Kenilworth/Kapitel 06

←  Gyllene bojor

Kenilworth av Sir Walter Scott Översättare: Ernst Lundquist Wayland smed

Sussex sjuk  →

VI.
WAYLAND SMED

Emedan Tressilian önskade undvika att bli sedd i närheten av Cumnor av sådana personer, som händelsevis stigit upp tidigt, hade värden, vilken fått del av hans hemlighet, anvisat honom en annan väg, som ledde genom smärre alléer och sidovägar, vilka han skulle följa till dess han uppnådde stora landsvägen till Marlborough.

Men det är ofta mycket lättare att giva, än att följa dylika anvisningar. Då morgonen kom, befann sig därför Tressilian dels på grund av de inkrånglade vägarna, nattens mörker och okunnigheten om trakten, dels till följd av sina egna sorgsna och förvirrade tankar, vilket allt gjorde, att hans resa framskred mycket långsamt, ännu blott i dalen vid Whitehorse, då han upptäckte att hans häst tappat en sko. Som han var angelägen, att hans trogne reskamrat skulle lida så litet som möjligt av denna olyckshändelse, steg Tressilian av hästen och ledde honom i riktning mot en liten by, där han hoppades antingen påträffa en smed eller få höra var någon sådan bodde. En av stugorna såg ut att vara betydligt överlägsen de andra, och den gamla kvinna, som sopade tröskeln, såg även mindre ohyfsad ut än sina grannar. Tressilian vände sig till henne med sina frågor, om det fanns någon smed i närheten eller något ställe, där han kunde få foder åt sin häst. Kvinnan såg på honom med ett egendomligt uttryck i sitt ansikte, då hon svarade: »Smed, ja visst finns här en smed — vad kan herrn vilja honom?»

»Han skulle sko om min häst, min goda kvinna», svarade Tressilian, »ni kan själv se, att han har tappat en sko.»

»Magister Holiday!» ropade kvinnan, utan att giva ett direkt svar — »magister Herasmus Holiday, kom hit, raska på och tala med herrn här.»

»Favete linguis», svarade en röst inifrån, »jag kan inte komma just nu, mor Sludge, emedan jag är mitt i min käraste morgonlektion.»

»Nå, nå, var snäll nu, magister Holiday, och kom ut. Här är någon, som vill tala med Wayland smed, och jag vill inte gärna köra av honom — hans häst har tappat skon.»

Fram kom nu äntligen den lärde hedersmannen, en lång, mager, lutande, krokig figur, med ett huvud betäckt med stripigt svart hår, vilket började stöta i grått. En styv svart kaftan sammanhölls omkring midjan av ett bälte, vid vilket i stället för kniv eller annat vapen var fästat ett bläckhorn och en pennhållare.

Då han varseblev en man med Tressilians förnäma utseende och hållning, tog skolläraren av sig mössan och tilltalade honom på följande sätt: »Salve, domine. Intelligisne linguam Latinam?»

Tressilian hopsamlade sitt förråd av lärdom och svarade: »Linguæ Latinæ haud penitus ignarus, venia tua, domine eruditissime, vernaculam libentius loguor.»

»Det är liksom att skicka en syndare till djävulen», sade den gamla kvinnan, »att skicka en levande varelse till Wayland smed.»

»Tyst, tyst, mor Sludge!» sade den lärde; »pauca verba, passa på dina göromål, gumma, denne herre är ingen av dina skvallersystrar.» Därpå vände han sig till Tressilian och sade i högdragen ton: »Alltså, vördade herre, skulle ni verkligen anse er felix bis terque, om jag visade er denna smeds bostad?»

»Sir», svarade Tressilian, »i så fall skulle jag få allt vad jag för närvarande önskar mig — en häst som kunde bära mig vidare — utom hörhåll för din lärdom.» De sista orden mumlade han för sig själv.

»Ja, magister Herasmus», sade gumman Sludge, »om herrn nedlåter sig att stanna, skall frukosten stå på bordet lika fort som jag vrider ur en disktrasa, och varken för häst- eller människoföda är jag nog simpel att begära en penny.»

Tressilian, som tänkte på sin hästs utmattade tillstånd, såg ingen bättre utväg än att mottaga inbjudningen, i den händelse den lärde hedersmannen, då han hade uttömt alla samtalsämnen, möjligen skulle nedlåta sig till att säga honom, var han kunde finna den smed, de talat om. Han steg följaktligen in i stugan och satte sig ned deltog i hans måltid och lyssnade till hans berättelse om hans egna förtjänster i en god halvtimme, innan han kunde förmå honom att tala om något annat,

»Festina lente», sade den lärde mannen, »vi skola tillsammans med den lärde magister Erasmus Holiday, strax komma till saken. Ni skall veta, att för två eller tre år sedan kom det till denna trakt en man, som kallade sig doktor Demetrius Doboobie, ehuru det är mycket sannolikt, att han aldrig ens varit magister artium annat än i konsten att fylla sin buk. Eller om han tagit någon grad, är det ett djävulens verk, ty han är vad simpelt folk kallar en vit trollkarl — en nog bara klok gubbe eller något dylikt. Han botade sår genom att lägga salva på vapnet i stället för på såret, spådde i händerna — upptäckte tjuvgods genom ett såll eller en sax — och påstod, att han kunde förvandla gott bly till dåligt silver.»

»Med andra ord», sade Tressilian, »han var en kvacksalvare, en simpel bedragare, men vad har allt detta att göra med min häst och skon, som han har tappat?»

»Om ni värdigas ha litet tålamod», svarade den omständlige lärde mannen, »skall ni snart förstå det. Den onde krävde ut sin rätt en mörk natt och flög bort med Demetrius, som sedan aldrig mera syntes till. Men nu kommer medulla, själva märgen av min berättelse. Denne Deboobie hade en tjänare, en fattig stackare, som han använde till att elda ugnen, röra i salvorna, rita upp cirklar, smickra kunderna et sic de cæteris. Nåväl, högt ärade herre, då doktorn försvunnit på ett så märkvärdigt sätt, så — liksom en bodbetjänt övertar affären, då hans principal är död eller har slagit sig i ro, så fortsatte den där Wayland sin herres farliga yrke. Men hans herres dåliga rykte och sällsamma, tvivelaktiga ändalykt gjorde, att ingen människa, utom de allra dumdristigaste, ville begära råd eller hjälp hos tjänaren, varför den stackars karlen i början höll på att rent av svälta ihjäl. Men den onde, som tjänar honom, ingav honom ett nytt påhitt. Den skälmen — antingen han nu har den lede att tacka för sin konst eller han lärt den i ungdomen — skor hästar bättre än någon annan häremellan och Island; och nu har han alldeles lagt bort att praktisera på bipederna, de tvåfotade och ofjädrade varelser, som kallas människor, och ägnar sig uteslutande åt att sko hästar.»

»Han tar inte emot några pengar för sitt arbete>, sade gumman, som stod bredvid och tycktes vara alldeles förtjust över de lärda fraser, som flödade från hennes hyresgästs läppar. Men detta avbrott var lika litet i magisterns smak som i den resandes.

»Tyst, mor Sludge», sade han, »och glöm inte er plats. Sufflamina, mor Sludge, och tillåt mig att förklara denna sak för vår värderade gäst. — Min herre>, sade han och vände sig åter till Tressilian, »denna gamla kvinna talar sant, ehuru på sitt eget obildade sätt. Denne Wayland tar verkligen ej emot några pengar och visar sig ej för någon.»

»Det får jag finna mig i, bäste magister Holiday», sade Tressilian, i det han steg upp, »och som min häst väl nu har ätit upp sitt foder, måste jag tacka er för er vänlighet och be er visa mig till mannens bostad, så att jag kan få fortsätta min resa.»

»Ja, ja, visa honom dit, magister Herasmus», sade gumman, som kanske gärna ville bli av med sin gäst, »man måste ju gå, när den onde driver på.»

»Do manus», sade magistern, »jag underkastar mig — men jag tar hela världen till vittne på, att jag har upplyst denne värderade herre om all den skada han gör sin själ, om han sålunda ger sig i slang med satan. Ricarde! Adsis, guæso mi didascule.»

Lärjungen, som han ropat på i vänlig ton, kom äntligen inklivande i rummet — en skranglig, knegande pojke på tolv, tretton år, med rufsigt rött hår och ett fräknigt, solbränt ansikte med trubbnäsa, lång haka och ett par stirrande gråa ögon, som tittade så snett att de nästan vindade.

»Ricarde», sade läraren, »du måste genast gå med den här förnäme herrn och visa honom till Wayland smeds verkstad,»

»Min snälle gosse», sade Tressilian, som såg att Dickie gjorde en löjlig sur min, »jag skall ge dig en silverslant, om du vill visa mig vägen till den där mannens smedja.»

Gossen sneglade på honom med ett knipslugt ögonkast, som tycktes innebära ett samtycke.

»Ja, men tänk dig för, Richard», sade läraren.

»Tänk er för själv!» sade Dickie. »Tänk på, vad ni skall säga till farmor om att ni skickar mig ärenden till den onde.»

Läraren insåg nu, vilket ansvar han ådragit sig och gjorde min av att hindra pojken från att gå, men Dickie slank ifrån honom, rusade bort från stugan, uppför en backe och vinkade där till Tressilian att komma efter.

»Jaså, du är inte rädd för den där smeden?» sade Tressilian, då de voro på väg.

»Jag rädd för honom!» svarade gossen. »Om han också vore den satan folk tror honom vara, skulle jag ändå inte vara rädd för honom, men fast han nog kan vara litet konstig, så är han lika litet någon ond and som ni — nå, det skulle jag då inte säga till vem som helst. Jag skulle för resten ha vänt den här usla bondbyn. ryggen för länge sen, men magistern säger att jag skall få följa med honom och spela med på nästa teaterföreställning — det lär ska bli en stor fest snart.»

»Var då?» sade Tressilian.

»På något slott långt norrut», svarade hans vägvisare, »ett helsikes långt stycke från Berkshire. Seså, nu ä' vi framme vid Waylands smedja; den dar stora flata stenen är hans disk, där skall ni lägga edra pengar.»

»Vad är det för dumt prat?» sade resenären, som började bli föraragad på pojken, ty de befunno sig inne på en kal hed beströdd med keltiska stenaltaren,

»Jo», sade Dickie med ett flin, »ni måste binda er häst vid den där upprättstående stenen, som är försedd med en ring, och sedan skall ni vissla tre gånger och lägga en silverslant på den där flata stenen, gå ut ur domareringen, sätta er på västra sidan om det där lilla busksnåret och akta er att titta åt höger eller vänster, så länge ni hör hammaren gå, och då den tystnar, skall ni läsa edra böner, tills ni har räknat till hundra — eller litet till, det är kanske säkrast —; sen kan ni gå in i ringen igen, och då ä' edra pengar borta och er häst är skodd.»

»Ja, att mina pengar äro borta, det är jag säker på!» sade Tressilian. »Hör på, min gosse, jag är inte din skolmästare, men om du driver gäck med mig, skall jag överta en del av hans sysslor och aga dig så att du känner det. Här binder jag alltså min häst vid denna upprättstående sten — jag skulle ju lägga silvermynt här och vissla tre gånger?»

»Ja, men ni måste vissla högre än en ofjädrad koltrast», sade pojken, då Tressilian lagt ned sitt silvermynt och, halvt skamsen över sitt dåraktiga tilltag, visslade helt vårdslöst; och nu visslade Dickie så genomträngande gällt, att det skar genom Tressilians hjärna. Undrande hur detta gyckelspel skulle sluta, lät han leda sig till den sidan av det lilla busksnåret, som var mest avlägset från stenrundeln, och satte sig där.

»Var nu tyst och lyssna», sade Dickie sakta, »så skall ni snart få höra slagen av en hammare, som ej är smidd av jordiskt järn, ty stenen. som den är gjord av, har fallit ned från månen.» Tressilian hörde verkligen lätta slag av en hammare, som då en hovslagare håller på att arbeta. Det besynnerliga i ett sådant ljud på ett så ödsligt ställe kom honom att studsa; men då han såg på gossen och av det illpariga uttrycket i hans ansikte förstod, att denne såg och njöt av hans lilla rädsla, blev han övertygad om, att alltsammans var ett avtalat skälmstycke. Så snart ljudet upphörde, sprang Tressilian upp med värjan i handen, ilade omkring snåret och stod ansikte mot ansikte med en man i smedförskinn, men för övrigt fantastiskt klädd i en björnhud med pälsen ut och en mössa av samma slag, som nästan helt och hållet dolde hans sotiga anletsdrag. — »Kom tillbaka! Kom tillbaka!» ropade gossen till Tressilian, »Annars blir ni sliten i stycken — ingen levande varelse har ännu fått se honom!» Smeden lyfte verkligen sin hammare och visade tecken till stridslust. »Jaså, du har lurat mig, Flibbertigibbet? sade smeden. »Det är värst för dig själv. — Bort härifrån! Vik hädan, innan jag kallar på Talpock med den brinnande lansen för att krossa och tillintetgöra dig!» Dessa ord uttalade han under våldsamma åtbörder, i det han svängde omkring sig med hammaren.

»Tig med ditt zigenarpladder, du eländige bedragare!» svarade Tressilian föraktfullt, »och följ med mig till bydomaren, annars klyver jag skallen på dig.»

»Jag tycker, nådig herre», sade smeden, i det han sänkte hammaren och antog en fogligare och ödmjukare ton, »att då en fattig man gör sina sysslor, borde han kunna få utföra dem på sitt eget sätt.»

»Varför», sade Tressilian efter en stunds tystnad, »finner jag dig här, en flitig hantverkare, utövande ditt yrke på ett så dystert ställe och under så besynnerliga omständigheter?»

»Min historia är inte lång», sade mannen, »men nådig herrn gör kanske bäst i att sitta ned, medan han åhör den.» Därmed förde han dem ned i sin håla, ställde fram en trefotad stol vid elden och tog sig själv en annan, medan Dickie Sludge eller Flibbertigibbet, som han kallade gossen, drog fram en pall och satte sig vid smedens fötter och såg upp i hans ansikte med en min, som förrådde den mest brinnande nyfikenhet.

»Jag är född till hovslagare och kunde mitt yrke så bra som trots någon svartfingrad smed i skinnförkläde. Men jag tröttnade på att dunka med hammaren på städet och drog ut i världen, där jag blev bekant med en berömd taskspelare, vars fingrar blivit för styva för att göra konster och som önskade sig en lärling till hjälp. Jag tjänade hos honom i sex år, tills jag blev mästare i yrket. Sedan gav jag mig till teatern. Därpå blev jag halvt kompanjon och halvt tjänare åt en man, som utövade läkareyrket.»

»Med andra ord», sade Tressilian, »ni blev pajas åt en kvacksalvare.»

»Nej, någonting mer än så, vill jag hoppas, min bäste herre», svarade Wayland smed, »men sanningen att säga var vår praktik av ganska äventyrlig beskaffenhet, och de kunskaper jag i barndomen inhämtat för att bota hästar, användes ofta på våra mänskliga patienter. Men min mästare var inte allenast en djärv praktikus i medicin, utan också en adept, som läste i stjärnorna och förutsade människors öden genetlialogiskt, som han kallade det, eller på annat sätt. Han var skicklig örtberedare och kemist — gjorde åtskilliga försök att fixera kvicksilver och ansåg sig mycket nära att upptäcka de vises sten, Till sist såg han, att jag kände till för mycket av hans hemligheter för att längre vara en pålitlig medhjälpare. Han blev emellertid allt mera ryktbar eller, rättare sagt, beryktad. Folket förbannade och hotade honom, och mig kallade de ’djävulens gångpost’; så snart jag vände mig på bygatan, kunde jag vara säker på, att det haglade stenar, Till sist försvann min husbonde plötsligt; till mig uppgav han, att han ämnade besöka sitt laboratorium här och förbjöd mig att störa honom förrän två dagar gått. Då denna tid var till ända, blev jag orolig och gick till detta underjordiska valv, där jag fann elden släckt och verktygen huller om buller, och i en biljett underrättade den lärde Doboobius mig, att vi aldrig mera skulle återse varandra, och han testamenterade mig sina kemiska apparater och uppmanade mig ivrigt att fullfölja hans hemliga arbeten.»

»Nå, följde du hans visa råd?» sade Tressilian.

»Nej, högt ärade herre», svarade smeden, »ty som jag är försiktig och misstänksam av mig, upptäckte jag slutligen en liten krutfjärding omsorgsfullt gömd under härden, säkerligen i den avsikten, att så snart jag började det stora verket med metallernas förvandling, skulle en explosion förvandla källaren och alltsammans till ruiner. Detta botade mig för alkemien, och gärna skulle jag ha återgått till den hederliga hammaren och städet, men vem ville låta sko sin häst av djävulens gångpost? Jag hade emellertid gjort mig god vän med den hederlige Flibbertigibbet här genom att lära honom några konster, som bruka roa gossar vid hans ålder, och efter många rådplägningar kommo vi överens om, att jag skulle skaffa mig skunder bland de okunniga bönderna genom att lägga an på deras dumma vidskepelse, och tack vare den här tomtenissen Flibbertigibbet har jag aldrig saknat arbete. Men det är förenat med alltför stor fara, och därför söker jag ett tillfälle att lämna denna håla, då jag kan få någon aktad mans beskydd mot folkets raseri, ifall de skulle känna igen mig.»

»Känner du fullkomligt till vägarna här på trakten?» sade Tressilian.

»Jag skulle kunna rida var som helst mitt i natten», svarade Wayland smed.

»Tvätta och raka dig då», sade Tressilian, »snygga till dig så gott du kan och lägg bort den där löjliga utstyrseln, så skall du, om du är tystlåten och trogen, få följa mig en tid, tills dina upptåg här äro glömda. Det fattas dig visst varken fintlighet eller mod, och jag har värv att utföra, som kräva bägge delarna.»

Wayland smed omfattade ivrigt detta förslag, Inom några minuter hade han helt och hållet ändrat utseende genom att byta om kläder, putsa hår och skägg o. s. v. Genom en vissling kallade han till sig en häst, som gick och betade på allmänningen och var van vid denna signal. Medan han gjorde sin häst i ordning till resan, spände Tressilian till sadelgjorden hårdare på sin egen gångare, och inom några minuter voro de bägge färdiga att sitta upp.

»Jaså, ni lämnar mig nu», sade gossen, »och det är slut på all vår lek med de rädda bondlurkarna som jag fört hit, för att de skulle få sina klumpfotade hästar skodda av hin håle och hans anhang?»

»Ja, så är det», sade Wayland smed, »de bästa vänner måste skiljas åt, Flibbertigibbet, och du, min gosse, är det enda i Whitehorsedalen jag kommer att sakna.»

»Jag säger inte farväl till dig», sade Dickie Sludge, »ty du kommer nog med på festen, och det gör jag också. Men innan ni hunnit många skotthåll från de här stenarna, ska ni tydligt få se, att jag har mera av tomte i mig än ni tror.»

»Vad menar du, gosse?» sade Tressilian, men Flibbertigibbet svarade endast med ett flin.

Sedan de ridit ett stycke, hörde de plötsligt en knall så våldsam, som då en mina springer i luften och spränger vallarna kring en belägrad stad. Hästarna ryckte till, och ryttarna vände sig om för att se åt det håll, varifrån knallen kom — och just över det ställe de nyss lämnat sågo de en väldig rökpelare höja sig mot den klarblå himlen. »Min smedja är sprängd i luften», sade Wayland. »Det var dumt av mig att omtala doktorns onda avsikter mot min boning inför den där okynnige pojken. Jag borde ha anat att han längtade efter att få utföra ett så roligt puts. Men låt oss nu skyndsamt bege oss härifrån, ty knallen lockar hela traktens invånare till stället.»

De redo utan äventyr genom grevskapen Wiltshire och Somerset, och vid middagstiden den tredje dagen efter det Tressilian lämnat Cumnor, kommo de till sir Hugh Robsarts egendom Lidcote Hall på gränsen till Devonshire.