Kejsarn av Portugallien/Kapitel 20
| ← På bryggan |
|
August Där Nol → |
BREVET.
När Klara Gulla i Skrolycka hade varit borta ett par veckor, gick Jan, far hennes, en förmiddag och lagade en gärdsgård i beteshagen närmast storskogen. Den var inte längre borta, än att han hörde gransuset, och han kunde se tjäderhönan gå och plocka under träden med en lång rad av ungar efter sig.
Han var närapå färdig med arbetet, då han fick höra ett starkt vrålande uppifrån höjden. Det lät så hemskt, att han rent av höll på att bli rädd.
Han stod stilla och lyddes, och snart hördes det på nytt. Men då det kom igen andra gången, förstod han, att det inte var någonting att bli rädd för. Tvärtom var det säkert någon, som ropade på hjälp.
Han kastade vidjor och störar ifrån sig och gav sig i väg genom björkhagen in i svarta granskogen. Där behövde han inte gå så värst långt, förrän han såg vad som stod på. Det låg en stor och farlig myr här uppe, och det förhöll sig, just som han hade trott. En av Deras i Falla kor hade gått ner sig i ett gungfly.
Det var den bästa kon, som fanns i lagården, det såg han strax, en, som Lars Gunnarsson hade varit bjuden två hundra riksdaler för.
Hon var djupt nersjunken i gyttjan och var så skrämd nu, att hon låg stilla och bara gav till ett svagt ramande med långa mellanrum. Men han kunde se hur hon hade arbetat. Hon var överstänkt med dy ända upp till hornen, och de gröna mosstuvorna var upprivna både vitt och brett omkring henne.
Hon hade råmat så, att Jan tyckte, att det borde ha hörts över hela Askedalarna. Men det var ingen mer än han, som hade kommit upp till myren. Han dröjde inte ett ögonblick, utan bara han hade fått klart för sig hur det stod till, sprang han ner till gården för att skaffa hjälp.
Det blev ett långsamt arbete med att lägga ut bräder och stänger på myren och få rep under kon för att hissa upp henne. Hon hade sjunkit ner ända till ryggen och höll bara huvudet över gyttjan, när de kom fram till henne.
Sedan de äntligen hade henne på fast mark igen och hade fraktat ner henne till Falla, kom det bud ifrån matmodern, att de, som hade strävat med kon, skulle gå in och få sig kaffe.
Det var ingen, som hade varit så ivrig med räddningsarbetet som Jan i Skrolycka. Hela förtjänsten av att kon var bärgad, den var hans. Och tänk, att det var en ko, som var värd minst två hundra riksdaler!
Det var allt en ofantlig tur, detta, för Jan, för man kunde då inte tänka sig, att det nya husbondfolket inte skulle låtsa om en sådan bedrift.
En gång hade det hänt något liknande i den förra husbondens tid. Då var det en häst, som hade rivit sönder sig på en gärdsgård. Han, som upptäckte hästen och ställde om, att den blev hemförd, hade fått tio riksdaler av Erik i Falla, och det fastän den hade varit så svårt skadad, att Erik hade måst skjuta den.
Men den här kon, hon levde ju och hade inte tagit skada på något sätt. Det var klart, att nästa dag skulle Jan få gå till klockarn eller till någon annan skrivkunnig och be honom skriva ett brev till Klara Gulla för att kalla hem henne.
När Jan kom in i storstugan i Falla, så var det inte utan, att han sträckte på sig. Det var gammalmoran, som gick omkring och slog i kaffe, och han undrade inte på att hon räckte honom hans kopp, till och med innan Lars Gunnarsson hade fått sin.
Under kaffedrickningen talade alla om hur rask Jan hade varit. De enda, som inte sade något, var husbondfolket. Varken den nya ägarn eller hans hustru öppnade sin mun för att säga ett ord till beröm.
Men då nu Jan så väl visste, att den onda tiden var förbi och lyckan på hemfärd, så föll det sig inte svårt för honom att finna tröstegrunder.
Det kunde ju hända, att Lars teg, bara därför att det, som han hade att säga, skulle komma att märkas så mycket bättre.
Han dröjde allt bra länge, innan han kom fram med berömmet. De andra blev också tysta och såg litet förlägna ut.
När den gamla matmodern i Falla bjöd omkring påtårn, var det flera, som krusade, och Jan med dem. »Å, drick ni, Jan!» sa hon. »Om inte ni hade varit så rapp åv er i dag, så hade vi mistat en ko, som var värd sina två hundra riksdaler.»
Efter detta blev det djup tystnad. Allas ögon vändes mot husbonden, för nu kunde man inte annat än vänta, att det skulle komma en tacksägelse också från honom.
Han harskade sig ett par gånger, liksom för att det, som han ville säga, skulle komma med tillräckligt eftertryck.
»Jag tycker, att det är lite besynnerligt med den här saka,» sa han. »Alla vet vi, att Jan är skyldig två hundra riksdaler, å alla vet vi, att just den summan var jag bjuden i våras för Stjärna. Det passar liksom alldeles för bra ihop för Jan, att Stjärna skulle komma ner i myren i dag, å att han skulle få frälsa'na.»
Lars tystnade och harskade sig en gång till. Jan reste sig och kom närmare, men varken han eller någon av de andra hade ett svar till reds.
»Jag vet inte varför det just kom å falla sej så, att det var Jan, som fick höra koa där oppe i myren,» fortfor Lars Gunnarsson. »Kanske att han var närmare, än han vill låta oss veta, när olyckan skedde. Kanske att han såg en möjlighet te å komma ifrån sin skuld, å att det var han, som drev koa — — —
Här föll Jans knytnäve ner på bordet med sådan kraft, att kaffekopparna hoppade högt från faten.
»Du dömer andra efter dej själv, du,» sa Jan. »Det där är sånt, som du kan göra, men inte jag. Fast nog ska du veta, att jag lägger märke te dina rävkonster. Det var en dag i vintras, du — — —
Men just som Jan höll på att säga något, som inte kunde ha slutat med annat än oförsonlig fiendskap mellan honom och husbondfolket, ryckte mor i Falla honom i rockärmen.
»Se ut, Jan!» sa hon.
Jan gjorde så, och då såg han Kattrinna komma gående över gårdsplanen med ett brev i handen.
Det var väl brevet från Klara Gulla, som de hade längtat efter, allt sedan hon for. Kattrinna visste hur glad han skulle bli, och därför kom hon hit med det.
Jan såg sig omkring med en förvirrad blick. Det var många vreda ord, som brände på tungan, men nu hade han inte tid. Vad brydde han sig om att ta hämnd på Lars Gunnarsson? Vad brydde han sig om att försvara sig själv? Brevet drog honom med en makt, som han inte kunde stå emot, och han var ute ur rummet och framme hos Kattrinna, innan folket i stugan hade kommit tillbaka från sin skrämsel för vad han skulle våga att slunga ut för anklagelser mot husbonden.