Kvartetten som sprängdes/Kapitel 16

←  Kap 15

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 16. Tant Klara

Kap 17  →

16
Tant Klara

I stadens stekande hetta framlevde Karl Ludvig en lycklig och molnfri tillvaro. På arbetsplatsen gledo timmarna bort under ett arbete, som hamrade i endast halv takt; när de lediga stunderna kommo, gingo hans lyckodrömmar för full fart, svingande sig kraftigare och högre än någonsin. Petrus Anker besökte han nästan varje dag och förrättade hos honom sin andakt under frammumlande av namn på nya avgudar. Dessa böner blevo icke heller obesvarade, ty genom tempeltjänarens förmedling lyckades Karl Ludvig för Gyllene triangelns räkning komma in på nya aktiefält, där guldådran låg glimmande i dagen, blottad från grus och sand. Det var nästan endast att plocka med bara händerna under några veckors tid. Västerviks Sågblad stod emellertid stilla, liksom hämtande andan efter den raska och oavlåtliga uppgången.

— En andhämtningspaus, mässade pastor Anker. De kommer igen, de kommer igen!

— Kommer igen, kommer igen, svarade församlingen med ett brus, vari även Karl Ludvig blandade sin kraftiga stämma.

Karl Ludvig hade också kunnat nedskriva några rader till Cello med upplysning om, att ”vi har kommit in på ny, givande marknad, allt väl”, och han kunde icke minnas en sommar i sitt liv, som varit så glad som denna, möjligen med undantag för den försommar, då han erövrade den vita mössan, och då en mängd släktingar stodo hurrande på skolplanen.

När Karl Ludvig därför efter måltiden på eftermiddagen vilade i sin stora soffa, sammanknäppte han över magen sina händer och tänkte endast ljusa och tacksamma tankar.

— Jorden ä ett gött ställe te å vara på, sade han.

Den soffa, på vilken den lycklige mannen drömde, var en ovanligt bekväm möbel; han hade själv legat in den, liksom en fiol spelas in eller som en pipa rökes in. Var och en av hans vänner, som någon gång vilat i dess famn, hade lagt märke till hur ofantligt mjukt kuddarna slöto sig kring kroppen och hur man först tyckte sig sjunka till världsalltets botten, varefter man kände sig lyftas på vänliga andehänder med en hisnande glädje, liknande den, som prinsessan i sagan om de vilda svanarna kände, när hon bars högt i luften ovan det mörka havet av sina vingade bröder. Resårerna, som voro tämligen gamla, ringde dessutom med små trolska klockor, knäppte med strängar och spelade avbrutna, barnsliga melodier, ofta under flera timmars tid.

Men utom denna sagosoffa fanns även en annan egendomlig möbel i Karl Ludvigs lägenhet, och denna möbel hade utan tvivel mycket bättre passat i herr Edgar Allan Poes våning än i Karl Ludvigs dubblett. Spökmöbeln utgjordes av en större korgstol, hopflätad av sega kvistar från enar eller av andra för sådana arbeten lämpliga träslag. Korgstolen kunde fräsa, spraka, knarra och kvida, när någon sjönk ner i dess sköte, men allt detta var ju mycket naturliga saker. Det var först sedan man lämnat stolen, som dess uppträdande började att verka övernaturligt, ty flera timmar, ja, ett helt dygn därefter, kunde man höra, hur någon liksom reste sig ur eller ändrade ställning i den, medan dess fibrer och grenar rätade ut sig efter trycket. Man fick då en stark förnimmelse av att Den okände gästen, som tagit plats i stolen, antingen blivit trött av att sitta där, eller att han sträckte ut sig för att få det något bekvämare, och det var nästan alldeles omöjligt för en icke invigd person att vid sådana tillfällen hålla tillbaka en forskande och misstänksam blick mot den egendomliga möbeln.

Nu låg Karl Ludvig efter en varm dag åter på sin sagosoffa, medan Den okände gästen höll honom sällskap, vred och vände sig i korgstolen och tycktes lida av klåda eller nervositet, ty stolen sprakade för ögonblicket ovanligt häftigt, vilket dock Karl Ludvig alls icke observerade. Hans tankar buros nämligen på ryggen av ljusa drömskyar långt bort, och de stannade över den avlidne faderns lantgård, som ju Karl Ludvig hade ämnat inköpa när…

Medan Karl Ludvig försjönk i vackra drömmerier, spelade soffan hela tiden så vänligt för honom; dess klockor pinglade, dess strängar knäppte och dess barnsliga melodier sökte tjusa den fete agrarsonen bland de mjuka kuddarna. Men utanför den lugna dubbletten förbereddes under tiden en överraskning åt Karl Ludvig, som ju icke kunde ana, att ödet i en kvinnogestalt just nu var i färd med att tyda skriften på hans dörrplåt av mässing.

— Ett gött ställe å vara på, mumlade den sälle drömmaren ännu en gång och rullade sina tummar. Men knappt hade han uttalat dessa ord, förrän det ringde på tamburklockan.

Karl Ludvig hoppade upp ur den väldiga soffan och skyndade till dörren för att öppna. Därute syntes en lång, ganska kraftig kvinnogestalt bortemot de femtio åren. Damen var enkelt men prydligt klädd, bar en mjuk filthatt, som var försedd med en fjäder på ena sidan, och talade med en rättfram och stark altstämma. Vid hennes sida stod en ung dam på knappast tjugu år.

— Här är det, upplyste den unga damen inställsamt.

— Jaså, tack lilla fröken! Nu reder jag mig själv. Känner inte Karl Ludvig igen mig?

Karl Ludvig hade mycket väl igenkänt den storväxta damen, och en rysning genomilade alla hans leder. Han hade aldrig förut känt sig så i saknad av den själens hållhake, man kallar för behärskning, som just i detta ögonblick. Det var därför han icke kom sig för att genast säga ”god dag” eller ”välkommen, tant Klara”, ty tant Klara var ingen annan än den tant, som av Karl Ludvigs vänner och till sist av honom själv kommit att benämnas Skräcktanten.

— Nä, se tant Klara, löste sig äntligen ett utrop från Karl Ludvig. Nä se! All sin dar! Esses!

Skräcktanten stirrade på honom med ett par märkvärdiga ögon. Tant Klara hade verkligen ett säreget sätt att betrakta sina medmänniskor. Troligen till följd av något ögonfel tedde sig blicken först som ett kritiskt litet kisande, därefter öppnade sig sakta ögonlocken allt mer och mer, varefter de fullständigt uppspärrades och ögongloberna stodo där trinda och klara med vita ringar omkring samt med tvenne svarta pupiller, stora som björnhagel n:r 12. Om ett litet barn hade stått inför denna blick, skulle det ha trott sig se en person, som medvetet ville skrämma ihjäl det på ett så utstuderat sätt. Karl Ludvig hade emellertid förr sett dessa egendomliga blickar, och därför skrek han inte högt, men olustig och nästan skrämd kände han sig dock i Skräcktantens närvaro.

Medan den lilla fröken avlägsnade sig i trappan, gjorde tanten sin entré i tamburen. Hon upphängde den mjuka hatten med den svarta fjädern, tryckte på håret vid öronen, borstade klänningskragen samt krånglade med urkedjan omkring halsen.

— Nå, så välkommen, tant Klara, sade äntligen Karl Ludvig med matt stämma.

Med kraftiga steg trädde Skräcktanten in till sin anförvant, i vars stora och skalliga huvud bekymmer svärmade som gråa och stickande mygg.

— Ja, yttrade Skräcktanten, och stirrade Karl Ludvig in i ansiktet med sina vidöppna stora ögon, nu har jag äntligen gjort allvar av att komma, som jag har tänkt så många gånger. Det är så, ser Karl Ludvig, att här i staden pågår ett landsmöte för kvinnoföreningen Anemona. Du vet nog, att detta är en förening till skydd för unga kvinnor.

— Ja, dä kanhända att jag har hörtet, svarade Karl Ludvig.

Han hade emellertid aldrig hört talas om rörelsen, som dock var riksbekant, men beslöt sig för att med det första efterhöra hos den kvinnodyrkande Första fiolen, vad det kunde vara för en sammanslutning. Nu tvang han sig till en nödlögn för att så fort som möjligt få höra fortsättningen; han fruktade nämligen, att tant Klara skulle taga inkvartering i hans dubblett.

— Kunde tänka det, sade tant Klara. Jag har slagit mig loss från mitt arbete för att vara närvarande här. Mötet varar i fem dagar och blir mycket intressant. Som du vet, är jag en av ledarna i den där rörelsen och har till och med bildat en sångförening i hemtrakten. Vi sjunger riktigt bra nu.

— Men hur kan tant Klara vara ifrån, frågade Karl Ludvig som om han med dessa ord velat söka släpa hem tant Klara till hennes sysslor och därigenom avlägsna alla risker för sig själv.

— Egennytta är bottenlös bytta, svarade Skräcktanten. Man får inte bara tänka på sig själv.

Tant Klara var den enda verkligt förmögna av Karl Ludvigs alla anförvanter. Hon deltog i kvinnorörelsen huvudsakligen för att ha något att sysselsätta sig med. Hon höll en husmodersskola, som gav henne en tillräcklig inkomst att leva på, men skulle mycket väl ha kunnat uppehålla sig på sina räntor. Tant Klara var alltså en mycket verksam dam och i sin verksamhetslust stundom hotande. Hon ville överallt taga ledningen, och det var denna egenskap, som gjort henne fruktad bland släktingarna. Att hon även bland dessa blivit nästan hatad berodde på hennes istadiga vägran att verka stödjande och hjälpande, när så behövdes, men hon var eljest icke snål. Hon var endast likgiltig för sina släktingar. Klagade någon anförvant över hennes oberedvillighet med penningförsträckningar eller borgensteckningar, brukade Skräcktanten säga:

— Den som går i borgen, den går i sorgen.

Och hörde hon något avundsamt mummel över den förmögenhet, hon ägde, brukade hon stirra med sina stora ögon rakt ut i luften och yttra liksom för sig själv:

— Rikedom blir ofta lastad, men aldrig förkastad.

Tant Klara, som av någon anförvant, som stått i förbindelse med Karl Ludvig, hört berättas om dennes välvilja, när det gällde att hjälpa släktingar med penningplacering i aktier, hade ju fåfängt försökt få Karl Ludvig att bispringa sig vid sådana affärstransaktioner. Karl Ludvig var förstockad in till döden i detta enda fall, han hade envist vägrat under en falsk hänvisning till faror och risker vid dylika affärer. Att tant Klara likväl såg med sympati på Karl Ludvig berodde på den hemlighetsfulla omständigheten, att ingen människa gärna kunde se annat än med sympati på honom.

Efter att en stund ha lyssnat till ett utdrag ur Anemonas årsberättelse, som Skräcktanten föredrog för sin tålige anförvant, vilken satt med skallen på sned och handen bakom örat, tyckte Karl Ludvig, att tiden var inne att få full klarhet i tant Klaras planer. Han sade därför:

— Dä skymmer snart på… Var har tant Klara taget in nånstans?

— Jag skall säga Karl Ludvig som sanningen är, att jag hade tänkt få logera hos friherrinnan Bornstierna, men jag har förstått… Hm. Höga hus stå gärna tomma! Därför tänkte jag be få stanna här under den lilla tid, jag är kvar. Jag är i riktig nöd, ska jag säga, och i eld prövas guld men i nöd vänner.

Nu hade bedrövelsen gjort sitt inträde i Karl Ludvigs hus, och han kunde icke i hast hitta någon förevändning. Innerligt önskade han, att semesterfiraren Cello varit på platsen, ty denne brukade alltid predika rättigheten att under vissa förhållanden använda lögner. Cello hade till och med under stolta åthävor berättat, att han var sysselsatt med att utarbeta en nödlögnstabell för det handfallna svenska folket, vilket verk han ämnade kalla ”Svenskens älskling eller Fyrahundratrettioåtta sätt att ljuga sig fri från personer och obehag”.

Men Karl Ludvig hade intet att svara Skräcktanten. En viss fruktan att bliva förtryckt av den kvinnliga gästen bemäktigade sig honom. Vad som än kunde hända, var han övertygad om, att han icke skulle förmå att hopsamla så mycket vrede, att det räckte till ett uppträde eller en uppgörelse, som för evigt skulle ha befriat honom från tant Klara.

I detsamma hördes steg i trappan. Det var karlarna, som anlände med tant Klaras alla kappsäckar, dem de under pustanden och buller radade upp i tamburen. Karl Ludvigs inackorderingsfru, Agnes Tillberg, hade nu tillkallats, och det beslöts, att tant Klara skulle ligga i sagosoffan i herrummet, medan Karl Ludvig själv behöll sängkammaren.

Även denna lidandets dag förgick såsom alla andra dagar förgå, och natten och vilan inträdde efter en tesupé, under vilken den prövade Karl Ludvig hunnit att fullt sättas in i alla detaljer i kvinnofrågans stora problem. Men när Skräcktanten gått till vila, sökte sig Karl Ludvig genom den lilla korridoren från sin sängkammare ut i köket och därifrån framvägen in i tamburen, där han grep sin hatt och sin ytterrock, varefter han ljudlöst försvann som en tjuv efter väl förrättat arbete.

Skräcktanten hade tämligen snart somnat in, men vaknade plötsligt mitt i natten vid en mängd främmande och sällsamma ljud. En liten klocka började spela, och hon förnam också den melankoliska knäppningen av en luta liksom långt i fjärran. Skräcktanten, som helt visst var något musikalisk, kunde icke leta ut melodien och fann icke heller den minsta rytmiska ordning i denna musikaliska underhållning. Det var Karl Ludvigs sagosoffa, som i nattens stillhet spelade sina barnsliga melodier för den främmande. Hade tant Klara varit en drömmande natur, skulle hon kanske ha funnit ett visst behag i denna milda, avlägsna musik, men hon var en praktisk kvinna; därför blev hon först förvånad, sedan nyfiken, därefter uppbragt och slutligen skrämd. Plötsligt tycktes emellertid klockorna och lutmusiken tystna, som om de andeväsen, vilka använda nätternas mystik och stillhet för att kunna göra sig hörda av människorna, flytt bort för en vaknande jordandes råa vetgirighet eller vrede. Tant Klara hade emellertid icke hunnit att åter lägga sig ned, förrän Den okände gästen vände och vred sig i korgstolen, som om han lagt det ena benet över det andra eller sträckt sig och gäspat.

— Är det någon där, frågade Skräcktanten frimodigt.

Den osynlige gästen svarade icke; det uppstod en mycket djup tystnad, under vilken tanten åter satt sig upp i sängen, stirrande ut i det sammetssvarta mörkret. Men efter en stund lade tant Klara sig ned på nytt och sökte att glömma de olustiga intryck, hon nyss mottagit. Då reste sig emellertid Den osynlige gästen beslutsamt i korgstolen med ett så hemskt sprakande, knakande och kvidande, att tant Klara ögonblickligen tände den lilla lampan invid soffan, satte sig upp bland bolstrarna och ropade:

— Är Karl Ludvig där?

Men bakom den stängda sängkammardörren kom icke ett ljud.

— Är Karl Ludvig där? frågade tant Klara på nytt.

Men tystnaden var så absolut, att hon kunde höra blodet susa i sina öron. Och i samma ögonblick förnam hon åter den sakta musiken av luta och av klocka, medan Den okände gästen med ett knakande satte sig tillrätta i stolen, som om han velat begagna ljuset från lampan för att äntligen kunna bryta ett med nattposten anlänt spökbrev eller fördjupa sig i läsningen av en publikation från andevärlden.

På morgonen hälsade tant Klara Karl Ludvig med ett friskt och öppet ”godmorgon” genom sängkammardörren.

— Har tant Klara sövet gött, skrek Karl Ludvig artigt till svar, under det att han drog strumporna på sina kraftiga och raggiga ben.

— Tand för tunga gör helbrägd lunga, svarade tanten från herrummet. Och därför är det väl bäst, att jag tiger. Men vi kan ju talas vid sedan, Karl Ludvig, tillfogade hon.

Därefter blev det tyst i Karl Ludvigs herrum ända till det ögonblick, då tant Klaras kraftiga steg började genljuda på golvet. Karl Ludvig förstod då, att Skräcktanten var färdig, och han längtade ivrigt efter att hon skulle förklara betydelsen av det mystiska ordspråket, som tycktes varsla om nya obehag. Liksom en man, som väntar på sin dom och så snart som möjligt vill höra den uppläsas för att sedan få sjunka tillsammans, dö eller vad som helst, drogs Karl Ludvig nästan magnetiskt ditin. När han ansåg tiden vara inne för en knackning på dörren, lät han den beslutsamt ljuda.

— Stig på, inbjöd tant Klara.

Karl Ludvig fann Skräcktanten något blekare än under gårdagen, och hon utförde vid anförvantens inträde en av sina mest raffinerade konster med ögonen. Till att börja med kunde Karl Ludvig alls inte upptäcka några ögon, utan endast tvenne strimmor, och helt sakta växte dessa och vidgade sig, varefter de stora ögongloberna, som tycktes vilja rulla ned på mattan med dödsskrämmande vitor omkring, trängde sig fram, alltunder det de svarta pupillerna stirrade.

— Å tant Klara mår, frågade Karl Ludvig, fast han själv fann frågan både löjlig och överflödig.

— Fagra ord mätta icke magen, började tant Klara, men jag skall väl först hälsa godmorgon.

Och Skräcktanten tryckte kraftigt Karl Ludvigs framsträckta hand. — Endellertid, fortsatte hon… Du var inte hemma i natt, för jag ropade, men något svar kom det inte. Nå, var och en är herre i sitt hus. Jag har inte kunnat sova, jag vet verkligen inte vad det är för konstigheter i dina rum. Här spelas till långt in på natten, och en karl smyger omkring och knäpper med fingrarna eller släpar kedjor efter sig. Jag skall säga dig, Karl Ludvig, att jag är inte rädd utav mig annars!

— Dä tror ja, dä tror ja, tant Klara, försäkrade Karl Ludvig, som ställde sig i lyssnande ställning med handen bakom örat och huvudet framsträckt, som om han förnummit fjärran fågelsång.

— Jag vill fråga dig en sak, fortsatte Skräcktanten.

— Fråga bara, uppmanade Karl Ludvig, som längtade efter att bli halshuggen.

— Vill du härbärgera mig, eller skulle du tycka, att det vore bättre, om jag flyttade?

Karl Ludvig längtade åter efter den fantasifulle vännen Cello och dennes påtänkta nödlögnstabell, men hur han än famlade i sina tankar under två eller tre sekunder, så kunde han icke finna någon utväg.

— Dä ä klart, att jag vell, svarade den förtvivlade mannen.

— Att jag skall flytta, frågade Skräcktanten och lät ögonen fullständigt försvinna.

— Ånej, ånej, fasade Karl Ludvig. Tvärtom, tvärtom!

— Nå, sade Skräcktanten, en kvintin sunt förstånd är bättre än ett pund visdom. Jag vill då säga dig rentut, bäste Karl Ludvig, att i det här rummet kan jag inte ligga.

— Tant Klara får ta sängkammarn, sade Karl Ludvig undergivet. Så blir dä bra. Så blir dä bra!

— Tack, bäste Karl Ludvig. Där ska jag sova lugnare. Jag skulle väl kunna säga ännu ett vänligt ord till dig, men, ser du, det har alltid varit min sed att prisa varligt och att lasta sparligt. I dag skall jag träffa lilla Anemonsångföreningen här i stan. Och nu så äter vi frukost!

— — —

Karl Ludvig lät Skräcktanten vara i fred på middagen; han satte inte sin fot i bostaden, förrän han varit på sitt matställe, men därifrån medförde han Första fiolen till hemmet, eftersom han tyckte sig vara i behov av en vän och ett stöd i dessa prövande stunder.

— Tjohej, sade Första fiolen, glad av den goda middag, varmed Karl Ludvig förplägat honom. Tjohej, gamle vän, låt oss nu gå in till dig. Är pullan hemma, så få vi…

— Tsssss, varnade Karl Ludvig, ty de båda vännerna stodo just nu i förstugan.

Då hörde de en fyrstämmig sång stiga upp; det lät som en änglakör, och alla rösterna tycktes vara unga kvinnostämmor. Sången hade ett sakta tempo, och melodien var av en ljuvlig sötma.

— Vaf…, utbrast Första fiolen hest. Har vi gått fel?

— Ånej, ånej, klagade Karl Ludvig. Dä ä tant Klara, som har taget hem Anemonakören. Esses, esses!

— Ja, men det där är småpullor, kan jag höra, sade Första fiolen med varm erkännsamhet. Vi går in, vi går in!

— Stöpp, kommenderade Karl Ludvig i fullt raseri. Tänk på vad du gör! Vänta, så får en annan tänka lite!

Och Karl Ludvig växlade fot tre gånger på varandra som han brukade göra, när han var upprörd. Härefter sade han:

— Vi går in köksvägen!

De båda herrarna öppnade dörren till den tåliga fru Agnes Tillbergs kök, men fru Tillberg tycktes för tillfället vara utgången. De smögo sig fram till den lilla korridoren, som ledde till Karl Ludvigs sängkammare. Här hade tant Klara redan flyttat in alla sina saker, och lukten av ett munvatten med en ovanligt frän doft förmärktes i rummet. Sången ljöd alltjämt, och Första fiolen lade hänsynslöst ögat till nyckelhålet.

— Nej, lilla Tunberg, hördes tant Klaras starka altstämma, inte hoppa ifrån noterna. Mogen mö är ond att vakta! Omigen!

Härpå följde ett ögonblicks tystnad, och en viss oro förmärktes bland medlemmarna i Anemonas lokala flickkör, kanhända av den anledningen, att lammen instinktivt kände närvaron av vargen, som med blodtörstiga ögon betraktade den täcka flocken genom nyckelhålet till Karl Ludvigs sängkammare.

— Söt unge längst till höger, rapporterade Första fiolen, mörkt hår! Tå tå tå! Liten! Bar i halsen… Ti ti ti! Söt liten klänning…

— Talar du om tant Klara? frågade Karl Ludvig upphetsad och förvirrad. Nu har jag inte någet hem mera. Ho ligger i sängkammarn å har Anemonakören i mitt herrum. Jag vesste nog dä skulle bli te olöcka att ho kom. Esses!