Karin Brandts dröm 1904/XIX.
| ← XVIII. |
|
XIX.
Detta är sagan om Karin Brandt och hennes ungdoms dröm, samt hur hon hårdhändt väcktes ur drömmen och blef en annan än den hon var, medan drömmen och ungdomen ännu behärskade henne. Sagan hörde jag en gång, när jag själf var så ung, att jag hvarken hade smakat kärleken eller sorgen. Då stötte mig fortsättningen som berättade, att Karin Brandt blef en god maka och en lycklig mor till flera barn, hvilka hon uppfostrade till dugliga kvinnor och män, och därjämte en duglig husmoder, hvilkens hand var kraftig, liksom hennes sinne rättvist och strängt, dock med mycken godhet blandad i strängheten. Så som jag nu ser lifvet, är Karin Brandts bild mig vacker nog, sådan den verkligen blef, och intet synes mig stundom mera fåfängt än att önska människorna annorlunda, än hvad lifvet gestaltat dem.
Fabian Skotte blef Karin en god man, och han hörde till dem, om hvilka man säger, att han bar sin hustru på sina händer. Något af kärfhet och äfven af noggrannt ordningssinne fanns i hans natur, och därför hade han icke lätt glömma, att hans hustru var nära trettio år yngre än han själf. Stundom blef han därför strängare i sina fordringar, än hvad fru Karin önskat. Men han älskade henne mera än de flesta män älska sina hustrur, därför att han länge lefvat ensam, och därför att han, innan Karin Brandt blef hans maka, upphört hoppas, att någon annan lycka än arbetets skulle kunna blomma på hans väg. När han fått ett hem och egna barn, blef mödan honom lätt och arbetet en glädje.
Innan Fabian Skotte gifte sig, sålde han sin gamla gård och öfvertog svärfaderns. Där hölls hans bröllop, och där stannade han med sin hustru. Fru Karin flyttade ned från de båda små flickrummen på gafveln, där Sara hade klädt henne till brud. I sängkammaren, som stått stängd ända sedan den dag, då hennes mor dog, reddes hennes brudsäng, och i kabinettet därutanför med den hvita empiremöbeln och pendylen på kakelugnsfrisen satt Karin Skotte på samma plats, som Karin Brandt setat förr, och samma leende sjö, öfver hvilken hennes flickdrömmar flugit, mötte hennes ögon, när hon var en mogen kvinna och mor. Så länge Magnus Brandt lefde, ändrades intet i det gamla huset.
I de tre rummen till vänster i den stora manbyggningen stannade han kvar, och lugnare än förr gick han omkring bland folianterna i biblioteket. Plikterna, som blifvit honom för tunga, voro lyftade öfver på starkare skuldror än hans, och hans lifs aftonrodnad blef molnfri. Om Cecilia talade han sällan, och när det skedde, var det gärna i en ton, som om han fruktat, att minnet af henne skulle vara oangenämt för dottern eller mågen eller för bådadera. Fabian Skotte log i mjugg däråt och plägade därom säga till sin hustru: »Jag arbetade i sju år för Lea och fick Rachel. Min lott var bättre än patriarkens. Ibland har jag lust att säga det åt svärfar, men det är möjligt, att han inte skulle sentera det skämtet.»
Magnus Brandt dog och blef begrafven på Torsby kyrkogård bredvid sin hustru på den plats, hvilken länge stått tom, och där den långa raden af stenar, hvilka buro namnet Brandt, slutade. När han låg på sitt yttersta, kallade han fru Karin till sig och tackade henne för att hon varit honom en god dotter, och först när dödsarbetet började, talade han om en lycka, som undgått honom, och en lång resa, hvilken han en gång gjort, därför att han älskat sina döttrar för högt.
Fru Karin Skotte blef moder till många barn, och hennes lif blef fullt af arbete. Barnen blefvo hennes lycka, lade beslag på henne, gåfvo hennes tankar sysselsättning och gjorde hennes tillvaro rik. Hon aktade och ärade sin man, men hon älskade sina barn, och hon var lycklig, emedan hon såg, att just så ville Fabian hafva henne. Ju flera barn fru Karin fick, desto högre älskade hon dem, icke blott alla, utan hvar och en för sig. Genom barnen utplånades hon liksom själf i sina egna ögon, blef till för dem, blef mor helt och hållet och ingenting annat än mor.
En mor blef hon äfven, icke blott för sina barn, utan för alla dem, som bodde rundt om henne i arbetarnes bostäder eller de små byggnaderna ute på ägorna eller inne i skogen. De gamla vännerna från barndomen såg hon dö, en efter annan af dem hjälpte hon till en hederlig svepning och en anständig begrafning. Men efter dem kommo nya till, och Karin Skotte räckte till för alla. Ända in i åldern kände hon det, som när hon var barn, att inga andra förstod hon så lätt, med inga kunde hon tala så som med folket på den gård, där de flesta, hvilka mindes lilla fröken Karin, längesedan gått bort.
Omsider dog också Fabian Skotte, hennes man. Lugn gick Karin omkring vid hans bädd, lindrade hans plågor och höll hans hand, när den sista, svåra stunden kom. Värst var det sedan med barnen, som icke ville låta trösta sig, därför att far var död, och hvarken den dagen eller de, som följde, kunde modern lämna dem och blifva ensam med de tankar, som måhända eljest skulle kommit.
Karin Skotte hade fetmat, såg stark och sund ut, och hennes lynne var jämt. När Fabian Skotte var död, tog hon gårdens skötsel om hand, och hvad mannen icke hunnit utföra, gjorde hustrun. Ty alla hans planer och tankar kände fru Karin, och därför var det hon, som lät bygga valsverket färdigt och utvidgade sågen. Hon var det också, som bröt igenom väggen på det gamla förmaket, utbyggde den stora verandan mot sjön och insatte de väldiga fönsterrutorna, bakom hvilka palmer, rosor och slingerväxter frodades, när snön täckte trädgården, parken och ängarna omkring sjön.
Det berättas eljest om Karin Skotte, att om hon varit älskad af sina barn, så blef hon det ännu mera af sina barnbarn. Detta kom däraf, att ju äldre Karin Skotte blef, desto muntrare blef hon också och mera lätt till sinnet. Aldrig trifves ungdom så väl som i skydd af de gamlas glädje, och de gamlas glädje är det, som ger dem mod att möta lifvet.
Just därför att farmor var så munter och rolig, fick hon en glad ålderdom, och barnbarnen sökte farmor hellre än far och mor. Och med barnbarnen hade hon lätt att vara glad. Ty för dem tyckte sig den gamla icke behöfva bära ansvar, och när de kommo till i hennes lif, hade Karin Skotte lämnat mödan åt andra och satt själf i ro på de nya rummen, hvilka blifvit inredda en trappa upp i det gamla huset, där gästrummen förr legat, både det, som en gång varit grönt och de öfriga.
Så gammal blef Karin Skotte, att hon upplefde, hur hennes äldste sonson, hvilken ärft farmoderns natursvärmeri, tvang sig till att få fara ned till Paris, dit då alla unga, hvilka sökte sig fram i konsten, längtade som till ett förlofvadt land. När han for, tog farmodern honom in till sig, skref ett namn åt honom på ett kort, bad honom gömma det väl och söka finna den främmande mannen, ifall han ännu var vid lif.
Ett år därefter kom sonsonen hem, och när han kom, låg farmodern illa sjuk. Den unge mannen gick upp på hennes rum, och det samtal, han och farmodern haft med hvarandra, var så hemlighetsfullt och sällsamt, att både barn och barnbarn talade därom som om ett under.
Och ett under var det. Ty i Paris hade den blifvande målaren träffat en gammal officer, som brustit i gråt, när den unge mannen nämnt sitt namn, och aldrig varit nöjd, om en vecka förgick, utan att Karin Skottes sonson besökte honom. Samme officer bar ett svenskt namn, det berättades om honom, att han blödt vid Gravelotte, och medan farmor låg sjuk, talade barn och barnbarn om, att honom hade en gång farmor älskat.
Han å sin sida har älskat farmor så högt, att han alltid lefvat ogift. Och det har berättats i Paris, att det bref, hvilket innehöll farmors afsked, fick han vid ett middagsbord. Innan någon hann fråga, hvilken olycka som skett, låg mannen afsvimmad på golfvet med brefvet bredvid sig.
Så berättade barnbarnen om farmor och hennes ungdomskärlek, och de yngsta bland dem ville icke tro sådant, därför att farmor nu var så gammal. För alla kändes det, som om gamla sagor vuxit omkring dem, och sagorna blefvo på ett sällsamt sätt till verklighet. Nu blommade narcisserna på rabatten, nu grönskade björkarna, nu gol göken i hagen.
Men farmor ligger ensam uppe på sitt rum och har sagt till, att ingen får vara inne. Sonsonen har fört med sig en gåfva till henne, och gåfvan är ett porträtt, föreställande en medelålders man i uniform. Det är måladt på en liten panneau och bär en fransk mästares namn i ena hörnet.
Men farmor har ej sinne för målaren nu, ej heller för hans konst. Ensam ligger hon i sin säng, och de gamla händerna knäpper hon samman öfver täcket. Det är pannan, hon ser på, de vemodiga ögonen, helskägget, som är grånadt och klippt i en spets, och som gör ansiktet främmande. Men som hon ser på det, kommer allt henne nära igen, och hon grubblar öfver, hur lifvet fört henne. Så fort har allting städse gått. Så underligt fort. Aldrig har hon haft tid att stanna och se sig om. Rakt fram har hon gått, dit andra ledt henne. Nu ligger hon där och ser och ser, och intet af hvad som skett kan hon önska ogjordt. Ty barnen, som lefva, äro hennes. Barnens barn höra henne till. Och ingenting af det, som nu är, kan ändras längre.
Men lycklig känner sig Karin Skotte, att detta kom, och som en saga blir henne lifvet. När det börjar skymma, och aftonsolen redan gått bort från fönstret, då ringer hon. Nu är det inte Sara, som kommer. Längesedan är gamla Sara död och borta. Det är en ny, ung tjänsteflicka, hvilken ingenting vet om allt det gamla, som nyss var dödt, och nu blifvit lefvande åter.
— Låt porträttet stå där, så att jag kan se det, säger Karin Skotte.
Så står porträttet där dag efter dag och natt efter natt. Ännu när barnbarnen samlats kring den sjukas bädd, och hon icke kan tala längre, söka hennes gamla ögon porträttet, läpparna mumla ohörbara ord, och från alla dem, som hon älskat och födt, fostrat och gladt, är hon borta. Verkligheten släpper sitt tag, och drömmen äger henne åter.
Karin Brandts dröm.