Karin Brandts dröm 1904/XVI.
| ← XV. |
|
XVII. → |
XVI.
Vid kvällsbordet var Magnus Brandt denna afton ännu mera fåordig än vanligt, och när han sagt Karin godnatt och, som han plägade, själf gick ut i vestibylen för att stänga den stora ytterdörren, ljödo hans steg mot golftiljorna tyngre än vanligt. När han lyfte upp bommen, hvilken hvarje afton lades på de grofva krokarna på ömse sidor om den tunga ekdörren, darrade hans arm, så att Karin märkte det, och när han vände sig om och såg, att dottern följt honom, bet han samman läpparna och blef mörk. I nästa ögonblick hade han dragit igen dörren om sig och var borta. Karin stod ensam kvar i det stora dunkla rummet, där skenet från oljelampan i taklyktan flammade osäkert och matt, kastande som ett spindelnät af skuggor från lyktans blyramar rundt kring väggar och golf.
I faderns hela väsen och uppträdande låg något af behärskad upphetsning, som gjorde Karin rädd. Nu när hon och fadern blifvit ensamma, föreföll det städse Karin, som hade hon blifvit satt att vaka öfver den gamle, och hon kunde sörja öfver, att han så sällan och så kort talade med henne. Hvar sin väg gingo de i det stora, öde huset, som syntes så tomt nu, när Cecilia var borta. »Hvad har händt?» frågade hon sig. »Hvad kan det vara? Hvad kan posten ha medfört i dag? Och hvarför kommer icke Cecilia?»
Drifven af en obestämd känsla af ängslan, kunde Karin icke förmå sig att så tidigt som vanligt gå upp till sig för att söka hvila. I stället flyttade hon förmakslampan in i lilla kabinettet, där hon förr sällan plägat sitta, och på moderns sybord bredde hon ut det stora tapisseriarbetet, på hvilket hon arbetat alltsedan höstens början, och som skulle blifva öfverraskningen till far på den stundande julaftonen. Mönstret föreställde en hjort, som till hälften sjunkit ned i ett dunkel af svarta, gråa och bruna schatteringar, kring hvilka höjde sig de tunga kronorna af gröna ekar. Detta svarta, gråa och bruna skulle föreställa ett kärr, och ur ett grönt buskverk till höger störtade ett par jakthundar fram, färdiga att kasta sig öfver den olyckliga hjorten. Karin anade icke, att ett stort konstverk gick igen i det stela mönster, hvari Ruijsdaels dikt om ekskogen blifvit omflyttad. Hon gladde sig blott åt bilden, sådan den under hennes flitiga händer växte fram, och på den punkt af mönstret, dit hon nu hunnit, räknade Karin på stramaljen samvetsgrant de fina stygnen, så att det bruna och hvita skulle mötas riktigt och rätt på den främre hundens hufvud.
Karin satt uppe och sydde, och på kakelugnskransen slog den lilla pendylen redan elfva klingande slag. Nu sof hela huset. Nu var Karin alldeles ensam. Aldrig kände hon sig så fri och väl till mods som då. Förtroget och välbekant var henne allt, och de stora rummen, som lågo i mörker, skrämde henne ej. Så hade hon vant sig att sitta, allt sedan systern for, och så kände hon sig lycklig med sina minnen och sina förhoppningar. Hela den lilla värld, hvilken hon gömde, syntes henne då rikare än eljest, just emedan allt rundt omkring var så tyst. Då blef denna värld hennes egen på ett innerligare och varmare sätt, än när dagsljuset kom och skrämde de skygga drömmarna undan.
Rundt om byggnaden hörde Karin nattvaktens steg, och genom fönstren, hvilka långt borta i våningen lågo i mörker, såg hon glimtarna från hans lykta, som bars förbi och försvann. Så lugn och väl till mods som eljest kände sig Karin emellertid denna afton ej. I ensamheten kunde hon icke glömma fadern, ej heller den kufvade vrede, som glänst i hans blick, då han gick henne förbi, och alltsom visaren på pendylen flyttade sig närmare tolfslaget, växte Karins oro. Tills sist blef hon trött att sitta nedlutad längre och steg därför upp. Ännu en stund betraktade hon sitt arbete, såg granskande på det, som var färdigt, och räknade hastigt öfver det hon ännu hade kvar. Därpå lade hon hop alltsammans och ämnade just släcka lampan, då hon plötsligt spratt till. Ett aflägset ljud som af trampande steg hade nått hennes öron. Karin stod stilla och lyssnade, och hon visste först inte, hvad det var hon hört. Mörka lågo rummen framför henne, liten och maktlös såg lampan ut, där den brann på sybordet, mörkret började växa och skrämma, och ovan vid denna känsla lyssnade Karin på nytt efter det ljud, hon hört. Ljudet upprepades icke, och just därför blef hennes rädsla så mycket större. För att betvinga den tog hon lampan i hand och gick genom rummen. I matsalen ställde hon lampan ifrån sig och såg ut i den mörka vestibylen. Då såg hon från springan af den dörr, hvilken ledde till faderns båda rum, en ljusstrimma falla öfver det mörka golfvet.
Karin visste icke, hvarför denna upptäckt hos henne plötsligt väckte en ängslan, häftigare och större än den mörkrädsla, hon nyss erfarit. Hon hade hört talas om varsel, men aldrig förr erfarit något dylikt. Var detta, som nu arbetade inom henne, ett varsel? Och hvad kunde det betyda? Innan Karin rätt hann göra sig reda för någonting, hade hon öppnat dörren till faderns rum och stod själf därinne. Lampan var tänd, och i karmstolen framför skrifbordet satt Magnus Brandt ännu uppe och såg genom glasögonen ned på ett stort, fullskrifvet bref, hvilket låg framför honom på den svarta skinnportföljen. Magnus Brandt hade under de sista åren lagt sig till med peruk. Denna hade han aftagit och hängt på rakspegeln bakom sig. Där Karin stod, såg hon första gången faderns hjässa så kal som den blifvit och en pinsam beklämning öfverföll henne, som hade hon mot sin vilja kommit att se, hvad hon icke borde.
Magnus Brandt tycktes ej ha hört, att dottern kom in. Grubblande satt han nedlutad öfver det stora brefvet, och när han ändtligen blickade upp, ryckte Karin till af skrämsel. Så gammalt, tärdt och förgrämdt var det ansikte, han vände mot dottern. I hvardagslag gick Magnus Brandt alltid vårdadt klädd, prydligt satt den svarta spännhalsduken knuten i dubbla hvarf kring den höga kragen, hvilkens hvita spetsar stucko upp på båda sidor om den omsorgsfullt rakade hakan. Sirligt slöto sig de korta polisongerna till det gråa hårets konstgjorda husarkrokar, och sedt i denna ram, tedde sig det af linjer genomplöjda ansiktet genom sin friska färg, som tillhörde det en man, hvilken bar sina år med heder. Aldrig hade Karin förr tänkt på, att fadern var gammal. Förändrad som genom brutalt våld satt han där nu, och de grå ögonen lyste hvasst emot henne ur ett visset ansikte, hvilket var främmande för dottern och skräckinjagande som en skråpuk.
— Är du uppe ännu? sade Magnus Brandt. Han tycktes ha svårt att pressa fram orden. Glasögonen lade han framför sig på det stora brefvet, som ännu låg öppet, och medan han talade, lutade han sig bakåt i stolen.
— Ja, svarade Karin enstafvigt.
I detta nu var det henne klart, hvad varsel var, och att sådant icke kallar människan förgäfves.
— Sätt dig då, fortfor Brandt utan att se på dottern. Efter du kommit just nu, vill jag tala vid dig. En gång måste det ju ske.
Karin lydde mekaniskt. Hon tog plats på en stol vid fönstret, och på andra sidan skrifbordet såg hon endast faderns skarpt markerade drag, ögonen och den kala pannan, som syntes försvinna i dunkel, och som plågade henne att se.
— Jag har låtit mig berättas, började Magnus Brandt, eller jag har fått veta, sak samma hur eller af hvem, att du missbrukat mitt förtroende och fört mig bakom ljuset. Är det sant?
Karin förstod först icke eller ville icke förstå. En aning om att måhända just hon själf var orsaken till faderns förändrade utseende och sätt sköt upp inom henne. Men hon hann icke följa det spår, på hvilket denna aning ville leda henne. Ty fadern fortsatte, utan att vänta på svar, med låg, skärpt stämma:
— Tänk efter.
Då förstod Karin i ett nu, och så grymt syntes henne detta, att hon blef kall för allt, som skedde eller kunde ske. Blott inom sig hörde hon liksom en stämma, hvilken oupphörligt upprepade: »Hvem har varit så grym? Hvem har kunnat göra mig detta?» Högt svarade hon:
— Det har jag aldrig velat.
— Nej, sade Magnus Brandt i samma ton som förut. Du har icke velat. Men du har dock gjort det. Det är alltså sant. Utan att förtro dig till mig har du inlåtit dig i kärlekshandel med en främmande äfventyrare, om hvilken du ingenting vet. Alla veta detta. Alla utom jag.
Karin sjönk ihop under dessa ord, men hon rörde sig icke. Ej heller svarade hon. Hon kände blott, hur det, som varit varmt, vackert och ljuft, plötsligt började göra ondt, så som hon mindes sig hafva känt någon gång förr. Hon mindes icke längre när eller hvar. Det var hennes innersta, som oskärades, hennes helgedom, där andra trängt in. Hon fann hvarken ord eller tankar. Men hennes hufvud brände, och därinom tumlade något omkring, som ville det spränga henne själf, förinta hennes ungdom, så att hon aldrig mer kunde blifva glad och lycklig som förr.
Länge talade Magnus Brandt till sin dotter. All den bitterhet, som Cecilias vägran och svärmoderns ampra bref väckt i hans sinne, öste han i korta, skarpa satser, fulla af faderlig harm och sårad rättskänsla, ut öfver den yngsta dottern, därför att henne kunde han nå, medan de andra, som väckt hans vrede, voro långt borta. Magnus Brandt var så hård i denna stund, att han njöt af den smärta han orsakade, och när han straffade dottern med ord, tog han hämd öfver det förfelade i sitt eget lif, öfver hvilket han grubblat just i det ögonblick, då dottern trädt öfver hans tröskel. Hvad hade han icke lidit? Hur hade han icke offrat sig, försakat? Kärlekens lycka hade han flytt, därför att han älskat dessa två barn och velat lefva för dem. Och hur hade de lönat honom? Den ena hade illslugt och kallt undandragit sig fadersväldet och lämnat hans heder i sticket. Den andra hade bedragit hans tillit i hans eget hus och låtit locka sig af en man, hvilken kränkt gästfrihetens lagar och bestulit den, som räddat hans lif.
Så såg Magnus Brandt på allt det, som skett, men af allt detta lät han icke ett ord komma öfver sina läppar. Rättfärdighetens och den kränkta faderlighetens språk var det han talade. När han ej fann mera att säga, bad han dottern gå.
— Gå nu upp på ditt rum, så föllo hans ord. Och sof, om du kan. Men kan du det icke, så tänk, om du aldrig har gjort det förr, på orden: »Du skall hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå, och du må länge lefva på jorden.» Tillägget i detta Guds bud förtjänar att begrundas.
Högst sällan hände det, att Magnus Brandt citerade bibelns ord. När han nu gjorde det, träffade dessa ord Karin, nästan som om Gud själf uttalat dem genom faderns mun. Förkrossad gick hon genom mörkret upp på sitt rum. Hela tiden ljödo de högtidliga orden i hennes öron, som kunde det aldrig mera gå henne väl, och som vore hon icke värd att lefva. Aldrig hade Karin anat, att en sådan skräck var möjlig som den, hvilken nu fyllde henne. »Så mycket ondt har jag gjort,» tänkte Karin. »Så dålig är jag.» Sofva kunde hon icke. Det föreföll Karin nästan, som om fadern med sina ord sagt henne, att hon icke fick. Länge satt hon uppe, satt stilla på den lilla stolen utanför det hvita sängomhänget, och hon rörde sig endast för att då och då med ljussaxen korta af veken på talgljuset, när den krökte sig ut öfver staken och kom lågan att flamma upp. Mot morgonsidan klädde hon dock af sig och gick till sängs. Men icke heller då ville sömnen infinna sig. När ljuset var släckt, blef Karin blott ännu mera vaken, och hennes tårlösa ögon svedo af trötthet. Hon var till mods, som om fadern förbannat henne, så att hon aldrig mera skulle få ro. Efter hvartannat hörde hon den stora klockan, som stod på golfvet i matsalen, med sitt gälla klingande ljud, hvilket i nattens tystnad genomträngde trossbottnarna, slå två, tre och fyra slag. Därefter domnade hon till sist bort och drömde, att hon gick i en nejd, där hon aldrig varit förr, och sökte efter Sigfrid Björnram. Ingen människa mötte hon, som hon kunde fråga, och ingenstädes såg hon ett spår af den, hon sökte. Dock visste hon hela tiden, att just där hon nu stod, hade han nyss gått fram, och därför blef hennes ångest i drömmen så stor, att stora svettdroppar pärlade på hennes panna, när hon vaknade.
»Hvar är jag?» tänkte Karin först. »Och hvad har händt?»
Långsamt veko drömmens skuggor, och omkring sig igenkände hon alla de välbekanta föremålen. Sara hade ännu icke kommit för att väcka, i rummet var kallt, och ingen brasa flammade i kakelugnen. Genom fönstret, där hon glömt att fälla ner rullgardinen, såg hon luften full af hvita flingor, som yrde omkring och föllo ner. På fönsterblecket låg redan en fast, tät hög af hvit snö, som steg upp emot rutan. Då mindes Karin allt, som händt, och föll i gråt.
Sedan dottern lämnat honom, hade Magnus Brandt också setat ensam uppe denna natt. Bittert som aldrig förr hade lifvet synts honom. I det som var kunde han intet ändra. Därtill saknade han kraft. Och det som förr varit, steg upp som gråa spöken omkring honom. Allt tyckte han sig hafva skänkt bort och intet fått tillbaka. Sina döttrar hade han gifvit, allt hvad en ensam man kan och förmår. Öfvergifven och utblottad satt han därför nu, och ingenting hade han kvar, som kunde skänka honom glädje.
Med tillfredsställelse tänkte han blott på ett, och det var nu som alltid, att han gjort sin plikt. Med styrkan nära nog af en fix idé genomträngde honom denna tanke. Lugnt öfvervägde han hvad han sagt sin dotter, och var glad, att hon kommit, så att hon om också sent fått höra den sanning, hennes ungdomliga sinne behöfde. Ett ögonblick hade Magnus Brandt varit nära att glömma sig. Det var när han såg sin dotters ansikte stelna af skräck och förtviflan och han anade, hur kvinnohjärtat inom barnet led. Nära var det då, att han glömt sig och låtit sitt eget hjärta tala. Men i sista ögonblicket hade han kufvat den rörelse, som varit nära att öfvermanna honom. Redligt och allvarligt hade han öfvervunnit frestelsen, och så hade plikten äfven denna gång segrat till sist. I den tanken fann Magnus Brandt sin tröst, och emedan den behärskade honom så helt, sof han denna natt fast och utan drömmar.
Följande dag gick emellertid stormen lös öfver Skogaholm. Den började på morgonen, då Magnus Brandt lät tillkalla Fiskar-Anders och tog honom i förhör i sitt eget rum.
Längst nere på tågmattan vid dörren stod Fiskar-Anders med händerna lagda öfver hvarandra och hörde på brukspatronens vredgade tal. I strumplästen stod han, stöflarna hade han dragit af sig i förstugan, skinnlufvan och mulvantarna hade han lagt ifrån sig bredvid. Ulltröjan satt i rynkor på honom, och fötterna kunde han ej hålla stilla. Hela hans kropp arbetade af förskräckelse.
Brukspatronen talade om ett bref, som olagligt blifvit befordradt, och som fröken Cecilia skulle ha skrifvit. Fiskar-Anders undrade i sitt stilla sinne, hvarför det aldrig blef fråga om fröken Karins bref, som varit många flere. Men när brukspatronen blott uppehöll sig vid detta enda, teg Fiskar-Anders som ett godt barn för att icke göra ondt värre.
— Jaha, sade Magnus Brandt. Så går det, när man inlåter sig på det, som orätt är. Nu har du farit sista gången med posten, det ger jag dig mitt ord på. Ut med dig nu och tag lärdom af den här historien, nästa gång man betror dig något.
Därmed kom Fiskar-Anders ut i förstugan, och när han länge fumlat med de våta stöflarna och ändtligen fått dem på sig, gick han kutryggig ut genom den stora dörren och nedför stentrappan, grubblande på, hur han skulle förklara detta för hustrun, som var svår nog ändå att göra till lags, och inom sig förbannande snuset och brännvinet, som lockat honom. Men mest grämde det honom att inte vara betrodd längre. Det var en skam att bära, och den bet hårdare än både grämelsen öfver förtjänsten, som gått all världens väg, och fruktan för hustruns vrede och tårar.
Efter Fiskar-Anders kom turen till Sara, och ehuru Magnus Brandt gent emot den gamla trotjänarinnan, som rätt och billigt var, måste iakttaga större hänsyn än mot det afskedade postbudet, så fick dock äfven hon sina fiskar varma, och så rasande var brukspatronen, att gamla Sara måste uppbjuda all sin själfbehärskning för att med lugn åhöra de förebråelser för bristande påpasslighet och vaken omsorg om huset, som hon fick uppbära. Detta lyckades henne dock. Tyst och med sammanknipna läppar stod hon framme vid skrifbordet och åhörde husbondens vreda ord och de kraftuttryck, hvarpå icke sparades. Först när Magnus Brandt dundrat sig trött, försvarade sig Sara. Ingenting hade hon hört, ingenting sett. Det var brukspatrons egen befallning, att fröken Karin skulle hålla fänriken sällskap. Den hade Sara åtlydt, som det ägnar och anstår en ringa tjänarinna, hvilken lärt sig att lyda utan alla resonemang. Att hon sett kuvertet med ringen, som Karin hämtade den morgon då fänriken rest, förteg Sara visligen. Den hemligheten gömde hon, denna gång kanske mest för sin egen skull, bland alla de väl förvarade dylika, som hon städse gömt bakom sina gamla läppar, hvilka lärt sig att både tala och tiga i rättan tid. Och så väl förstod Sara lägga sina ord, att Magnus Brandt till sist blef lugnad och nära nog kostade på trotjänarinnan en half ursäkt, innan hon gick. Med räddad ära och betydligt lättare om hjärtat, än hon kommit, återvände Sara från detta samtal till sina sysslor, utan att låtsa märka den nyfikenhet, hvarmed det öfriga tjänstfolket sökte framlocka förtroenden om samtalets förlopp, som hvar och en visste aldrig skulle vankas. Att samtalet i alla händelser aflupit till Saras förmån, det kunde emellertid alla märka, och det stack den gamla heller icke under stol med.
Efter samtalet med Sara återstod för Magnus Brandt ännu en plikt att uppfylla. Att dottern inlåtit sig i en kärleksförbindelse var redan i och för sig betänkligt nog. Han visste emellertid, att älskande, som icke kunna få råkas, pläga meddela sig med hvarandra genom bref, och ehuru Magnus Brandt i det längsta ej ville tro, att hans dotter glömt sig ända därhän, fann han det dock klokast, om han äfven i denna punkt skaffade sig visshet. Att Sara härom sagt sig ingenting veta, lugnade ingalunda den bekymrade fadern, och att direkt fråga dottern, förbjöd honom både grannlagenhetskänslan och eftertanken. »Bäst är att ej väcka den björn, som sofver», tänkte Magnus Brandt. Ännu mindre kunde det falla honom in att i en så ömtålig sak, hvilken rörde familjens heder, skaffa sig visshet genom att utfråga Fiskar-Anders, hvilket eljest legat nära till hands. En sådan förtrolighet kunde vara på sin plats med gamla Sara, hvilken intog sin särskilda ställning i huset, men passade icke att utsträcka längre ned på den rangskala, hvilken strängt och noga uppehållits i alla tider. Magnus Brandt föredrog både för sin egen skull och för dotterns att lita på sig själf och ej inblanda främmande. »Har brefväxling ägt rum, måste brefven finnas kvar», resonerade han. Därför gick han i hemlighet upp på dotterns rum och företog en formlig husvisitation, genomsökte garderob, hyllor och lådor, ja, till och med det lilla skrinet af rosenträ, som stod på byrån. Då han intet fann, gick Magnus Brandt lugnad ned, och det var ej utan, att han blygdes inför sig själf för sin öfverdrifna misstänksamhet.
Denna husvisitation hade kunnat gå lätt och obemärkt för sig. Ty på förmiddagen var Karin icke hemma, och hvart hon gått, visste ingen. På morgonen hade hon nämligen mött Fiskar-Anders, när han kom från samtalet med brukspatronen, och af honom hade Karin fått höra, hvad som händt honom, därför att han varit beskedlig och dum och gått olofliga ärenden åt andra. Karin fick gråten i halsen, därför att hon gjort så mycket ondt, och kom i samma stund att tänka på sina kära bref. Som en hjälp från höjden föreföll det henne, att fadern icke frågat efter dem. När hon så kom in i förstugan hörde hon ditin faderns vreda röst, när han förhörde gamla Sara, och utom sig af fruktan sprang hon upp på sitt rum, tog fram alla brefven ett efter ett, räknade dem noga och stack dem sedan ned i klädningsfickan, som blef tjock och tung. Hur det gick, och hvad som än måtte hända, brefven måste hon rädda. Det var ju det enda, hon hade, det enda, som gaf henne glädje och tröst.
Med brefven i fickan gick Karin ut. På måfå gick hon vägen fram och visste sig ingen råd. Slutligen kom hon in på skogsstigen, och väl inne på den påskyndade Karin sina steg. Stigen syntes knappast, snön föll och föll, och under granarna skimrade flingorna hvitt mot de gröna barren, som långsamt täcktes. Karin var van att gå i skogen, och det dröjde ej länge, innan gläntan låg framför henne med den lilla röda stugan, där röken steg från skorstenen.
Därinne satt gubben Svedin och målade på en röd tulpan, som skulle pryda utsidan på en bröllopskista. Till honom vände sig Karin i sin nöd, och honom bad hon att få gömma brefven där, till dess att hon en annan gång kunde få komma och hämta dem tillbaka. Listigt lade Karin sina ord, lifligt spelade hennes klara ögon och dårade den gamle. Visst började han med att säga: »Jag tackar. Jag tackar. Ska jag vara med om maskopi och funder på gamla dar?» Men till sist gaf han med sig. Ty han kunde ej annat. Så olycklig såg Karin ut, och så vackert bad hon. Tog hon till den rösten, veknade gubben Svedin och lofvade hvad som helst.
— Lägg brefven där i hörnskåpet, sade gubben. Där rör dem ingen.
Därmed spottade han och skramlade med träbenet, som han plägade, när han var upprörd. Och de borstiga mustascherna darrade på öfverläppen. Innan Karin gick, hade han lofvat henne ännu mer. Han hade lofvat henne, att de bref, som postbudet icke fick befordra, skulle få lämnas hos honom. Alltid blef det någon råd att sända dem vidare, här där folk alltid kom och gick. Kom det något bref, skulle han gömma det, och om det så stod hans eget namn på brefvet, skulle ingen få det mer än Karin själf. Mer ville han inte veta, och något ansvar ville han inte ha.
Genom snön, som föll allt tätare, gick Karin hemåt och var glad och nöjd, åt hvad hon gjort. Detta hade kommit så hastigt och gått så af sig själft, att hon ännu knappt fattade, hvad som skett. Men som hon gick, ljödo faderns stränga ord åter i hennes öron, syndfull och skuldbelastad kände sig Karin som aldrig förr. Om hon skulle dö, skulle hon säkert aldrig komma till himmelen. Kunde det vara så? Om hon fick lefva länge och alltid i allt annat gjorde det som var rätt och godt, skulle då Gud inte kunna förlåta henne, om inte förr, så när hon blef mycket gammal?
Lång var tiden innan dess, så lång, att Karin ej kunde tänka sig, att den en gång kunde vara förbi. Men hur lång den än var, ville hon dock gärna vänta och bära tyngden af all synd, som hon icke kunde bli kvitt, finge hon blott behålla sitt hopp och sin kärlek, hvilka nu bägge tyngde och smärtade henne mera än allt annat.
Misstanken, som en gång blifvit väckt, plågade emellertid Magnus Brandt hela dagen, och ehuru han intet högre önskade än att blifva den kvitt, kunde han dock icke underlåta att senare på aftonen i en likgiltig ton fråga Karin, om inga bref förekommit mellan den unga fänriken och henne.
— Nej, svarade Karin och blef förskräckt öfver, att hennes första lögn syntes henne så lätt att uttala.
Ännu mera förskräckt blef hon öfver sin egen glädje, då hon märkte, att fadern fullt och fast litade på hennes ord.