Kenilworth/Kapitel 07
| ← Wayland smed |
|
Ett besök av drottningen → |
VII.
SUSSEX SJUK
Medan Tressilian tidigt följande morgon gjorde förberedelser till sin avresa, sedan han av Amys far erhållit fullmakt att vädja till drottningen själv, lämnade man honom ett förseglat brev. Tressilian öppnade det och fann det vara av följande innehåll:
- Mr Tressilian, vår gode vän och kusin!
Vi befinna oss för närvarande vid så dålig hälsa och för övrigt i så bedrövliga omständigheter, att vi önska ha omkring oss dem av våra vänner, på vilkas tillgivenhet vi mest kunna lita. Vi bedja er därför att så skyndsamt sig göra låter infinna er i vår anspråkslösa bostad, Saye's Court nära Deptford, där vi skola med er avhandla frågor, som vi ej anse lämpligt att anförtro åt papperet. Därmed bjuda vi er ett hjärtligt farväl och förbliva er tillgivne frände
Ratcliffe, earl av Sussex
»Skicka genast hit budbäraren», sade Tressilian, och
då mannen inträdde i rummet, utropade han: »Aha,
Stevens, är det ni? Hur står det till med min gode lord?»
»Illa, herr Tressilian», svarade budbäraren, »och därför har han så mycket större behov av goda vänner omkring sig.»
»Men vad är det då egentligen som fattas mylord?» sade Tressilian oroligt. »Jag har inte hört talas om, att han är sjuk.»
»Jag vet inte», svarade mannen, »men han är mycket dålig. Läkarnes förstånd står stilla, och många av hans närmaste misstänka, att det inte står rätt till — häxeri eller något ännu värre.»"
»Vilka äro symptomerna?» sade Wayland smed och steg hastigt fram.
Mannen såg på Tressilian, liksom för att spörja om han skulle besvara frågor av en främmande, och då han fick ett jakande tecken, uppräknade han hastigt: avtagande krafter, nattsvett, dålig aptit, mattighet o. s. v.
»I förening med en gnagande smärta i maggropen och svag feber?»
»Just så», sade budbäraren litet förvånad.
»Jag känner till orsaken till den sjukdomen. Er herre har ätit av S. Nicholas’ manna. Men Jag vet också bot därför — min mästare skall inte kunna säga, att jag studerat i hans laboratorium förgäves.»
»Vi skola genast begiva oss av», sade Tressilian. »Gud kallar oss.»
Sedan han korteligen redogjort för denna nya anledning till en hastig avresa, ehuru utan att häntyda på Stevens’ misstankar eller Wayland smeds försäkringar, tog han det hjärtligaste avsked av sir Hugh och familjen på Lidcote Hall, som beledsagade honom med böner och välsignelser, och åtföljd av Wayland smed och earlen av Sussex’s tjänare, red han i skarpt trav mot London.
Wayland hade använt den korta tid de tillbragt på Lidcote Hall till att ändra utseende på ett märkvärdigt sätt. Av hans vilt växande skägg fanns nu ingenting annat kvar än ett par små, militäriskt uppvridna mustascher. En skräddare från byn hade efter Waylands föreskrifter uppbjudit hela sin skicklighet för att helt och hållet förvandla hans yttre människa och göra honom nästan tjugu år yngre. Hans råa, vilda manér tycktes till och med ha förändrats till en käck, hänsynslös livlighet i miner och åtbörder.
Sayes Court var bevakat som en belägrad fästning, och så stor var misstron på den tiden, att Tressilian och hans följe upprepade gånger hejdades och förhördes av vaktposter både till fots och häst, då de nalkades den sjuke earlens boning. Den höga ynnest Sussex åtnjöt hos drottning Elisabeth och hans kända rivalskap med earlen av Leicester gjorde hans välfärd till en sak av den yttersta vikt, ty på den tiden, varom här är fråga, var det tvivel underkastat, huruvida earlen av Leicester till sist skulle tränga ut honom i hennes gunst eller icke.
Elisabeth tyckte om att styra genom partier, så att två stridiga intressen skulle motväga varandra, och att själv förbehålla sig makten att ge det ena eller det andra av dem övervikt. De bägge ädlingar, som nu tävlade om hennes ynnest, ägde mycket olika anspråk därpå, men man skulle i allmänhet kunna säga, att earlen av Sussex gjort drottningen de största tjänsterna, medan Leicester var mera kär för henne som kvinna.
Då Tressilian anlände till Sayes Court, fann han slottet fullt av earlens tjänare och av de adelsmän, som kommit dit för att uppvakta sin beskyddare under hans sjukdom. Alla voro beväpnade, och deras ansikten hade ett hotfullt uttryck, som om de i varje ögonblick befarat ett våldsamt angrepp av det motsatta partiet.
I mottagningssalen sutto två herrar på var sin bänk bredvid varandra; var och en tycktes upptagen av sina egna tankar och stirrade rakt i väggen mitt emot utan att tala till varandra. Vid Tressilians inträde väcktes de ur sina betraktelser och hälsade honom välkommen, den yngre, vars namn var Raleigh, med mycken hjärtlighet.
»Är mylord farligt sjuk?» sade Tressilian.
»Vi befara det allra värsta», svarade den äldre herrn, »och det tack vare de skändligaste konster.»
»Fy», svarade Tressilian, »mylord av Leicester är en man av ära.»
»Vad gör han då med sådana anhängare, som han har omkring sig?» sade den yngre kavaljeren, »Den, som frammanar den onde, kan vara hederlig, men han är i alla fall ansvarig för det onda djävulen anstiftar.»
I detta ögonblick inträdde earlens kammarherre och underrättade Tressilian, att hans herre ville tala med honom.
Han fann lord Sussex klädd, men liggande på sin soffa, och blev bestört över den förändring sjukdomen åstadkommit i hans utseende. Earlen tog emot honom med den hjärtligaste vänlighet. Tressilian undvek att besvara hans frågor om familjen Robsart, förde talet på earlens hälsa och upptäckte till sin förvåning, att alla symptomen överensstämde med Waylands beskrivning därpå. Han tvekade därför ej att meddela Sussex sin tjänares hela historia.
»Låt kalla hit honom, Tressilian», sade earlen.
Sedan Wayland blivit införd till greven, upprepade han i bestämd ton sina förut uttalade påståenden.
»Måhända», sade earlen, »är du utskickad av dem, som ha begynt detta verk, för att fullborda det åt dem; men om du hyser så stort förtroende till din konst, så vill jag våga försöket; de lärda kunna ändå ingenting göra för mig. Säg mig, huru jag skall ta in ditt medikament.»
»Det skall jag genast göra», sade Wayland, »men tillåt mig uppställa det villkoret, att efter jag skall bära hela ansvaret för kuren, får ingen annan läkare tillåtas att blanda sig i den.»
»Det är inte mer än billigt», sade earlen. »Laga nu till ditt läkemedel.»
Medan Wayland åtlydde grevens befallning, klädde tjänaren av sin husbonde och hjälpte honom att gå till sängs. »Jag säger ers nåd på förhand», sade han, »att den första verkan av detta läkemedel är en djup sömn, varunder det måste vara fullkomligt tyst i rummet, annars kan det ha de olycksdigraste följder. Jag skall själv vaka hos earlen tillsammans med någon av hans kammarherrar.»
Sussex tog drycken och riktade på Wayland en blick, som tycktes vilja tränga ända ned till djupet av hans själ, utan att den framkallade den minsta oro eller tvekan i mannens ansikte.
»Här är ingenting att frukta», sade Sussex till Tressilian och sväljde medicinen utan tvekan.
Kammarherren och sekreteraren lämnade rummet och gåvo befallning, att alla dörrar skulle stängas och allt buller i slottet strängt förbjudas. Flere herrar vakade frivilligt i salen, men ingen stannade kvar i den sjuke earlens rum utom hans kammartjänare Stanley, Wayland och Tressilian. Wayland smeds förutsägelser gingo snart i fullbordan, ty earlen föll i djup sömn.