Konung David och Bathseba
| ← Konung Pharao |
|
Jerichos eröfring → |
Bland purpurskyarne Månen lopp:
Mången stjerna på himlen vaknade opp,
Mången stjerna gömde sig samma stund
I sömnens moln uppå jordens rund.
Konung David satt på taket allen:
Hans harpa präktigt i månljuset sken.
När han på henne knäppte ibland,
Han störde nattron i hela sitt land.
Men när musiken ej mer ville gå,
Han ropade: Selah! — hans munskänk het så.
Han sprang uppå taket, som en Zefir,
Och bar uti handen af guld från Ofir
En mycket rymlig och kostlig pokal
Med droppar mot Konungens hjerteqval.
Konung David pirrögd mot bägarn log,
Och Riksklenoden af Selah han tog.
Han kysste densamma båd’ länge och väl,
I spiritus lade han in sin själ,
Och det hon förtjenar, när allt kommer kring,
Så väl, som andra sällsamma ting.
Fru Bathseba lopp så munter och glad
Till lustgårdens damm att taga ett bad.
Dock lustgård månde då först han bli,
När den tjusande frun steg in deruti.
I purpurslöja lik Månen hon skred,
På grönskande tufvan hon satte sig ned,
Och liksom Solen ur morgonskyn
Ur kjorteln hon gick inför Konungens syn.
Som en törnros röd, som en törnros hvit,
Nu Bathseba stod i oskuldens habit.
Hon såg uppåt taket på Kungen och log;
Då spelte Kung David, som orre i skog.
Konung Davids tankar båd’ stora och små
De togo nu resekläder uppå.
Konung Davids tankar de stego till häst,
Och ilade bort dit dem syntes bäst.
Men lik en snögubbe vid Solens brand,
Stod Konungen sjelf på slottstakets rand.
Hans hjerta smälte allt mer och mer.
I skägget tillrade tårarne ner.
Bekajad med kärlekens brinnande qval,
Han tog uti handen sin gyllne pokal,
Och ropade ut med sväfvande mål:
Jag har äran att dricka Fru Bathsebas skål.
Derpå sin harpa i handen han tog
Och ljufliga toner ur henne drog,
Så ljufva som kyssar i månskenets stund,
Dem kärleken lockar från skönhetens mund.
Hvad sedan om natten tilldrog sig
Det stöter på prosa och angår ej mig,
Men det kan jag säga och säger försant
Att icke Uria, Kung Davids Sergeant
Var nöjd med den bragd Konung David gjort,
Ehuru han hedrad sig finna bort.
Han stångades flinkt med de horn han fått,
Derför blef också Tragisk hans lott.
Ty Kungen, om rättvisans skipande mån,
Skref bref till Joab Zeruja son.
Slå ihjel Uria! — så stod deruti —
Jag kan ej tåla hans fysionomi. —
Och en dag, då Sergeanten var stadd i lek
Med Ammons barn och ej drömde om svek,
Från lifvets bekymmer befriad han blef,
I kraft af Konungens nådiga bref.