Kenilworth/Kapitel 04
← Tressilian och Amy |
|
Gyllene bojor → |
IV.
MÖRKA PLANER
Anthony Foster höll ännu på att tvista med sin vackra gäst, som med förakt besvarade alla hans böner att hon skulle dra sig tillbaka till sitt rum. Då hördes en vissling.
»Var nu tyst», sade hon, »och öppna dörren för er husbonde. — Min herre, min älskade herre!» utropade hon sedan och skyndade till dörren, men där tillade hon i en ton av missräkning: »Åh, det är bara Richard Varney!»
»Ja, madame», sade Varney, som inträdde och hälsade den unga damen med en djup bugning. »Det är bara Richard Varney, men även den första sky, som ljusnar i öster, borde vara välkommen, ty den bebådar att solen är i antågande.»
»Huru? Kommer mylord hit i kväll?» sade hon i glad, men ännu upprörd ton. Varney svarade att det var så, och hon ilade till dörren och ropade: »Janet — Janet — kom genast in i mitt toalettrum!» Därpå vände hon sig till Varney och frågade, om hennes herre ej givit honom några vidare uppdrag.
»Detta brev, madame», sade han och framtog ur barmen ett litet paket omlindat med ett rött silkessnöre, »och därmed en kärlekspant till hans hjärtas härskarinna.»
Med ivrig brådska skyndade Amy sig att lösa upp silkessnöret omkring paketet. Janet, en täck, enkelt klädd flicka, dotter till Anthony Foster, kom genast in vid sin matmors kallelse. Ett halsband av orientaliska pärlor, som åtföljt den parfymerade biljetten, drogs nu hastigt fram ur paketet. Efter en flyktig blick därpå lämnade Amy det till sin tjänarinna, medan hon läste eller rättare slukade brevets innehåll.
»Varje ord i detta dyrbara papper är värt lika mycket som hela pärlbandet, min flicka. Men följ mig nu till mitt toalettrum, mylord kommer hit i kväll. Han ber mig ta väl emot er, herr Varney, och för mig är varje hans önskan en lag. Säg till att allt göres i ordning till mylords värdiga mottagande i kväll.»
Därmed lämnade hon rummet.
»Svara mig, Foster», sade Varney, »svara mig, din skälm, hur kom det sig att jag mötte Tressilian vid bakporten?»
»Tressilian!» svarade Foster. »Vad vet jag om Tressilian? Jag har aldrig hört hans namn.»
»Din skurk, det är just den Cornwallsjunker, åt vilken gamle sir Hugh Robsart hade bestämt sin vackra Amy, och nu kommer den hetlevrade galningen hit för att söka sin förrymda sköna. Han är inte den, som tåligt sväljer en skymf. Lyckligtvis känner han inte min herre, utan tror att han bara har att göra med mig. Men hur böveln kom han hit?»
»Med Mike Lambourne, om ni nödvändigt vill veta det», svarade Foster.
»Och vem är Mike Lambourne?» frågade Varney. »Det vore sannerligen så gott att du satte upp en lövruska över din port och inbjöd varenda landsstrykare, som går förbi, att komma in och se på det, som du borde gömma undan till och med för sol och måne.»
»Jo, det är just en ridderlig vedergällning för de tjänster jag gjort er, Richard Varney», svarade Foster. »Gav ni mig inte i uppdrag att skaffa en karl med flink värja och rymligt samvete? Och hade jag inte ett stort besvär med att finna en sådan karl — ty, gudskelov, mina bekantskaper äro inte av det slaget — och se nu vilken tack jag får för att jag nedlåtit mig att umgås med honom!»
»Men om han är en sådan som du — fastän han förmodligen saknar den skrymtaktighet, som du nu har slagit dig på — hur kunde han då ha den gudsnådlige, suckande Tressilian i sitt sällskap?»
»De kommo hit tillsammans, det bedyrar jag», sade Foster, »och sanningen att säga fick Tressilian ett ögonblicks samtal med vår vackra fröken, medan jag talade i enrum med Lambourne.»
»Oförtänksamme slyngel! Vi äro bägge förlorade», sade Varney. »Hon har på den sista tiden kastat mången längtande blick till sin fars hem, då hennes höge älskare lämnat henne allena. Om denne galne botpredikant lockar henne tillbaka till hennes gamla bo, äro vi förlorade.»
»Var inte rädd för det», svarade Authony Foster, hon har ingen lust att lyssna till hans locktoner, ty hon skrek till, då hon fick se honom, som om en orm stungit henne,»
»Det är bra. Låt nu din dräng komma och dra av mig mina stövlar. Skaffa oss litet middag och en butelj av ditt bästa vin. Jag måste hälsa på den vackra fågeln i oklanderlig toalett och med glatt lynne.»
Efter middagen lämnade Foster hovmannen allena. Han gick flera slag av och an i salen försjunken i djupa tankar och med armarna korslagda över bröstet. Slutligen började han tala för sig själv.
»Det är sant», sade han, i det han stannade plötsligt och stödde sin högra hand mot bordet, »den där uslingen har mätt djupet av min fruktan, och jag har inte kunnat dölja den för honom. Hon älskar mig inte — jag önskar det vore lika sant, att jag inte älskar henne! Så enfaldigt det var av mig att någonsin försöka göra intryck på henne för min egen räkning, då klokheten bjöd mig att vara mylords trogne budbärare! Allt ifrån den stunden, då min politik begick en så farlig blunder, kan jag inte se på henne utan fruktan, och hat och kärlek äro så underligt sammanblandade, att jag inte vet, vilketdera jag hellre ville: äga henne eller göra henne olycklig, om det stod mig fritt att välja. Men hon får ej lämna detta ställe, förr än jag säkert vet, på vad fot vi stå med varandra. Mylords intresse — och så till vida även mitt, ty om han faller, dras jag med i hans fall — fordrar, att hans giftermål hålles hemligt, och dessutom — jag vill inte låna henne min arm, för att hon med dess tillhjälp skall svinga sig upp till sin höga plats och sedan trampa på mig, då hon lyckligt och väl intagit den. Jag måste skaffa mig inflytande över henne, antingen genom kärlek eller fruktan. Låt mig bara en gång bli hennes förtrogne — låt henne anförtro mig en hemlighet — och du är min, sköna grevinna!» Han gick åter några steg över golvet, stannade, slog i och tömde ett glas vin, liksom för att lugna sin oro, och lämnade rummet, mumlande: »Nu gäller det att ha ett slutet hjärta och en öppen, ofårad panna.»