Kejsarn av Portugallien/Kapitel 26
| ← Klädd i siden |
|
I väntan → |
STJÄRNOR.
Då den lilla flickan i Skrolycka hade varit borta i nära åtta månader, kom Stoll-Ingborg en vacker dag inklivande på logen i Falla, medan Jan stod där och tröskade.
Stoll-Ingborg var syskonbarn till Jan, men han såg sällan till henne, därför att hon var rädd för Kattrinna. Det var nog för att slippa råka hustrun, som hon kom och sökte upp honom i Falla mitt i arbetstiden.
Jan blev just inte så glad, då han fick se henne. Hon var ju inte riktigt galen, det var hon visst inte, men det var ingen reda med henne, och hon pratade alldeles förskräckligt. Han slängde sin slaga som förut utan att låtsa om henne.
»Håll opp med tröskninga, Jan,» sa hon, »så att jag kan få tala om för dej vad jag drömde om dej i natt!»
»Det är bäst, att du kommer igen en annan gång, Ingborg,» sa Jan. »Så snart Lars Gunnarsson hör, att jag vilar mej från tröskninga, kommer han hit å ser efter vad som står på.»
»Jag ska vara så kvick, så kvick,» sa Stoll-Ingborg. »Du minns väl, att jag var den kvickaste åv syskona där hemma. Ja, di var så dåliga, di andra, på alla sätt förstås, så det är inte mycke å skryta mä.»
»Du skulle ju tala om en dröm,» påminde Jan.
»Strax, strax, du! Du ska inte vara rädd. Jag begriper, begriper. Sträng husbonde nu i Falla, sträng husbonde. Men var inte ängslig för mej, du! Du ska inte få bannor för min skull. Det är inga nöd, när en har å göra med en, som är så klok som jag.»
Jan hade gärna velat höra vad hon kunde ha drömt om honom, för så säker han än var på sina stora förhoppningar, så sökte han ändå bekräftelse från alla håll. Men nu var Stoll-Ingborg inne på sina egna tankars väg, och då var det inte lätt att hejda henne.
Hon kom tätt inpå Jan, böjde kroppen framåt för var ny mening, knep ihop ögonen, skakade på huvudet och talade, så att orden sprutade ur munnen.
»Du ska inte vara rädd,» sa hon. »Skulle jag ställa mej å tala med en, som tröskar i Falla, om jag inte visste, att husbond' har gått te skogen, å att matmora är borta i bygda å säljer smör? 'Alltid hava dem för ögonen', står det i katkesen. Det är det jag vet. Jag aktar mej allt för å komma, när di kan se mej.»
»Gå ur vägen, Ingborg!» sa Jan. »Annars kan jag råka te å träffa dej med slagan!»
»Tänk, vad ni pojkar slog mej förr i väla!» sa hon. »Å stryk får jag än i dag. Men när vi skulle läsa på husförhör, då var det jag, som var styv. 'Det är ingen, som lurar Ingborg,' säjer prosten, 'hon kan sina stycken.' Å jag är så god vän med småmamsellera på Lövdala. Jag läser opp katkesen för dom, bå' frågor och svar, från början te slut. Tänk, ett sånt minne jag har! Jag kan bibeln mä å hela psalmboka å alla prostens predikningar. Ska jag läsa opp nånting för dej, eller vill du hellre, att jag ska sjunga?»
Nu svarade Jan ingenting mer. Han tog till med tröskningen på nytt.
Men hon gick inte fördenskull. Hon satte sig på en halmkärve, sjöng först igenom en psalm på bortåt en tjugu verser och läste därpå upp ett par kapitel ur bibeln. Till sist gick hon sin väg utan att säga adjö och var borta en lång stund. Men rätt som det var, stod hon på nytt i logdörrn.
»Tyst nu, tyst nu!» sa hon. »Nu säjer vi inte nå' annat än det, som vi skulle säja. Bara, bara tyst!»
Hon sträckte upp pekfingret, höll kroppen stilla och ögonen öppna.
»Inga andra tankar, inga andra tankar!» sa hon. »Vi håller oss te saka. Bara tyst med slaga nu!»
Hon väntade, tills Jan lydde henne.
»Du kom te mej i natt i drömmen, så var det, ja. Du kom te mej, å jag sa så här: 'Är du ute å går, Jan i Askedalarna?' — 'Nej,' sa du, 'nu heter jag Jan i Längtedalarna.' — 'Jaså, välkommen!' sa jag. 'Där har jag bott i hela mitt liv.'»
Hon försvann ur logöppningen. Jan hade blivit förundrad över hennes ord. Han tog inte genast till med arbetet, utan stod och funderade.
Om ett par ögonblick var hon där på nytt.
»Nu minns jag vad det var, som jag kom hit för,» sa hon. »Jag skulle visa dej mina stjärnor.»
Hon hade på armen en liten korg, som var ombunden med en duk. Medan hon slet och drog i knuten, pratade hon oupphörligt.
»Det är riktiga stjärnor, det här. När en bor i Längtedalarna, då nöjer en sej inte mä di jordiska tingen, utan då är en tvungen te å ge sej ut å söka efter stjärnor. Det är inga anna råd. Du får nog gå ut å söka efter dom, du med, nu.»
»Ånej, vet du, Ingborg,» sa Jan, »jag håller mej allt te det, som finns på jorden.»
»Tyst för all del!» sa Stoll-Ingborg. »Tror du, att jag är så stollig, så jag går å letar efter dom, som sitter kvar på himlen? Jag söker bara efter så'na, som har fallit. Jag är väl en förståndig människa, vet jag.»
Hon öppnade korgen, och Jan såg, att där låg fullt med olika slags stjärnor, som hon väl hade tiggt ihop på herrgårdarna. Det var stjärnor av tenn och papper och glas, grannlåt ifrån julgranar och karameller.
»Det är riktiga stjärnor,» sa hon. »Di är nerfallna från himlen. Du är den ende, som har fått sett dom, å du ska få ett par mä åv dom, när du behöver dom.»
»Tack ska du ha, Ingborg!» sa Jan. »När den tiden kommer, att jag behöver stjärnor, å det kan bli snart nog, så tänker jag inte be dej om dom.»
Nu gick hon äntligen, men det dröjde en stund, innan Jan tog till med tröskningen.
Det var en fingervisning, det här också. Inte för att en sådan vettvilling som Ingborg hade någon reda på Klara Gullas vägar, men hon var sådan, att hon kände i luften, när det skulle ske något märkvärdigt. Hon kunde se och höra sådant, som klokt folk aldrig fick någon aning om.