Kvartetten som sprängdes/Kapitel 33
| ← Kap 32 |
|
Kap 34 → |
33
Jungfrun i det gröna
Aftonsolen sken över en vacker skogig trakt med strödda gårdar kring ett livligt stationssamhälle, från vilket hördes blandat buller av åkdon, hundskall och barnröster. Vid den breda vägen, som dammade för en kärra just nu, syntes ett långt och ganska högt grått tvåvåningshus av trä, vars övre våning tycktes vara inredd med bostadslägenheter, under det att den nedre våningens större fönster, överlastade med allsköns varor, skvallrade om tillvaron av en större diversehandel. En stor vit skylt med svarta, klara bokstäver, upplyste om, att firmans namn var Borg & Vendel, spannmåls- och diversehandel (innehavare Gustaf Borg). Utanför dörren till affären höll ett åkdon, i vars bakre del en ung man med blått förkläde, mössa med skärm och ett ansikte, vars ynglingablomster voro pudrade av mjöl, med karlavulna tag inlastade toppsocker, ett par feta, skära påsar, ett svagdricksankare och en liten emaljerad balja.
— Tack för i dag, Olsson, ropade han med alltför kraftig röst, i vars välljud en önskan att bli betraktad som fullvuxen och verka vederhäftig något för mycket stack igenom. Tack för i dag Olsson!
Lantmannen i skjutsen nickade artigt och listigt, gjorde honnör med piskan, men just som åkdonet skulle sätta i gång, kastade den unge mannen två små paket i den emaljerade baljan.
— Välkommen tillbaka Olsson! Här är en liten eskilstunakniv till pojken och ett paket skurpulver till frun på köpet.
— Å, tack, tack, yttrade lantmannen i det han bugade sig och räckte handen åt ynglingen, som karlaktigt slog till.
Därefter sög lantmannen i pipan, ett stinkande ljusblått tobaksmoln virvlade bort, och åkdonet satte sig i rörelse.
Men bakom detta affärshus, där köpenskapen var så livligt i gång, fastän kvällen hade kommit, vilade med yppig men nu bleknande grönska, vajande av astrar, höga ärtväxter och all den blomsterprakt, som en mild september vid sin ingång kan bjuda, en större trädgård, i vars bortre ända syntes fruktträd. En lång, mager man med vita valrossmustascher och ett litet pipskägg i ett rynkigt, brunt ansikte gick sakta och sysslade i detta paradis. Den gamle herrn var i den ljumma aftonen klädd i en lätt hatt, en i bröstet öppnad bländande vit skjorta och ett par vita byxor. Han rökte på en pipa, som spelade sina små pipoljevisor, och spottade då och då en otroligt lång stråle över trädgårdslanden.
— Godafton, grosshandlare Borg, hördes en entonig och kall stämma i den stilla kvällen.
Rösten kom från andra sidan staketet, som skilde grosshandlarens trädgård från snickarmästare Thuns. Herr Borg fortsatte arbetet, men svarade den osynlige fridshälsaren:
— Godafton, herr Thun! Har inte larverna varit bra besvärliga detta året?
— Larverna ha härjat svårt, svarade den entoniga rösten. Nu är Guds granna sommar snart slut.
— Ja, är det inte stiligt med larverna, utbrast gubben Borg, som tycktes vara i stridshumör. Inte är det mycket att tala om nu, när förgängelsen redan har börjat. Men de ha ätit upp för oss alla. Jag undrar ändå, om det är en god Försyn, som har skapat dem?
— Guds vägar äro icke kända för oss, svarade rösten bakom staketet med stort lugn, och i detsamma hördes skramlet av en hink. Människan får taga prövningarna som de komma.
— Ja, spottade herr Borg, och ryckte bort ett par vissna ärtstänglar. Prövningar är en sak, och var och en får tro, som han vill. Hör herr Thun, vad jag säger? Jag vill inte röra vid någon annans tro, men jag har min för mej, liksom herr Thun har sin för sej.
— Allt väl, svarade Thun. Men Gud har även skapat larverna och även frostnätterna. Allt haver sitt liv och sin tid.
— Förlåt en fråga! Tror herr Thun också på att Elias flög i en brinnande vagn, frågade den stridslystne bibelkritikern.
— Förvisso tror jag därpå, svarade Thun, som var van att om kvällarna underhålla dessa luftstrider, vilka aldrig tycktes störa någon av herrarnas sinnesfrid eller undergräva deras sympati för varandra.
— Det var den första flygmaskinen, bäste herr Thun, upplyste herr Borg.
En stunds tystnad följde, varefter kvittret eller pipet av ett skottkärrshjul på en grusgång hördes bakom staketet.
Grosshandlare Borg, som sysselsatte sig med en del läsning om kvällarna, särskilt historisk sådan, varjämte han gluttade något i bibelkritiska skrifter, var född stockholmare. I huvudstaden hade han i sin ungdom arbetat litet i trädgårdar men övergick tämligen snart till:en sidenindustri, där han en tid fungerade som appretör. Hos den unge Borg fanns emellertid en orolig ande, som även kunde kallas framåtanda, varför han snart lämnade denna anställning, flyttade till landsorten och började idka köpenskap i smått. Han stod på torget i ett litet stånd och sålde blandade varor, mössor och hattar, broscher och voltakors. Så småningom fann herr Borg, att köpenskapen var hans rätta fält; han kunde om en tid gifta sig med fästmön, som fortfarande väntade i Stockholm; och eftersom denna var en ljuslynnad men även praktisk kvinna, arbetade de lyckligt vidare, flyttade in i en affärslägenhet och hopskrapade så småningom en liten förmögenhet. Med denna köpte herr Borg till sist in sig i en större lanthandel, gjorde sig bekant med alla till facket hörande förhållanden, och när kompanjonen Vendel avled, blev affären herr Borgs egen. Rörelsen växte ut och omfattade till sist även en betydande spannmålshandel, som gjorde herr Borg till en tät man.
Härute på landsbygden framlevde han många lyckliga år vid hustrun Elisabets sida, och i äktenskapet fingo de en son. När denne blivit sjutton år gammal, dog modern. Hon fick se sin son som student. Sedan flera år tillbaka levde nu herr Borg som änkeman, alltid sörjande den oförgätliga, vars stoft vilade under den gråa stenen ute på samhällets kyrkogård. Av sonen hade han till dato icke haft någon större glädje, icke heller några större ledsamheter.
— Thure skulle försöka att vara mera äregirig, tycker jag, brukade den gamle filosofera. Han spelar ju på sin fiol och sköter sin plats, men han är för slarvig. Och så — de välsignade fruntimmerna!
Herr Borg hyste dock en hemlig stolthet över att hans elegante son hade tur hos det täcka könet, ty själv hade han ansetts som en icke oäven damernas kavaljer i sin ungdom. Nu väntade herr Borg på att Thure alltmera skulle stadga sig, och han försummade aldrig att mana honom till klokhet, eftertanke och arbete men hade börjat vägra honom alla extra bidrag i penningväg. Herr Borg tyckte, att sonen vid sina tjugusju år skulle kunna stå på egna ben.
Den idoge lanthandlaren ledde själv sin betydande affär, men om somrarna återgick han gärna till sitt ungdomsarbete att gräva i jorden, och den gamle, ganska originelle mannen var en stor naturdyrkare. Han var en så stor blomsterälskare, att han icke kunde fördraga höstens och vissnandets tid, och han hatade de farliga larverna och de lömska frostnätterna, som med sin andedräkt kom allt det sköna att hastigt svartna och dö. Därför spelade larverna och frosten en viss roll i de regelbundet återkommande dispyterna om livets mening och de högsta tingen. Diskussionen hade emellertid för ögonblicket kommit något på sidan genom herr Borgs plötsliga inblandande av profeten Elias i samtalet.
— Elias var en stor gudsman, hördes åter den entoniga rösten. Han var rikt utrustad av anden. Därför ville Herren gärna också hämta sin store profet i den brinnande vagnen.
— Elias kände inte motorn, invände gubben Borg med vetenskapligt allvar. Men han hade något annat i stället. Visst tror jag, att han var en troende. Det nekar jag inte till. Men det kan också hända, att skriften har menat det där med Elias som en symbol. För resten är människorna högfärdsgalna, herr Thun, för i själva verket är de inte mer än myror och potatisar. Bara myror och potatisar. Människorna ska vara ödmjuka, och de ska inte inbilla sig, att de ha någon undantagsställning. Hundar och katter då…
— Sssss — lugnade vattenkannan, medan strålarna läskade några törstiga blad.
Snickarmästaren laddade en stund bakom staketet och sköt:
— Herr Borg vill jag inte likna vid en katt, för herr Borg har en levande ande, men det har inte en katt. Människorna ha ingalunda hittat på Herren, utan det är han, som i sin godhet har hittat på människorna.
Herr Borg, som i detta ögonblick ur det oljiga piphuvudet sög en så kallad länsman i full fart ned i halsen, hostade och spottade, varefter han något irriterad fortsatte:
— Jungfrun i det gröna, som nyss stod så vacker, har blivit förstörd av något sattyg. Jag kan inte tycka, att det är vist, att något så grant blir förstört. Nej, herr Thun! Vi får nog tala om livsdugligheten i stället. En potatis är livsduglig, och då är det en bra potatis, en annan potatis är inte livsduglig, och då är det en dålig potatis. Det är på livsdugligheten det beror. Vad naturen beträffar, så vill jag verkligen kalla den för en gud, ser herr Thun.
— Sssss — inföll återigen vattenkannan och svalkade den fördärvade Jungfrun i det gröna.
Herr Thun använde för ögonblicket trädgårdssax, och den smällde och klippte, som om den velat i småbitar sönderklippa gubben Borgs något osammanhängande anförande.
— Då är väl en vacker och livsduglig människa en gud också, och jag är en, och herr Borg är en gud. Nej, herr Borg, det är som det är! Gud har i sin allvishet skapat jorden med allt vad däruppå är, och han har inblåst i människan en levande ande för att människan skall leva på jorden till hans ära och tjäna honom…
— Jag menar, avbröt herr Borg, att människan inte skall göra sig för stor i den stora naturen. Se, naturen är det viktigaste.
— Men eftersom synden är kommen i världen genom syndafallet, ty kvinnan frestade mannen med äpplet och han åt…
— Äpplet är en symbol, förklarade gubben Borg och vände huvudet mot grinden, som just nu gnisslade.
Den unge bokhållaren med det mjölpudrade ansiktet blev synlig.
— Det är en fröken som vill tala med grosshandlaren, upplyste han, i det han med manligt behag svängde skärmmössan.
Herr Borg ställde ned vattenkannan och kisade över glasögonen ut i skymningen. Nu framträdde en tämligen småväxt, prydligt klädd ung dam med ljusa ögon och vitblont hår. Hon höll en liten väska i sina behandskade händer; kring hatten fanns en slöjliknande anordning med några mörka blomsterflätor uti. Det hela var enkelt, men behagligt, tyckte den gamle herrn och stirrade nyfiket på den främmande, medan han lätt böjde på huvudet. Den unga fröken rodnade och neg.
— Med vem har jag den äran, frågade herr Borg, med en chevaleresk rörelse, en skugga av elegansen från en tid, då han skrivit demoiselle på de skära breven till sin fästmö.
— Förlåt att jag besvärar, sade den lilla fröken med en ovanligt klar sopran. Mitt namn är Maj Andersson.
— Godafton, herr Thun, hälsade grosshandlaren till avsked, vänd åt staketet.
— Godafton — och en fridfull natt, herr Borg, svarade den entoniga rösten.
Electrical girl fick vänta en stund på kontoret, där lampan brann över den stora pulpeten. Hon såg sig omkring och varsnade kopiepressen, kassaskåpet, konjaksbuteljen i hyllan, lådan med bjudcigarrerna, såpreklamen med en operaskönhet i högklackade skor, som tvättade linne i en tvättbalja, ur vilken intet vatten stänkte; den unge reklamdandyn, med de rosiga kinderna, som öppnade munnen och blottade två rader infernaliskt jämna tänder av onaturlig glans och vithet; det stora plakatet med en hel familj, vit gubbe och gumma, medelålders äkta par, samt tultande barn, vars alla medlemmar buro högröda, falska rosor av hälsa på sina kinder, och som samtliga med kärleksfulla blickar betraktade de patentextraktpaket, de höllo i välmålade händer med blänkande naglar och fingrar utan rynkor.
När grosshandlare Borg återkom, mottags han med klara, men oroliga blickar av den lilla damen, som därefter började att samtala med honom. Under samtalet undergick grosshandlare Borgs ansikte en förvandling; det friska och brynta gammalmansansiktet blev rynkigt, bekymrat och hopfallet som en säck. Vänligt och artigt bad han emellertid fröken Maj vid slutet av deras sammanträde att följa med upp i bostaden, men flickan invände, att hon tänkt taga in på järnvägshotellet. Gubben Borg trugade henne emellertid upp, och efter ytterligare ett samtal och en måltid, som avåts utan så många ord, beslöts att fröken Maj skulle tillbringa natten i huset. Den gamla trotjänarinnan Alida fullgjorde tyst och nyfiket vädrande alla sina åligganden, men vid passerandet av grosshandlarens rum kunde hon icke låta bli att fråga:
— Tror grosshandlaren, att damen kommer att trivas i stora rummet?
Grosshandlare Borg svarade:
— Det är ingen dam alls, skall jag säga Alida. Det är en enkel flicka. Men det är nog i alla fall min sons blivande fästmö.
Den gamla Alida blev ett ögonblick som förlamad, men därefter utbrast hon:
— Å, bevars väl! Bevare oss väl! Då är det väl en fin fröken, som herr Thure skall ha.
— Nej, svarade gubben Borg. Någon fin fröken, som Alida menar, är det väl inte. Men söt är hon verkligen! Ja, fortsatte den gamle lanthandlaren och tog sig över de vita mustascherna, hon är grann som Jungfrun i det gröna!