Kvartetten som sprängdes/Kapitel 18
| ← Kap 17 |
|
Kap 19 → |
18
d’Artagnan utrustar en expedition för att rädda Edmund
från matematikläraren
Märta Åvik lägger filten över sin sjuke broders späda axel. Hon torkar det mörka håret ur hans panna, lyss en stund på hans oroliga andetag och går att sätta sig vid fönstret med ett handarbete.
Mississippi ligger framför Edmund väldig och bred, lysande med en starkt blå färg och överdragen med ett levande nät av silver. Detta silvernät rör sig jämnt, växlande och tindrande på ett tjusande sätt. Det är en frisk sommardag, men vinden är varm, och jätteträden med deras mörka grönska brusar, medan flotten glider fram utefter den höga, tysta stranden. Edmund är orolig för expeditionen, men Tom svarar med sin bestämda gossröst från ett litet tält, vars dukar skälva i blåsten:
— Du kan slå dej i backen på att Huck Finn säkert är i blockhuset. Huck lurar ingen så lätt, och är du av samma skrot och korn som han, kunde du vara värd att få ta fredsdomaren i hand.
Edmund känner ett sting i sitt hjärta. Han ville fråga Tom Sawyer: ”tror du då, att jag icke är det?” men han tiger, under det att han kämpar med en stor styråra. Då höres åter Tom Sawyers röst:
— För resten vet jag mycket väl, att du är värd det.
Edmund känner, hur det värmer i hans bröst. Under hela färden utefter den väldiga flodens strand har han tyckt, att allt varit så märkvärdigt. Allt har en så välkänd, uppfriskande doft, och allt äger ett så gyllene sken, men för varje meter, de ha glidit fram, har en spänning eller glad oro fyllt hans bröst. När Tom nu på sitt rättvisa sätt ger honom det öppna erkännande, som Edmund hemligt eftertraktat, känner han sig mer än glad. Å, han vill visa dem! Han vill göra sitt allra bästa. Han önskar, att han måtte kunna utföra ett verkligt stordåd.
Med en lätt törn lägger sig flotten till ro under ett högt snår. Blommor stå därinne i klart lysande färger. Det drar mäktigt i träden.
— Kom fort, ropar Tom, eljest ä vi dödens, för så sant som jag är Tom Sawyer å inte en katt, så är det hans fotspår, som jag ser — där i sanden. Indian-Joes spår!
Edmund springer lätt från flotten, hastande i Toms fjät. Han ser den ljusa blusen försvinna därinne bland grönskan. Den fladdrar i sicksack i dunklet. Hur än Edmund skyndar sig, kan han icke upphinna Tom. Han känner tryck över sitt bröst och tyngder i sina ben, och han ropar:
— Inte så fort, Tom! Inte så fort!
Den ädle Tom svänger sin näsduk på ett hemlighetsfullt sätt långt borta i en grön tunnel, men Edmund kan icke uppfatta innebörden i tecknet. Han letar i minnet efter instruktion för scouter. Han vinkar till svar med handen i luften.
Nu känner han hopplöshet gripa sitt sinne. Himlen svartnar över träden, luften blir ångande och kvav, och stora, varma vattendroppar, blänkande som tvåkronor, börja falla. Åskan mullrar på avstånd. En enda av dessa droppar är nog för att överskölja hans ansikte.
Rådvill ser han sig omkring, landskapet är icke detsamma, värmen pressar honom, och han står övergiven, full av ångest i djungeln. Han blickar upp och ser mot mörkblå moln Chil Gladan.
— Ah, Chil, förtrupp åt Chil! Då Chil har sett mig, är det ingen fara…
En uttorkad strömbädd lyser grågul, och i detsamma höres spinnandet av en väldig spinnrock. Just när Shere Kan skall taga språnget och den gula tigerkroppen sammandrages, framträder en liten brun gosse med klara, svarta ögon. Han lyfter handen till en scouthälsning, och han går på lätta fötter.
— Din tjuvstryk, ropar han åt tigern. Rör icke Sahib! Du vet, jag hämnas. Du vet, att jag har reda på, var du dricker i månens uppgång, du skabbiga gulskinn!
Åtta vargögon blänka, än klart grönt, än rött, tätt bakom Mowgli Grodan i busksnåren. Edmund gör en styv kamrathälsning tillbaka. Han känner stor glädje och djup vördnad. Med en grym blick och ett dovt morrande försvinner Shere Kan, liksom runne han bort bland mörka och dammiga blad. Hetta och stillhet… Edmund är generad för det bruna barnet, med de svarta, befallande ögonen, men plötsligt lutar han sig fram och viskar till Mowgli:
— Vill du röka? Huck Finn har pipor… Tom skall vara…
— Röda blomman, röda blomman, klagar Mowgli ängsligt och ser på den väldiga björnen.
— Vad säger Djungelns lag, hördes ett brus runt omkring i den ångande skogen, och i detsamma ringlar den grågula pytonormen fram, en väldig glittrande fjällmassa. Edmund känner dessa kalla ringlar mot sin kropp, som genomisas. Han fryser genom märg och ben på isflaket, som utbreder sig omkring honom under en stjärnlös himmel, och han känner sig domnad i hela kroppen, med skridskor på kängorna. Därute höres det svarta vattnets gång. Döden kommer…
— d’Artagnan!
Han hör ett rop, och en annan röst som svarar:
— Mina herrar, varen lugna!
— Du har svikit oss! Är blekansiktet skapat med två tungor?
— Var är Tom Sawyer?
Flinthjärta svarar ädelt och allvarsamt:
— Pawneerna vilja icke färga den vite broderns hud röd. Den vite brodern behöver icke vara orolig för sin långa resa. Mer än hundra pawneer skola rengöra hans väg från törnen.
Edmund gripes av djupt vemod, sådant man känner i avskedets stund, när man skall lämna en kär vän eller en älskad strand. Men han vet, att innan han kan tänka på friheten, har han en svår uppgörelse med Siouxerna och deras listige gamle hövding. När som helst kan han falla i deras snaror. Dock tyckas vägarna föra till bebodda ställen. Den lille walesarens hus och Sahib Gisbornes vitmenade hydda. Går det på samma sätt i fortsättningen, då är allt väl. Jag har något att tala om för mina scoutkamrater.
Då Edmund stänger grinden till skolan, ser han på planen hela scoutavdelningen stå uppställd. I ledet är en lucka, där han själv borde ha sin plats. Kamraterna se bleka och allvarliga ut.
En liten scout med fladdrande halsduk och äppelröda kinder störtar fram till Edmund och gör scouthälsningen i ett stramt giv akt.
— Kamrat! Du har kårens aktning. Men ledaren vill degradera dig.
— Du och jag tala samma språk. Jag är av det fria folket i djungeln och Tom Sawyer ansvarar för mig, Huck Finn…
— Nämn icke detta namn, säger den lille scouten kallt.
Det uppstår rörelse i leden. Oro och förfäran avspeglas i alla ansikten. Ute på gården skrider med högrest hållning och förnäm min den store hövdingen. Han ställer sig framför Edmund. Trots den yviga fjäderbusken och skalperna, som dingla vid bältet, igenkänner gossen ansiktet på sin matematiklärare. Bakom pincenén stråla två satiriska ögon.
Edmund tar av sig skolmössan och säger ur sitt hjärta:
— God jakt för mig och dig!
— Tam tra taram, småsjunger läraren spefullt. Det är David, som har vakten och inte du. Därefter utkastar han blixtsnabbt:
— Vid 1918 års slut utgjordes statens järnvägar fem miljoner, miljoner… hela deras byggnadskostnad uppgick… miljoner, miljoner… hur mycket utgjorde byggnadskostnaderna pr kilometer… Tramtaratam! Svara!
Ett vredgat sorl uppstår bland kamraterna. Ingen rör sig. Edmund förstår att hövdingens liv hänger på ett hår. Denne står emellertid lika stolt och spefull:
— Nästa exempel:
— Peter Olsson, Peter Olsson äger trettio, trettiotre hektar fyrtio ar jord… Sven Olssons egendom utgöres miljoner, tusen hektar. Hur många hektar äger den förre mer än… Bråkdelar! Svara!
Nu uppstår buller bakom den store hövdingen. I folkhopen, där det virvlar eller böljar av gråa blusar, och vilken än sluter sig, än åter öppnar sig, urskiljer Edmund snabbt en liten flock ryttare. Med en glädjeblixt i hjärtat känner han igen de tre älskade vännerna. Ah, d’Artagnan, ropar han. Käre d’Artagnan!
— För fan, för fan, smattrar den välkända rösten. Måtte vi inte komma försent. Nu i sporrsträck! Hitåt, musketörer! I konungens namn!
Edmund förstår, att d’Artagnan upptäckt honom. Det trummar av hästhovar, sabelbaljorna skramla, och åter höres den metalliska stämman. Fyra ansikten, dammiga och svettiga, komma närmare.
— Ah, ropar d’Artagnan, och sätter sina örnblickar i Edmund. Det fanns då rättvisa i himlen!
Matematikläraren drar sin värja och betraktar musketören, som brådskande stiger av hästen, med hånande min.
— Det är jag, som väntat på eder, min herre. Är ni färdig? Taratam!
Han ler spefullt och sätter handen i sidan.
d’Artagnan uppviker omsorgsfullt sina manschetter och går tillväga med den långsamhet, han alltid plägar iakttaga vid affärer av detta slag. Matematikläraren kastar en besynnerlig blick omkring sig.
— För tusan, smattrar d’Artagnans röst, i det han tar ett språng mot sin fete och gäckande motståndare. Nu fastnaglar jag eder! Som en orm, min herre! Mordieu!
Edmund ryser av fröjd, men blixtsnabbt griper matematikläraren honom i håret, drar honom in genom den lilla tapetdörren, som öppnat ett svart gap. Dörren slutes.
Ett vilt och olycksbådande hånskratt höres från lärarens läppar. I en blick ser Edmund genom klassrumsfönstret d’Artagnan förfärligt manövrera med värjan. Aramis biter sina läppar blodiga! Portos sliter hela nävar av sitt hår.
— Ve över oss, som låtit honom omkomma, klaga de tre musketörerna.
Men d’Artagnan ropar:
— Hitåt, mina herrar! Låt oss spränga denna dörr!
Mordaunt sätter sig till ro i katedern, slår handen i bordet och ryter:
— Den, som i sådan lek ej dödas, han dödar:
Nu virvla frågorna med svindlande, fasaväckande siffror, bländade om varandra:
— Tre tusen trettio arton gånger arton? Nå! Taratam! Åttiodelar åttondelar genom gånger trettiosex? Nå! Pam! Pim! Pom! Svara! Sjuttio gånger genom två tredjedelar. Fyra äpplen delas! Nå! Svara! Taratam!
— Hitåt, hitåt, musketörer, kvider Edmund och reser sig upp i sängen med ett matt stönande. Gossens svarta hår är tovigt av svett och hans bröst flämtar, då systern med sakta steg går fram till hans bädd.
— Vill min älskling något?
— Å, svarar Edmund och ser sig omkring med trötta och övergivna blickar. Kan jag inte få tala med d’Artagnan — — —
Men den store doktorn kommer och lutar sig över gossens bädd. Han samtalar därefter sakta med Märta Åvik, vars bleka anlete de kloka och klara ögonen hastigt men uppmärksamt granskar.
— Fröken Åvik skall vila sig, säger doktorn. Ni skall avbryta tjänsten som sjuksköterska hos er lille bror och fara till en plats, där ni kan få ro och lugn. Det är alldeles säkert, att fröken Åvik behöver det.
Märta är också mycket trött, tröttare än hon själv vet av. När föräldrarna höra doktorns mening, bli de oroliga och vilja påskynda dotterns avresa, men hon har svårt för att skiljas från Edmund.
Till sist beslutar hon sig för att fara bort en tid och vila sig på en plats, som icke ligger så långt borta från föräldrarnas hem och broderns sjukläger.