Karin Brandts dröm 1904/XVIII.

←  XVII.
Karin Brandts Dröm
av Gustaf af Geijerstam

XVIII.
XIX.  →


[ 205 ]

XVIII.

Då hände en söndagsmorgon, att Karin kom in i förmaket, och genom den öppna dörren såg hon fadern stå i matsalen, sysselsatt med att draga upp den gamla dalkarlsklockan. Så plägade han göra hvarje söndagsmorgon, och när Karin nu såg detta, erinrade hon sig den tid, då hon var barn. Då plägade hon följa fadern ur rum i rum och se på, hur han drog upp klockorna i hela huset, noga ställande dem efter sitt repeterur, som kunde slå, när man tryckte på en knapp.

Som hon mindes detta, kommo tårarna ofrivilligt i hennes ögon. Så olikt syntes henne nu allt, mot hvad det då var. Och hon ämnade just smyga sig ut igen för att ej behöfva visa fadern sina tårade ögon. Då hörde hon Magnus Brandts röst, som ropade henne.

— Karin, sade han. Ingenting mer. Och dock var det något i rösten, som kom Karin att spritta till. Det var henne, som om hon [ 206 ]vetat, att något nu måste komma, något som rörde hennes väl och ve, något, som hon ville fly men icke kunde.

Karin förstod, att hon måtte ha svarat något. Ty fadern gick utan att säga något förbi henne och satte sig i soffan.

— Jag har något att säga dig, sade han. Men orden tycktes ej vilja komma öfver hans läppar. Till sist vinkade han dottern till sig, såg henne in i ögonen och fortfor:

— Jag ser att du förstår mig. Och det är naturligt nog. Du är ju stora flickan nu. Och du har ej kunnat undgå att märka det. Det är om Fabian Skotte, jag vill tala.

Så började denna söndagsmorgon i september, och mera af det, som då skedde, kunde Karin aldrig erinra sig.

Samtalet måste dock hafva varat länge. Ty det är redan långt lidet på förmiddagen, och Karin har gått direkt från fadern och ut. Så länge hon lefver, tycker hon sig skola minnas hans röst, som ropade »Karin». Så länge hon lefver, skall hon komma att minnas, hur hans ansikte darrade, när han nämnde Fabian Skottes och systerns namn. Hon måtte ha svarat något, gifvit något löfte. Ty hon ser ännu, hur faderns ansikte ljusnar, känner hans hand stryka sitt hår. Eljest är det hela en [ 207 ]tung dröm. Och när hon ser sig omkring och småningom vaknar, märker Karin, att hon är midt ute i skogen.

Stigen känner hon väl. Den leder rätt in i urskogen, där granarna stå tätt, och stenarna äro täckta af den djupa, mörkgröna mossan. Utan att hon tänker öfver någonting, verkar skogens lugna stillhet på hennes själ. Hon kämpar icke längre. Fram mot det, som måste komma, går liten Karin nu. Hvarken upprorisk eller tvekande känner hon sig. Ondt gör det inom henne, mycket ondt. Det som skett, har icke kommit från henne själf. Utan att hon kunnat göra något till eller ifrån, har det kommit, och där hon går fram under de höga granarna, där solljuset faller dämpadt, och tystnaden blir allvarlig och djup, känner hon det ej, som stode hon i begrepp att gifva ett offer. Hon gör det ej heller. Inom henne är allt i oro och vånda. Hon går som den, hvilken varit fången i en dröm. Så vacker har drömmen varit, att hon ej vill vakna. Ty i samma stund hon det gör, är drömmen borta, och hon ville somna om för att åter få fånga den. Men vakna måste hon dock, och när hon gjort det, är drömmen sin kos, och allt hvad hon drömde, var en villa.

Längre och längre in i skogen går Karin. [ 208 ]När hon kommer fram till berget, går hon icke upp för branten. Rundt omkring klipporna går hon, och i mossan vid bergets fot sätter hon sig ned. Genom tystnaden hör hon en kyrkklocka, som ringer. Höstluften är klar och blå.

Sakta går Karin hemåt igen, och när hon så gör, märker hon, att inom henne skett en stor förändring. Hennes oro är borta, och hon vet, att för henne finns blott en väg att gå. Utan att hon gjort sig reda därför, har hon böjt sin vilja frivilligt under ett tungt kraf, och det synes henne, som hade hon aldrig känt sig bättre till mods än nu. Så lätt har allt blifvit inom henne, så ljust, enkelt och klart. Hon ser bruket på afstånd, smedjorna, kolhusen, bostäderna, och det är som om människorna, hvilka arbeta och bo där, kommit henne närmare. Hon går fram öfver spången och ser gården med dess brutna tak genom lönnarnas dunkelröda blad. Hon vet, att här skall hon lefva och verka. Här hör hon hemma. Här skall hon dö en gång. Stort och underbart blir henne alltsammans.

Som om hon börjat på utförandet af en helig handling, så känner Karin sig till mods. Nu lämnar hon spångens bräder och hör trädgårdsgångarnas sand knarra under sina fötter. [ 209 ]Lätt stiger hon uppför stentrappan, som leder öfver terrassen och in på gården. När hon går förbi faderns fönster, står Magnus Brandt där, som om han väntat dottern, och Karin ser att han ler. Hon vet, att detta leende bör göra henne lycklig, men det är, som vore hon ännu ej färdig att möta det. En liten stund behöfver hon ännu för sig själf, bara en liten stund. Allvarligt möter hon emellertid faderns blick, och när hon går upp på sitt rum, är hennes hjärta fullt af lyckoblandad smärta. Däruppe stänger hon dörren om sig, och ur barmen tar hon fram en tunn guldring med blå sten, hvilken i ett smalt band hänger om hennes hals. Sakta löser Karin bandet, och på byrån står ett skrin af rosenträ med många lådor och hemliga gömmor, som hon öppnar. I den lilla lönnlådan bakerst i skrinet gömmer hon ringen, hvilken hon burit så troget. Så skjuter hon för konstlåset på skrinet, och när detta är gjordt, känner Karin, att hon är fri. Tyst står hon i fönstret och ser ut öfver trädgården, där träden bågna af frukt, och astrarna blomma.

En stund senare går hon ned till middagen och möter fadern. Mycket blir icke taladt dem emellan. Men Magnus Brandt känner det, som om han ändtligen fått rättvisa af lifvet, och hans tacksamhet är större, än han förmår [ 210 ]visa. Karin anar något af faderns sinnesstämning, om hon än icke kan förstå den till fullo och för första gången under denna dag öfverfaller henne en känsla af trötthet, som hade hon tagit en för tung börda på sig och fruktade att icke förmå bära den fram.

Hela den långa eftermiddagen sitter Karin på sitt rum och skrifver. Långsamt skrider arbetet framåt, och ända till aftonen dröjer det, innan brefvet är färdigt. Gång på gång måste hon afbryta arbetet. Ty tårarna vilja komma fram, och hur tappert än Karin strider emot, kan hon dock icke helt hålla dem tillbaka. Gång på gång måste hon också rifva sönder, det hon skrifvit. Illa motsvara orden, hvilka Karin nedskrifver, hvad hon innerst känner. Med stadig hand skrifver hon dock brefvet till slut, och inom sig anar hon dunkelt, att det är offret, som håller henne uppe, offret, som står öfver både kärlek och sorg.


⁎              ⁎


Jag ville, att jag aldrig behöfde skrifva detta bref, älskade, skrifver Karin, och ändå vet jag, att jag måste göra det nu. Uppskjuta därmed vill jag icke. Ty kanske blir jag aldrig mera i stånd därtill. Då kommer du att [ 211 ]gå och vänta på mig och tro, att jag glömt dig och icke är dig trogen längre. Främmande människor skola kanske en gång berätta dig, att jag är gift. Ingenting skall du förstå, utan blott gå och tänka hårdt och bittert, när du minnes mig, eller också skall du glömma mig och aldrig ens vilja tänka på mig, därför att du tror, att jag svek dig.

Men jag har icke glömt dig, Sigfrid, och jag skall aldrig glömma dig. Jag får bara inte älska dig längre. Gör jag det, då dör far, och aldrig får jag då en glad stund mera.

När jag skrifver detta, märker jag, att af allt, som nu händt mig, kan du ingenting förstå. Och jag vill bara gråta, när jag tänker på, hur långt borta du är, och att jag aldrig får se dig mera.

Du vet inte, hur gammal och tärd far blifvit, inte heller att det bara är sorg och olyckor, hvilka gjort honom sådan. Allt det har jag aldrig kunnat skrifva till dig. Ty när jag skrifvit till dig, då glömde jag allt annat, utom det som var ditt och mitt. Då mindes jag, hur blek och vacker du låg där, när jag första gången fick se dig, och jag satt där så liten och dum och hörde dig tala. Jag mindes skogen, där vi gingo ensamma, när solen sken, månskenskvällen i parken, när natten var full [ 212 ]af skuggor och ljus, och ingenting fanns i världen mer än du och jag. Jag mindes alltsammans från den stund, då jag satt ensam i ditt rum och grät utan att veta hvarför, och du kom in och tog mig i dina armar och gjorde mig till din, alltsammans ända till den dag, då allt var förbi, och jag måste säga dig farväl i orangeriet, där regnet flöt öfver glasfönstret omkring oss, och jag bara kunde kyssa dig så många gånger till farväl, just som jag önskar, att jag kunde göra det nu. Allt det var vår värld, Sigfrid, vår lilla värld, där jag var så lycklig och glad, som jag aldrig kan bli mer. Om den världen skref jag, och om något annat kunde jag aldrig tala i mina bref till dig. Ty i den världen hade du slutit mig inne, och när jag lefde där, såg jag ingen annan, visste knappast af, att någon annan fanns. Så skild var din och min värld från alla andras, och så omöjligt var det, att någon annan skulle få se på det, som var vackert och heligt för oss.

Därför har jag nästan ingenting skrifvit af sådant, som händt i världen omkring mig här, och jag tror, att jag heller aldrig förstått, hvad som där hände förrän nu. Du skall veta, att Cecilia är borta nu, och hon har varit borta mycket länge. Jag tror, att det blir två år denna höst, sedan hon första gången for. Hon [ 213 ]reste bort, därför att far ville tvinga henne att gifta sig med Fabian Skotte, som bor på Elfshammar, och som är vår granne. Det vet du. Men du vet icke, att Cecilia for till mormor på Malmhyttan, och mormor hjälpte henne, så att hon blef fri. Sedan dess har jag lefvat här ensam med far, och han har aldrig velat förlåta Cecilia. Jag har icke hört honom nämna hennes namn förrän i dag, när han talade med mig. Cecilia skrifver till mig ibland; i sista brefvet berättade hon, att hon var förlofvad och snart skall gifta sig samt att far gifvit sitt samtycke. Inte ens det har far nämnt för mig med ett ord. Däraf förstår jag det så, att far har grämt sig, så att han blifvit gammal, däröfver att hans döttrar bara gjort honom sorg. Och jag förstår nu, att det varit honom tungt att så länge lefva ensam. Kanske har han önskat en gång att få en hustru igen, han var ju ung ännu, när mor dog, och jag har ofta trott så, fastän jag ingenting vetat.

Allt detta skrifver jag nu, för att du skall veta, hur ensam jag varit, och hur allt har blifvit så, som det nu är. Ty af de sista åren minns jag inte mycket. Jag minns bara, hur gammal och sorgsen far blifvit, och hur rädd jag varit, när jag gick här ensam och såg honom så. Långsamt har tiden gått för mig [ 214 ]under dessa år, och många gånger har jag gått här och inte vetat mig någon råd. Så rädd har jag varit, att far skulle bli sjuk och dö, innan han fått annat än sorg af hela lifvet. Fattig har han också blifvit. Jag vet, att om icke Fabian Skotte hjälpt honom, hade vi ej kunnat stanna här. Jag förstår inte detta. Men jag vet, att det är så, och aldrig har jag haft det så svårt, som när jag nu på sista tiden behöft gå och be far om pengar.

Nu måste jag säga dig det också, som nu kommer. Och att säga det är det tyngsta af allt. Ty då skall du tro, att jag fått lida för din skull, och att jag ångrat, att jag älskat dig och blef din lilla brud, som du kallade mig, när jag satt hos dig och var lycklig. Så är det icke, Sigfrid min, tro icke det. Jag kan aldrig ångra, att jag varit så lycklig, som du gjort mig. Och hade jag inte varit det, kunde jag aldrig göra allt, hvad jag nu kan. Men du skall veta, att far har länge vetat allting om dig och mig. En natt kom jag in till honom, och då sade han mig det. Så ond på mig har han aldrig varit, och han sade mig det så hårdt, att ännu när jag tänker därpå, gör det bara ondt. Aldrig har han talat till mig därom sedan, men jag har ändå förstått, att han icke glömt det. Det är, som om han [ 215 ]aldrig kunnat tro mig om något godt sedan dess. Och jag vet, att han heller aldrig förlåtit mig riktigt förrän i dag.

Nu har jag sagt dig allt, hvad som är att säga, och nu förstår du, att jag icke kunde göra som Cecilia och lämna far ensam. Han har ju ingen mer än mig nu, och om jag nu sveke honom, kunde han icke lefva. När jag nu skall sluta, Sigfrid, då vill jag bara gråta. Ingenting kan jag säga dig mer, ingenting kan jag vara för dig, ingenting har jag kunnat gifva dig, som är likt den sorg, du får genom mig. Jag skulle vilja sitta hos dig, när du får mitt bref, och då ville jag hålla din hand och bedja dig så innerligt: Sörj inte för mycket din lilla brud! Ty det skulle jag ej kunna bära. Nu är det sista gången, jag skrifver till dig, och hvad jag icke säger dig nu, det får jag aldrig säga dig. Jag har ingenting kvar mer än din lilla ring. Den har jag gömt, så att ingen mer än jag vet, hvar den finns. Taga fram den ibland och se på den, det gör jag nog aldrig. Ty inte heller det får jag nu längre, och att tänka på dig, sedan jag gifvit mig åt en annan, vore synd. Men jag är glad ändå, när jag vet, att den får stanna kvar hos mig, och att den aldrig kommer på någon annans finger, då den icke fick komma på mitt.

[ 216 ]»Men hela mitt lif skall jag tacka dig. Ty allt hvad vackert är har jag fått af dig.»
Karin. 

Karin läser igenom brefvet, och sakta lägger hon det in i kuvertet. Därpå skrifver hon utanskriften och sticker det i sin ficka för att bära det, till dess att ett tillfälle kommer, då hon kan få sända det bort.

»Så mycket som händt i dag,» tänker hon. »Och så nytt allting blifvit.»

Det är, som handlade hon i brådska, önskade, att allt måtte gå så fort som möjligt, längtade, att världen måtte gripa henne snart och helt, så hon ej hinner tänka. Då åker det på gården, och Karin rycker till, men förhastar sig icke, ordnar blott sin dräkt framför spegeln och känner på brefvet, hvilket ligger doldt under näsduken i hennes ficka. Ännu tycker hon sig bära på något, hvilket hör hennes gamla värld till, och som hon måste göra sig kvitt för att vara färdig för den nya värld, hvilken väntar henne.

När därför Sara kommer med hälsning, att fröken skall gå ned, därför att det kommit främmande, tar Karin hastigt brefvet, och utan att säga ett ord, räcker hon det åt Sara och ber henne skaffa brefvet bort, så att ingen vet det.

[ 217 ]Den gamla står där och väger brefvet i sin hand. Ännu en hemlighet har hon fått att bevara till de många, hon alltid gömt så väl. Sara förstår alltsammans, och med tårarna i ögonen betraktar hon den unga flickan, som står där så späd och vek, men med något af mogen vilja i det ungdomliga ansiktet.

— Det är rätt, hvad hon nu gör, säger Sara. Gud signe henne.

Karin nickar allvarsamt och går. I förmaket ser hon Fabian Skotte, som reser sig upp, när hon kommer in. Rak och stark står han framför henne, och hans kraftiga ansikte med den lätt böjda näsan och de lifliga ögonen har ett uttryck af ödmjuk tacksamhet, som vågade han icke tro, att hvad som nu händer, kan vara sant. Karin går fram och lägger utan att tveka sin hand i den mans, hvilken hennes far utsett åt henne. Magnus Brandt säger något, som Karin icke hör. Hon är helt fylld af den ödmjukt tacksamma blick, hvilken mött hennes, och hon drar icke tillbaka sin hand från den, som håller hennes kvar och skall behålla den. Allt är lugnt inom Karin nu, lugnt och stilla. Lycklig som hon icke känt sig på länge, lindar hon armarna om faderns hals och vet, att mellan dem båda är allt godt och skall så förblifva.

[ 218 ]Fabian Skotte far tidigt, och när han är borta, tar Magnus Brandt på sig sin rock och går ut. Karin följer honom, och arm i arm gå de båda utför terrassens trappsteg genom fruktträdgården och ut i den gamla parken, som sträcker sig ända ned emot sjön. Öfver parken lyser höstmånen gul och varm, och trädens skuggor darra mot gräsmattan och de slingrande gångarna. Länge gå far och dotter under de gamla träden, bland hvilka blåsten redan börjat skaka grenarna fria från blad. På gångarna under deras fötter knastrar höstlöfvet, hvari frosten bitit, och när de komma ned till sjön, ligger den ljus i månglansen, stränderna höja sig i dunkla linjer rundt omkring den ljusa ytan, och öfver strändernas kullar skymta barrskogens mörkare konturer, mjuka i månskenet. Tacksam mot allt, som händt, känner sig Karin, tacksam att allt blifvit så stilla och vackert just denna kväll. Mjukt stöder hon sig på faderns arm, och gläder sig åt att känna, hur hans gång blifvit lättare.

Samman vända de åter till det gamla huset, som ligger i skymning mellan de höga träden, och när de gått uppför stentrappan, vänder sig Magnus Brandt om och ser ut öfver gården och nejden, som ville han med en blick famna allt det, hvilket genom dotterns offer ånyo [ 219 ]blifvit hans. På gården tänker han och på folket, som sofver rundt om eller arbetar i smedjorna, där hamrarna klockan sex på söndagsaftonen redan börjat gå. Ljudet tränger starkt genom tystnaden, och Karin förstår, att just därpå är det fadern lyssnar.

— Nu kan jag lägga mina ögon ihop och dö i frid, när min stund kommer, säger Magnus Brandt.

Därmed går han in och stänger själf ytterdörren med det stora låset samt lägger bommen för. Karin står och ser på honom och får som aldrig förr känslan af att äga ett hem, och att det är därför hon lefver.

Tankfull böjer hon sig ned och kysser faderns hand.

Karins dröm är till ända. Med vakna, kloka och goda ögon ser hon ut mot lifvet. Vemodigt och blidt synes henne allt.

— Godnatt, säger Magnus Brandt, kysser dottern på pannan och går in till sig.

Tyst går Karin upp för trappan in i de två små flickrummen, hvilka hon numera ensam bebor.