Kenilworth/Kapitel 17
| ← Drottningens intåg |
|
Handsken → |
XVII.
MÖTET I GROTTAN
Den olyckliga grevinnan av Leicester förstod att det under dagens villervalla lätt kunde bli något dröjsmål med hennes brevs framlämnande till Leicester och att det även torde gå någon tid, innan han kunde slippa ifrån sin uppvaktning hos Elisabet, för att komma och besöka henne i hennes gömställe.
»Jag vill ej vänta honom», sade hon, »förrän i afton: han kan inte lämna sin kungliga gäst, ej ens för att träffa mig. Jag vet att han kommer förr, om det är möjligt, men jag skall inte vänta honom förrän i kväll.»
Men då den stora slottsklockan började sända ut sina dånande toner, för att förkunna det kungliga tågets ankomst, var detta ljud så pinsamt för hennes genom sinnesrörelser så nervöst känsliga öron, att hon knappast kunde låta bli att skrika av ångest till svar på den obarmhärtiga kläppens skrällande klang.
Småningom dog festens larm bort, och grevinnan lämnade det mörka fönstret, där hon suttit och lyssnat. Det var att hoppas att Leicester skulle komma till henne, så snart det blivit tyst i slottet, men det var också möjligt att hon kunde bli störd av någon obehörig. Sedan den olyckliga grevinnan vidtagit nödvändiga försiktighetsmått, gick hon till sin bädd och lade sig på den under ångestfull väntan. Där räknade hon mer än en timme efter midnatt, tills den utmattade naturen segrade över kärlek, sorg, fruktan och ovisshet, och hon somnade.
Solen stod redan högt på himlen, då hon väcktes av ett jakthorn. Amy sprang upp från sin bädd, lyssnade till ljudet och erinrade sig med en känsla av svindlande ångest, var och i vilken belägenhet hon befann sig.
»Han tänker inte på mig», sade hon, »han vill inte komma till mig! En drottning är hans gäst, och vad frågar han efter, i vilken vrå av hans stora slott en eländig varelse som jag pinas av en ovisshet, som nästan övergår till förtvivlan?»
I detsamma hördes ett buller vid dörren, som om någon försökt att tyst öppna den, och en obeskrivlig blandning av glädje och fruktan fyllde henne, hon skyndade att skjuta undan bordet, som hon ställt framför dörren, sedan hon först försiktigtvis frågat:
»Är det du, min älskling?»
»Ja, min grevinna», viskades till svar.
Hon slog upp dörren och med utropet: »Leicester!» slog hon armarna om halsen på mannen, som stod utanför, insvept i sin kappa.
»Nej, inte precis Leicester», svarade Michael Lambourne och besvarade häftigt hennes smekningar, »inte precis Leicester, min älskansvärda och mycket förälskade hertiginna, men en lika bra karl som han.»
Med en styrka som grevinnan vid ett annat tillfälle ej skulle tilltrott sig, slet hon sig lös ur den rusige vällustingens fräcka och förnedrande omfamning och drog sig undan inåt rummet.
»Tillbaka», sade hon, »kom mig inte närmare, om livet är dig kärt! Jag ber dig, gå din väg, lämna mig!»
»Det skall jag göra, min söta vän, då vi tröttnat på varandras sällskap, men inte en minut förr.» Han grep henne i armen, och oförmögen att försvara sig längre, uppgav hon skrik på skrik. »Ja, skräna på, om du tycker det är roligt», sade han, i det han fortfarande höll henne fast. »Jag frågar inte mer efter en kvinnas skrik än en katts jamande. Fördöme mig, har jag inte hört femtio eller hundra skrika på en gång, då en stad stormats.»
Grevinnans skrik skaffade henne emellertid en oväntad hjälpare i uppsyningsmannen över Kenilworths fängelse, som från sitt rum inunder hört hennes rop och kom in i rättan tid för att rädda henne från upptäckt, om ej från ett rysligare våld. Även denne man var berusad efter föregående kvällens dryckeslag, men hans rus var lyckligtvis av ett annat slag än Lambournes. »Vad tusan är det för väsen i fängelset?» sade han. »Vad? Man och kvinna i samma cell? Jag vill att anständigheten skall iakttagas där jag regerar, vid Sankt Petri bojor!»
»Packa dig du utför trappan, ditt druckna kreatur», sade Lambourne. »Ser du inte, att fruntimret och jag vilja vara ensamma?»
»Goda, bästa herre», sade grevinnan till fångvaktaren, »för Guds skull, rädda mig från denna människa!»
»Hon talar hövligt», sade fångvaktaren, »och jag tar hennes parti. Släpp kvinnan, eller jag knackar in hjärnan på dig med mina nycklar.»
Medan Lambourne stretade och sprattlade för att bli honom kvitt, gjorde grevinnan en häftig ansträngning, drog sin hand ur handsken, som skurken ännu höll fast, slapp lös, skyndade ur rummet och flydde utför trapporna; i detsamma hörde hon de bägge brottande falla omkull på golvet med ett dån, som ökade hennes förskräckelse. Den yttre dörren hindrade ej hennes flykt, och hon kom ut i lustgården, som vid en hastig överblick tycktes henne vara det ställe, där hon vore bäst skyddad mot förföljelse. Hon hade sett dessa konstnärligt prydda anläggningar från sitt fönster i Mervyns torn, och det föll henne in att hon där skulle kunna finna något gömställe, där hon kunde ställa sig dold, tills hon kom i tillfälle att vända sig till någon beskyddare och utverka ett samtal med sin man.
»Om jag kunde träffa min vägvisare», tänkte hon, »finge jag åtminstone veta, om han lämnat fram mitt brev. Ja, om jag bara finge råka Tressilian! Det vore bättre att utsätta mig för Dudleys vrede genom att anförtro hela min belägenhet till en, som är hedern själv, än att återigen löpa fara att bli förolämpad av råa sällar.»
I den tillflyktsort hon valt kunde hon lätt undvika att bli sedd. Hon behövde blott dra sig tillbaka längst in i en grotta i rustikstil och med mossbänkar och en fontän, och där kunde hon antingen vara gömd eller upptäcka sig för någon ensam vandrare, som nyfikenheten kunde föra till denna avlägsna vrå.
Det begav sig på denna minnesvärda morgon att den av jaktsällskapet, som tidigast kom ut från sitt rum i full jaktdräkt, vår Englands jungfruliga drottning. Hon hade knappt tagit ett steg bortom tröskeln till sitt rum, förrän Leicester var vid hennes sida och föreslog att de, till dess förberedelserna till festen voro avslutade, skulle bese »lustgården» och de andra trädgårdarna.
Samtalet mellan Elisabet och gunstlingen var i början lugnt och likgiltigt. Men småningom tycktes Elisabets värdighet i hållning och åtbörder smälta och förvandlas till obeslutsamhet och ömhet. Hon höll ögonen fästa på marken och röjde en blyg benägenhet att vända sig bort från sin följeslagare. Ädlingar såväl som herdar säga i ett så kritiskt ögonblick mera än de ämnat, och drottningar såväl som bondflickor lyssna längre än de borde.
»Nej, Dudley», sade Elisabet med bruten ton, »nej, jag måste vara mitt folks moder. Andra band, som utgöra den enkla borgarflickans lycka, äro en drottning förnekade. Nej, Leicester, yrka ej mera därpå. Vore jag som andra fri att söka min egen lycka — då kanske — men det kan inte — kan inte ske. Uppskjut jakten på en halvtimme — och lämna mig, mylord.»
Dudley bugade sig djupt och drog sig tillbaka med melankolisk min, medan drottningen gick in i den grotta, där hennes olyckliga rival gömt sig.
Elisabets karaktär var av det fasta och beslutsamma slag, som snart återfår sin spänstighet. Den liknade en av de gamla druidiska »vaggande stenarna». Cupidos finger kunde, fastän han avbildas som en gosse, sätta hennes känslor i rörelse, men själve Herkules' styrka skulle ej kunnat rubba deras jämvikt. Medan hon med långsamma steg gick inåt grottan, återfick hennes ansikte sitt värdiga och befallande uttryck.
Nu varseblev drottningen en kvinnlig skepnad bredvid eller rättare sagt bakom en alabasterpelare, vid vars fot den klara källa uppsprang, som porlade längst in i den skumma grottan. Allt efter som hon nalkades, blev hon osäker, huruvida hon såg en bildstod eller en levande varelse. Den olyckliga Amy stod där orörlig, vacklande mellan sin önskan att förtro sig till en av sitt eget kön och sin vördnad för den kungliga damens majestät.
Plötsligt föll hon på knä inför drottningen, sammanknäppte sina händer och såg upp med en blick, som var så ångestfullt bedjande, att Elisabet kände sig helt rörd.
»Vad skall detta betyda?», sade hon. »Detta är en starkare känsla än som passar för situationen. Stig upp… vad önskar ni av oss?»
»Jag önskar — jag ber — jag bönfaller om ert nådiga beskydd… mot… mot Varney.» Hon var nära att kvävas, då hon uttalade detta olycksaliga namn, som genast uppfångades av drottningen.
»Vad, Varney… sir Richard Varney… kavaljer hos lord Leicester! Vad är ni för honom eller han för er? Kanske», sade hon och riktade på grevinnan en blick som tycktes tränga till djupet av hennes själ, »kanske är du Amy, dotter till sir Hugh Robsart på Lidcote Hall?»
»Förlåt mig, förlåt mig, aller nådigaste drottning!» sade Amy, som stigit upp och nu åter föll på knä.
»Vad skall jag förlåta dig, dumma flicka?» sade Elisabet. »Att du är dotter till din far? Du är säkert sinnesrubbad. Jag måste väl avtvinga dig din historia bit för bit. Du bedrog din gamle hederlige far — du svek master Tressilian — och gifte dig med den där Varney.»
Amy sprang upp och avbröt häftigt drottningen:
»Nej, ers majestät, nej… så sant det finns en Gud i himlen, jag är inte hustru till denne föraktlige träl, denne kallblodige skurk! Hellre ville jag vara själva Dödens brud!»
I sin tur överväldigad av Amys häftighet, stod drottningen tyst ett ögonblick och sade sedan:
»Säg mig, ficka — ty vid Gud, jag vill veta det — vems hustru eller älskarinna är du? Det vore bättre för dig att leka med en lejoninna än med Elisabet.»
Driven till det yttersta och liksom av en omotståndligt makt släpad till randen av en avgrund, utbrast Amy:
»Earlen av Leicester vet allt.»
»Earlen av Leicester!» sade Elisabet häpen. »Earlen av Leicester!» upprepade hon med stigande vrede. »Vore han än vår högra hand eller något ännu kärare för oss, skall du likväl bli hörd, och det i hans närvaro. Kom med mig… kom genast med mig!»
Då Amy förskräckt ryggade tillbaka, grep Elisabet hennes arm och ilade ut ur grottan, dragande den förskrämda grevinnan med sig.
Om en blixt slagit ned vid hans fötter, kunde Leicester ej ha blivit mera bestört. Drottningen rusade in i kretsen av herrar och damer, där han stod i en pelargång vid ändan av allén; hon var upphetsad till det yttersta och höll vid handen hans bleka, halvt avsvimmade maka. Med en röst, som ljöd likt yttersta dagens domsbasun, ropade hon:
»Känner du denna kvinna?»
Varney steg fram och riktade därigenom allas uppmärksamhet på sig. Amy uppgav ett genomträngande skrik. Han såg ut, som om han varit alldeles överväldigad av sorg och bestörtning, kastade sig ned för drottningens fötter och utropade:
»Förlåt, förlåt! Eller låt åtminstone er rättvisa vrede drabba mig, som förtjänar den, men skona min ädle, min oskyldige herre!»
Leicester andades åter. Den listige hycklaren Varney bedyrade i ödmjuk ton inför drottningen att hans stackars hustru var vansinnig och att han endast underlåtit att omtala detta faktum, som också på hans begäran utelämnats ur läkarens attest, emedan han ville förekomma att den sorgliga historien blev allmänt känd. Därmed var drottningen lugnad och överlämnade den stackars sinnesrubbade kvinnan att bevakas av den gamle lord Hunsdon, sedan hon givit Varney i uppdrag att tillkalla hennes egen livmedikus.