Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/3
| ← 2. De allmänna befolkningsteorierna. |
|
4. Den närmaste framtidens befolkningspolitiska åsiktsläge. → |
| Folkupplaga (tredje, omarbetade och utvidgade upplagan, 1935) |
TREDJE KAPITLET.
Aktuella tendenser i den svenska befolkningsutvecklingen.
De viktigaste förändringarna under de sista decennierna.
Sveriges befolkning har som bekant kraftigt ökats under det sista århundradet. Ungefär för jämnt hundra år sedan uppnådde befolkningstalet de 3 millionerna och överskred för något mer än tio år sedan det dubbla antalet. Under flertalet år ända intill världskriget uppgick den naturliga folkökningen (överskott av födda över döda) till åtskilligt över 10 ‰ om året av hela befolkningen.
Från och med sextiotalet började emigrationen bli av större vikt för den faktiska folkökningen i landet. Under åttiotalet, som betecknar kulmen, emigrerade inemot 40,000 personer om året, vilket, trots en viss immigration och trots att den naturliga folkökningen under detta decennium översteg 12 ‰, tog bort inemot 2/3 av den folkökning, som eljest skulle ha ägt rum. Därefter nedgick emigrationen till omkring 25,000 personer om året i genomsnitt och immigrationen ökade till omkring 8,000 personer, men ända fram till världskriget var dock emigrationen en mäktig broms på folkökningen i Sverige.
Under kriget gick sedermera emigrationen kraftigt ned. Den steg visserligen igen något under fredsåren, men från världskrisens början kan den praktiskt taget sägas ha upphört. Sedan flera år överstiges den nu flerfaldigt av immigrationen, som i stället något ökats.
Hålla vi oss fortfarande till decennierna före världskriget, så stegrades folkmängden med i genomsnitt årligen omkring eller över 7 ‰. Under det sista årtiondet har folkökningen, trots den minskade emigrationen, nedgått till omkring 3 ‰. Den starka folkökningen från förkrigstiden är ett passerat skede. Om ett fåtal år kommer Sveriges folkmängd att kulminera och börja minska. När denna kulmination skall inträffa, om redan på 40-talet eller senare, beror framförallt på nativitetsutvecklingen.
Den viktigaste förändringsfaktorn bakom hela denna utveckling är naturligtvis den sedan länge pågående nativitetsminskningen. Det allmänna födelsetalet – antalet levande födda barn årligen per 1,000 invånare – har praktiskt taget under hela 1800-talet och ännu längre tillbaka hållit sig över 30 ända fram emot åttiotalet. Under åttiotalet börjar emellertid födelsetalet sakta falla: vid slutet av detta decennium rör det sig kring 28. Vid sekelskiftet är det nere vid 27, om ytterligare tio år 25. Omkring 1910 börjar födelsetalet falla allt hastigare; vid slutet av kriget är födelsetalet redan nere vid 20. Efter en hastig och besynnerlig stegring 1920–21 – avspeglande den exceptionella efterkrigsinflationen och fredsoptimismen – faller födelsetalet allt hastigare. 1928 når det ned till 16, 1931 är det under 15. År 1933 registrerades siffran 13,69.
Jämsides med födelsetalet har nu visserligen även det allmänna dödstalet fallit. Under hela första hälften av 1800-talet höll sig dödstalet nästan ständigt högt över 20. Ännu i början av åttiotalet översteg det 17, var emellertid redan före världskriget nere vid 14 och håller sig nu omkring 12. 1933 var dödstalet endast 11,22. Såsom en följd av i första hand nativitetsutvecklingen under denna tid ha vi just för närvarande medelåldrarna överrepresenterade inom befolkningen. I och för sig tenderar denna onormala åldersfördelning att hålla födelsetalet högre, än vad som svarar till den verkliga fruktsamhetsnedgången. Medan födelsetalet sjunkit blott något över 50 % från 1870-talet till 1931, har antalet barn inom äktenskapet i förhållande till 1,000 gifta kvinnor i åldern 15–45 år sjunkit med 70 % Nativitetsminskningen(fruktsamheten utom äktenskapen har dock sjunkit mindre). Vid antaget oförändrad fruktsamhet skulle därför födelsetalet ytterligare komma att sjunka ett gott stycke, i samma mån de fruktsamma åldrarnas övertalighet försvinner. Då vidare dödsrisken är väsentligt större i de högre åldrarna och likaså i de yngsta, måste vid oförändrade dödlighetsrisker i de särskilda åldersklasserna dödstalet komma att stiga högst väsentligt. Inom en konstant befolkning skulle nuvarande dödstal förutsätta mer än 20 års längre medellivslängd än den nu faktiskt rådande.
Såväl födelse- som dödstalen äro således i viss mening fiktiva: födelsetalet ger en för hög och dödstalet en för låg föreställning om de verkliga nativitets- och mortalitetsförhållandena. Även talet för den naturliga folkökningen, som nu från över 10 fallit till omkring 2,5, är då i samma mening fiktivt. Ett tal för den naturliga folkökningen, som korrigerades till att gälla en befolkning med stationär åldersfördelning men med samma fruktsamhet och dödlighet inom de olika åldersklasserna som nu, skulle bli negativt, vilket betyder att den nuvarande nativiteten icke räcker till att vid rådande dödlighet fullständigt uppehålla befolkningsstocken.
Såsom ett enkelt mått på den grad, vari en befolkning uppehåller sig själv, brukar man använda det s. k. nettoreproduktionstalet, som kan definieras såsom det antal flickebarn, som – under rådande dödlighets- och fruktsamhetsförhållanden – 1,000 nyfödda flickebarn skulle komma att föda under sitt återstående liv. Blir detta antal 1,000 betyder det en på lång sikt uppehållen befolkning, blir det större än 1,000 betyder det folkökning, blir det åter mindre betyder det folkminskning.
Under 1800-talet och fram emot 1910 – alltså under den hastiga folkökningens tid – höll sig reproduktionstalet uppe inemot 1,500. Ännu 1911–15 höll det sig omkring 1,300. För år 1924 med ett födelsetal av 18,11 når emellertid reproduktionstalet blott upp till 1,020. Redan det därpå följande året med ett födelsetal av 17,58 faller under reproduktionsgränsen; 1925 års nettoreproduktionstal har beräknats till 985. 1928 var födelsetalet nere vid 16,05 och reproduktionstalet 876. Redan året därpå är reproduktionstalet nere vid 802. Det stiger år 1930 tillfälligt till 828 men sjunker 1931 till 777. 1933 redovisas ett födelsetal av endast 13,59; reproduktionstalet kan detta år beräknas ha kommit ner emot 725.
Detta tal skulle innebära, att för närvarande födas i Sverige endast något mer än 70 % av det antal barn, som skulle behöva födas för att på lång sikt befolkningsstocken skulle uppehållas utan ökning och utan minskning. Skulle fruktsamheten stanna vid denna gräns, skulle folkstocken sjunka till hälften av sin storlek på blott något mer än två generationer och till fjärdedelen på något mer än fyra generationer o. s. v. Om vi ändock samma år kunde redovisa en naturlig folkökning av 2,17 %, så var detta möjligt blott på grund av den ojämna åldersfördelningen. Denna, som i sin tur är en följd av i första hand just den sjunkande fruktsamheten, döljer under ett övergångsskede det faktum, att Sveriges befolkning nu ej längre på långa vägar uppehåller sig själv.
Den nuvarande långsamma befolkningsökningen måste därför mycket snart väntas komma att efterträdas av en kraftig folkminskning. Den ojämna åldersfördelningen måste då rentav komma att i stället tillfälligt överdriva denna minskning. Då nämligen de övertaliga åldersklasser, som nu äro medelålders, komma in i de högre åldersklasserna, ger detta – även vid oförändrad fruktsamhet i den då fåtaligare fruktsamma åldersgruppen e upphov till en tendens hos födelsetalet att ytterligare sjunka, medan dödstalet av samma anledning måste komma att stegras.[1]
Därvid har utgångspunkten tagits i ett antagande om oförändrade fruktsamhets- och dödlighetsförhållanden. Den fråga, Folkstockens reproduktionsom reser sig är: hur komma dessa förhållanden att utveckla sig i framtiden? Vid det försök att behandla detta problem. som här skall göras, må inledningsvis understrykas, att en sådan prognos med nödvändighet blir mycket osäker och att den i alla händelser icke kan utsträckas till längre tid än de närmaste decennierna. Prognosen kan icke göras på rent statistisk bas; den förutsätter visserligen ett studium av statistiska differenser och tendenser men dessa måste tolkas och vägas sociologiskt och socialpsykologiskt.
Vad först gäller dödlighetsförhållandena är dock problemet enklare. Med tämligen stor säkerhet kan man förutsäga, att en viss minskning i dödligheten i olika åldersklasser bör kunna vinnas genom fortsatta hygieniska framsteg. Framför allt spädbarnsdödligheten bör ytterligare kunna nedbringas åtskilligt. Redan den relativt stora skillnaden i dödlighet mellan olika geografiska distrikt, olika civilstånd hos föräldrarna och olika socialklasser tyder på tillvaron av en sådan möjlighet. Det må därvid framhållas, att storleken av den nedgång i dödligheten som är att förvänta blir i hög grad avhängig av dels de ekonomiska förhållandenas och levnadsstandardens utveckling och dels samhällets positiva åtgärder av hälsovårdande och hälsouppfostrande beskaffenhet.
Även vid en mycket gynnsam utveckling i sistnämnda hänseenden är likväl den sänkning av dödligheten, som praktiskt kan ernås, relativt liten. Man kan således med visshet förutse, att det nuvarande allmänna dödstalets låga nivå icke kommer att kunna vidmakthållas, utan att detta tal med befolkningens så småningom inträdande stegring i genomsnittlig ålder måste komma att ligga högre. Den sänkning av dödligheten i olika åldrar, varpå man kan hoppas, är så relativt obetydlig, att befolkningsutvecklingen – liksom fallet varit i synnerhet under efterkrigstiden – helt kommer att domineras av fruktsamhetsutvecklingen. En positiv befolkningspolitik, som vill uppehålla befolkningsstocken och förhindra avfolkning, bör givetvis icke underlåta att söka nedbringa dödligheten i möjligaste mån, men måste därjämte och framför allt söka stegra äktenskapsbildningen och stimulera fruktsamheten. För den här närmast följande framtidsberäkningen förutsättes, att inga dylika särskilda åtgärder från det allmännas sida vidtagas.
Tendenserna för den närmaste framtiden.
Den viktigaste –förändringen i den svenska befolkningsutvecklingen under de allra senaste decennierna är tydligen den, att barnalstringen allt fullständigare och inom allt flera socialgrupper blivit avkopplad från driften och kommit under viljans kontroll. Barn äro numera icke så ofta som förr en naturlig följd av könsumgänge, då det vill sig så väl eller så illa. Rätt sannolikt är det visserligen, att barn ofta komma till världen på grund av slarv eller ofullkomliga preventivmedel. Men allt vanligare blir det, att de födas, därför att deras föräldrar önskat det.
Människor tyckas tydligen inte önska så många barn, som de tidigare fått. Därför ha födelsetalen fallit. Att nämligen den sjunkande nativiteten står i detta direkta samband med en ungefär i samma takt utsträckt användning av kontraceptiva metoder – och av fosterfördrivning under redan påbörjat havandeskap – därom råder föga tvivel. Den hypotesen har visserligen framkastats, att ett proportionsvis större antal man och kvinnor nu äro sterila än förr, eller alt även de icke sterila kvinnornas fysiologiska befruktningsförmåga är mindre; någon har även framkastat det antagandet, att samlagsfrekvensen skulle vara lägre. Vetenskapliga stöd för dessa hypoteser saknas emellertid, och skillnaden mot förr kan i alla händelser icke ha denna storleksordning.
För att bedöma befolkningsfrågans framtida läge i vårt land under, säg, den närmaste generationen vore det till en början av ett synnerligen stort intresse att kunna bilda sig en Det psykologiska motivspelet föreställning om de aktuella tendenserna i fråga om fruktsamhetens utveckling. Befinna vi oss i ett bottenläge? Kommer fruktsamheten härefter att hålla sig någorlunda konstant eller rentav stigande? Eller kommer den att fortsätta att sjunka?
En mera välgrundad prognos av fruktsamhetsutvecklingen måste i första hand bygga på en analys av hela det komplex av för vederbörande själva mer eller mindre klarlagda motiv, som gjort människor mindre benägna att sätta barn till världen. Detta motivkomplex är i varje individuellt fall synnerligen invecklat. Det har en i någon mån växlande innebörd i olika socialgrupper. Det beror av konjunkturens utveckling på kort sikt och än mer på något längre sikt av utvecklingen av ekonomiska och sociala institutioner samt vane- och idealbildande levnadsmönster. Om allt detta vet man faktiskt rätt litet, även om man har en hel del på känn. Att ange fruktsamhetsutvecklingens tendens för den närmaste tiden är därför inte lätt. Om vi nu likväl gå över till att spå därom, göres det under redan angivna mycket uttryckliga reservationer.
Så mycket är till en början klart, att den alltmer utbredda födelsekontrollen har ett alldeles bestämt samband med en utveckling till sekulariserad "rationalitet" i nutidsmänniskornas hela livsinställning och livsföring, och att denna utveckling i sin tur har ett lika bestämt samband med de förändringar av de materiella levnadsbetingelserna, som åtfölja näringslivets "industrialisering" och "urbanisering". Vi veta, att vi därmed egentligen blott klistrat på företeelsen ett par relativt suddiga associationer. Men dessa kunna dock leda till en del fortsatta iakttagelser av viss vägledande förmåga.
Det nymalthusianska äktenskapet har hittills kommit till ett mera fullständigt genomförande blott i vissa relativt begränsade folklager. Dit höra främst vissa intellektuella och halvintellektuella medelklasskikt och vidare en viss del av industriarbetarklassen i storstäderna. Det är emellertid god grund att anta, att vad som skett i dessa socialgrupper blott förebådar vad som snart kommer att inträffa även på andra håll.
Enahanda psykologiska motiv äro nämligen överallt i verksamhet. Såvitt man kan skönja befinner sig i vårt land dessa socialgruppers levnadsstil och livsåskådning i fortsatt spridning. Detta sker delvis. genom direkt psykologisk påverkan, i det att dessa kretsar uppenbarligen allt fortfarande äro i viss utsträckning socialt mönsterbildande. Framför allt sker det emellertid indirekt och på den grund, att de ekonomiska och sociala miljöfaktorer, som redan bestämma dessa kretsars levnadsvillkor, mer och mer gripa omkring sig i takt med näringslivets rationalisering och industrialisering. Fruktsamheten i de socialgrupper där den ställer sig lägst, skulle således i viss grad förebåda den fruktsamhet, som längre fram kommer att råda i även andra socialgrupper.
Landsbygdsbefolkningen har i genomsnitt fortfarande betydligt högre fruktsamhet än befolkningen i städerna och framför allt i de större städerna. Den saken framträder än tydligare, om man tar hänsyn till den rätt stora skiljaktigheten i åldersfördelning. Städerna och i synnerhet industristäderna ha ju en väsentligt större del av sin befolkning i de fruktsamma åldrarna. Ändock äro där födelsetalen lägre. År 1933, då födelsetalet för hela riket var 13,69, var födelsetalet för landsbygden 14,79 men för städerna blott 11,19. För Stockholm var det 10,3 Vissa städer ligga ännu lägre. I
Särskilt vissa delgrupper av landsbygdsbefolkningen (norrlänningar, statare och torpare samt vissa kategorier inom bonde- och småbrukarklassen m. fl.) ha ju fortfarande en relativt hög fruktsamhet. Ända fram emot kriget hade även industriarbetarklassen på landsbygden en mycket hög fruktsamhet, i själva verket en åtskilligt högre än den jordbrukande befolkningen (även med hänsyn därvid tagen till den skiljaktiga åldersfördelningen). Industrialiseringen verkade, innan Fruktsamhetsdifferensernaden frivilliga födelsebegränsningen inträdde, mest genom att öppna nya arbets- och förtjänstmöjligheter. Folk från landet strömmade till de nya industriplatserna, gifte sig och födde barn i stor myckenhet.[2]
Men framför allt industribefolkningen på landsbygden har under och efter kriget visat en starkt fallande fruktsamhet, även om denna icke nått fatt den alltjämt ännu lägre fruktsamheten i städerna. Under denna utveckling har den jordbrukande befolkningen, som före kriget alls icke visade så höga fruktsamhetstal utan tvärtom både en för dåvarande förhållanden relativt låg fruktsamhet, kommit en smula på efterkälken. Dess fruktsamhetstal följa visserligen ävenledes en fallande linje, men denna linje har – i synnerhet i början – icke stupat så brant.
Det är således landsbygdsbefolkningen och inom denna jordbruksbefolkningen, som faktiskt uppehåller det genomsnittliga födelsetalet för riket i dess helhet. Inom stadsbefolkningen är det framför allt de små och provinsiella städerna, som visa den högre fruktsamheten. Själva industribefolkningen och särskilt befolkningen i storstäderna har en allt lägre fruktsamhet. I Stockholm är ju fruktsamheten mycket låg, där föds nu bara omkring 40 % av det antal barn, som skulle behöva födas för att folkstocken skulle uppehållas vid konstant storlek. Om Stockholm ändock växer, beror det dels på en väldig inflyttning från hela landet och dels på att de fruktsamma åldrarna till följd av denna pågående inflyttning hållas starkt övertaliga.
Det sagda ger anledning till en något närmare granskning av särskilt den jordbrukande befolkningen. Relativt sett har den i modern tid oavbrutet befunnit sig i minskning. Under 1800-talets första hälft och ända fram emot den begynnande industrialiseringen var praktiskt taget största delen av Sveriges befolkning jordbrukande. Ännu vid folkräkningen 1870 beräknas 72,4 % av hela befolkningen ha vunnit sin försörjning från jordbruket och dess binäringar. Vid folkräkningen 1920, som är den sista varifrån siffror äro publicerade, utgjorde motsvarande procenttal blott 44,0. Det finns anledning att förmoda, att det procenttal, som nu skulle ange denna relation, om det vore känt, skulle gå ned mot 40. Alltsedan 1880-talet har jordbruksbefolkningen därvid avtagit ej blott relativt utan även absolut.
Den ekonomiska kris, vari vi nu befinna oss, betyder med all sannolikhet icke mer än ett tillfälligt avsaktande av den pågående industrialiseringsprocessen. Jordbruksbefolkningens relativa andel i totala befolkningen – och följaktligen även dess betydelse för den genomsnittliga fruktsamheten – måste då även i framtiden komma att minskas.
Många hålla visserligen före att krisen är ett tecken på "överindustrialisering" och att framtiden ligger i ett återvändande till jorden. Utvecklingen kommer emellertid med all säkerhet icke att ge dem rätt. Den svenska jorden kommer i framtiden liksom hittills även vid ett förutsatt intensivare brukningssätt – en förutsättning, som hittills varit giltig men som själv är synnerligen osäker för framtiden – att kunna odlas med ett alltfort sjunkande behov av mänsklig arbetskraft. Det är dock icke möjligt att, även om man till äventyrs skulle vilja det, göra sig urarva i fråga om själva den tekniska utvecklingen, och den tenderar oavbrutet i denna riktning.
I fråga om den världsekonomiska utvecklingen är det vanskligt att göra några mera bestämda förutsägelser. Det är klart och tämligen allmänt medgivet, att om vi skulle återvinna den relativa frihet för den internationella handeln, som rådde före kriget,. och än mer om handelns frihet skulle bli större, så skulle vi här i landet ha att så snabbt vi kunde inskränka på vårt jordbruk och ytterligare specialisera oss på industriell Jordbruksbefolkningenproduktion. Men man tycks inte i samma grad ha gjort sig reda för att jordbruket ej kan få expandera ens under den dessvärre mycket sannolikare förutsättningen, att vi för den närmaste framtiden i stället skulle ha att anpassa oss efter ett internationellt system av ekonomiskt tämligen slutna nationalstater eller grupper av stater.
Vårt jordbruk producerar nämligen redan nu ungefär vad vi här i landet behöva av jordbruksprodukter. Vi skulle kunna konsumera åtskilligt mera men skulle även kunna producera mera. Vi exportera en del jordbruksprodukter (framför allt animaliska), men vi importera också en del produkter och produktionsförnödenheter (framför allt vegetabiliska produkter, gödningsmedel och fodermedel). En omställning av jordbruksproduktionen till större nationell självtillräcklighet skulle icke sätta jordbruket i det läget, att det toge i anspråk en större andel av landets arbetskraft än den, som nu är sysselsatt däri – detta inte ens om vi kunde utvidga vår konsumtion. Tvärtom måste denna andel även då med all sannolikhet väntas sjunka, och minskningen måste påskyndas av det tekniska framåtskridandet, som i jordbruket för närvarande har en stark tendens att vara arbetsbesparande.
Under bådadera av dessa utvecklingsalternativ eller under vilket som helst alternativ däremellan måste följaktligen den befolkningsgrupp, som har den högsta fruktsamheten. väntas minska i relativ vikt inom befolkningen såsom helhet. Vidare har man emellertid att samtidigt komma ihåg, att även själva landsbygdsmentaliteten befinner sig i snabb förändring. Denna förändring, som står i intimt samband med kommunikationernas utveckling (tidningar och tryckalster, bilar och bussar, radio) och med skolväsendets sekularisering, organisationsväsendets utbredning, kyrkans andliga sotdöd ni. m., försiggår nu med rasande fart och synes minst av allt avmattas. För här närmast ifrågavarande problem är det därvid värt att märka, att födelsetalets relativa fall för jordbruksbefolkningen under tjugu- och trettiotalen varit nästan lika kraftigt som för andra socialgrupper. Även om detta fall för de andra stora socialgrupperna skulle avstanna, vilket i och för sig icke är sannolikt, finns det ett gott stycke att återhämta för jordbruksbefolkningen innan den hunnit fatt stadsbefolkningen, och allt talar för att dess fruktsamhet ytterligare kommer att nedgå.
Landets fortsatta industrialisering skrider nu framåt på två fronter: jordbruksbefolkningen minskas och industribefolkningen växer, och samtidigt industrialiseras själva jordbruksbefolkningen. Som redan överallt har kunnat iakttagas, följer med industrialiseringen ett försvagande och utplånande av den gamla naturbundna inställningen till familj och fortplantning. Den ersättes snabbt med industribefolkningens motiv och värdeskalor. Landsbygdens psykologi förändras just nu kraftigare på tio år än tidigare på århundraden. Sverige är redan nu utan tvivel Europas mest "amerikaniserade" land och blir det än mer om tio, tjugu år. Den djupare familjesociologiska innebörden av denna förändring skall mera utförligt beröras i vårt sista kapitel.
Det finns alltså föga anledning att räkna med att födelsekontrollens utbredning skulle hejda sig inför vissa av de stora socialgrupperna. Här och var kan visserligen, som Sven Wicksell understrukit, ett starkt fall i fruktsamhetstalen komma att efterföljas av en viss stegring. En födelsebegränsning, vilken hastigt sätter in i ett nytt folklager, där de redan bestående familjerna äro förhållandevis stora, kan tänkas tillfälligtvis bringa ned fruktsamheten i de äldre äktenskapen (och därmed även det genomsnittliga födelsetalet) under den nivå, som på längre sikt motsvarar uppehållandet av viss – mindre – familjestorlek. Man kan vara benägen att söka ett stöd för en sådan hypotes i det förhållandet, att fruktsamheten faktiskt fallit så mycket kraftigare i de högre åldersklasserna än i de lägre. År 1931 uppgick fruktsamheten för gifta kvinnor i olika åldersklasser till följande andelar av motsvarande tal för Den utomäktenskapliga fruktsamheten 1870-talet: för 15–20 år 99 %, 20–25 år 60 %, 25–30 år 47 %, 30–35 år 38 %, 35–40 år 31 %, 40–45 år 25 % och 45– 50 år 20 %. Den utomäktenskapliga fruktsamheten visar en ännu mera accentuerad tendens i samma riktning. Denna utveckling – som inom parentes sagt även visar hur födelsebegränsningen berört hela socialgrupper och ingalunda som man någon gång antagit betecknat en generationsolikhet, i det att ungdomen skulle vara dess bärare – behöver emellertid alls icke tydas på angivet sätt. Det är faktiskt mera naturligt att i barnafödandets koncentration till de yngre åldersklasserna se en tämligen självgiven och varaktigt bestående tendens hos en befolkning, som genomgående inriktar sig på ett mycket litet barnantal.
En omständighet att i detta samband särskilt observera är den höga andelen av utomäktenskapliga födelser i Sverige. För landsbygdens del har den under de sista åren uppgått till inemot 15 %. I städerna har motsvarande procenttal hållit sig omkring 20 och i Stockholm överskridit 25. Dessa synnerligen höga siffror – som i förbigående anmärkt tillsammans med en del andra data tyda på att familjen som legaliserad fortplantningsinstitution inte precis arbetar särskilt förstklassigt, och som därför i och för sig skulle vara förtjänta av större uppmärksamhet från de personers sida, som politiskt äro ansvariga för de sociala institutionernas anpassning efter de förändrade betingelserna – ha för det här behandlade problemet följande betydelse.
Även om man kan antaga, att en viss del av föräldrarna till dessa utomäktenskapliga barn, som förr i världen kallades "oäkta", leva i en varaktig fastän icke legaliserad livsgemenskap av äktenskapstyp, och även om en viss del av de övriga föräldrarna till denna kategori av barn kunna tänkas ha önskat och frivilligt valt att få dem, är det övervägande flertalet av de utomäktenskapliga barnen utan varje tvivel olyckshändelser. I samma mån som upplysningen om preventivmedlen sprider sig och i samma mån dessa tekniskt förbättras, och i all synnerhet om preventivmedelshandeln reformeras, sexualupplysningen förbättras och fosterfördrivningen legaliseras, måste man vänta en relativ tillbakagång av dessa födelser.
De höga talen för utomäktenskapliga födelser är vidare ett av tecknen som tyda på att den rationella födelsekontrollen ännu ej långt när nått sin slutpunkt ens inom äktenskapen. Med dessa tal för ögonen måste man nämligen säga sig, att det är ytterst sannolikt, att inte bara utom men även inom familjerna födelsebegränsningen ännu har ett gott stycke åter. innan den kan väntas av egen kraft göra stopp. Denna förmodan stödes av den iakttagelse, som socialarbetare och socialt verksamma läkare oavbrutet göra, nämligen att ett stort flertal familjer som söka tillämpa födelsekontroll göra det genom så ofullkomliga metoder att barn ofta avlas emot föräldrarnas avsikter. De sexuella rådfrågningsbyråer, som nu börjat uppstå här och var i landet, ha fått till en av sina huvudsakligaste uppgifter att utbreda kännedomen om bättre, d. v. s. effektivare och samtidigt mindre hälsoskadliga, metoder för födelsekontroll.
Såsom en i viss mån gynnsam omständighet i vårt befolkningspolitiska läge har Sven Wicksell med rätta framhållit att i Sverige fruktsamhetens otillräcklighet för släktets reproduktion till stor del beror av vår låga giftermålsfrekvens och vår sena giftermålsålder. Skulle man tänka sig, att vi i Sverige hade samma äktenskapsfrekvens i olika åldrar som i Danmark men samma inomäktenskapliga fruktsamhet som 1933, skulle det svenska reproduktionstalet hålla sig omkring 850 i stället för blott omkring 725. Med Frankrikes nuvarande giftermålsfrekvens skulle det ställa sig nära 1,000 och folkstocken alltså nästan uppehållas. Detta visar, att reproduktionsutsikterna för svenska folket i mycket hög grad måste bedömas efter utsikterna för att äktenskap komma att ingås i större antal och vid tidigare ålder. Men detta påpekande är viktigt egentligen Utrymme för fortsatt barnbegränsningblott för frågan om hur en positiv befolkningspolitik skall inriktas. Det finns knappast anledning att tänka sig att utvecklingen av egen kraft skulle vända, så att giftermålsfrekvensen stege och fruktsamhetsfrekvensen därigenom påverkades. De befolkningspolitiska åtgärder, som samhället eventuellt skulle vilja vidtaga, kunna däremot ställa sig något olika beroende på om man finner det lättare att påverka äktenskaps ingående eller fruktsamheten direkt.
Lägger man samman allt det, som här framhållits, synes tillräckligt stöd finnas för det påståendet, att vi för de närmaste decennierna med största sannolikhet ha att i Sverige motse ett fortsatt fall av fruktsamheten och ett av detta skäl orsakat än starkare fall av födelsetalen än det som redan på grund av den nu rådande abnorma åldersfördelningen måste inträda. Barnantalet kommer att minskas, både emedan kvinnornas fruktsamhet sjunker och emedan antalet kvinnor i den fruktsamma åldern minskas.
Skola fruktsamhetstalen stanna i sitt fall och i så fall var?
Om denna förutsättning antages vara hållbar, vilket vi hålla för troligt även av skäl, som i denna boks fortsättning och framför allt i dess avslutningskapitel skola fullständigare beröras på tal om själva arten av familjestrukturens kraftigt pågående förändring, blir nästa fråga, var fruktsamhetstalen komma att stanna i sitt fall, om de nu överhuvudtaget stanna.
Nymalthusianerna på åttiotalet och kring sekelskiftet ha av naturliga skäl icke närmare sysslat med denna fråga. De befunno sig i en situation, där de sågo folk leva uselt och föda orimligt stora barnkullar, och där årligen tiotusentals drevos till emigration. Inför denna aktuella situation bringades de att propagera födelsekontroll. Att denna befolkningspolitiska inställning var behjärtad och riktig, det inses nu av människor långt in i det konservativa lägret. De gamla nymalthusianerna få i efterhand den upprättelsen efter hätsk och tidvis smutsig förföljelse att finna sina teser försiktigt godtagna av konservativa präster, journalister och moralister, eller i alla händelser av den stora oartikulerade över- och medelklassopinionen, som förr bittert stod dem emot.[3]
Naturligtvis möttes nymalthusianerna ofta av den invändningen, att en nation, som en gång börjat tillämpa födelsekontroll i stor skala, kunde väntas fortsätta på denna stråt ända intill ren självförintelse. Farhågan var emellertid ej aktuell och avfärdades av Wicksell såsom ett "hjärnspöke". "Skulle ett större antal födelser någonsin visa sig önskvärt ur hela nationens, alltså icke blott ur de härskande klassernas synpunkt, så kunde ju samhället rentav slå sig på att pekuniärt understödja barnrika familjer", säger Wicksell i den Verdandiskrift, varmed han ersatt befolkningskapitlet från första upplagan av sin lärobok i nationalekonomi; och han tillägger: "att i sådant fall nativiteten kunde bli hur stor som helst, skall man vara bra litet människokännare för att betvivla". Detta Wicksella sista yttrande är onekligen något lättsinnigt, men Wicksell var också egentligen allt annat än människokännare. Själv hade han i grunden en religiöst färgad, puritanskt moralisk Nymalthusianernas optimisminställning till tillvaron och han idealiserade sina medmänniskor kraftigt i samma riktning. I födelsekontrollen såg han – vilket han i synnerhet i tidigare år ständigt understryker – en stor uppoffring från föräldrarnas sida: en försakelse, en "avhållsamhet" från en socialt skadlig handling. En försakelse är det ju vanligen inte så svårt att få folk att sluta med, menade Wicksell. Dessutom ägnade han aldrig saken allvarligare eftertanke: för honom och på hans tid var ett nedbringande av fruktsamhetstalen det enda viktiga.
Vissa av de mera spekulativt lagda av dessa den gångna generationens nymalthusianer tänkte dock ibland på framtidsproblemet. De anknöto därvid vanligen sina funderingar till de i förra kapitlet berörda statiskt–mekanistiska föreställningarna om ett "befolkningsoptimum". Den underliggande tanken, som emellertid blott sällan fick klart uttryck, var då närmast den, att om människorna bara bleve tillräckligt upplysta om de preventiva metoderna och om de så ständigt rationellt bestämde sig för barn eller icke barn, så skulle befolkningens storlek så småningom bringas i ett jämviktsläge, vilket dessutom svarade emot "befolkningsoptimum". För att förstå hur de kunde fastna i denna egendomliga tankegång, måste vi erinra oss, att de levde i den liberala epoken. Man var visserligen som bäst i färd med att avskaffa Gud, men alldeles utan "försyn" kunde man inte leva. Därför trodde man, liksom redan på 1700-talet de mera upplysta hade gjort, på de naturliga krafternas harmoniska spel.
Rent teoretiskt är emellertid denna föreställning så ogrundad, som den överhuvudtaget kan vara. I ett samhälle med nära nog fullt genomförd födelsekontroll, och där äro vi sannolikt om något tiotal år, styres fruktsamheten av de enskilda människornas privata familjeinställning: deras personliga benägenhet att sätta barn till världen, vilket är något helt annat än den samhällspolitiska inställning, som tar sig uttryck i bejakandet av ett visst "befolkningsoptimum". Och det finns i och för sig alls ingen anledning, varför fruktsamhetstalen någonsin skulle stanna på en sådan höjd, att ett jämviktsläge inträder, d. v. s. så att befolkningen icke oavbrutet minskas utan vid viss nivå hålles konstant.
Man måste erinra sig, att det krävs en rätt hög genomsnittlig äktenskaplig fruktsamhet för en konstant befolknings uppehållande (motsvarande en familjestorlek av i medeltal inemot tre barn). Befolkningsstocken uppehålles icke för närvarande; det nettoreproduktionstal som motsvarar 1933 års nativitetstal kan, såsom redan angivits, uppskattas till blott omkring 725, vilket betyder, att det skulle behöva födas nästan 40% flera barn än då för att uppehålla en stationär befolkningsstock. Än mindre kommer befolkningsstocken att uppehållas efter det ytterligare fall av fruktsamhetstalen, varmed vi av redan antydda skäl anse oss böra räkna. Professor F. J. Linders har i en ännu icke publicerad statistisk utredning för seminariesakkunniga sökt på grundval av de iakttagna tendenserna göra en prognos över barnantalet under de båda närmast följande decennierna. Hans prognos – vilken naturligtvis måste bli osäker, såsom han själv starkt betonar, men likväl är den säkraste vi ha – är helt enkelt skrämmande. Medan vårt folk ända intill kriget årligen födde betydligt över 130,000 barn, år 1926 över 100,000 och i fjol under 85,000, beräknar Linders, att vi redan under femårsperioden 1936–40 skola komma under 73,000, 1941–45 knappt över 60,000, 1946–50 bara en bit över 50,000 om ens det. Antalet barn i skolåldern skall under 50-talet ha sjunkit till omkring hälften. Detta är avfolkning.
En vid någon storlek – oavsett här vilken – uppehållen befolkning i värt land skulle kräva en mycket kraftig stegring av fruktsamheten i efterhand, sedan befolkningen först nedbragts tillräckligt. När uppnås en sådan jämvikt? och varför? och varför just vid "befolkningsoptimum"? (Om den teoretiskt Ingen naturlig jämviktsuddiga karaktären av själva begreppet "befolkningsoptimum" ha vi givit några antydningar redan i förra kapitlet.)
Studerar man närmare utvecklingstendensen för de under födelseminskningen liggande personliga motiven och inställningarna inom den nutida familjen och förutsättas icke mycket genomgripande socialpolitiska ingrepp av den art, som i senare kapitel skall behandlas, tala tvärtom alla skäl för att fruktsamhetstalens botten- och jämviktsläge icke betyder ett jämviktsläge för befolkningsstocken utan tvärtom en oavbruten och sannolikt snart en relativt mycket hastig befolkningsminskning.
Icke ens om i en given situation varenda medborgare i sin politiska värdering skulle önska en konstant eller stigande folkmängd, kommer detta att i och för sig påverka fruktsamhetstalen avsevärt. Ty dessa bestämmas, som redan sagts, icke av folks politiska värdering utan av deras enskilda handlingsberedskap. Och däremellan existerar det föga av omedelbar förbindelse: att önska samhället stigande befolkning verkar sällan till att man förökar sin egen familj.
Detta är en av de punkter, där den liberala filosofi faller samman, som genomgående söker bortförklara skillnaden mellan dessa båda artskilda slag av värderingsmässiga inställningar till livet genom en mer eller mindre klart formulerad och ärligt genomtänkt, metafysisk sammanslagning av de – för övrigt alltför rationalistiskt definierade – begreppen "privatintresset" och det "allmänna intresset". Denna liberala sammanslagning är falsk. Den politiska värderingen kan visserligen påverka den enskilda handlingsberedskapen, men egentligen blott indirekt: medelst samhällsingripanden, som skapa eller förinta motiv. Och i detta särskilda hänseende måste dessa ingripanden förvisso gå djupt, om de skola vara effektiva.
Man kommer här icke långt genom att hänvisa till Frankrike, som ju i långa tider haft en befolkning i viss jämvikt. Födelsebegränsningen i Frankrike sträcker sig ju ett århundrade tillbaka. Den sätter där ofta redan från början in i landsbefolkningen i stället för som eljest huvudsakligen i stadsbefolkningen och har överhuvudtaget i denna världens mest urkonservativa nation haft en helt annan karaktär än i vårt land, helt andra sociologiska förutsättningar. Var och en, som tittat sig omkring bland franska bönder och småborgare begriper den saken. Och skulle det moderna komplex av förändrad familjestruktur och förändrade inställningar och värdeskalor, som i vårt land förknippat sig med industrialiseringen, på allvar gripa även det franska folket, så skall man sannolikt snart finna, att jämviktsläget blott var ett tillfälligt resultat av en relativt egenartad kombination av sociala faktorer och alls icke någon slags allmän naturgiven balans mellan näringsutrymme och befolkningsmassa.
En annan omständighet, vartill man stundom hänvisat för att stödja tron på "naturens självläkande förmåga", visar sig heller inte vidare respektingivande vid närmare granskning. Man har pekat på den "sociala tyngdlagen" och framhållit, hur födelsebegränsningen liksom flertalet andra konventioner och levnadsvanor vanligen först börjat i de övre samhällsskikten och därefter sjunkit ned i de lägre blott så småningom. När den nått botten, skulle det tvärtom bli fint att ha barn, och även den familjeinställningen skulle sjunka nedåt i folklagren.
Utan tvivel ligger det något i denna tanke. Men vi få inte förlora blicken för proportionerna. Det finns för det första ingen anledning att förvänta någon väsentlig stegring av fruktsamheten i överklassen, icke ens om patriotiska motiv skulle mobiliseras. Vad vi möjligen i Edins undersökningsresultat kunna skönja, är ju endast en relativ stegring i förhållande till de ännu lägre talen för de lägre inkomstskikten.
Och man bör vidare icke lita alltför mycket på den sociala tyngdlagen i framtiden: hela den socialpsykologiska basen för denna lag förskjutes snabbt. De "lägre" klasserna börja skapa sina egna konventioner och värdeskalor. Den sociala tyngdlagen arbetar slutligen blott på basen av mera fundamentala Kort frist för befolkningspolitikensociologiska förändringar av familjestrukturen. Och den familjesociologiska utvecklingen visar, som vi i sista kapitlet skola ha anledning att beröra, alls icke någon tendens att svänga utan tvärtom att förstärkas.
Framtidsperspektivet blir än mörkare, om man tar hänsyn till det särskilt av Alf Johansson framhävda förhållandet, att hela vår befolkningsutveckling kan råka hopplöst i baklås om vi inte rätt snart lyckas kraftigt vrida om den alltjämt nedåt riktade fruktsamhetsutvecklingen. Den befolkningspolitiska frågan om fruktsamhetens höjande är därför i själva verket högeligen aktuell. Det blir måhända för sent att tänka på åtgärder för befolkningens uppehållande, när denna befolkning på allvar börjat minska. Detta beror på den snart kommande utvecklingen av åldersfördelningen. Såsom resultat av den under de sista decennierna redan inträdda fruktsamhetsnedgången ha vi nämligen att räkna med att antalet personer i de fruktsamma åldrarna snart kommer att mycket hastigt minska. En viss total ökning av barnantalet kommer därför att kräva en allt större relativ stegring av fruktsamheten.
Härtill kommer det mycket allvarliga försörjningsproblem, som samtidigt måste väntas anmäla sig. Om ett par decennier kommer nämligen den nu starkt övertaliga medelåldersgenerationen så småningom upp i icke arbetsför ålder. Den måste då på ett eller annat sätt försörjas genom den produktion, som skall upprätthållas genom de då allt svagare besatta årskullar, som befinna sig i arbetsför ålder. Om man väntar till dess med en positiv befolkningspolitik syftande till stegrad fruktsamhet, riskerar man att misslyckas redan av ekonomiska skäl. Man riskerar att lägga för stora bördor på denna då arbetsföra och fruktsamma generation. Denna har nämligen redan en övertalig generation av åldringar att försörja, och skall den därtill föda upp ett större antal barn blir situationen den, att en abnormt liten del av befolkningen skulle genom sitt arbete få försörja inte bara sig själv utan även abnormt stora improduktiva åldersklasser i såväl de högsta som de lägsta åldrarna. En dylik disproportion mellan produktiva och improduktiva åldersklasser i befolkningen skulle betyda ett tryck på levnadsstandarden och därmed ett väsentligt hinder för åtgärder i syfte att stegra äktenskapsbildningen och fruktsamheten. Dessa åtgärder skulle ju dessutom komma att nödgas gälla en redan kraftigt sammankrympt generation av fruktsamma personer.
Helt kan detta dilemma icke undvikas som förhållandena nu faktiskt stå. Men vi böra göra klart för oss, att vi just nu med vår övertaliga generation av personer i de arbetsföra och fruktsamma åldrarna ha ett snabbt förrinnande rådrum. Försitta vi detta, komma förutsättningarna – både de befolkningskvantitativa och de ekonomiska – för en positiv befolkningspolitik att ställa sig allt ogynnsammare. Det av professor Pipping och andra framställda förmodandet, att "när de då fåtaliga yngre åldersklasserna, ytterligt decimerade, komma ut i livet, skola de finna gott svängrum och kanske taga risken av större familjer". bottnar i felsyn.
Vad speciellt gäller det ekonomiska hindret, får man här värja sig för en ytlig försäkringsteknisk syn på åldringarnas försörjningsproblem. Det är icke riktigt, att en hel generation under den produktiva delen av sitt liv kan sätta av och spara ihop åt sig pengar till en ålderdomsförsörjning. Den kontraktsrätt den kan skaffa sig går nödvändigtvis ut över de andra åldersklasserna. Huvudparten av en arbetsför generations verkliga sparande måste nämligen ligga i uppfödandet av en ny generation, som kan ta vid då den gamla tröttnar. För detta slags sparande kunna varken banker eller försäkringsföretag, inte ens en offentlig obligatorisk ålderdomspensionering erbjuda en verklig ersättning. Det kan se så ut individuellt, men det är icke så socialt. Ett äkta par, eller en hel grupp sådana par, kan underlåta att föda tillräckligt många barn för att ersätta sig i nästa generation; det kan i stället samla så mycket mera pengar, kan leva sitt eget liv sorgfritt och dö i känslan Barn bättre än sparandeav att ha gjort sitt och vara kvitt. Men detta är ett stort misstag, vilket visar sig däri, att så kan inte ett helt folk göra utan att också få känna följderna även ekonomiskt.
Ty pengar på banken och även fast och löst realkapital betyda så förhållandevis litet i ett folks ekonomiska liv. De höra mera till tecknen på ett ekonomiskt framåtskridande. Kapitalbildningen uppstår såsom en beståndsdel i ett sådant framåtskridande men är icke dess orsak. Den reala kapitalbildningen kan icke stort utvidgas bara genom sparande; kapitalbildningens primärare förutsättning är själva produktionen och konsumtionen. Räntan på hela nationalförmögenheten är icke och kan icke vara en mera väsentlig del av hela nationalinkomsten. Tänkte man sig emellertid, att en hel generation av ett folk verkligen skulle kunna ersätta en stor del av sitt barnafödande med bank- och försäkringssparande för sin ålderdom, skulle man ju förutsätta en mycket kraftig relativ stegring av kapitalränteinkomsternas andel i nationalinkomsten. Detta skulle då motsvaras av en desto större och dyrbarare produktionsapparat i händerna på den sammankrympta generationen av efterkommande, som då skulle antas kunna med dess hjälp producera i motsvarande mån mera för att kunna betala amortering och förräntning på denna extra produktionsapparat. Detta penningsparande, som skulle ersätta barnuppfödandet, skulle alltså bestå i byggnader och maskiner.
Ser man inte här hur snålheten får bedra visheten? Så snabb som den tekniska utvecklingen nu är och så föränderliga som de ekonomiska förhållandena även av andra skäl måste vara, finns det mycket snäva gränser satta för möjligheterna att genom ett dylikt ersättningssparande verkligen ernå en i motsvarande mån stegrad produktion och nationalinkomst i nästa generation, i synnerhet som man i denna generation har att räkna med den ytterligare orsak till värdeförlust på produktionskapitalet, som beror av folkets sammankrympning. Den extra kapitalbildningen kan därför icke i verkligheten väntas bli "räntabel" i denna djupare mening, även om de gamlas kontraktsrättigheter på kapitalränta och kapitalamortering ordentligt betalas ut.
Gustav Cassel har alldeles rätt, då han säger: "Det släkte, som nu varit snålt med att sätta barn till världen, skall aldrig med några försäkringsstatistiska konstgrepp kunna undgå att få känna följderna i form av en förknappad ålderdomsförsörjning." Härtill vilja vi blott lägga det påpekandet, att om – som vi tro och även Cassel menar – produktionens effektivitet kommer att stegras genom förbättrad teknik och förbättrad merkantil och social organisation, så kommer den nu medelålders generationen på sin ålders dagar kanske ändå att bli någorlunda väl försörjd. Men varken nationen såsom helhet eller åldringarna komma att kunna uppehålla den levnadsstandard, som vid en högre fruktsamhet skulle ha varit möjlig. Tyvärr blir detta allra minst möjligt, om folket då skall bringas att föda halvannan gång mera barn än nu för att hindra avfolkning.
Slutsatserna bli alltså dessa. Redan för närvarande ha fruktsamhetstalen i Sverige avsevärt underskridit den nivå, där de skulle innebära ett uppehållande av en konstant folkmängd. De komma med största sannolikhet att sjunka än ytterligare. En stegring av fruktsamhetstalen till säkrandet av jämvikt i befolkningstalen vid någon höjd, vilken den än skulle vara, inträder icke av några slags naturliga skäl. Hela denna föreställning har även folkpsykologiskt spelat ut sin roll, i den mån den liberala försynstron avskaffas liksom tidigare den religiösa. Vi stå följaktligen inför en allt hastigare avfolkning av vårt land, och det är inför denna framtidsutsikt vi ha att befolkningspolitiskt ta vår ståndpunkt. Problemet är brännande. Gripa vi oss inte allvarligt an med dess lösande inom de allra närmaste decennierna, kommer den därefter alltmera växande undertaligheten av fruktsamma och arbetsföra personer och den växande övertaligheten av åldringar att lägga ett nytt och Det stora avfolkningsproblemetmåhända oöverkomligt hinder i vägen för varje positiv befolkningspolitik. Avfolkningen kan då vara ohjälplig. Så ligger kort sammanfattat det befolkningspolitiska läget till i vårt land. Och det är i konstaterandet av dessa faktiska förhållanden, som den praktiska diskussionen skall ta sin utgångspunkt.
Till en början borde man därvid kunna nå omedelbar enighet om att själva det befolkningsstatistiska sakläget och framför allt de sannolika utvecklingstendenserna borde skyndsamt och ingående utredas. Av utrymmesskäl ha vi i detta kapitel blott mycket ytligt kunnat skildra de fruktsamhetstendenser och fruktsamhetsdifferenser, som äro av betydelse för den påbörjade avfolkningens bedömande. Redan på grundvalen av nu bearbetat och tillgängligt material kan man komma mycket djupare. Ännu djupare kan man komma genom en särskilt utifrån denna synpunkt styrd bearbetning av det rikhaltiga primärmaterial, som innehålles i vår folkbokföring. Och detta primärmaterial kan och bör utvidgas i vissa riktningar just för denna viktiga frågas klarläggande.
Detta är emellertid uppgifter som vida överstiga enskilda forskares och även vetenskapliga institutioners resurser. Avfolkningsproblemets undersökning måste upptagas av statsmakterna. Med hänsyn till vissa särdrag i de statistiska ämbetsverkens arbetsmetoder är det därvid troligt, att avfolkningsproblemet liksom på sin tid emigrationsproblemet bör såsom en fristående arbetsuppgift lämnas åt en offentlig utredning, som visserligen bör stå i nära samarbete med statistiska centralbyrån – och bland annat i rätt riktning påverka ej blott planläggningen av 1940 års allmänna folkräkning utan även den fortsatta bearbetningen av 1930 års folkräkning – men i huvudsak självständigt och obunden av den statistiska administrationen upptaga det väldiga problemet på ett intensivt och realistiskt, sociologiskt fördjupat sätt.
En sådan utredning av sakläget i avfolkningsfrågan skulle komma att behöva utvidgas att gälla ej blott de demografiska utan även de socialstatistiska och ekonomiskt statistiska fälten. Blott i belysning av de allmänna försörjnings- och levnadsstandardförhållandena i landet kan detta befolkningsproblem riktigt ställas. Det är möjligt att statsmakterna ännu en tid kunna skjuta ifrån sig detta stora utredningsproblem. Men i samma mån som man mera allmänt får på känn vad som håller på att ske med vår folkstam och i samma mån som den påbörjade avfolkningens konsekvenser bli tydligare på de mest skilda områden – nu senast: ålderdomsförsörjningen, skolpolitiken, jordbrukspolitiken, bostadspolitiken o. s. v. – kommer ett krav på mera ingående kunskap om läget och tendenserna att resas i olika läger. Det skall då bli uppenbart att, på samma sätt som emigrationen i föregående generation var, så är nu avfolkningen vårt stora befolkningsproblem, fastän till omfattningen mycket större och till verkningarna långt ödesdigrare.
- ↑ För en fullständigare redogörelse för här berörda befolkningsstatistiska förhållanden hänvisas till Pensionsförsäkringskommitténs utredningar samt till professor Sven Wicksells skrift "Ur befolkningsläran" (Stockholm 1931).
- ↑ De i texten berörda förhållandena komma att belysas i en ännu icke publicerad undersökning från Socialvetenskapliga institutet vid Stockholms högskola.
- ↑ Unga teologer av den modernistiska skolan börja översätta "födelsekontroll" med "ansvarigt föräldraskap" och utveckla hur den kristna etikett godkänner bruket av preventivmedel inom äktenskapen, blott etiskt giltiga skäl bestående i hänsyn till familjen, barnen och samhället äro för handen. Detta ljuder precis, som hörde man Wicksell tala; vad galler dennes ungdomsskrifter stämmer det t. o. m. i fråga om den kristliga rubriceringen. Man gör ofrivilligt den reflexionen, att ett öppnare understrykande av denna succession skulle göra den nya kristna etikens framträdande mera hederligt och trovärdigt. Man skulle vidare tillönska den teologiska etiken en större vilja och förmåga att inte bara i efterhand acceptera en socialmoralisk förändring, sedan striden redan stått och sedvanan för länge sedan förskjutits, utan även att styra och leda den moraliska utvecklingen. En sådan vilja och förmåga har man inte skådat på århundraden, och det är i sista hand detta, som oavbrutet försvagat och försvagar kristendomen såsom andlig kraft i modern tid. Dessa moralister reagera i bästa fall med ungefär samma hastighet och mottaglighet som den genomsnittströga borgerliga konventionen, vilken genom dem får sin etiskt religiösa sanktion.