Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/2

←  1. Malthusianismen och nymalthusianismen.

Kris i befolkningsfrågan av Alva Myrdal och Gunnar Myrdal 2. De allmänna befolkningsteorierna.

3. Aktuella tendenser i den svenska befolkningsutvecklingen.  →

Folkupplaga (tredje, omarbetade och utvidgade upplagan, 1935)

ANDRA KAPITLET.

De allmänna befolkningsteorierna.

Det ter sig mycket svårt för ögonblicket att på det gamla vanliga sättet lägga upp enkla och allmängiltiga "vetenskapliga" lagar för att vinna rationellt motiverade åsikter i befolkningsfrågan. Utvecklingen själv har förlöpt alltför överraskande.

Nativitet och inkomststandard.

Den malthusianska befolkningslagen är till en början alldeles satt ur spelet. Någon befolkningens press emot näringsutrymmet i Malthus' mening existerar uppenbarligen icke i samhällen med utvecklad västerländsk civilisation. Under moderna förhållanden är det nämligen rent faktiskt inte ens så, att stegrad levnadsstandard leder till ökad befolkningsmassa och vice versa.

Malthus' misstag var, som redan Marx och dennes än tidigare engelska föregångare påpekade, att han i grunden såg befolkningsfrågan såsom ett problem om biologiska och därför allmängiltiga lagar och ej såsom ett problem om sociologiska, variabla förhållanden. Han kom därför att inrikta hela sitt intresse på dödlighetstalen. Det var genom en höjd eller sänkt dödlighet, som han antog att befolkningen skulle reagera inför en sänkt resp. höjd levnadsstandard. Fruktsamhetstalen fingo i hans teori stå närmast såsom biologiska konstanter.

Nymalthusianismens praxis, födelsekontrollens utbredning, har emellertid i stället gjort fruktsamhetstalen till befolkningsproblemets viktigaste variabler. Därvid har närmast ett alldeles Fruktsamheten i olika socialklassermotsatt samband framträtt

mellan levnadsstandard och befolkningsstorlek. Under de sista decennierna ha ju fruktsamhetstalen sjunkit så mycket kraftigare än dödlighetstalen, att födelseöverskottet minskats medan levnadsstandarden varit i starkt stigande.

I dessa färska erfarenheter har man då ofta sökt stöd för en allmän teori rakt motsatt den malthusianska: en stegrad levnadsstandard skulle leda till ett minskat födelseöverskott (på grund av att därvid fruktsamhetstalen bringas att falla starkare än dödlighetstalen). Vid sidan av den redan nämnda historiska erfarenheten har man vid denna teoris uppställande även litat till den allmänna erfarenhet man haft om fruktsamhetens höjd i olika inkomstklasser. Det enda de rika inte ha är barn, och det enda de fattiga ha är också barn, som denna antimalthusianska teori en gång tillspetsats.

Genom Karl Arvid Edins synnerligen märkliga undersökningar rörande socialklassfruktsamheten i vissa svenska storstadssamhällen samt en del likartade undersökningar, som företagits även i utlandet, ha vi emellertid fått anledning att sätta frågetecken även för denna antimalthusianska teori.^[1] Åtminstone i samhällen, där en huvudpart av befolkningen för längre tid tillämpat en långtgående födelsekontroll, vill det faktiskt synas, som om fruktsamheten vore relativt högre i de högre social- och inkomstklasserna än i de lägre i stället för tidigare tvärtom. Den negativa korrelationen mellan fruktsamhet samt inkomst och social nivå skulle blott gälla själva den dynamiska process, varunder födelsekontrollen befinner sig i utbredning. Den skulle blott beteckna en verkan av den "sociala tyngdlagen": att födelsekontrollen börjar i de högre lagren och därför ännu ej hunnit sjunka ned i de lägre. När rörelsen nått botten – vid väsentligt lägre genomsnittlig fruktsamhet – skulle korrelationen vara positiv, d. v. s. de högre social- och inkomstklasserna även ha de relativt flera barnen.

Även om man på detta vis skulle våga generalisera denna tendens, skulle man likväl inte vara tillbaka till den malthusianska befolkningsteorien. Ty enligt denna skulle det ju vara fråga om en biologisk press mot näringsutrymmet och därför om varierande dödlighetstal i stället för fruktsamhetstal.

Men nu har man tills vidare ingen rätt att företaga en dylik generalisering, och Edin har även mycket samvetsgrant underlåtit att dra dylika slutsatser. I själva verket är det viktigaste resultatet av de senaste decenniernas forskning på dessa områden, att det ej alls längre finns rum för några enkla, allmängiltiga teorier rörande sambandet mellan inkomsthöjd och fruktsamhet.

Och kan den saken egentligen förvåna? Ligger det inte tvärtom en numera nästan obegriplig, biologisk–mekanistisk vidskepelse i denna föreställning, att en dylik allmängiltig lag skulle kunna existera? Befolkningsfaktorernas reaktion för en välståndsstegring måste ju i verkligheten bestämmas av sociala förhållanden, som växla från samhälle till samhälle och från tid till annan: familje- och klasstruktur, åsikter och levnadsvanor m. m. Sambanden mellan befolkningsfaktorernas rörelser, välståndsstegringen, den tekniska utvecklingen och de nyss berörda rent sociala faktorerna bilda ett sociologiskt problem, som överhuvudtaget icke kan gripas i mekanistiska schabloner.

Det var ett genomgående fel hos 1800-talets sociala tänkande, att det alltför lätt fastnade i kvasinaturvetenskapliga tankegångar. Man hade ännu icke på allvar upptäckt människan och samhället. Hela den ekonomiska teorien var således ett enda stort försök att behandla de ekonomiska sambanden utifrån en ytlig hedonistisk psykologi och med nästan totalt bortseende från samhällets och de sociala institutionernas betydelse.

Därmed är det väl nu lyckligtvis slut. Blott för att ytterligare karakterisera dessa enkla, allmängiltiga befolkningslagar, som nu äro på avskrivning, må några rader ägnas åt en Pearls logistiska kurvafantastiskt lagd biolog och statistiker,

Raymond Pearl, som rentav sökt kvantitativt bestämma den gamla malthusianska befolkningslagen. Utgående från att det här vore fråga om en allmängiltig naturlag sökte han en matematisk formel för befolkningstillväxten. Då denna borde vara giltig även utanför människans område, trodde han sig t. o. m. om att kunna illustrera den genom experiment med bananflugor eller jästsvampar, som stängdes in i ett kontrollerat utrymme där därefter denna "befolkning" fick utveckla sig.

Denna utveckling följer givetvis en "naturlig befolkningslag". Så länge "näringsutrymmet" är praktiskt obegränsat, tillväxer bananflugebefolkningen i geometrisk progression enligt den sammansatta räntans formel, där räntefaktorn bildas av skillnaden mellan de båda biologiska konstanterna: fruktsamhet och dödlighet vid överflöd på näring. Så småningom börjar näringsutrymmet att förnimmas såsom en gräns, visserligen något elastisk; dödligheten stiger och befolkningens tillväxtkvot minskas. Den minskas alltmera ju större befolkningen blir för att så småningom närma sig värdet noll, varvid befolkningen blir konstant. Befolkningsmängden har då beskrivit en s. k. logistisk kurva.

Denna logistiska kurva – som alltså representerar den fysiologiska "befolkningslagen" – tillämpar Pearl emellertid friskt även på det mänskliga materialet. Han tar vissa länder – eller ännu mindre distrikt – med en för längre period någorlunda känd befolkningsutveckling, anpassar sina konstanter så, att denna befolkningsutveckling passar in någonstädes i den logistiska kurvan, gör en serie korrigeringar med hänsyn till olika kända förhållanden och kan sedan antyda var på kurvan olika länder stå, vilken befolkningsstorlek, som för olika länder motsvarar "mättnad" och när ungefär denna konstanta befolkning skall inträda.

En dylik deterministisk kurvmystik på förment "empirisk" grundval bortser från alla verkliga problem. Så är t. ex. näringsutrymmet i mänskliga samhällen en synnerligen relativ tenn, underkastad historisk förändring med den tekniska utvecklingen. Dess storlek beror vidare av hur samhället är organiserat i olika hänseenden; det kan med andra ord utvidgas och inskränkas även oberoende av produktionsteknikens höjd.

Och befolkningsutvecklingen beror under moderna förhållanden icke direkt av näringsutrymmet. Dödligheten påverkas bl. a. av hygienens utveckling. Men framför allt beror fruktsamheten alltmera på vad människor själva anse önskligt och är således principiellt icke en biologisk konstant som hos bananflugorna. Denna människornas egen viljeinställning till fortplantningen kan förvisso behandlas såsom ett vetenskapligt orsaksproblem, men detta problem är sociologiskt. De primärfaktorer, varav denna viljeinställning till fortplantningen beror, kunna teoretiskt icke på något fullständigt sätt representeras av "näringsutrymmet" (antaget därvid för resonemangets skull, att detta kunde bestämmas).

Pearls teori avböjes vanligen av alla vederhäftiga forskare men fick ett par år en viss publicitet på grund av sin snitsigt naturvetenskapliga uppläggning. Vår Ludvig Nordström råkade t. ex. att använda denna teori i sin bok om Stor–Norrland.

Befolkningsoptimum.

Ännu omöjligare än att finna en allmän befolkningslag ter det sig naturligtvis numera att vinna en enkel vetenskaplig formel för den "nationalekonomiskt riktiga" befolkningsutvecklingen. En del förkrigsekonomer försökte visserligen på grundvalen av John Stuart Mills antydningar bygga upp en teori om "befolkningsoptimum", som skulle ligga vid den befolkningsstorlek. vid vilken den genomsnittliga levnadsstandarden ställde sig högst. (Det finns också andra definitionsförslag med annan relation mellan befolkningsstorlek och levnadsstandard angiven såsom den optimala.) Denna teori spökar för övrigt ännu i det populärvetenskapliga författeriet, som ju av En dödfödd teorinaturliga skäl ofta kommer att servera förlegade

konserver. Men den teorien var dödfödd från början.

Själva föreställningen om ett "befolkningsoptimum" är – för att här bara snudda vid teoriens uppenbara svagheter – alltigenom oklar både med hänsyn till teoretiskt innehåll och politiska värdepremisser.^[2] Den är till själva sin uppläggning statisk, och framtida förändringar i fråga om teknik m. m. kunna helt enkelt inte fogas in, fastän man ofta påstått det. Teorien är, allt detta oavsett, omöjlig att tillämpa på ett enstaka land (ty då vore väl optimum en handfull människor, som realiserade landets rörliga förmögenhet och sedan bosatte sig i en vacker gränstrakt och läte sig betjänas av utlänningar; antaget den fridsamma världspolitik m. m., som alltid antages i dessa liberalistiska teorem). Som internationell teori åter, satt i relation till "mänskligheten", blir den än mer dunkel. Och slutligen, bortsett från allt detta och mycket annat, så finns det ju inga möjligheter att räkna ut var detta optimum egentligen skulle ligga. Någon ledning för det praktiska bedömandet av en konkret situation ger teorien således inte alls. Den är en spekulativ skrivbordskonstruktion utan förbindelse med den sociala verkligheten.

Under hela föreställningen om ett befolkningsoptimum ligger ständigt den tanken, att den tekniska utvecklingens tempo i framtiden kan väntas bli allt långsammare. Hela 1800-talet igenom kan man, decennium för decennium, i den ekonomiska litteraturen finna uttalanden, att därefter inga vidare tekniska framsteg av större betydelse kunde göras. De "stora" naturvetenskapliga upptäckterna voro alltid redan gjorda. Hädanefter skulle det blott vara fråga om smärre "förbättringar", som icke i samma höga grad kunde vara produktivitetsstegrande. I huvudsak voro naturkrafterna tagna i anspråk. Det fanns blott en del spillvatten att ytterligare taga vara på.

Denna föreställning om den tekniska utvecklingens avtagande tempo stämmer väl både med den liberala ekonomiens i huvudsak rent statiska karaktär och med dess alldeles överdrivna respekt för det privatkapitalistiska företagets utomordentliga effektivitet. Det hörde liksom inte till god ton att tänka sig omfattande förbättringar av produktionen möjliga. – I Amerika, där den industriella utvecklingen oavbrutet följde en ännu hetsigare takt, var emellertid denna statiskt pessimistiska grundsyn på den tekniska utvecklingen icke möjlig att vidmakthålla. Oavbrutet möta vi därför i amerikansk litteratur den alldeles motsatta tesen, nämligen att den tekniska utvecklingen måste väntas förlöpa i ständigt allt hastigare tempo.

William F. Ogburn, den kanske mest kände av Chicagosociologerna, har i sin bok "Social Change" (New York 1928) utbyggt denna uppfattning, som i hans sociologiska tankevärld är desto betydelsefullare, eftersom han – i tydligen omedveten likhet med Marx och i nära anslutning till Veblen – i tekniken ser den sociala utvecklingens viktigaste oberoende variabel och drivande kraft.

Ogburn pekar på det betydelsefulla förhållandet, att regelbundet uppfinningar och upptäckter så att säga ligga i luften och ofta göras ungefär samtidigt på flera håll.^[3] De tekniska framstegen stå med andra ord i ett visst förhållande till samhällets hela samlade kapital av tekniskt vetande, och detta kapital växer oavbrutet med varje nytt framsteg. För personer sysselsatta med vetenskaplig forskning är denna tankegång i själva verket naturlig nog: varje gång ett vetenskapligt problem "löses", betyder det i själva verket närmast att ett otal nya problem ställas. Forskningsarbetet förgrenar sig ständigt. Ser man då bakåt, skönjer man vissa upptäckter varifrån många Den tekniska utvecklingens ökade taktgrenar utgått. De te sig

stora", och man kan bli benägen att som de liberala ekonomerna lokalisera de stora framstegen bakåt. Men de nya rönen kunna själva ge anledningar till liknande utgreningar, varefter de bli "stora" i framtiden.

Från denna synpunkt kommer Ogburn till den slutsatsen, att de tekniska framstegen äro kumulativa och normalt måste följa en progressivt stigande linje, måste försiggå desto snabbare, ju mer vårt samlade kapital av tekniskt vetande stiger.

Alla veta, med vilken fruktansvärd hastighet den tekniska utvecklingen förlöpt under de sista decennierna. Denna utveckling representerar ett dynamiskt element, som håller på att spränga vårt samhälles institutionella ram. De tekniska framstegen betyda i första hand ökad makt över naturkrafterna, ökade "naturtillgångar" i ekonomisk mening. Framstegens nutida tempo ger oss stark anledning att betvivla, att det numera – n. b. inom för den svenska befolkningsstorleken praktiskt viktiga gränser – överhuvudtaget existerar något mera betydelsefullt samband mellan folkmängd och levnadsstandard.^[4]

Funnes ett sådant samband, skulle det ju ligga däri, att knappheten på naturtillgångar skulle göra, att en ökad folkmängd skulle få arbeta hårdare och försaka mera för att kunna hålla sig uppe. En minskad folkmängd – ned till "befolkningsoptimum", som ju i allmänhet, åtminstone tidigare, antagits ligga vid en relativt låg folkmängd – skulle på motsvarande sätt möjliggöra en större realinkomst per arbetande eftersom det då komme mera av naturkrafter per huvud.

Nu är det, som redan sagts, inte precis den synpunkten, som tränger sig på en vid ett studium av våra ekonomiska förhållanden. Världen tycks sannerligen inte lida av någon brist på naturtillgångar. Det har faktiskt tagit onödigt lång tid, innan vi upptäckte den saken: så fast ha vi dock suttit i de liberala ekonomernas statiska tankegångar. Ännu under efterkrigstiden har det skrivits och diskuterats om den inbillade knappheten på naturkrafter. Och den pågående överflöds- och desorganisationskrisen har påståtts vara paradoxal, vilket den också förvisso är från statisk knapphetssynpunkt men alldeles icke med hänsyn till den tekniska utvecklingens oavbrutet

Under tiden råder det i fruktansvärd utsträckning arbetslöshet och nöd mitt i överflödet och den stegrade produktionskapaciteten. Det brister uppenbarligen någonstädes. Men inte fela det naturkrafter, inte är det för litet naturtillgångar per arbetsför och arbetsvillig arbetare. Snarare brister det i efterfrågan, i "köpkraft", som det i populärt tal heter. Eller för att säga det riktigare och fullständigare: vad vi sakna är en förnuftig och planmässig samhällelig organisation av produktionen och av fördelningen av produktionens resultat. Produktionsmedel ha vi gott om och likaså av rent teknisk kunskap om hur de egentligen skola brukas för att uppehålla och höja vår levnadsstandard. Men själva produktions- och samhällsordningen bemästra vi icke: den är alltjämt vår sämst konstruerade maskin.

Detta påpekande har sin vikt även för befolkningsläran. Felen i den välståndsuppehållande sociala organisationen av vårt ekonomiska liv ha nämligen – från vilken synpunkt man än ser dem och hur man än bedömer dem – mycket litet med folkmängdens storlek att göra. Det sociala organisationsproblemet är lika allvarligt och har i huvudsak samma Slutsatserna från arbetslösheteninnebörd oavsett om vi bli några

stycken mer eller mindre. Välståndskurvan skulle med andra ord vara "flat". Genom blott en folkminskning kunna vi icke hoppas varaktigt stegra vår levnadsstandard.

När man därför i den faktiskt bestående arbetslösheten ser ett bevis för att vår befolkning är lika mycket "för stor", resonerar man alltför ytligt. Kunde man trolla bort alla de nu arbetslösa från landet, skulle det föra med sig vissa förändringar i allahanda utbuds- och efterfrågekurvor, men med resultat att vi ändå skulle stå där med en viss arbetslöshet, ehuru måhända icke fullt så stor som före förändringen. Men vidare innebär en sänkt nativitet alldeles icke, att man just får bort de personer som bli arbetslösa. Processen tar slutligen, vilket är det viktigaste, en hel generation. Det finns inga skäl, varför vi efter förloppet av denna tidrymd just på grund av den förändring av den ekonomiska utvecklingen, som orsakats av nativitetsminskningen, skulle ha anledning att vänta en lägre arbetslöshetsprocent.

Det bör kanske här påpekas, att man från vissa håll tvärtom hävdat och hävdar, att den rådande arbetslösheten och krisen bero på de sista decenniernas sjunkande nativitet, som skulle ha minskat "efterfrågan". Det senare påståendet är naturligtvis – och av ungefär likartade allmänna skäl – lika löst och ogrundat som det förra. Men redan möjligheten av dess övervägande illustrerar på ett utmärkt sätt, hur pass föga naturligt det i själva verket är att från tillvaron av en stor arbetslöshet dra den direkta slutsatsen, att vi kunde förbättra vårt ekonomiska läge genom en folkminskning. (Att den nu rådande arbetslösheten såsom motiv för enskilda människors ovillighet att föda barn orsakar minskad fruktsamhet, och att den lägre fruktsamheten under själva folkminskningen kan stegra levnadsstandarden är en helt annan sak; se sid: 193–196.)

Detta, att det icke tryter oss naturkrafter men att samhället är ineffektivt organiserat, är just vad de socialistiska kritikerna av den privatkapitalistiska produktionsordningen alltid påstått gentemot de nyliberala ekonomerna. Och nog ser det ut som om de skulle få rätt på den punkten också, liksom deras föregångare tidigare fått rätt, då de gentemot de gammalliberala malthusianerna förnekade den driftsbundna nödvändigheten av den klassiska lönelagen, som ju byggde på antagandet, att högre löner omedelbart betydde stegrade födelseöverskott. Den som lever får se, och tydligen snart nog, så katastrofalt hastigt som hela den ekonomiska organisationen av näringslivet nu håller på att sprängas sönder.

Därmed må emellertid förhålla sig hur som helst. I detta samband räcker det med den rent negativa satsen, som torde vara tillräckligt ådagalagd, att den nationalekonomiska vetenskapen för närvarande icke ser sig i stånd att leverera några enkla patentlösningar av befolkningsfrågan av den generella typ, vi vant oss vid under det nyss förgångna liberala århundradet.

Rasbiologiska värdeskillnader mellan socialklasserna?

På någorlunda samma sätt förhåller det sig nu med andra vetenskapers bidrag till befolkningsfrågans teoretisering. I den mån de lämnat allmänna och enkla "befolkningslagar", verka dessa numera ytterligt suspekta. Detta gäller icke minst rasbiologien, som ju skall ha hand om en viktig del av befolkningsproblemets rent kvalitativa sida.

Detta kvalitetsproblem kan angripas så, att man studerar de individuella olikheterna i en befolkning och söker angiva i vad mån dessa olikheter äro av ärftlig natur eller äro miljöbetingade. Den saken är praktiskt viktig icke minst från socialpolitisk synpunkt. Äro olikheterna miljöbetingade, kan man nämligen förändra befolkningsmassans kvalitet genom att på olika sätt förändra miljöns beskaffenhet för vissa individer. Äro de åter av ärftlig natur äro möjligheterna mera begränsade.

KvalitetsproblemetFörändrade miljöbetingelser kunna då

visserligen i viss mån ändra de ärftliga egenskapernas roll att gestalta människors personliga och sociala liv – vilket är viktigt nog – men icke i grunden förändra dessa egenskaper själva. När det är fråga om synnerligen oönskliga egenskaper, kan man då ledas till försök att genom sterilisering och på andra vägar förhindra fortplantningen av individer, som bära dessa egenskaper. En positiv eugenik å andra sidan, som alltså har till syfte att främja fortplantning eller åtminstone borttaga de onödiga hindren för fortplantning av individer med särskilt önskliga arvsegenskaper, står också såsom en framtidsdröm, ehuru på rasbiologiens nuvarande ståndpunkt praktiska åtgärder i detta syfte knappast ännu kunna på ett mera rationellt sätt och i större utsträckning handhavas.

I denna fråga om de individuella olikheterna och deras natur att vara ärftliga eller icke har den arvsbiologiska forskningen redan lämnat intressanta och praktiskt betydelsefulla bidrag, och man har skäl att vänta mera i fortsättningen. Frågan skall något närmare beröras i ett följande kapitel. Mera suspekta äro däremot de försök, som alltjämt här och var göras, att nå genomsnittliga värdesättningar av sociala grupper, såsom raser och samhällsklasser, i synnerhet då dessa värdesättningar skola gälla de socialt betydelsefulla s. k. andliga egenskaperna. En dylik socialgrupp är nämligen icke på samma sätt som en individ en naturligt given biologisk enhet utan är en på grund av sociala och institutionella faktorer bildad anhopning av högst olikartade individer. Vid djur- och växtavelforskningar arbetar man visserligen med grupper av individer. Men dessa grupper äro då sammansatta av ett antal individer utvalda just med hänsyn till lika egenskaper, och gruppen är biologiskt karakteriserad genom de lika egenskaperna. Man får emellertid noga akta sig för att överföra det betraktelsesätt, som är tillåtet för dessa "renodlade" grupper, till de faktiskt existerande socialgrupperna, vilka äro långtifrån renodlade. Rent allmänt måste man härvid minnas att olikheterna inom varje socialgrupp regelbundet äro mycket större än de eventuella olikheterna mellan genomsnitt för de särskilda grupperna.

Vad speciellt gäller de icke direkt biologiskt definierade intellektuella och moraliska egenskaperna, är det vidare att erinra, att det alls icke framstår självgivet, vilka egenskaper, som äro socialt önskliga och än mindre i vad inbördes rangordning och med vilka kvantitativa värdekoefficienter. Även bortsett härifrån är det ju bekant, att hela problemet om vetenskapligt kontrollerad mätning av intellektuella och moraliska egenskaper ingalunda är löst. Och det bör understrykas att dessa egenskaper måste ges en kvantitativ definition och kunna mätas för att överhuvudtaget kunna infogas i dylika jämförelser mellan socialgrupper. Icke minst i antropometriska och statistiska undersökningar syndas alltjämt mot denna vetenskapliga princip. Man tror sig kunna införa t. ex. intelligensen på indirekt väg men gör sig därvid skyldig till ett cirkelresonemang, ty man antager då att ståndscirkulationen arbetar selektivt efter intelligensen, vilket är just ett av problemen.

Hela denna vetenskapsgren befinner sig tvärtom blott i sina första ansatser, och tillfredsställande massmätningar, som mera slutgiltigt skulle kunna ligga till grund för vederhäftiga jämförelser mellan sociala grupper, äro icke gjorda. De enstaka undersökningar som gjorts – speciellt intelligensjämförelser, där den vetenskapliga metodiken hunnit längst – ha dock tydligt ådagalagt, att skillnaderna mellan medeltalen äro långt mindre än man tidigare ofta velat tro samt att de äro särskilt små i jämförelse med de individuella skillnaderna inom de jämförda socialgrupperna, vilket, som redan påpekats, manar till stor försiktighet redan vid dessa skillnaders statistiska tolkning och naturligtvis än mer i hög grad inskränker räckvidden av de rashygieniska slutsatser, man möjligen är benägen att draga från dylika skillnader.

Ett exempel bör kanske givas för att illustrera det sist sagda. Intelligens och socialklassVi välja att anknyta detta exempel till

klasskillnader såsom den enda för svenska förhållanden mera betydelsefulla gruppuppdelningen; på motsvarande sätt förhåller det sig emellertid med rasskillnader. Man har således i flera länder gjort relativt väl kontrollerade intelligensundersökningar av barn tillhörande olika socialgrupper och därvid funnit en förhållandevis konstant tendens hos intelligenskvoternas medeltal att variera i korrelation med faderns yrke. Att man för sådana studier helst utväljer barn beror på att barnens intelligens såsom mindre differentierad är i högre grad åtkomlig för kvantitativ mätning och jämförelse, samt vidare på det från här ifrågavarande synpunkt betydelsefulla förhållandet, att mått på barnens intelligens kan antagas mera rent återgiva en ärvd och icke en förvärvad egenskap.

I en studie över tusentals barn i England fann man, att dessa medeltal rörde sig mellan intelligenskvoterna 112,2 och 96. Det förra talet anger medeltalet för intelligenskvoten hos barn till fäder i de s. k. fria yrkena (vetenskapsmän, läkare, advokater, författare o. s. v.), som alltså i genomsnitt skulle vara intelligentast, medan det senare talet avser barn till icke yrkesutbildade daglönare (fabriksarbetares barn ha 100,6). I en liknande studie utförd i Amerika har man kommit till genomsnittstalen 116, 104 och 95 för barn till resp. personer inom de fria yrkena, yrkesutbildade arbetare och grovarbetare. Dessa siffror te sig ju onekligen vid första påsynen talande nog, men de äro faktiskt mindre utslagsgivande för fackmannen än för lekmannen. Vid tolkningen av dem har man nämligen att ta hänsyn till en hel serie omständigheter. För det första får man inte ta enheterna alltför allvarligt, när det gäller intelligenskvot, lika litet som när det gäller andra indextal. Proven äro så konstruerade att talen omkring 100 beteckna normal begåvning. Men det är svårt att så standardisera proven att de bli rättvisande för alla slags socialgrupper.

Högre värden för viss socialgrupp betyda ofta – så ofullkomlig som mätningstekniken ännu faktiskt är – att proven ligga bättre till för denna grupps vanor, inriktning och träning. De lägre värden man vanligen får för landsbygden vid jämförelser mellan land och stad synas t. ex. närmast peka på att själva proven äro mera tillrättalagda för sådana färdigheter, som stadsbarn lättare uppöva än landsbarn. Proven äro i allmänhet uttagna och standardiserade just bland stadsbarn. De kunna därför icke utan vidare användas till jämförelser och framför allt får man akta sig att ur dem draga någon slutsats om lägre medfödd begåvning hos landsbygdsbefolkningen.

Likadant ligger det till vid andra jämförelser: det är svårt att undvika systematiska felkällor i provens själva konstruktion. Åtminstone ger det här påpekade förhållandet anledning till ett frågetecken. som gör den sakkunnige ytterligt försiktig vid tolkningen av smärre differenser. Man räknar hellre i breda band, som tolkas som "lika begåvning". Från den synpunkten tyda de utförda proven närmast på att det stora flertalet barn inom alla klasser helt enkelt ha medelbegåvning.

De stora, verkligt utslagsgivande variationerna från idioti till geni påträffas inom alla socialklasser, även om tendensen att producera överbegåvade barn synes vara något lägre inom den lägsta socialgruppen och vice versa. Genomsnittsskillnaden betyder därför egentligen blott en relativt obetydlig förskjutning av en tämligen bred frekvenskurva; en förskjutning som åtminstone saknar betydelse såsom motiv för eventuella åtgärder att främja eller stäcka en viss socialgrupps fortplantning.

Vidare bör man akta sig att identifiera de intellektuella yrkenas socialgrupp med de "högre klasserna" i största allmänhet, d. v. s. överklassen, vilket dessvärre alltför ofta sker. Tar man som representanter för överklassen i stället bankmän och grosshandlare eller tar man samtliga överklassgrupper under en hatt, blir den genomsnittliga intelligenskvoten för deras barn lägre och därmed mindre uppseendeväckande.

Tolkningen av intelligensskillnadernaSlutligen bör man göra

klart för sig, att, trots alla vetenskapliga försiktighetsmått, fullständigt rena intelligensmått, vilka varken röna inflytande av barnens hälsostandard eller hemmens mer eller mindre intellektualiserade beskaffenhet, icke kunna konstrueras. Intelligenskvoten blir därför nödvändigtvis ett mått på ej blott ärvda utan även i någon mån förvärvade färdigheter.

Prestationsförmågan är således ingalunda okänslig för miljön, även om intelligensmått i detta hänseende äro renare än t. ex. skolbetyg eller personliga intryck av mera okontrollerad natur. Forskarna bruka uppskatta den vinst barnen kunna göra med förbättrad hemmiljö till 6–8 poäng samt med en god träning i barnaåren till 10–15 (kvantitativt olika men dock i denna riktning gående resultat ha vunnits genom studier av enäggiga tvillingar, omplacering av fosterbarn mellan definierbara miljöer och liknande experimentsituationer, vari antingen arv eller miljö kunnat isoleras). Även om man håller sig till en försiktig uppskattning av att 10 poäng äro att hänföra till miljöpåverkningar hellre än medfödda anlag, skulle alltså en god del av de skillnader, som enligt ovan citerade och liknande undersökningar kunnat iakttagas mellan socialklasserna, kunna utplånas genom förändrade miljöbetingelser.

En väsentlig del av skillnaden mellan genomsnitten kan således antagas bero på, att överklassens barn få en bättre fysisk och psykisk vård än arbetarklassen har råd att kosta på sina. Och vad speciellt gäller de höga talen för barn till föräldrar inom de fria yrkena är det tämligen givet, att dessa barn till intellektuellt arbetande människor i sina hem redan från tidig ålder få ut mera av förståndsträning från umgänget med föräldrarna än det oftast är förunnat barnen till grovarbetare eller grosshandlare, vilket emellertid icke alltid blir utslagsgivande för barnens förmåga senare i livet och naturligtvis än mindre påverkar deras egenskaper såsom arvsbärare.

Lägger man samman allt detta och därjämte en hel del annat, som dessvärre är av alltför teknisk natur att här kunna refereras, så framstå de uppvisade intelligensskillnaderna på intet sätt tillräckliga för att stödja en hypotes om en socialt väsentlig, nedärvd begåvningsskillnad mellan socialklasserna. Tvärtom peka de i riktning mot en långt större homogenitet i detta hänseende. alltså en långt mera likformig spridning inom hela befolkningsmassan av begåvningsanlagen, än man tidigare vanligen föreställt sig. Vi påpeka även, att de undersökningar som hittills gjorts gällt främmande länder och särskilt Amerika, som dock har en även i ras- och kulturhänseende mer heterogen befolkning än Sverige, där en undersökning av intelligensens fördelning på socialklasser ännu helt saknas.

Denna exemplifikation har nu blott gällt själva de begränsade begåvningsskillnader, som – låt vara på ett tills vidare ofullkomligt sätt – kunna gripas genom intelligensmätning hos barn. Vad gäller övriga andliga egenskaper, mod, ambition, uthållighet och framför allt de mera direkt moraliska karaktärsegenskaperna redbarbet, sociala hänsyn av olika slag o. s. v. befinner sig den exakta forskningen på ett ännu mera outvecklat stadium, även om det i synnerhet under efterkrigstiden nedlagts ett avsevärt och i längden måhända fruktbringande arbete på dessa svåra och betydelsefulla problem. Så mycket skall blott här sägas, att dessa forskningar alldeles icke givit stöd åt en hypotes om förekomsten av socialt betydelsefulla karaktärsolikheter mellan socialklasserna av beskaffenhet att vara nedärvda.

Att i ett sådant läge och trots dessa den empiriskt arbetande psykologiens erfarenheter lita till en personlig, mera intuitivt vunnen allmän uppfattning är desto farligare, eftersom även för en forskare med ärligaste vilja till objektivitet särskilt klass-, ras- och könsjämförelserna äro starkt känslobundna. Och för övrigt är det av naturliga skäl i allmänhet forskare av motsatt typ, som känna sig dragna till allmänna uttalanden på detta område.

Klassbiologisk vidskepelseÄnnu någon gång händer det således,

att man ser på fruktsamhetstalens olika höjd i olika socialklasser och därvid anser det ligga något rashygieniskt ofördelaktigt i det faktum, att överklassen, den s. k. kulturbärande klassen, länge fortplantat sig relativt svagare. Man föreställer sig därvid på mycket lösa grunder – egentligen på en deduktion från en aprioristisk utvecklingshypotes – att överklassen i genomsnitt är rasbiologiskt värdefullare. Klasscirkulationen skulle arbeta såsom någon slags stor social separator, som skummade fram den arvsbiologiska gräddan: överklassen. I "kampen för tillvaron" är det uppenbarligen vissa individer, som lyckats slå sig fram bättre än andra, och man har ibland låtit detta tala för att överklassen, vilken såsom socialgrupp då tänkes bestå av de socialt stigande och av deras avkomlingar, skulle vara bärare av särskilt önskliga arvsegenskaper. I överklassens relativt låga fruktsamhetstal skulle då ligga en kontraselektion.

Bortsett här från alla andra, delvis redan antydda svagheter hos en dylik teori, så blottar den okunnighet om arten av de sociala krafter, som drivit klasscirkulationen, och den sociala friktion, varunder den arbetat. Under teorien ligger till en början den hypotesen, att i viss väsentlig utsträckning de individer, vilka socialt stigit, ha särskilda ärvda egenskaper, vilka förklara deras stigande. Hur vet man något om den kvantitativa proportion, vari detta är fallet? Det existerar i alla sociala rörelsefenomen en faktor av slump, vars storlek här är av primär vikt för slutsatsen, och vidare en hel serie av miljöfaktorer, som bestämma de för det sociala stigandet lika viktiga förvärvade egenskaperna. Med vad rätt påstår man vidare. att de individuella egenskaper, som givit en del personer framgång i livet, verkligen äro socialt önskliga i vidare mening? Mycket tyder ju på att ofta rent antisociala egenskaper varit en viktig förutsättning för större framgång, särskilt inom affärslivet. Hur vet man slutligen något om ärftlighetsgången hos de antaget ärftliga egenskaper, som skulle ha betingat vissa individers stigande? Är det inte rentav sannolikt, att dessa ofta måste antagas uppstå såsom helt tillfälliga och synnerligen komplicerade kombinationer av ärftlighetsfaktorer? Dessa kombinationer kunna då väntas bli sprängda hos avkomman, medan de primära arvsfaktorerna mycket allmänt kunna vara för handen även hos den stora, ej särskilt framgångsrika massan av människor. Vilka kvantitativa föreställningar har man egentligen gjort sig i dessa och andra hänseenden? Och vilka iakttagelser vill man stödja sig på?

Det bör kanske här påpekas, att de sedvanliga tabellariska sammanställningarna, som i de här kritiserade framställningarna ständigt ges, av skillnader i skolbetyg m. m. icke äro utslagsgivande, lika litet som de vanliga bearbetningarna av biografiska kalendrar, vilka visa att de högre klassernas barn i långt större utsträckning bli framstående män och kvinnor på olika kulturområden. Ty här spelar den sociala friktionen mäktigt in: de högre klassernas barn få bättre föda, bättre utbildning, de vänja sig vid större social säkerhet och kunna utnyttja personliga förbindelser. Det är en sociologisk barnslighet att i detta avseende förutsätta något, som ens avlägset ser ut som lika startmöjligheter. När man "bevisar" de högre klassernas större sociala duglighet med den rika förekomsten av stora män i t. ex. de furstliga dynastierna, blottlägger man ju i själva verket att hela metoden intet annat är än falskspeleri.

Vi ha i denna diskussion av klasscirkulationens arvsbiologiska problem tillsvidare alldeles bortsett från den samhällets bottensats av individer, behäftade med ärvda egenskaper av sjukdoms- eller lyteskaraktär (sinnesslöhet, vissa sinnessjukdomar, vissa kroppssjukdumar), vilka utskilja sig från alla samhällsklasser. Man kan visserligen, som i ett senare sammanhang skall beröras, icke ens om alla dessa individer påstå, att de definitivt äro väsentlig sämre arvsbärare än folk är mest, ty arvsgången för de ifrågavarande egenskaperna är icke alltid så okomplicerad och De degenererade klasslösaensartat dominant, som man i den

populära diskussionen förutsätter. För vissa defekter har man dock vunnit så säker kännedom om arvshotet, att man kan våga avgöra, att sådana egenskaper beteckna ett urval av individer, vilkas fortplantning ej är rashygieniskt önsklig.

Vanligen sjunka dessa individer ner till samhällets botten, alltså under hela den sociala klasstruktur som vi diskutera; ofta falla de det allmänna till last. Denna sociala cirkulationsprocess, varigenom biologiskt degenererade individer på detta vis avskiljas, betecknar verkligen i viss nyss antydd utsträckning en mera varaktig rasbiologisk selektion (framför allt vad gäller sinnesslöa). Men urvalet äger rum från alla samhällsklasser: från bönder och arbetare såväl som från överklass. Det har någon gång rentav gjorts gällande, att denna selektion snarast skulle utfalla till överklassens nackdel, eftersom man inom överklassen har större förmåga att med utnyttjande av förmögenhet och personligt inflytande för flera generationer socialt uppehålla individer på gränsen till imbecillitet, vilka mera obarmhärtigt skulle ha avsöndrats i de lägre samhällsklasserna med deras mindre förmåga att skydda sina svaga. Men även den teorien förefaller i sin allmänna form av flera skäl för löst grundad. – Ett observandum är emellertid på sin plats: det är oriktigt att som ofta sker vid jämförelser mellan två stora huvudgrupper kallade över- och underklass, i underklassens totalsiffror inräkna dessa egentligen klasslösa, utsöndrade. De dra ofta ned siffrorna för "underklassen" betänkligt utan att ha någon som helst giltig hemortsrätt i den stora socialgrupp, som huvudsakligen utgöres av bönder och arbetare.

De arvsbiologiska klassteorierna falla således sönder i synnerligen illa genomtänkta och hopfogade hypoteser redan vid en abstrakt metodisk problemkritik. Det ser ut, som om på detta liksom på många andra områden frånvaron av utslagsgivande, empiriskt verifierbara och kvantitativa data och det därigenom skapade större utrymmet för fri spekulation skulle ha verkat sövande på själva kritikförmågan. Det visar sig också, att forskare, som verkligen sökt driva empiriska studier över dessa sociala förflyttningsproblem, börjat bli alltmer skeptiska mot denna i den darwinistiska utvecklingsläran löst inbyggda teori.

Man bör i detta samband lägga märke till att den moderna, empiriskt och ej spekulativt arbetande socialpsykologien i stället alltmer letts till att följa den alldeles motsatta arbetshypotesen, nämligen att – när det gäller större socialgrupper – olikheter i den genomsnittliga nivån av olika psykiska, ärvda anlag t. o. m. alldeles skilda raser emellan spela en relativt liten roll, som i flertalet praktiska problem helt kan försummas vid studiet av de verkliga differenserna, som i stället gälla dels individernas inbördes olikheter av både ärvd och förvärvad natur, dels de sociala och kulturella miljöbetingelserna för grupperna. Vad som framkommit under deras arbete synes, som redan framhållits, allt bestämdare bekräfta denna hypotes. Miljön har åter kommit till heders. Om negrer i Amerika eller judar i Polen ådagalägga vissa genomsnittliga raskarakteristika i sina handlingar, förklaras det framför allt därigenom, att de sedan barndomen stämplats, behandlats och tvungits att reagera just som negrer i Amerika eller judar i Polen.

Naturligtvis finns det ärvda begåvningsolikheter individerna emellan. Det finns t. o. m. födda idioter och antagligen även födda genier. Men de arvsanlagen synas icke fördela sig efter klassgränser – även om. som redan nämnts, de högre (och naturligtvis även de lägre) begåvningsanlagen bli bättre tillvaratagna för barn inom överklassen, vilket är en helt annan sak. Såsom samhället faktiskt för närvarande är beskaffat, kan överklassens oändligt större möjligheter att ta hand om det uppväxande släktet naturligtvis vara ett mycket gott skäl för att anse överklassfamiljerna såsom socialt relativt förmånligare barnavlare.

Den kritiska socialforskningens uppgiftMen det skälet har

ingenting med rasbiologisk överlägsenhet att skaffa; det är socialpedagogiskt och ej rashygieniskt. Och i den mån man genom utvidgad social barnaomvårdnad inriktar sig på att undanröja dessa verkningar av det nu rådande klassamhället – och åtminstone från socialistisk synpunkt te sig dessa verkningar ej blott oönskliga utan rent skändliga, eftersom ju i alla händelser de nyfödda barnen varken ha förtjänst eller skuld till de existerande egendomsolikheterna – förändras ju hela situationen.

De ras- och klassbiologiska befolkningsdoktrinerna äro således ävenledes på väg att bli sönderskjutna av den moderna kritiska forskningen. Man bör därför sluta att ta populärförfattande rasteoretiker alltför allvarligt, då de emellanåt med grova biologiska analogier och på grundvalen av en alldeles otillräcklig socialvetenskaplig insikt om det mänskliga själslivet och de samhälleliga institutionerna ibland ge sig på så ömtåliga socialpsykologiska förhållanden som just t. ex. de sociala värdeskillnaderna mellan samhällsklassernas arvsanlag.

Vi få emellertid därvid icke förbise att de blott äro föga representativa undantagsfall. Verkligt tränade naturforskare ha vanligen den vetenskapliga kritiken alltför mycket i blodet för att så lätt rustade ge sig ut i dylika äventyrligheter. Men inför den allmänna publiken, som icke kan studera de otillgängliga specialverken, bli ofta dessa av den vetenskapliga kritiken mera ohämmade utsvävningar över de naturvetenskapliga gränslinjerna observerade.

En kritisk, allsidigt orienterad social forskning över dessa till ytterlighet svåra sociala kvalitetsproblem har länge nästan helt och hållet saknats. En begynnelse har dock efter kriget gjorts framför allt inom den amerikanska sociologien och socialpsykologien. Den som i likhet med författarna till denna skrift dock tror på den kritiska forskningens folkuppfostrande betydelse, kan inte undslippa den tanken, att det till slut finns ett visst samband mellan det politiska ras- och klassbarbari, som just nu gör sig brett i Tyskland, å ena sidan, och å andra sidan den flathet. som där sedan länge visats för allsköns ovederhäftig, spekulativt biologisk gottköpsvisdom i sociala frågor. Till nazismens förhistoria hör även, att detta olyckliga land under två generationer nära nog saknat en kritisk socialvetenskaplig forskning på internationell standard. I sista hand kunna de biologiska ras- och klassdoktrinerna och med dem ras- och klassfanatismen blott övervinnas genom kritisk social forskning.

De generella teoriernas bankrutt.

Att vetenskapsmännen numera icke se sig i stånd att i befolkningsfrågan lämna enkla och generella vetenskapliga teorier och doktrinära politiska åsikter till allmänhetens bruk, är ingenting att sörja över. Tvärtom. Det vittnar blott om en sunt kritisk självbesinning, som bland annat är den bästa förutsättningen för fruktbara specialstudier.

Viktiga sidor av befolkningsfrågan äro emellertid synnerligen svåråtkomliga för en forskning, som försmår de billiga skenlösningarna. Befolkningsspörsmålet framstår således invecklat redan genom olika socialgruppers skiljaktiga fruktsamhetsutveckling, genom övergångsverkningarna på åldersfördelningen o. s. v. Det är ytterligt svårt att överskåda redan vad som faktiskt sker. Vad den framtid, som ligger längre bort än ett fåtal år, skall bära i sitt sköte, därom veta vi egentligen alls ingenting med större säkerhet.

Då man gör uppskattningar över den framtida befolkningsutvecklingen, måste man nämligen göra vissa antaganden bl. a. om hur den framtida fruktsamheten kommer att ställa sig – men detta är just det stora frågetecknet. Vår kunskap om de sociologiska faktorer, som i sista hand styra detta förlopp, är i många hänseenden otillräcklig. En mycket snart inträdande Problemet är sociologisktoch inom kort hastig

befolkningsminskning står emellertid av skål, som mera ingående skola beröras i nästa kapitel, såsom det sannolika för vårt lands del.

Från social synpunkt äro icke blott fruktsamhetstalen i och för sig viktiga utan själva de djupare liggande, genomgripande förändringar av samhällets ekonomiska, psykologiska och moraliska struktur, varom de bära vittne. De sjunkande fruktsamhetstalen äro blott bland de mera påtagliga tecknen på väldiga sociologiskt dynamiska processer, vilka måhända komma att sätta djupare spår i hela vår civilisationsutveckling än någon nu egentligen ens kan ana.

Vad vi således framför allt behövde veta är, vad som egentligen håller på att ske med psykologien och moralen hos vårt folk, de sociala värdeskalorna, själva attityderna till livet, och speciellt till könslivet, familjen och den sociala miljön. Befolkningsfrågan måste i första hand studeras såsom ett socialpsykologiskt och kultursociologiskt problem. Detta problem är utomordentligt invecklat, och här i Sverige har det ju dessutom blivit ett axiom, att vi, som Sundbärg påpekade i sina aforismer, lida av en bristande begåvning, eller låt oss hellre säga: ett bristande intresse för psykologi.

Politiskt sett står saken därför nu så, att det gäller att fatta ståndpunkt till problem, om vilkas innebörd vi äro rätt osäkra; problem, som icke ens äro möjliga att för närvarande fullt klart fixera. Den rådande åsiktsuppluckringen i befolkningsfrågan år därför på sätt och vis en mycket intelligent reaktion. Allmänheten har vunnit en ökad insikt om hur svårt det är redan att fastställa, vad det hela rör sig om.

Vi ha, som redan inledningsvis berördes, kommit mycket långt bort ifrån den klara doktrinära åsiktsklyvningen från åttiotalet och sekelskiftet. De mera djupblickande nymalthusianerna börja med ängslan fråga sig, vad det är för sociala krafter, som här äro i rörelse och som de tidigare i sin oskuld identifierat sitt patos med. Kunna dessa förlopp behärskas och styras och i så fall hur? Likaså i det andra lägret: de konservativt lagda moralisterna börja finna den traditionellt avvisande inställningen mot födelsebegränsningen rätt ohållbar och i alla händelser otillräcklig såsom förnuftig reaktion emot den faktiska utvecklingen.

Nu är det emellertid alls ingenting speciellt och märkvärdigt med befolkningsfrågan, att vi i stor utsträckning sakna tillförlitlig ledning redan för begripandet av det sakläge, vartill vi ha att ta ståndpunkt. De stora politiska problem, där vi ha en mera fullständig vetenskaplig kunskap om de djupare sammanhangen. äro lätt räknade på fingrarna. Dit hör inte socialiseringsfrågan, ej heller skatteproblemet, ej konjunktur- och arbetslöshetsspörsmålen. Men det skall medgivas, att så dunkelt till sina ytterlinjer som befolkningsfrågan står väl intet av de andra nyss uppräknade samhällsproblemen. Vilket inte hindrar, att vi ändock måste fatta ståndpunkt och egentligen måste göra det oavbrutet, ty befolkningsspörsmålet slingrar sig in överallt.

I full vetskap om uppgiftens svårighet och slutsatsernas osäkerhet skall i de båda följande kapitlen ett försök göras att klara ut tendenserna i fråga om dels befolkningsutvecklingen och dels åsiktsbildningen i befolkningsfrågan. Vi inskränka hela problemställningen till Sverige och till den närmaste generationen. Även om det av skäl, som delvis redan antytts, är orimligt att konstruera allmänna befolkningslagar, är det icke lika ogörligt att under hänsynstagande till konkreta faktiska förhållanden göra sig en föreställning om ett problem, som på detta vis starkt begränsats till tid och rum. Rörande den metod vi i den fortsatta undersökningen tillämpa bör kanske följande uttryckligen påpekas. Vi försmå helt de historiska analogier, varmed man stundom söker pryda och "dokumentera" dylika undersökningar. Av sådana analogier ha vi nämligen mycket litet att lära för vårt problem. Själva den utveckling vi studera bottnar i sista hand bl. a. i en förändring Historiska och internationella analogierav människornas

psykologi, deras inställning till familj och fortplantning. Denna förändring är i väsentliga hänseenden en social företeelse av natur att vara historiskt ny. Historiska paralleller ända från antiken äro visserligen mycket lätta att samla ihop, De bliva emellertid regelbundet ytliga, de sociala förutsättningarna ha varit så grundolika. De äro därför närmast till skada för resonemanget: de tendera att skyla över i stället för att framhäva de för problemets behandling väsentliga dragen. Mycket ofta leda de enligt all erfarenhet till ett ytligt frastänkande. Vill man komma djupare har man att direkt inrikta studiet på den aktuella utveckling, som skall studeras. Huvudintresset blir att skildra denna utveckling riktigt och att finna de teoretiska orsakssambanden.

Då fruktsamhetsnedgången är en rätt utbredd företeelse i synnerhet inom de västeuropeiska kulturländerna, fastän den börjat vid olika tidpunkter och därtill förlöpt olika i skilda länder beroende på olikartade sociala förutsättningar, borde i och för sig internationella jämförelser vara av större betydelse vid en undersökning av den svenska fruktsamhetsutvecklingen. Var och en som självständigt arbetar på detta område, måste ha gjort sig förtrogen med det tillgängliga internationella materialet. Det är från ett sådant studium han får synpunkter, frågeställningar och förklaringshypoteser. Icke minst med hänsyn till den praktiska befolkningspolitikens uppläggning måste ett studium av t. ex. New Zealand, där barnkostnadsutjämningsbidrag utbetalts, eller Frankrike, där hela socialpolitiken givits en inriktning på familjerna och särskilt de barnrika familjerna, vara uppslagsrikt. Om några "bevis" för effekten av den ena eller den andra åtgärden kan det dock sällan bli fråga och i så fall blott efter mycket mer intensiva studier än de som hittills vanligen gjorts. Befolkningspolitiken kan nämligen ej isoleras, då alla de övriga sociala förutsättningarna äro så olika. Detta för olika länder vitt skiftande utgångsläge måste först grundligt studeras för att slutsatser sedan skola kunna dragas.

Under den sista tidens samhällspolitiska diskussion i Sverige har oavbrutet synnerligen lösa och vetenskapligt ogrundade internationella jämförelser använts såsom tillhyggen i replikväxlingen, vanligen då på det ekonomiska området och därvid även av personer som icke sakna teoretisk skolning. Ofta utan varje ansats till ett mera ingående angivande av alla de olikartade förhållanden som måste vara av betydelse, än mindre ett verkligt studium av de teoretiska orsakssambanden, har man helt enkelt sammankopplat två isolerade förhållanden – t. ex. olikhet i arbetslöshetsprocent eller industriell produktion och viss olikhet i fråga om arbetslöshetspolitik – och däri sökt ett bevis för en viss uppfattning om den ekonomiska politikens verkningar. Även i befolkningsfrågan ha liknande tendenser gjort sig gällande. Professor Brisman har t. ex. från ett konstaterande av att England ett visst år hade det lägsta nettoreproduktionstalet och vidare från ett påstående om att "arbetarna (i England) ha de bästa bostadsförhållandena beträffande rummens antal" dragit den slutsatsen att "man torde sålunda ha omkring 95 procents säkerhet för att bostadsfrågan icke har någon avgörande betydelse för nativiteten"! Att detta reproduktionstal för Englands del är särskilt osäkert, då man i England saknar uppgifter om fruktsamheten i de olika åldersklasserna och att det därtill är i lägre grad jämförligt med hänsyn till den speciella svårighet vid dess bestämning, som ligger i den på grund av krigsförlusterna av döda män rådande övertaligheten av kvinnor i de fruktsamma åldrarna, går Brisman alldeles förbi, likaså hela den icke minst i beaktande av nyssnämnda omständigheter särskilt viktiga frågan, i vad mån de iakttagna skillnaderna äro tillräckligt stora för att vara statistiskt signifikativa. Han beaktar vidare icke att det här är fråga om en utveckling, där således spörsmålet om möjlig inbördes tidsförskjutning de olika länderna emellan är viktigt och måste Falska jämförelserutredas, innan jämförelser kunna göras. Än

mindre har han ögonen öppna för hela den mängd av väsentligt skiljaktiga ekonomiska och sociala betingelser i de olika länderna, varav bostadsförhållandena blott utgöra ett av elementen.

Sådana jämförelser äro icke vederhäftiga. Det skulle i själva verket behöva göras en ordentlig upprensning med dessa lättfärdiga försök att på alla områden missbruka internationella analogier. Icke minst ur folkbildningens synpunkt skulle det vara tacknämligt. En sådan upprensning skulle behöva ta utgångspunkt i en klar och djupgående vetenskapsteori. För denna uppgift kunna vi icke ge utrymme i denna volym. Då vi i alla händelser icke själva vilja göra oss skyldiga till liknande hela diskussionen förytligande falskslut, och då vi icke heller ha utrymme för verkligt vederhäftiga internationella jämförelser – vilka ju för de olika länderna skulle kräva t. o. m. mera ingående särundersökningar än den vi här företaga för Sveriges del, eftersom för främmande länder mycket mindre kan tagas för känt – ha vi valt att helt avstå från att redovisa internationella sammanställningar och uteslutande inriktat vår framställning direkt på de svenska förhållandena.

Detta studium måste naturligtvis utgå ifrån en skildring av befolkningsutvecklingen under de båda sista generationerna. På grund av den goda befolkningsstatistik vi ha i vårt land betecknar kännedomen om själva befolkningsrörelserna en fast punkt i vår diskussion. Vi kunna här nöja oss med en kort rekapitulation av kända förhållanden. Svårigheterna börja då det gäller att skaffa sig en föreställning om denna utvecklings aktuella tendens, d. v. s. den utveckling av framför allt fruktsamheten vi under de närmaste decennierna ha att räkna med om inga särskilda befolkningspolitiska åtgärder vidtagas. Befolkningsstatistiken lämnar här en viss ledning i den mån den redovisar skillnaderna i fruktsamhet olika geografiska distrikt, yrkesgrupper och socialskikt emellan. Dessa skillnader måste emellertid då studeras i belysning av den olikartade utvecklingen under närmast föregående tid för dessa skilda socialgrupper och under hänsynstagande till förändringar i folkgruppernas levnadsvillkor och familjeinställning.

Det sociologiska problemet ledes så i sista hand ned till den psykologiska frågan om människornas förändrade inställning till barnafödandet. Rörande denna psykologiska fråga bör först framhävas, att den icke får frikopplas från de sociologiskt strukturella och ekonomiskt institutionella betingelserna. Barnbegränsningens problem är därför i första hand ett socialpsykologiskt problem: gäller hur människor reagera i förhållande till en från deras synpunkt given men föränderlig social verklighet bestående i samhällets inkomst- och arbetsfördelningsstruktur, familjeinstitutionens gestaltning och inpassning i samhället och hela mängden av – från de enskilda människornas synpunkt yttre – traditioner, konventioner, levnadsvanor, sociala mönster och allmänt respekterade ideal. Det är här fråga om en växelverkan.

Tyngdpunkten måste därför läggas vid en sammanställning mellan de sociala gruppernas kvantitativt konstaterbara beteende i det hänseende som studeras (t. ex. giftermålsfrekvens. skilsmässofrekvens. fruktsamhet) och den, från de enskilda människornas synpunkt yttre, sociala ramen (inkomst- och levnadsstandardförhållanden, arbetsfördelningsstruktur, mönsterbildande vanor o. s. v). Därmed skall ej vara sagt, att det icke skulle vara av största intresse och innebära en väsentlig fördjupning, om man kunde gå ner till ett mera intensivt studium av hur människorna psykologiskt reagera i dessa stycken och detta ej blott medeltalsmässigt utan även med hänsyn till de individuella variationerna. Ett vederhäftigt studium måste visserligen utgå ifrån kvantitativt konstaterbara massreaktioner men det bör icke stanna därvid: en individuellt differentierande psykologisk "tolkning" vore värdefull.

Underlag för en sådan mera djupträngande psykologisk Socialpsykologiska tolkningaranalys saknas emellertid nästan helt

och hållet. Större delen av de djuppsykologiska förklaringsförsök som framlagts stå utan närmare förbindelse med kvantitativt kontrollerad och därigenom verifierad empirisk iakttagelse, bygger således på spekulation eller i bästa fall på begränsad erfarenhetsempiri av natur att mestadels vara selektiv. Man illustrerar sina teser med hänvisning till enskilda fall, men man undersöker icke i vilken omfattning dessa fall äro representativa. Mera utslagsgivande studier angående barnbegränsningens psykologi ha blott gjorts för speciella kulturkretsar i främmande länder; för Sverige saknas de alldeles och det lär säkert dröja länge innan de kunna ens upptagas, så ovana vid och rädda för enquêtemetoden som vi här äro. Vissa allmänna sexualpsykologiska studier av mera generell natur skulle vidare kunna komma i fråga för att ge tolkningar, men då de varken äro slutgiltigt kritiserade eller fått omfattningen av sin giltighet avgränsad, lämna de i och för sig blott föga ledning. Härtill kommer att det sexualpsykologiska momentet av barnbegränsningens orsakskomplex blott är en del och med all säkerhet blott en mindre del av det hela.

Under dessa förhållanden ha vi funnit det lämpligt att i full vetskap om och med understrykande av denna av vetenskapliga försiktighetsskäl nödtvungna brist på psykologisk fördjupning – lägga tyngdpunkten vid de kvantitativt åtkomliga massreaktionerna och vid den sociala ramen, d. v. s. de ekonomiskt institutionella och sociologiskt strukturella momenten. samt att ange de psykologiska tolkningarna endast indirekt och i rätt vaga, populära termer. En viss kontroll över att dessa tolkningar leda i rätt riktning ligger däri, att framställningen ej gjorts titan förtrogenhet med den moderna psykologiska forskningen i dess olika varianter, även om de förhandenvarande förhållandena inom denna vetenskap förbjuder den som är kritiskt sinnad att ge någon detaljfördjupning.

Bland annat innebär detta att vi nödgats ansluta oss till den tradition inom den befolkningsteoretiska diskussionen, som tar sig uttryck i att man talar om "motiv" till födelsebegränsningen. Vi äro fullt medvetna om att man därigenom blott når ned till ett relativt ytligt plan av människornas medvetna resonerande, deras "rationaliseringar" av sina handlingsimpulser, och att de psykologiska orsakerna icke fullständigt och icke riktigt kunna representeras på detta sätt. – "Motiven" äro nu ofullkomliga som vetenskapliga begrepp ej blott emedan de ofullständigt och oriktigt återge de psykologiska "orsakerna" utan även emedan de begreppsligt bli så vaga. Mellan olika "motiv" blir det aldrig fråga om en ren addition eller subtraktion; de täcka, korsa och smälta samman med varandra på ett mycket mera invecklat sätt. Framför allt finns det icke den motsättning mellan "ekonomiska motiv" – hänsyn till ett ökat barnantals verkningar på levnadsstandarden – och andra motiv – t. ex. de eventuella barnens uppväxtvillkor – som ofta i hastigheten antagits i den populära befolkningsdiskussionen. Då man där talar om de "psykologiska motiven" menar man tydligen motiv som icke ha ekonomiskt inslag; en sådan boskillnad kan man emellertid icke göra. Vad speciellt gäller det ekonomiska motivet är det invävt såsom en del av nästan alla de övriga motiven. En alldeles onödig oklarbet uppkommer genom att man ibland låter sin egen socialmoraliska inställning få bestämma själva motivens avgränsning. Då man t. ex. på hall där man politiskt icke vill godtaga de enskilda familjernas strävan att stegra sin levnadsstandard, invänder att en sådan strävan icke är ett "ekonomiskt motiv" utan blott utslag av "njutningslystnad och bekvämlighet", argumenterar man naturligtvis genom begreppsglidningar. För sådana oklarbeter måste läsaren söka värja sig. Ingen begär av honom att han skall tillbakahålla sin moraliska värdesättning av motiven, men han bör först söka bilda sig en uppfattning om de faktiska förhållandena och helst icke göra denna värdering Vår problemställningodifferentierad, d. v. s. utan hänsyn till att de

olika samhällslagren ha olika faktiska levnadsvillkor.

Han bör vidare söka hålla den kausala frågan om orsakerna till den befolkningsutveckling, vari vi befinna oss, skild från den finala frågan, hur denna utveckling möjligen skall kunna vändas. Vår undersökning har nu alldeles bestämt en final läggning, vilket icke betyder att den kausala frågan får försummas. Den måste först utredas. Den finala läggningen, alltså det befolkningspolitiska syftet med hela undersökningen, betyder emellertid, vilket till slut skall understrykas, att även orsaksförklaringen lagts mera djupgående i vissa riktningar än i andra. De orsaker, de "motiv", som kunna ändras ha givits större intresse, de alltså som socialpolitiskt stå såsom möjliga medel. Föränderlig är i första rummet den sociala ramen. I viss mån gör även detta, att vår sociologiskt mera fullständiga men individualpsykologiskt mera ytliga uppläggning – vilken i första hand är nödtvunget framkallad av den psykologiska forskningens nuvarande läge – framstår mera naturlig och även försvarlig just ur synpunkten av vårt syftemål med hela undersökningen.

Vår skrift utmynnar i befolkningspolitiska förslag. På grundvalen av dels en skiss av de faktiska utvecklingstendenserna och deras ekonomiska och sociala betingelser, dels vissa närmare angivna befolkningspolitiska, familjeinstitutionella och allmänt socialpolitiska värdesättningar upplaga vi de rent politiska sakfrågorna till behandling. Ett försök skall göras att ange linjerna för en progressiv åsiktsbildning i befolkningsfrågan. Framför allt skall därvid framhävas, hur befolkningsfrågan väver sig in i hela det socialpolitiska problemet. Uppgiften är att, sedan den sannolika befolkningsutvecklingen angivits och sedan de bakomliggande orsaksfaktorerna analyserats, nå en uppfattning om vad den framtida befolkningspolitiska diskussionen kommer att röra sig om och hur därvid de olika inställningarna komma att gestalta sig.

Även om utrymmet och skriftens art medgåve, skulle denna undersökning helt enkelt inte kunna göras ens i någon mån fullständig, vilket må understrykas. Det enda vi kunna göra är att ge skäl för vissa antaganden, vilka framstå såsom sannolika. Dessa skäl och dessa antaganden ha icke karaktären av mysteriösa principer och generella teorier utan bestå i en viss uppfattning om konkreta faktiska förhållanden och om mänskliga institutioner och värdeskalor. Läsare som betvivla dessa antagandens riktighet och tänka sig den framtida utvecklingen annorlunda, ha därför lätt att överföra de praktiska slutsatserna till annat sak- och åsiktsläge.

En väsentlig del av vårt bidrag till den socialpolitiska diskussionen i befolkningsfrågan rör alls icke aktuell politik, om man därmed menar dagspolitik. Den långsiktiga framtidspolitiken är emellertid i djupare mening just nu än mera aktuell. Vi behöva faktiskt litet mera perspektiv, om vi inte skola snubbla och gå vilse bland de skenbart oviktiga socialpolitiska dagsbekymren. Och icke minst i befolkningsfrågan saknas det dylika riktlinjer.

---

1. Edin har ett större sammanfattande engelskt arbete under utgivning. Se tills vidare i första hand: "Födelsekontrollens inträngande hos de breda lagren", Ekonomisk tidskrift 1929 och "The fertility of the social classes in Stockholm" i Problems of Population. London 1932.
2. Se Vetenskap och politik, sid. 68 ff. och nedan sid. 113 ff.
3. Dorothy S. Thomas och Ogburn ha gjort upp en förteckning över betydelsefullare uppfinningar och upptäckter, som illustrerar denna sak. Se Ogburn and Thomas: "Are Inventions Inevitable?" Political Science Quarterly. Vol. XXXVII.
4. Jämförelsen gäller därvid befolkningar med lika åldersfördelning, innebärande bl. a. ett lika stort relativt barnantal. Man jämför t. ex. en konstant befolkning med därav betingad lika åldersfördelning men vid olika stor folkmängd. I själva verket är det en jämförelse av denna typ, som befolkningspolitiskt i allmänhet är av betydelse (se t. ex. nedan sid. 194–198). Annorlunda ställer sig givetvis saken om man jämför två befolkningar växande i olika hastighetsgrad eller den ena växande och den andra avtagande. En sådan skillnad gäller ej blott folkmängden utan även åldersfördelningen och innebär en olikhet i fråga om proportionen tärande individer (barn och åldringar) och närande, vilket naturligtvis vid given inkomst per närande individ betingar en skillnad i levnadsstandard.