←  Sussex sjuk
Kenilworth
av Sir Walter Scott
Översättare: Ernst Lundquist

Ett besök av drottningen
Rivalerna försonas  →


[ 61 ]

VIII.
ETT BESÖK AV DROTTNINGEN

Följande morgon berättade man för Tressilian, att doktor Masters, hovläkaren, under natten kommit direkt från sin kungliga härskarinna för att ordinera åt patienten och blivit av den unge Walter Raleigh så bestämt nekad tillträde till sjukrummet, att han dragit sig tillbaka i vrede och svurit att hämnas.

Det var långt lidet på morgonen, då Tressilian, trött och utvakad, kom ut i väntsalen med den glada underrättelsen, att earlen hade vaknat av sig själv, att hans invärtes plågor givit sig betydligt samt att han talade muntert och såg sig omkring med en livlighet, som antydde, att en betydelsefull och gynnsam kris inträffat.

Då Sussex underrättades om drottningens budskickning, smålog han först, men blev genast allvarsam, befallde sin stallmästare Blount att ta en båt och tillsammans med unge Walter och Tracy, en annan tjänare, bege sig nedåt floden till Greenwichs palats, för att i lämpliga ordalag uttrycka hans underdåniga tacksamhet mot hans härskarinna och omtala, varför han ej varit i tillfälle att begagna sig av den vise och lärde doktor Masters’ hjälp.

»Död och pina!» sade Blount, medan han gick utför trappan. »Kom, Tracy, och kom ni också, unge herr [ 62 ]Walter, som är orsaken till allt detta bråk. Låt se, om er fintliga hjärna, som åstadkommer så många glittrande fyrverkerier, kan hjälpa en hygglig karl i nödens stund med ett gott råd.»

Den kungliga slupen, bemannad med drottningens roddare i präktigt kungligt livré och med Englands flagga vajande för vinden, låg vid stora trappan, som vid Greenwich ledde ned till floden.

Just som Sussex's tre tjänare landade, öppnades portarna och i en skara herrar och damer, vilka dock ordnade sig så omkring henne, att hon kunde se och bli sedd från alla håll, kom Elisabeth, som då var i blomman av sin ålder.

Raleigh hade troligen aldrig varit sin härskarinna så nära, och han trängde sig fram, så långt vakten tillät. Hans äldre kamrat, som svor över hans oförstånd, försökte hålla honom tillbaka, till dess Walter otåligt sköt honom ifrån sig, varvid hans präktiga kappa vårdslöst gled ned från den ena axeln, en tillfällighet, som kom hans välbildade gestalt att framstå i den fördelaktigaste dager. Han blottade i detsamma sitt huvud och fäste sin eldiga blick på den annalkande drottningen med en blandning av vördnadsfull nyfikenhet och blyg, men livlig beundran. Den dristige ynglingen stod där mitt för Elisabeths ögon, vilka aldrig voro likgiltiga för den beundran hon så välförtjänt väckte bland sina undersåtar. Natten hade varit regnig, och just där den unge mannen stod, avbröts drottningens väg av en liten smutspöl. Då hon tvekade att stiga över den, kastade ynglingen av sig kappan och bredde ut den över smutsen, så att hon kunde komma över torrskodd. Elisabeth såg på den unge mannen, som lät denna underdåniga hyllningsgärd åtföljas av en djup bugning, medan en livlig rodnad spred sig över hela hans ansikte. Drottningen rodnade i sin tur, böjde på huvudet, gick hastigt förbi och steg i slupen utan att säga ett ord.

[ 63 ]»Kom nu, min unge sprätt», sade Blount, »jag slår vad om, att er granna kappa behöver borstas i dag.»

»Den här kappan», sade ynglingen, i det han tog upp den och vek samman den, »skall aldrig bli borstad, så länge den är i min ägo.»

»Det kommer inte att bli länge, om ni inte lär er hushålla litet bättre.»

Deras samtal avbröts nu av en av drottningens livdrabanter.

»Jag är skickad», sade denne, »till en herre utan kappa eller med en smutsig sådan. Ni är visst rätte mannen», sade han, vändande sig till den unge kavaljeren. »Var god och följ mig.»

Därmed gick han, åtföljd av Walter, medan Blount var nära att tappa ögonen av förvåning. Slutligen skakade han på huvudet med hemlighetsfull min, steg i båten och återvände till Deptford.

»Mina herrar och damer», sade drottningen och vände sig till sin svit, sedan hon åhört Raleighs förklaring, som han avgav i de ridderligaste ordalag, »jag tycker nu det ar bäst att avstå från vår plan att fara till staden och i stället överraska den stackars earlen av Sussex med ett besök. Han är sjuk och plågas säkert av farhågor för vårt misshag, varifrån han blivit fullständigt befriad genom denne framfusige pojkes frimodiga bekännelse,»

Den kungliga slupen anlände snart till Deptford, och under folkets höga jubelrop, som hennes närvaro alltid framkallade, gick drottningen åtföljd av sin svit och med er tronhimmel buren över sitt huvud, till Sayes Court, där folkets avlägsna glädjerop först bebådade hennes ankomst. Sussex blev ofantligt överraskad, då han fick veta att hon nalkades, icke som om han varit okunnig om drottningens vana att, vare sig de voro friska eller sjuka, besöka de mest framstående medlemmarna av adeln, men hennes oväntade ankomst lämnade ingen tid till förberedelser, och den genom hans sjukdom betyd[ 64 ]ligt ökade oredan i hans militäriska hushåll gjorde honom fullständigt oförberedd på att mottaga henne.

Inom sig förbannande den slump, som så oväntat tillskyndade honom hennes nådiga besök, skyndade han ned tillsammans med Tressilian. Trots all skyndsamhet hann han endast möta drottningen, just som hon inträdde i stora salen, och han såg genast att det var ett moln på hennes panna.

»Är detta en kunglig garnison, mylord av Sussex, efter här finns så många pikar och lansar? Eller ha vi råkat fara förbi Sayes Court och i stället landat vid vår Tower i London?»

Lord Sussex skyndade sig att anföra några ursäkter.

»Det behövs inte», sade hon. »Mylord, vi ämna ofördröjligen bilägga en viss tvist mellan mylord och en annan hög herre vid vårt hov och på samma gång uttala vårt ogillande av det ohyfsade och farliga bruket att omge er med beväpnade banditlika anhängare, som om ni alldeles i grannskapet av vårt residens beredde er att föra inbördes krig mot varandra. Det gläder oss att se er så återställd till hälsan, mylord. Inga ursäkter — vi veta huru saken förhöll sig, och vi ha tillrättavisat den vildbasaren unge Raleigh. Apropå, vi skola snart befria ert hus från honom och ta honom till oss. Det finns något hos honom som gör honom förtjänt av en bättre uppfostran än han sannolikt kan få bland ert krigiska följe.»

Ehuru Sussex knappt förstod, huru drottningen kunnat komma att framställa detta förslag, kunde han ej annat än buga sig och uttala sitt samtycke. Sedan bad han henne stanna tills några förfriskningar hunno bjudas, men han kunde ej övertala: henne därtill; drottningen tog avsked av Sayes Court, dit hon kommit med oro och förvirring och där hon lämnade efter sig tvivel och farhågor.