←  Kap 16
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 17. Ingenjör Planertz' karlatag och de rödvita bolstervarsbyxorna
Kap 18  →


[ 134 ]

17
Ingenjör Planertz’ karlatag och de rödvita bolstervarsbyxorna

I hamnen intill en tremastare gungade lätt en ganska stor, välbyggd snipa, över vars reling en ung man var sysselsatt med att ösa den ena skopan smutsigt vatten efter den andra. Ynglingen bar gymnasistmössa, var ganska blek, hade en pincené på näsan och därtill på hakan en stor finne, i vars grannskap en mängd små röda asteroider voro strödda. Den bleke gymnasisten öste helt tungt. Plötsligt hördes ropet av en hes tenor som tillhörde herr Stoltz:

— Gå litet längre mot relingen, så går de mycket bättre att hösa, skrek han till ynglingen, i det han krängde med kroppen och gjorde ösande rörelser med händerna.

— Ett par tag till, mumlade herr Backlund, så är båten minsann läns!

Då ynglingen icke svarade, blev herr Stoltz uppbragt och yttrade i harmsen ton till herr Backlund:

— Och detta kallas för den mågnare ungdåmen! Hörde han inte vad jag sa?

Då ynglingen alltjämt förhöll sig tyst, medan han arbetade med sitt öskärl, gingo herrar Backlund och Stoltz vidare för att på liknande sätt assistera vid den mycket ansträngande lossningen av en del oljefat i norra delen av hamnen.

Att den ljuse ynglingen med glasögonen och finnen på hakan iakttagit en så mulen tystnad berodde på, att han öste den välbyggda snipan mot sin vilja. Unge Frans Åvik hade denna trevna lördagseftermiddag tillsammans med några kamrater suttit på sitt rum för att läsa franska. Kamraterna medförde väl inrökta pipor och en kortlek. Medan röken steg upp från de unga herrarnas mungipor och lägrade sig i en vit sky över det lilla rummet, voro de således sysselsatta med att spela ett parti priffe med trekarl, när fabrikör Åvik inträdde. Denne, som icke bråkade för röken, utan som hade sina egna bredare uppfostringsprinciper, om de nu kunde benämnas med ett så högtidligt ord, sökte med ett par [ 135 ]pejlande ögonkast genomtränga rummet, men varsnade endast tre skuggor i röken.

— Jaså, yttrade han till skuggorna, som tycktes resa sig och buga. I läser på franskan, sades det därnere.

— Vi väntar på Lotta, svarade en av andarna, som talade med sonens stämma.

— Vem är Lotta?

— Det är Figge Lindberg. Han kommer snart, och då ska vi läsa franska.

— Fy för attan, vad det stinker härinne! Vad är det för en eländig tobak I röker? Har I ingen bättre?

— Det är Turkiska patrullen, svarade de tre skepnaderna i korus. Den ska vara mycket fin.

— Hör du, Frans, låt nu det här vara i dag, och följ med ut på sjön i stället. Kamraterna ursäktar dej nog.

— Pappa, jag behövde i alla fall väl läsa på franskan. Ingen kan tro, vad man skall ladda i sig till studentexamen i vår.

— Det är massor, mumlade dovt bekräftande de två andra vålnaderna.

Fabrikör Åvik tänkte på lille Edmund, som låg med sin sjuka lunga och sitt dåliga hjärta på nedre botten; han tänkte på hur gärna den yngste sonen skulle ha velat vara med på en sådan utflykt, och därför mulnade han. Antingen nu unge Frans Åvik icke vågade neka, ty han kände faderns hetsiga lynne, eller att hans egoism avtrubbats genom faderns sorg över Edmunds olycka, så anträdde ynglingen till slut den dystra färden till hamnen, följd av faderns rop:

— På bryggan står en korg sockerdricka och en korg öl. Du kan låna en sax hos bryggarn och bära ner isen i akterluckan. Skvimpar det under flakarna något, så kan du länsa. Du kan gärna ta med det stora rullspöt också, men masken behöver du inte tänka på. Den ordnar Planertz. Och glöm inte att ta med mina rödrandiga bolstervarsbyxzor!

Man hade övernattat i laxfiskarens stuga på lördagsnatten, som nedöst regn över halmtaket till det enkla logiet. Nu var det sön[ 136 ]dagsmorgon; solen sken och gnistrade starkt på vattnet.

Fabrikör Åvik var mycket mera än anspråkslöst klädd. Med den seniga, magra och bruna kroppen, som kunde tillhöra en betydligt yngre man än den femtiosexårige fabrikören, naken ända ner till midjan och med ett par egendomliga sommarbyxor pådragna, företedde han en målerisk syn. Detta berodde till största delen på byxorna, som blivit tillverkade av ett stycke överblivet vit- och rödrandigt bolstervarstyg, vilket den förståndiga fru Åvik ansett vara lämpligt att slita under båtfärderna. När nu solen kastade all sin glans på dessa färgskrikande byxor och på den nakna kroppen, allt mot en rörlig bakgrund av blått vatten, blev det en färgstark tavla. Hade en poet eller en målare varit med i båten, skulle han med tacksamhet ha anammat synen, men i den lättseglade och kraftiga snipan funnos endast, utom fabrikören själv, den bleke gymnasisten samt en opoetisk ingenjör.

Vad den sistnämnde passageraren beträffar, så var denne en ganska tungrodd herre; storväxt, med stora drag i ett något bleklagt ansikte. Han var en kommunalt anställd ingenjör, som tog allting mycket lugnt, kallt och metodiskt, och han talade på samma sätt som han rörde sig, alltid med ett rätt självmedvetet utseende och gärna begagnande sig av uttryck, liksom hämtade ur en kommunal författningssamling, då och då blandade med tekniska vändningar.

Berättade Åvik en anekdot, och om till exempel explosionspunkten i historien gällde en person, som begått någon oförsiktighet och därigenom råkat i en löjlig situation, smålog ingenjör Planertz endast helt svagt och började därefter ivrigt fundera över hur misstaget kunnat förebyggas. ”Det där hade aldrig behövt inträffa, om personen i fråga gått en halv trappa upp i stället”, kunde han en gång säga. Eller också yttrade han på sitt tunga sätt: ”varför tog han inte en hammare i stället för att söka trampa på…” o. s. v., allt tämligen dystra reflexioner, vilka med sitt kalla vatten släckte kvickhets blixt och humors låga.

Om icke herrar Åvik och Planertz båda haft ett så livligt intresse för jakt och fiske, är det mycket möjligt, att de aldrig kommit tillsammans, men eftersom de nu en gång trivdes ihopa under sådana utflykter, och eftersom ingenjören var en duktig [ 137 ]karl, såg fabrikören med ett visst välbehag på honom, för övrigt icke utan en viss baktanke för dotterns räkning. Han hade trott sig förstå, att den tunge ingenjören, vars lust att något sitta på andra herr Åvik nog förnummit, men vars hederlighet ingen kunde betvivla, var en framtidsman. En sådan skulle kunna sprida en viss glans över familjen, på samma gång som han äntligen finge sin dotters framtid tryggad på ett fördelaktigt sätt. Han kunde väl icke vara blind för olikheterna mellan Märta och ingenjören, men tröstade sig med att tänka på hur olik han själv varit fröken Tabell och hur lyckligt deras äktenskap ändå blivit. Planertz var i alla fall en duktig och framåtgående man…

Fabrikör Åvik, som tagit på sig ett par blåa glasögon för att skydda ögonen mot vattenglittret, hade just nu berättat en liten historia om en byggmästare, som uppfört ett hus för ett samhälles räkning och därvid gjort sig en ovanligt stor förtjänst. En kommunalman hade förebrått honom detta skinneri och frågat honom, om han inte skämdes för en sådan handling. Byggmästaren svarade ”För femti tusen kan man ju också underkasta sig litet skam!”

— Hahaha, skrattade fabrikör Åvik åt anekdoten, som roade honom övermåttan.

Men ingenjör Planertz föll i djupa tankar, varefter han med grubblande uppsyn sade, att en så otillförlitlig byggnadskontroll för en stads räkning knappast torde vara möjlig att tänka sig. Han undrade vidare, av vad karaktär den uppförda byggnaden vore och gratulerade sin egen stad till att med avseende på offentliga byggnader äga personer, på vilka man fullständigt kunde lita. Entreprenadanbuden ingingo ju också i vanlig ordning och…

Nu stävade båten vackert upp i vind. Några gröna öar passerades; ett enda långt vasstrå stack plötsligt upp, fastän man var ett stycke från land, det raspade båtens sida, dök ned och steg därpå åter upp vid en nigning eller gungning.

— Fall av, Planertz, varnade fabrikör Åvik.

— Har ingen fara, försäkrade den tunge ingenjören med ett lätt leende av överlägsenhet. Grundet ligger visserligen här tätt inpå, men på denna plats uppskattar jag vattnets djup till cirka tre famnar. Det tecken på vattenvegetation, du kanske nyss [ 138 ]märkte, torde inte ha varit något annat än en lösryckt vattenväxt. Jag känner mycket väl till denna del av sjön.

— Skraaaap — hördes båtens kraftiga dementi i samma ögonblick. En lätt törn skakade farkosten, men den gick dock glansfullt över förhöjningen i sjöbotten.

Medan den korta ordväxlingen mellan fabrikören och ingenjör Planertz pågick, och medan kandidat Åvik melankoliskt rökte en cigarrett på mellantoften, hade fabrikören med sina vackra byxor tagit plats på relingen i fören. Han var van att sitta på detta sätt och hade nu börjat att reda den något intrasslade reven. När emellertid båten hastigt tog törn, försvann fabrikören. Man såg endast bakdelen av de rödvita byxorna blänka till avsked.

I det gamla Värmland liksom även annorstädes i Sverige har under århundradenas gång vuxit upp en mängd kraftuttryck, än blänkande som av blått stål, än svarta som kolstybben och än röda som eld ur ässjor och smältugnar. I skydd av mörka skogar, vid blästerns pustar och dön och vid släggors gång; vid herrgårdens bålar, vars blåa avgrundslågor krupit upp efter drypande silverslevar; vid gamla barska militärers kortspelspartier samt under gesällers stormande samkväm ha dessa vredens vildlockiga barn blivit födda. Fabrikör Åvik kände dem alla, och därtill hade han under gesällåren, då han balanserade på takrännor i skilda provinser, fått det ursprungliga förrådet förstärkt. Allt mindre och mindre hade de under årens lopp kommit till användning, men i detta ögonblick utsände han innan han försvann under vattenytan, ett ståtligt fyrverkeri av svarta, röda, gula, gröna och vita bomber.

Ingenjören reste sig tungt i båten, överblickade med en praktisk mans hela lugn situationen, i det han släckte på skoten. Ett ängsligt fladdrande av seglen uppskakade något den förläste ynglingen. Ingenjören gjorde en rörelse med rodret, varigenom snipan sakta svängde. I ett nu upptäckte han fabrikören, som dök upp lik en dykare i sina blåa glasögon, vilka bibehållit sin plats under fallet.

— Jag skall genast, yttrade ingenjören på sitt metodiska sätt, komma till din hjälp. Avståndet från dig och till båten beräknar jag till omkring tolv meter, men möjligt är ju att detta avstånd ytterligare kan ökas, innan jag kan sätta bestämd kurs och taga [ 139 ]den kortaste vägen. — Så där!

Fabrikör Åvik, som var en kraftig man, befann sig ingalunda i livsfara. På grund av sin lätta klädsel hade han ingen större svårighet att hålla sig uppe. Planertz lyckades få båten i hans närhet, men i samma ögonblick fabrikören skulle kränga sig upp, tumlade han om på ett oväntat sätt i vattnet, dök under och försvann. När han åter kom upp till ytan, fick emellertid den dystre herr Planertz tag i bakdelen på de skinande bolstervarsbyxorna, och tack vare detta grepp och byxornas styrka kvarhölls fabrikören, som fått sig en för djup klunk vatten och därför ett ögonblick tappade sinnesnärvaron. Inom ett ögonblick var han åter i båten.

Den bleke gymnasisten hade hela tiden stått med uppspärrade ögon och tvinnat en skotända så häftigt, att den nu liknade en korkskruv. Medan det spännande räddningsarbetet pågick, hade han flera gånger känt ett behov att krypa ur sitt eget skinn. Under de närmaste minuterna hördes endast frustningar och spottningar i snipan, varefter färden så småningom i lugn fortsattes, sedan även rullspöt blivit uppfiskat.

— Tack, Planertz, för ditt karlatag, sade fabrikören. Det var ett riktigt karlatag! Jevlerimä!

— Jag ber, svarade ingenjören lugnt. Du hade sannolikt inte så mycket luft kvar i lungorna, när Jag kom dig till hjälp. Och det är möjligt, att, om ännu ett par minuter till förgått, du hade varit i total avsaknad av syre. Men lyckligtvis känner jag ju till återupplivningsmetoden enligt Strubacks system: armars häftiga växelrörelser och bågformig kroppsställning samt de berömda tvärgnidningarna. — — —

På söndagens eftermiddag stack fröken Åvik ut huvudet genom ett av gårdsfönstren, ty hon hörde faderns röst därnere. Vid sidan om fabrikör Åvik upptäckte flickan ingenjör Planertz och bror Frans, och hon hälsade de återkomna sjöfararna med en nickning och en vinkning. Fabrikören hälsade tillbaka med ett ”goddag, min lilla tös”, och ingenjör Planertz avtog sin hårda hatt till en styv och saklig hälsning, medan broder Frans sakta smet från sällskapet för att avsluta sin avbrutna franska lektion tillsammans [ 140 ]med de två trofasta kamraterna, som väntade honom i porten.

— Du må tro, Märta, ropade fabrikören, att jag har varit ute för en sjuhelsikes historia. Jag sitter i båten — den tar törn — jag över ända — nu tar fan bofinken, tänkte jag — men Planertz var med — inte farligt, när man har en karl med i båten — släcker på skoten — hugger tag i baken på de där bolstervarsbyxorna, du vet —

Fröken Åvik lyssnade med spänning till berättelsen, och sände en tacksam, men dock något reserverad blick mot ingenjör Planertz, som log ett självmedvetet leende och såg ned i marken, medan fabrikören pratade och pratade. Det är möjligt, att fröken Åvik kände en agitatorisk vilja bakom faderns tal och livliga gester, särskilt som hon redan förut hade tyckt sig från hans sida märka ett visst intresse för att söka närmare sammanföra henne med ingenjören, men hon log endast och sade ”så utmärkt”, ”så förträffligt”, och slog sedan igen fönstret.

Men bakom gardinen iakttog hon, hur på ett litet klädstreck ovanför ingenjörens huvud de rödvita bolstervarsbyxorna fladdrade liksom en kärleksflagg i aftonsolen.