia är en klok flicka, som har ögonen med sig och känner till Söta Fars svaghet.

Gud vet, hvad det här brefvet ska kosta en gång, när det kommer på posten. Det har blifvit långt med besked, och det var också nödvändigt, ifall jag med mina stora bokstäfver skulle få rum med allt det, jag ville säga. Det var sannerligen inga småsaker, jag den här gången hade att komma med. Nu hoppas jag dock att allt till sist skall gå väl, och så må vår Herre styra för resten.

Din gamla svärmoder

Cathrine-Marie Bergenhuus

född Bång.

---