←  Kap 10
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 11. Feberdrömmar
Kap 12  →


[ 82 ]

11
Feberdrömmar

Medan Natten, lik en svart och däst jätte, plockade fram ur sina vida mantelfickor blanka stjärnriksdalrar och strödde dem runt omkring i glittrande högar, och medan han mitt på den mörka duken lade ut sitt stora, blänkande guldmynt, vilade på jorden spekulanterna i sina kvava bäddar, malande på feberdrömmar om silver och guld.

Karl Ludvig hade över magen sammanknäppt sina händer, och han stirrade på takrosetten i dunklet med envisa ögon, vilka Jon Blund icke tycktes vilja sluta eller, rättare, icke förmådde fälla ihop, ty Karl Ludvig ville just ligga vaken och tänka, som han kallade det. Karl Ludvig hade i afton börjat med att tänka på spekulationstidens första blygsamma förtjänst. Han kom ihåg, hur yr han blivit, då han en dag i ett enda slag inhöstat en hel vanlig månadsinkomst genom fondmäklaren Anker; hur han då varit glad i omkring två timmar och därefter i upphettat tillstånd bett fondmäklaren placera denna vinst i nya papper. Karl Ludvig erinrade sig vidare vad han tänkt göra, när han en gång ”fått in ett litet kapital”. Han skulle nämligen endast använda detta kapital, vars storlek han drömde sig till några tusen kronor, såsom ett stöd i sparbanken, en god hjälpkälla vid förefallande behov, ty Karl Ludvig ville nöja sig med litet, vara klok och icke rusa i väg som så många andra gjorde. Hans sunda bondförstånd sade honom ännu vid den tiden, att leken på börsen var en farlig lek; men några tusen kronor måste han ju dock ha.

— En skulle väl ha någet för besväret åtminstone, hade Karl Ludvig sagt.

Men när de några tusen kronorna lågo framfödda, hade Karl Ludvig åter börjat att tänka, men nu tänkte han icke längre på summan, utan på den ränteavkastning, som kapitalet kunde skänka honom. Då uttalade den fantiserande mannen för sig själv följande ord:

— Efter fem procents ränta, eller rättare, vi säjer efter sex procent — på fyratusen… tja. Sex gånger fyra ä tjugefyra. [ 83 ]Tvåhundraförti kroner om året. Dä va de hela, dä! Dä va just inte möcke. Esses! Vart kommer e människa mä tvåhundraförti kroner om året?

Karl Ludvig ville numera icke nöja sig med en liten god hjälpkälla eller ett litet stöd i banken. Det måste vara en slant, som man kunde komma någonstans med, och han började bli dyster. Denna dysterhet skingrades dock något, när han efter hand ytterligare inskrapade ett par tusen kronor. Solen glittrade på nytt, himlen var blå och livet liknade en röd rosenknopp.

Då han en afton, liksom nu, låg i sängen, medan tankarna travade omkring Guldkalven i en yrande ring, greps han plötsligt av en bitterhet utan like. Karl Ludvig hade nämligen kommit att göra en ny ränteberäkning.

— Efter sex procents ränta, va blir dä nu? Sex gånger sex ä trettiosex. Trehundrasexti kroner om året! Inte mer än trehundrasexti, blir dä verkligen inte mer? Dä va strunt!

Nu borde ju Karl Ludvig ha varit glad, eftersom försynen så nådigt lyssnat till hans önskningar och beviljat honom betydligt mera, än han från början hoppats på. Men han kunde icke frigöra sig från heta och bittra tankar.

— Å, dä går långsamt. Dä tjänar ingenting tell!

Solen var åter höljd av gråa skyar, himlen svartnade och livet liknade en av frosten härjad blomma.

Det skulle gå fort, och det fick icke lov att vara något stillastående i marschen mot lyckan. Karl Ludvig kände det, som om han arbetat mycket utan minsta belöning; han tyckte sig likna en misshandlad dagakarl, som, efter att ha svettats hårt i arbetet och pressat kraften ur alla sina muskler, bjudes på surt dricka och stenhårda brödknallar. Med en viss rätt kunde han också hysa dessa olustiga tankar. Ivern pressade nämligen nerverna så pass kraftigt, att Karl Ludvig verkligen hade det livligaste intryck av att ha uträttat ett stort och tungt arbete.

I afton låg han nu åter och multiplicerade med sin osynliga multipliceringsmaskin, och tummarna trillade han runt, medan kvällsandakten pågick. Men hur han beräknade och hur han multiplicerade, blev alltid slutsumman den:

— För långsamt… dä blir ingenting utåt!

[ 84 ]Karl Ludvig anknöt till sina aftonbetraktelser en dröm, som alls icke liknade den första ekonomiska drömmen. Den senaste fantasibilden hade formen av en lantgård, kringgärdad av en hög häck, och detta var just bilden av den gård, hans avlidne fader en gång måst lämna ifrån sig. Denna egendom ville Karl Ludvig, som i blodet kände sig som bonde, fastän livet gjort honom till tjänsteman, köpa igen för de pengar, han inkasserade under aktiefisket. När den olycklige mannen kommit så långt, att denna gård tagit fast form i hans fantasi, då var hans frid fullständigt ute, ty en sådan summa skulle det dröja länge, innan han hade i handen, det kunde han själv begripa. Under Karl Ludvigs nattskjorta, på vilken en reflex av månen genom gardinöppningen kastade ett matt sken, hävde sig också den osälle spekulantens bröst högt och tungt, liksom en döende våg på oceanen:

— All sin dar… för långsamt…

— — —

Men ur många andra bröst uppstego denna afton likadana suckar.

Cello, som hade en raskt arbetande fantasi, vilade i sin inventionssoffa i det höga, gråa rummet, medan hans hjärta ivrigt slog, påpiskat av tankarna. Han hade också räknat och räknat, blivit otålig, ledsen och grämd.

— Nå, hur hade jag det nu? Hur var det nu?… Jo… Fem gånger sex är trettio… Nå, men efter sex procent… Sex gånger sex är trettiosex… Nej, nej… det räcker inte!

Cello hade med större iver än Karl Ludvig — ty han ägde icke dennes trygga bondeblod — kastat sig in i den nya, löftesfyllda tillvaron, och den ganska knappt tillmätta lyriska ådra, som fanns hos honom, hjälpte till att alstra de mest blommande förhoppningar. Men Cello kunde icke låta sina drömmar taga fasta konturer i en gård, såsom Karl Ludvig älskade att göra, utan han lät dem sväva än hit, än dit, liksom vilda och glada eldslågor. Då de emellertid fladdrat en stund, brukade journalisten i tankarna säga upp sin plats på tidningen, varvid följande samtal utspann sig mellan honom och chefen:

Chefen (i besviken ton):

— Tänker herr Erlandsson verkligen sluta på tidningen. Är [ 85 ]det ändå inte förståndigt att stanna i yrket och samtidigt ha en liten slant bredvid?

Cello (icke i egentligt trotsig, men dock i särdeles oberoende ton):

— Mitt kapital räcker mycket väl till att leva av. Jag har andra intressen, såsom musik och litteratur, och man måste ju tänka på sin själ också. Man kan inte gå på referat i hela livet… o. s. v.

Men sedan Cello sagt upp sin plats, började han åter att räkna och sucka. Han kom till en ränteavkastning av trehundrafemtio eller fyrahundra kronor om året, det var allt.

Otåligt hade han denna dag vänt sig till officianten i Templet, Petrus Anker, och till honom ställt frågan:

— Hör du, Anker! Säg mig vad du egentligen tror om Solidarfett och Västerviks Sågblad?

— Jag tror, att de ligger bra till, svarade Anker, som denna dag lämnat samma svar femtio gånger förut till andra personer. Allting ligger ju väl till.

— Hur mycket tror du, att de går upp?

— Det är svårt att säga, förstås, svarade den orimligt upptagne pastorn.

Frågaren krävde emellertid siffror, kalla siffror, som kunde svalka och vilka fantasien kunde fördubbla en gång, två gånger, tre gånger. Men om nu Petrus sagt tio kronor, hade Cello med besviken stämma yttrat:

— Å, inte mera! Verkligen inte mer?

Men om Anker svarat tjugu kronor, skulle svaret likväl ha blivit detsamma, och svaret skulle alltjämt ha blivit detsamma, även om Anker kunnat utlova trettio kronor eller fyrtio kronor. Det är väl möjligt, att i sistnämnda fall Cellos drag antagit ett slätare och jämnare utseende, och att hans ögon endast sett upptagna, men icke egentligt sorgsna ut — detta till följd av, att multiplikationsmaskinen i hans huvud för ögonblicket fått mera att uträtta — men Petrus kunde dock när som helst vänta en ny liknande fråga från sitt otacksamma skriftebarn. Det existerade icke några kylande piller för denna feber; endast handpåläggning hjälpte, och denna hjälpte blott för ögonblicket.

[ 86 ]Cellos röst hade i samtalet med Anker klingat av ett förebråelsens biljud; det var icke långtifrån, att hans sinnesstämning sprungit upp från besvikelse till öppen otålighet och från otålighet till illa dold vrede. Livet var så torrt och ödsligt. Inga möjligheter att bli fri och lycklig! Sex gånger fem är trettio, och sex gånger sju är fyratiotvå. Ja, till och med sex gånger tvåhundra gör bara tolvhundra.

Cello rev sig i sina svarta hårstripor och blickade ut i rummet, där han i nattdunklet såg violoncellen stå i sitt hörn. Genom städerskans förvållande hade det bukiga instrumentet kommit att vända baken till, och Cello tyckte, att hans förgätne vän företedde ett egendomligt levande utseende i denna ovanliga ställning, som tycktes uttrycka förakt eller skamsenhet.

— — —

Men i sin nätta dubblett låg Första fiolen efter sitt avgörande sammanträffande med den vitblonda flickan, som han kallade Electrical girl. Även han, som eljest tycktes vara oemottaglig för förvärvsbegärets baciller, hade satt sin osynliga räknemaskin i gång, och medan hans ögon irrade från den vita, oklädda fröken i mahognyramen, som arbetade i sitt svarta hår, förbi den företagsamme ynglingen, som bar den nakna damen över den stänkande forsen, och till den yppiga koketten på ejderdunsbolstern, som kastade ett mörkt och förföriskt öga på Första fiolen, tänkte denne för sig själv:

Hur många riksdaleros i min ägande hand? Jag haver till dags dato, huru många luidårer? Låt se!

Första fiolen var emellertid olik de båda andra drömmarna i så måtto, att han aldrig utförde några procentberäkningar. Han betraktade endast den föreliggande vinstsumman och såg icke ens denna alltid i piaster eller mynt, utan ofta förvandlad till bilar, supéer i enskilda rum, eleganta kläder, vackra skor, dyrbara kråsnålar, goda hårvatten eller ringar, och när Första Fiolen i sina tankar kommit så långt som till ringarna, då såg han alltid flickfingret som bar dem, och därifrån marscherade han i drömmen med långa steg, elegant klädd, oemotståndligt leende direkt in i Eros' förtrollande rike, där multiplikationsmaskinen var obehövlig, emedan han icke plägade räkna kyssar och kramningar.

[ 87 ]— — —

Bokhandelsmedhjälparen har på kvällen intagit ett aspirinpulver och nyser ut en lätt förkylning, medan han lägger sig till ro på ottomanen, där hans natt skall förflyta under drömmar, dels sådana, som alstrats av drag i uppackningsrummet, dels andra, som fötts av spekulationslusten, vilken är en för Bokhandelsmedhjälparen ny och märkvärdig känsla. Multiplikationsmaskinen går, och konsortiet, som han tillhör, sammanträder. Sex ögon lysa… Jaså, tänk… det var fint… Äntligen fri från den förbannade…

— Hör nu, varför står herr Dalin och tänker så mycket? Sa jag kanhända inte nyss, att Heine borde flyttas till hyllan vid klockan, yttrar chefen, bokhandlaren Ålsgård, med satirisk stämma

— Får jag kanhända be om en annan ton, herr Ålsgård! Jag är litet trött på den där tonen, svarar Bokhandelsmedhjälparen helt stilla.

— Jo, för all del, fortsätter chefen med höjd stämma. Jag skall tala i en helt annan ton, för jag är också mycket trött på er, och det vill jag bevisa genom att bevilja er fritt avtåg från och med i dag om en månad.

— Jag vore bra mycket tacksammare, svarar Bokhandelsmedhjälparen med köld, om herr Ålsgård kunde låta mig gå redan i dag. Jag måste nämligen sysselsätta mig litet med förberedelser till min pappershandel. Det är rätt mycket att stå i, när man skall öppna egen smutt…

Allmän häpnad… Nio gånger nio är åttioen… Fem och sex är elva, och två och elva gör tretton. Tretton gånger… Attisch! Tjo! Tretton gånger. Tjo, attisch!

— — —

Cigarrhandlaren vilar i sin breda träsäng och tänker. Han har redan i fantasien flyttat den lilla cigarrboden i Klostergatan till stora Allégatan och hänsynslöst sagt upp en där inhyrd konkurrent. — Jag protesterar, säger konkurrenten. Ni har inte rättighet… — Har jag inte rättighet, när jag äger huset? Jag behöver utrymme.

— Kollegialt…

[ 88 ]— Var och en är sig själv närmast. Alltså… Efter en beräkning av fem. Fem gånger tolv gör mig sexti…

Cigarrhandlaren låter slå ut de två små fönstren och insätter i stället en spegelglasruta, som går ända ned till gatan. I detta fönster står Cigarrhandlaren nu och skyltar med sina artiklar, vilka icke endast utgöras av cigarrer och tobaksvaror utan även av parfymer, kravatter och hårborstar… Tjugu Västerviks Sågblad… Tretti, fyrti…

— — —

v. Häradshövdingen har knappast hunnit släcka lampan på nattduksbordet, förrän han ger en middag, där åsynen av de ordensprydda gästerna mycket gläder honom själv och hans hustru.

— Bäste bror, jag skulle så gärna vilja, att du åtoge dig ett mål…

— Omöjligt, för vi ska resa.

— Ska ni resa?

— Ja, vi ska bosätta oss i södern någon tid. Tycker du om södern, Louise?

— O, ja!

Tåget vaggar mjukt fram genom södra Frankrike… Perpignan, Perpignan, Perpignan, står det på de stora, gråa vinbehållarna på stationerna. Där synes pinjens utslagna paraply och där poppelns hopspända. Tvåhundrasjuttio gånger tolv… Först tio gånger…

— Välkommen tillbaka, herr Häradshövding, och innerligaste tack för donationen… Landshövdingen har uppdragit åt mig att till eder herr Häradshövding — Solidarfett trettio, alltså, alltså, alltså. Förenade Kol, jaha, jaha. Var var jag nu nånstans… Barnhusets styrelse… frambära uttrycken för vårt innerliga… Landshövdingen har uppdragit att…

— — —

— Låt mej tänka, säger i retlig ton Symaskinsagenten, då hans hustru på natten vaknar och frågar, om han hörde något.

— Nej, låt mej tänka…

En person, som han länge plågat, besvurit, förödmjukat sig inför för att kunna avyttra en svårsåld symaskin, mötte honom just nu på gatan.

[ 89 ]— Nå, hur går affärerna, säger denne med hal och retsam min. Det är till att svittas och stå i!

Symaskinsagenten svarar:

— Nej, det är det visst inte, jag är inte längre någon symaskinsagent.

Nej, så svarar han visst icke, han skall svara mera listigt, så att den andre blir överraskad.

— Tror herr Erikson det?

— Ja, det är väl fortfarande till att vara symaskinsagent?

— Det är längesedan dess. Jag har övertagit den där… Herr Erikson kan se skylten härifrån. En liten nätt maskinaffär.

— Hå, fan, säger den andre då… Tre gånger två är sex… Å, det är långt dit… Varför ska du alltid störa mig om nätterna? ”Jag tyckte någon ropade”, säger hustrun. Jaså, på det viset. Nåja. Förenade Kol… delat på tre…

— — —

Kyrkogårdsvaktmästaren, som förr stått i en fruktaffär, har vid ett glas öl på aftonen rådgjort med sitt konsortium, sedan han på dagen assisterat vid mässan hos Petrus Anker. Dessutom har han framräckt den lilla sandlådan tre olika gånger vid begravningsakter och vid två av dessa tillfällen erhållit tillrättavisningar efteråt av Kyrkoherden, den myndige schartauanen, som klandrat vaktmästaren för ett par gravars skull. Nu har han krupit i säng, men icke brytt sig om att draga ner rullgardinen, ty Kyrkogårdsvaktmästaren tycker om månsken.

Därute skiner det vitt på kors och stenar. Hans bostad ligger på en höjd, från vilken man kan se ett stycke av en gallergrind och några gravar samt en alléöppning. Det härskar fullständig tystnad omkring huset, ty kyrkogården ligger utanför den egentliga staden, icke så långt från sjön. Vaktmästaren, en medelålders man, är trött på förgängelsens gård och på detta spring mellan gravarna och till pastorsexpeditionen. Han är trött på prästerskapet, vars överste av någon anledning icke är honom riktigt huld, och han funderar på att återvända till fruktbranschen, trots förmånen av den fria bostaden bland alla de vackra kullarna med sina glittrande kors och av sommarvätan tvättade stenar. Denna dröm skulle ha varit en dåraktighet ända tills…

[ 90 ]— Vi är alltså tre… Belåningsvärdet, sa han… Ja, visst! Alltså… om det håller på i ett år… nej, om det håller på i två år… Det går utmärkt… I en vanlig potatiskällare… skyltar med kålhuven och Negerkyssar av choklad också… slipper det där med alla gravarna… räkna döda… Å, nej! Vänta litet! ”Vad säger herr Kyrkoherden? Jag hörde inte riktigt?”

— Stäng grinden, sade jag! Jaså, Vallkvist hörde inte!

Det är den högreste, mörke schartauanske prelaten, som talar till Kyrkogårdsvaktmästaren.

— Stäng själv, Kyrkoherden! Stäng den själv för en gångs skull, och känn på! Kyrkoherden tror, att det går an i årvis, i fyra långa år, i årvis, i fyra långa år… Man spottar på en sten, tills den blir våt. Men det är slut nu.

Den svarta järngrinden slås igen av Kyrkoherden med ett starkt och skallrande ljud.

Tolv och tolv gör tjugufyra… Fem gånger fyra är tjugu — två i minne — och fem gånger två är tio — två därtill gör tolv…

Men medan feberdrömmarna stiga upp från jordens små människoreden, fortsätter Natten den kärleksfulla leken med sina blanka och vita små stjärnriksdalrar och sitt väldiga guldynt — — —