Kenilworth/Kapitel 05

←  Mörka planer

Kenilworth av Sir Walter Scott Översättare: Ernst Lundquist Gyllene bojor

Wayland smed  →

V.
GYLLENE BOJOR

Fyra rum, som upptogo västra sidan av den gamla fyrkantiga byggnaden på Cumnor Place, hade blivit inredda med utomordentlig prakt. Hantverkare från London, som ej fingo lämna stället, förr än arbetet var färdigt, hade förvandlat denna del av huset från ett gammalt förfallet kloster till ett kungligt slott. En viss hemlighetsfullhet iakttogs vid alla dessa anordningar; hantverkarna kommo och avlägsnade sig nattetid, och alla åtgärder voro vidtagna för att hindra byfolkets nyfikenhet att iakttaga eller undra över de förändringar, som ägde rum i deras fordom fattiga, men nu rika grannes, Anthony Fosters, hus.

På den kväll, varom vi tala, illuminerades för första gången denna nya och praktfullt dekorerade våning och det med en sådan glans, att det skulle ha synts på en mils avstånd, om ej sorgfälligt tillbommade ekluckor, på insidan dolda av långa guldfransade siden- och sammetsgardiner, hindrat den minsta ljusstråle att tränga ut.

Den gudomlighet, för vars skull detta tempel blivit smyckat, satt i förmaket och betraktade med en naturlig och oskyldig fåfängas tillfredsställda blickar den prakt, som så hastigt blivit skapad, så att säga till hennes ära. Ty då hennes närvaro på Cumnor Place utgjorde orsaken till den hemlighetsfullhet, som iakttagits vid inredningen av denna våning, hade det listigt nog ställts så till, att hon ej, förr än hon tog den i besittning, skulle få veta, vad som försiggick i denna del av den gamla byggnaden, eller utsätta sig att bli sedd av hantverkarna, som voro sysselsatta med dess dekorering. Hon hade alltså i kväll blivit införd i en del av huset, som hon aldrig förr sett, och som var så olik alla de övriga rummen, att den vid jämförelsen föreföll som ett förtrollat slott.

Grevinnan Amy — ty till denna rang hade hon upphöjts genom sitt hemliga, men lagliga giftermål med Englands stoltaste earl — hade en stund ilat från rum till rum och beundrat varje nytt bevis på hennes älskares och gemåls smak. »Så vackra dessa draperier äro! Vad detta bordssilver är präktigt arbetat! Det ser ut, som om alla Spaniens fartyg blivit uppsnappade ute på havet, för att åstadkomma allt detta! O, Janet», utropade hon flera gånger till sin tärna, »o, Janet, huru oändligt mycket ljuvare att tänka, att alla dessa vackra saker samlats här av hans kärlek, genom hans kärlek till mig, och att jag i denna kväll skall få tacka honom mera för den kärlek, som har skapat ett sådant ofattligt paradis, än för alla de under det innesluter!»

Nu lät hon kalla till sig Varney och Foster.

Grevinnan hälsade på den förre med en hjärtlighet, som tycktes tillförsäkra honom fullkomlig glömska av allt vad hon kunde ha att beklaga sig över. Hon reste sig, gick ett par steg emot honom och sade: »Herr Richard Varney, ni bragte mig i morse så välkomna underrättelser, att jag är rädd överraskningen och glädjen kommo mig att glömma min herres och gemåls uppmaning att ta emot er vänligt. Vi räcka er vår hand till försoning.»

»Jag är icke värd att vidröra den», sade Varney och böjde ett knä, »annat än som en undersåte hyllar sin furstinna.»

Foster gjorde en klumpig bugning och avlägsnade sig med en min, som tycktes ogilla det slöseri, varigenom hans hus förvandlats från en naken och förfallen lada till ett orientaliskt palats. Då han gått, tog hans dotter sin sybåge och drog sig undan till andra ändan av rummet, medan Richard Varney med en ödmjuk bugning tog den lägsta stol han kunde finna och satte sig, stum och med blicken fästad på golvet.

»Jag trodde, herr Varney», sade grevinnan, då hon såg, att han ej tycktes ha lust att börja samtalet, »att ni hade något att meddela mig från min herre och man; så förstod jag åtminstone herr Foster, och därför avlägsnade jag min kammarjungfru. Om jag har misstagit mig, skall jag kalla hit henne igen.»

»Mylady», sade Varney, »Foster har på sätt och vis missförstått mig. Det är inte från, utan om er ädle make, min högt aktade herre, som jag har något att meddela er.»

»Det är ett kärt ämne», sade grevinnan, »antingen det är från eller om min ädle make. Men fatta er kort, ty jag väntar honom när som helst.»

»Alltså kort och dristigt — ty ämnet kräver både skyndsamhet och mod — Ni har träffat Tressilian i dag?»

»Ja. Än sedan?» frågade hon litet skarpt.

»Ingenting, som rör mig, mylady», svarade Varney ödmjukt. »Men tror ni, att er gemål skall höra det lika lugnt?»

»Och varför skulle han inte det?» svarade grevinnan stolt. »Endast för mig var Tressilians besök oroande och smärtsamt, ty han underrättade mig om min gode fars sjukdom.»

»Och med samma öppenhjärtighet skall mylady i afton omtala för min ädle herre, att Tressilian har upptäckt er tillflyktsort och att han haft ett samtal med er?»

»Naturligtvis», sade grevinnan. »Det blir det första jag berättar honom, tillika med varje ord, som Tressilian sade, och vad jag svarade. Det blir till min egen skam, ty Tressilians förebråelser voro ej alldeles grundlösa. Jag skall därför tala med smärta, men jag vill ändå säga honom allt.»

»Mylady gör som hon behagar», svarade Varney, »men jag tycker, att efter ingenting framtvingar en så öppen bekännelse, vore det bättre att bespara er denna smärta, min ädle herre denna oro och herr Tressilian — efter man också måste ta hänsyn till honom härvidlag — den fara, som blir en följd därav.»

»Jag kan inte fatta något av alla dessa förskräckliga följder», sade grevinnan lugnt, »om man inte vill tillskriva min make ovärdiga tankar, som Jag är övertygad om, att hans ädla hjärta aldrig hyst.»

»Jag är förstummad, madame», svarade Varney, »och jag har ingen anledning att oroa mig för Tressilian, som skulle vilja gjuta mitt hjärteblod, om han kunde. Ni, som känner min herre så mycket bättre än jag, kan bäst bedöma, om han kan fördraga en sådan förolämpning utan att hämnas.»

»Ja, om jag kunde tro, att jag bragte Tressilian i olycka, jag, som redan har vållat honom så mycket sorg, skulle jag kanske förmås att tiga. Men vad skulle det tjäna till, då ju ändå Foster har sett honom? Nej, nej, Varney, yrka ej vidare på detta. Jag vill berätta alltsammans för min man, och jag skall för Tressilians dårskap framlägga ursäkter, som snarare skola förmå mylords ädla hjärta att löna honom än att straffa honom.»

»Ert omdöme är vida överlägset mitt. Vad Foster och hans tjänare beträffar, känna de ej Tressilian till utseendet, och jag kan lätt hitta på någon antaglig ursäkt för en okänd främlings besök på slottet.»

Grevinnan teg en stund och sade sedan: »Låt oss lämna detta ämne. Tyst, jag hör hästtramp. Han kommer! Han kommer!» utropade hon och sprang upp, utom sig av hänryckning.

I detsamma slogos dubbeldörrarna upp, och en man med majestätisk hållning och insvept i en lång mörk ridkappa inträdde i rummet.

Det vilade ännu en sky av missnöje över grevinnans panna efter hennes kamp mot Varneys envishet, men detta moln förvandlades till ett uttryck av den renaste glädje och ömhet, då hon kastade sig i den nykomnes armar, tryckte honom intill sig och utropade:

»Äntligen — äntligen är du här!»

Varney drog sig grannlaga tillbaka, då hans herre inträdde, och Janet ämnade göra detsamma, då hennes härskarinna gav henne en vink att stanna kvar. Hon tog plats längst bort i rummet och stod där, som om hon avvaktat vidare befallningar.

Earlen — ty det var hans rang — besvarade emellertid sin hustrus smekningar med den ömmaste lidelse, men låtsade göra motstånd, då hon försökte ta av honom kappan.

»Jo», sade hon, »jag vill ta kappan av dig. Jag måste se, om du har hållit ditt löfte till mig och kommer som den högförnäme earlen och inte, liksom hittills, som en simpel adelsman.»

Och med en barnslig förvåning, som hennes ungdom och lantliga uppfostran icke allenast gjorde ursäktlig, utan även helt naturlig, då den var blandad med den ömmaste äktenskapliga kärlek, betraktade och beundrade hon från topp till tå den ädla gestalten och den furstliga prakten hos den, som utgjorde den stoltaste prydnaden vid Englands jungfruliga drottnings hov, som dock var lika ryktbart för sina lysande hovmän som för sina visa rådgivare. Medan han ömt betraktade sin älskliga brud och njöt av hennes oförställda beundran, uttryckte earlens mörka ögon och ädla drag långt ömmare känslor än den befallande härskarmin, som vanligen tronade på hans breda panna och lyste i de genomträngande, mörka ögonen, och han smålog åt den naivitet, som förestavade de frågor hon gjorde honom angående de olika prydnader, varmed hans dräkt prunkade,

»Och nu, min älskade, är din önskan uppfylld, och du har sett din vasall i så mycken grannlåt, som låter förena sig med en riddräkt; ty galadräkter och kronor passa blott för furstliga salar.»

»Ja, men som vanligt har min tillfredsställda önskan givit upphov till en ny», sade grevinnan,

»Finnes det något, som du kan begära och som jag skulle neka?» sade hennes make ömt.

»Jag önskade se min make besöka mig i denna undangömda vrå», sade grevinnan, »i hela sin furstliga prakt, och nu längtar jag efter att sitta i en av hans furstliga salar och se honom inträda där i enkel brun dräkt, som då han vann den stackars Amy Robsarts hjärta.»

»Huru, Amy», sade earlen och såg sig omkring, »äro ej dessa rum nog praktfullt utstyrda? Jag gav den mest obegränsade fullmakt, och jag tycker, att man åtlytt den ganska bra; men om du vill säga mig något, som återstår att göra, skall jag genast säga till därom.»

»Nej, mylord, nu gör ni narr av mig», svarade grevinnan, »prakten i denna kostbara våning överstiger lika mycket min inbillning som min förtjänst. Men skall ej din maka, min älskade — åtminstone snart en dag — omges av den ära, som härrör varken från hantverkarnas arbeten i hennes våning eller från det silke och de juveler, varmed din frikostighet pryder henne, utan som tillkommer den rang hon intar bland rikets damer som erkand maka till Englands förnämste earl?»

Earlens panna mulnade,

»Amy», sade han, »du talar om det du inte förstår. Vi, som sträva i hovets tjänst, likna dem, som klättra uppför ett berg av lös sand — vi våga ej stanna, förrän någon framskjutande klippa erbjuder oss säkert fotfäste och en trygg viloplats. Om vi stanna förr, glida vi ner av vår egen tyngd och bli föremål för allmänt åtlöje. Att offentliggöra mitt giftermål skulle vara detsamma som att framkalla min egen undergång. Men tro mig, jag skall nå en punkt, och det snart, där jag kan göra både dig och mig rättvisa. Förgifta emellertid ej stundens sällhet genom att önska vad som för närvarande ej kan ske. — Huru uppför Foster sig mot dig? I alla avseenden vördnadsfullt, hoppas jag, annars skall han dyrt få ångra det.»

»Han påminner mig ibland om nödvändigheten av att hålla mig dold», svarade hon med en suck, »Men det är att påminna mig om dina önskningar, och därför är jag honom snarare tack skyldig än jag känner lust att klandra honom.»

»Jag har berättat dig om den stränga nödvändighet, som tvingar oss», sade earlen. »Foster har, efter vad jag tyckt mig märka, ett något vresigt lynne, men Varney går i borgen för hans trohet och tillgivenhet i min tjänst. Och nu ber jag dig säga till, att de skynda på med aftonmåltiden.»

»Jag har en bön till dig och en hemlighet att berätta dig, min dyre make», sade grevinnan i osäker ton.

»Spara bägge delarna till i morgon, min älskade», svarade earlen. »Jag ser, att dubbeldörrarna till bankettsalen nu slås upp, och som jag har ridit både långt och fort, skall ett glas vin smaka ganska bra.» —

Tidigt följande morgon tjänstgjorde Varney både som kammarherre och stallmästare. Bägge dessa befattningars åligganden voro välbekanta för Varney, som, härstammande från en gammal, men avsigkommen släkt, varit page hos greven under dennes första och mera obemärkta tid. Trogen i motgången, hade han sedan lyckats göra sig ej mindre oumbärlig för honom under hans snabba och lysande framgångar.

»Hjälp mig att ta på mig en enklare riddräkt, Varney», sade earlen, då han lade av sig sin silkesbroderade och sobelbrämade morgondräkt, »och lägg in de där kedjorna och bojorna (han pekade på de olika ordnarna, som lågo på bordet), i skåpet; jag höll i går kväll på att bryta av mig nacken, så tunga voro de. Jag har nästan föresatt mig, att de aldrig mera skola pina mig. Det är bojor, som skälmar ha uppfunnit för att fjättra narrar. Eller vad tänker du om den saken, Varney?»

»Nej, mylord, antag — Sussex styr England — drottningens hälsa är vacklande — tronföljden måste bestämmas — en väg öppnas för ärelystnaden, mera lysande än den ni någonsin kan drömma om. Ni hör allt detta, där ni sitter vid er spiselhärd; ni börjar då tänka på, vilka förhoppningar ni har försakat och vilken obetydlighet ni har valt — och allt detta för att oftare än en gång var fjortonde dag kunna få drömma om huslig lycka tillsammans med en vacker hustru.»

»Nog om detta, Varney», sade earlen. »Du kan intyga, att jag Övervinner min önskan att leva ett tillbakadraget liv, icke emedan jag drives av ärelystna bevekelsegrunder, utan för att bibehålla den ställning, där jag bäst kan tjäna mitt land i nödens stund. Säg till om våra hästar. Du skall vara husbonde för i dag, Varney; försumma ingenting, som kan söva misstankarna. Vi skola sitta till häst, innan folk ännu kommit i rörelse. Jag vill blott ta avsked av min hustru, och sedan är jag färdig. Jag lägger band på mitt eget stackars hjärta och sårar ett, som är mig ännu kärare; men patrioten måste gå före maken.»

Earlen gick åter in i sängkammaren, för att ta ett hastigt avsked av den älskliga grevinnan, Han vågade knappt vara ensam med henne, av fruktan att ånyo höra en begäran framställas, som han hade svårt för att avslå, men som det samtal han nyss haft med sin stallmästare bestämt honom för att icke bevilja.

»Ja, Gud vare med dig, min älskling!» sade earlen som slet sig ur hennes omfamning endast för att återigen gång på gång sluta henne i sina armar, kyssa henne och säga henne farväl. »Solen står redan vid österns bryn; jag vågar inte stanna. Jag borde redan ha varit två mil härifrån.»

»Du vill alltså ej bevilja min bön?» sade grevinnan. »Ack, falske riddare! Har väl någonsin en dam, barfotad och i tofflor, bönfallit hos en tapper riddare och fått avslag?»

»Allt vad du önskar, Amy, vill jag bevilja», svarade earlen, »allt utom det, som skulle störta oss bägge i olycka.»

»Nej», sade grevinnan, »jag vidhåller ej min önskan att få bli erkänd som hustru till min tappre och ädle make, den främste och den mest älskade av alla Englands ädlingar. Låt mig blott dela hemligheten med min älskade far! Låt mig blott göra ett slut på hans sorg över min ovärdiga belägenhet. Det sägs, att han är sjuk, den gamle gode, ömhjärtade mannen.»

»Det sägs?» frågade earlen hastigt. »Vem säger? Har inte Varney sagt sir Hugh allt vad vi för närvarande våga berätta honom om din lycka och välfärd? Vem har vågat sätta andra tankar i ditt huvud?»

»Ingen, mylord, ingen!» sade grevinnan, litet orolig över den ton, vari denna fråga framställdes. »Men jag skulle så gärna med egna ögon vilja övertyga mig, att min far mår väl.»

»Lugna dig, Amy, du kan inte för närvarande få ha någon gemenskap med din far eller hans hus. Det är ju ett tillräckligt skäl till hemlighetsfullhet, att den där cornwallske mannen, den där Trevanion eller Tressilian eller vad han heter, umgås i den gamle herrns hus och nödvändigt måste få veta allt vad som meddelas honom. Jag ville hellre, att den onde själv vore invigd i vår hemlighet än denne Tressilian.»

»Varför det, mylord?» sade grevinnan, och hon ryste lätt, då hon hörde den bestämda ton, varmed han talade, »låt mig endast veta, varför du har så hårda tankar om Tressilian.»

»Min fru», svarade earlen, »min vilja borde vara ett tillräckligt skäl. »Om du önskar höra flera, så tänk efter med vilka denne Tressilian umgås och vilka vänskapsförbindelser han har. Han står i gunst hos Radcliffe och Sussex, som äro mina motståndare och med vilka jag har så svårt att reda mig, då det gäller vår misstänksamma härskarinna. Och om han hade en så stor fördel över mig, Amy, som att vara i stånd att berätta historien om vårt giftermål, innan Elisabeth var förberedd på att höra den, skulle jag för alltid förlora hennes gunst — på en gång måhända bli utblottad på så väl förmögenhet som kunglig nåd — ty hon har sin fader Henriks lynne i många fall — bli ett offer, kanske ett blodigt sådant, för hennes bittra svartsjuka och hämndlystnad, Har du någonting annat att bedja mig om än sådant, genom vilket jag löper fara att förlora liv, lycka och rykte?»

»Nej, min herre och min älskade», svarade grevinnan matt, »det var någonting mera, som jag skulle ha omtalat för dig, men din vrede har kommit mig att glömma det.»

»Göm det tills vi råkas nästa gång, min älskling», sade earlen ömt, i det han på nytt omfamnade henne, och med undantag av dessa önskningar, som jag icke kan och icke vågar uppfylla, så måste din begäran vara större än hela England och alla dess kolonier, om den icke skall fullgöras till punkt och pricka.»

Medan han sade detta, tog han farväl. Vid foten av trappan mottog han av Varney en bredskyggig hatt och «en vid betjäntkappa, i vilken han svepte in sig, så att hans figur förställdes och hans anletsdrag fullständigt doldes. På gården stodo hästar sadlade åt honom och Varney. En eller två kavaljerer, tillhörande hans svit, och vilka voro invigda i hemligheten så till vida, att de antingen visste eller gissade att earlen hade någon förbindelse med en vacker dam i denna villa, fastän hennes namn och stånd voro dem obekanta, hade redan blivit avskedade för natten.

Du slösar bort tiden, Varney», sade earlen, »och vi ha bråttom. Jag kan icke med säkerhet lägga bort min förklädnad, förrän jag är på Woodstock, och ända till dess är min resa förenad med fara.»

Under dessa ord satte han sporrarna i hästen och begav sig i väg, medan Varney red tillbaka till Cumnor på stora landsvägen, undvikande parken. Han steg av hästen vid värdshuset Svarta Björnen och bad att få tala med Michael Lambourne. Denne aktningsvärde man visade sig snart och hälsade sin nye beskyddare, men hans utseende vittnade tydligt om nedslagenhet.

»Du har förlorat din kamrat Tressilian ur sikte», sade Varney. »Jag kan se det av din galgfågelfysionomi. Är det beviset på ditt nit, din oförskämda skurk?»

»Fördöme mig», sade Lambourne, »om någonsin ett spår blivit så väl följt. Jag såg honom gå in här i min onkels hus — och jag klibbade mig fast vid honom som en vaxbit — såg honom supera — följde honom till dörren, då han gick in i sitt rum och se här — på morgonen är han försvunnen och värden själv vet inte, vart han tagit vägen. För knäveln, ni kan väl inte begära, att jag skulle vakta honom som en sjuksköterska, då jag hade sett honom beskedligt gå till sängs i sin kammare. Det medger ni väl?»

Varney hörde sig för bland husfolket, och de bekräftade verkligen Lambournes uppgifter. Tressilan hade enligt allas sammanstämmande intyg plötsligt och oväntat givit sig av före dagningen. Efter att sålunda ha förvissat sig om, att Lambourne ej svikit sina plikter, började Varney tala med honom om hans utsikter för framtiden, och sedan han övertygat sig, att Lambourne skulle bli en medhjälpare efter hans sinne, tog han honom utan vidare, betänkande i sin tjänst, och de begåvo sig genast på väg till Woodstock efter earlen.

Det gamla kungliga slottet Woodstock var på Elisabets tid ganska förfallet och hade för längesedan upphört att vara kungligt residens, varigenom den närgränsande byn råkat i stor fattigdom. Invånarna hade emellertid flera gånger insänt petitioner till drottningen, att hon någon gång måtte skänka dem ynnesten av sin närvaro.

Åtföljd av sin nye tjänare, styrde Varney kosan till vestibulen, där män av högre stånd än dem, som stodo på borggården, väntade på, att earlen skulle visa sig; denne befann sig ännu på sitt rum. Alla bugade sig mer eller mindre ödmjukt för Varney, allt efter den olika rang de innehade och det mer eller mindre angelägna ärende, som förde dem till earlens lever.

Ett sorl av väntan hördes, men tystnade genast, då dubbeldörrarna vid övre ändan av rummet slogos upp och earlen inträdde, företrädd av sin kammarherre och sin hovmästare och åtföljd av Richard Varney. I hans ädla, furstliga utseende fanns intet av den oförsynthet, som lades i dagen av hans underlydande. Hans artighet rättade sig visserligen efter rangen hos den person han tilltalade, men till och med den obetydligaste bland de närvarande fick sin andel av hans nedlåtenhet. De frågor han gjorde angående slottets skick, drottningens rättigheter där och de fördelar eller olägenheter, som kunde bli en följd av hennes tillfälliga vistelse på lustslottet Woodstock, visade att han allvarligt tagit invånarnas petition i övervägande och önskade befordra ortens fördelar.

Earlen meddelade dem nu, att han skulle förmå drottningen till att någon gång under sina resor besöka Woodstock, på det att byn och den kringliggande nejden skulle av hennes närvaro och ynnest åtnjuta samma förmåner som av hennes företrädare. Det gladde honom emellertid att få vara tolk av hennes nådiga välbehag, i det han meddelade dem, att hennes majestät, till handelns förkovran och till en uppmuntran för Woodstocks hedervärda borgare, beslutat tilldela orten rättighet att hålla ullmarknad.

Earlen och hans svit stego strax därpå till häst för att återvända till hovet, åtföljda av invånarnas i Woodstock jubelrop. De gamla ekarna genljödo av: »Länge leve drottning Elisabeth och den ädle earlen av Leicester!» Earlens belevenhet och artighet kastade till och med en viss glans av popularitet över hans uppvaktning, liksom dennas högmodiga uppträdande fordom hade förmörkat hans folkgunst. Folket ropade nu: »Länge leve earlen och hans ridderliga uppvaktning», då Varney och Lambourne, var och en efter den rang, som tillkom honom, stolta redo genom Woodstocks gator.