←  Kap 33
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 34. En livsduglig potatis
Kap 35  →


[ 254 ]

34
En livsduglig potatis

När handlanden Borg lagt sig till ro i sängen, tände han sin pipa ännu en gång. Hade det nu varit en vanlig kväll, skulle den gamle lanthandlaren säkerligen ur sin hylla ha tagit en del av Sveriges Rikes historia från äldsta tider till våra dagar och på nytt retat sig åt det fördömda herremansväldet under förflutna tider, eller också hade han i Den kunskapsrike skolmästaren sökt svar på en fråga om något naturens under i himlen eller på jorden. Men denna afton var icke lik någon annan afton; det var som om herr Borg haft en uppenbarelse, och han förmådde icke skära sönder sina tankar med läsning, han måste låta intrycken spela och tankarna leva sitt fria liv innanför det kortklippta, vita huvudet

— Putt — putt — putt, lät det från pipan i tämligen häftig takt, och det gråa pipskägget under de yviga mustascherna hop[ 255 ]pade till för varje gång, medan tankarna oavlåtligt kretsade kring den lilla gästen på nedre botten, som på ett så märkvärdigt sätt slagit ned i herr Borgs tillvaro. Ju mera han tänkte på henne, desto mera sammanflöto linjerna i detta blonda ansikte med linjer och färger i ett annat ansikte, som visserligen icke längre fanns till i verkligheten, men som levde ungt och friskt i minnets levande bilder.

Det är likt Elisabet sådan hon stod på bryggan vid Lilla Essingen, tänkte han. Det är alldeles detsamma håret, fastän flickan har det kort. Men just så ljust var det, och ögona… Så egendomligt…

Nu släppte plötsligt alla tankar på det närvarande, och den unge sidenappretören Gustaf Borg vandrar med sin fästmö ned till de gröna mälarbåtarna för att i den vackra sommardagen göra en utflykt tillsammans med några vänner.

— Där kommer Guldfisken med Elisabet, höres en glad röst.

Det är den runde vaktmästaren i Lilla klubben, som ropar. Han kallar Gustaf för Guldfisken, emedan denne brukar draga upp en liten sämskskinnspung ur sina grårutiga söndagsbyxor, när man skall likvidera, och i denna pung skramla några guldmynt. Detta är Gustafs barnsliga sätt att glädja sig åt sitt genom hård sparsamhet förvärvade lilla kapital, som han i sin helhet bär på sig.

Redan har man klart med korgarna; det luktar olja och varmt vatten, pistongen går, och nu höres ett kommandorop i tratten. Utom vaktmästarn och hans fru, en syster till Elisabet, är en tredje person med i sällskapet, en liten livlig kamrat, som bara hittar på upptåg. Han hälsar folket på stranden med ett gemytligt grin i sitt solbrända ansikte, lyfter sin hårda hatt, just som båten vaggar ut, och ropar:

— Hej, glada grodor!

Systrarna skratta mycket; de äro så unga, men Elisabet är yngst. Hon bär en ljus klänning med volanger, hon har skära blommor på kinden, blåa ögon och blont hår, och detta blonda hår fladdrar lätt för en ljum bris, som sveper in under båtens tak. Långa gröna dyningar svälla med band, ringar och bubblor av fradga under den breda, men lågt i vattenbrynet liggande lilla [ 256 ]ångaren… Se där, Riddarholmens spira; nu komma de höga, ljusgröna stränderna glidande förbi…

Det är märkvärdigt, att herr Borg ännu kan se denna tavla så tydligt, och att han ännu kan känna dessa vindar från sin ungdom. Många blåstar ha sedan dess svept omkring honom, och många vatten har han sett, men ändå erinrar han sig ingen bris så ljum som denna, intet vatten så grant upplyst, så fräsande och festligt som detta. Allt för den lilla levande bildens, för det blonda hårets och de ljusa ögonens skull. Denna bild ser han lika rörlig och kry och blomstrande vid sin sida på Mosebacke. Han ser den på Berns salonger och känner ännu en sammetsklädd arm vid sin sida framför det stora glaset med sherrykobbel och vassrör och hör ännu en röst, som frågar om musiken, framför vars instrument man ser en lång, grånad herre i hög hatt, med taktpinne i handen. Han ser vidare den lilla nätta figuren med sin lätta gång i svagt månsken på Tavastgatan på Söder, dit han följer henne hem…

Handlanden Borg drar ett andetag, som stiger upp till minnenas himmel och sedan sjunker ned till botten av en grav.

— Ingenting att göra åt det… Jag kan just undra…

Och åter gå hans tankar till bottenvåningen, där hans lilla gäst väl nu sover som bäst.

— Jag önskar då Thure allt gott, säger herr Borg för sig själv. Inte blev det väl, som jag trodde, på ett sätt, men kanhända det kan bli det på ett annat sätt. Pojken är bestämt svag och lättledd, och han behöver en människa vid sin sida, som kan hålla honom i rocken. Kan den här lilla hålla honom i rocken? Ja, se det tror jag, att hon kan, för hon var så redig och hade så väl reda på affärsordningar, så att man kunde bli förvånad. Först tyckte jag, att hon var en riktig liten docka, mer som någon blomma eller så, men sedan tyckte jag, att hon hade så fasta tag. Tänk, att komma på en sådan tokig idé att resa hit utan att fråga honom och be mig om hjälp för pojken… Förbannade affärer! En sån oförskämdhet! Lymlar till pojkar, som ger sig in i spekulationer! Å, har man nånsin hört maken! En sån där ger sig till att ta lån och spekulera… Nej, nej! Stackars Thure! Han är nog lite svag av sig…

Och så lägger tösen fram hela historien och tittar på mig så [ 257 ]stint, så att jag kunde smälta. Ja, det liknade Elisabets ögon, inte tu tal om det. Talar med mig om affärer, som om hon varit en gammal karl, och om amorteringar och borgensmän och allt sådant. Jaså, detta är den nya tidens ungdom, det. Jag lovar, sa hon, det lilla pyret, att Thure skall ta allting på ett annat sätt, när detta har blivit uppklarat. Ja, så sa hon. Uppklarat, sa hon. Jag lovar, sa hon. Hur tusan kan hon vara så säker på sin sak! Det är alldeles som om hon hade pojken i ett skruvstycke, tycker jag. Men tycker han om henne? Vi håller så innerligt av varandra, sa flickan.

Men jag kan inte hjälpa, att det är en sak, som jag inte är riktigt säker på ändå. Hon förstår sig på affärer, det är bra — och tänk om jag kunde få Thure hit till affären och ta den till sist i alla fall. Då är hon bra, det tror jag på. Men det är i alla fall en annan sak, som…

Electrical girl hade haft ett ganska underligt samtal med handlanden Borg. Hon måste flera gånger uppmana sig själv till tapperhet under den del av samtalet, som rörde Thures affärer, ty gubben hade blivit grå i ansiktet, medan han lyssnade på berättelsen om aktiespekulationerna. Flickan var nära att flera gånger brista i gråt, men hon lyckades bemästra sig och fick därigenom ett onaturligt fast och spänt uttryck i ansiktet. Emellertid kände Electrical girl hela tiden att den gamle handlandens blickar vilade på henne med ett vänligt uttryck; öppet och frimodigt talade hon i fortsättningen närmare om, vem hon egentligen var, vad hon hade för plats, och hur de unga hade blivit bekanta. Härifrån vek samtalet åter plötsligt in på affärer, och gubben Borg kom att ställa flera frågor om vissa artiklar, som Electrical girl, på grund av sin anställning, ganska väl kände till. Som kvinna hade flickan intagit den gamle handelsmannens hjärta, hon var nästan säker därpå, och det föreföll henne även, som om herr Borg satte värde på hennes insikter, när det gällde affärsspörsmål. Ett ögonblick kände sig Electrical girl vederhäftig som en revisor eller en kamrer, där hon satt på den höga, knarrande kontorsstolen i lampljuset, medan gubben mittemot smackade på sin pipa och vänligt forskande [ 258 ]kisade på hennes blonda hår och hennes runda kinder. Men så genomisades hon plötsligt av förskräckelse vid tanken på hur oöverstigligt, förfärligt svårt det skulle bli att inför Thures far lägga fram allt.

Det är omöjligt, tänkte hon. Jag får nöja mig med detta.

Tankfull hade herr Borg lett Electrical girl ned i ett stort rum, där hennes bädd reddes i en bred soffa, och tankfull, men med en aning av gammal kavaljer i sitt sätt att hälsa hade han önskat henne en god natt. Kommen till dörren yttrade herr Borg:

— Lilla fröken Maj skall vara lugn för Thure. Jag skall nog reda ut denna saken, så sorglig den sedan är. Godnatt, lilla fröken Maj. Godnatt!

Men Electrical girl hade alldeles fallit tillsammans, när herr Borg gått sin väg. Hon kände sig lik en brottsling.

— Under detta hederliga tak. O! sade Electrical girl och sammanknäppte sina händer. Under detta hederliga tak! Jag måste göra, vad jag gör. Men det är alldeles omöjligt, att jag kan sova i natt utan att ha bekänt allt. O, jag måste bekänna allt! Jag känner mig så ohygglig till mods.

Flickan irrade fram och tillbaka i det på gammaldags sätt möblerade stora, dunkla rummet med sina sammetsklädda emmastolar, som buro fransar och små antimakassar, med ett stort divansbord, på vilket syntes en gammal praktlampa med sidenskärm. Och ett ögonblick stannade hon framför en atenienn. På denna lågo strödda en mängd olika föremål; där syntes en blusklädd sjömansgosse i porslin med en löjlig pipa i munnen, och där låg en stor snäcka, försedd med ett lock av silver. Snäckan var så skär, att när flickan höll den mot ljuset, syntes ett rodnande sken, som när man håller fingertopparna mot en lampa. En stor glaskula vilade på en bricka av vit marmor, men bakom kupans klara valv syntes en liten man med uppspänd paraply vandra på ett torg, omgivet av små hus med snötäckta tak. Medan Electrical girl i förvirring lät blicken flyga från det ena föremålet till det andra, grep hennes hand glaskulan, och i samma ögonblick skedde en våldsam förändring i den lilla staden. Flickan, som ett ögonblick trodde, att hon hade skadat någonting, iakttog hur en naturkatastrof ägde rum inne i den blanka kulan. Luften tjocknade av [ 259 ]något vitt, men i detsamma varsnade hon att det var ett stort, blitt snöfall, som föll över det stilla samhället och över mannen, vars paraply alldeles täcktes av snö. Det virvlade så skönt därinne! O, att få gömma sig för hela världen i en sådan yra, gömma sig och bli förgäten med sitt elände och sina bekymmer! Men, ensam kunde man ändå inte vara…

På nytt gripen av ruelse hastade Electrical girl fram och tillbaka i rummet, och inom henne framväxte ett beslut, att hon i denna afton skulle avbörda sig sin hemlighet för den gamle handlanden. Skulle han förbanna henne? Hon såg ett porträtt av herr Borg stå på ett staffli; han hade så livliga och kloka ögon, och bredvid detta porträtt syntes ett annat, som föreställde en ung kvinna. Det var nog Thures moder, och hon tedde sig på bilden blond och mild.

Jag är säker på, att hon hade förlåtit mig, tänkte flickan, medan hon sände ett par ivrigt forskande blickar in i den ljusa kvinnans ögon.

Men bakom dessa två bilder stodo ett par andra fotografier av ett par äldre herrar. Den ene av dessa herrar hade ett slätrakat ansikte med en bred och sammanpressad men vänlig mun samt ett par mörka ögon, som ägde ett djärvt och strålande uttryck. Han var alldeles kal över hjässan men hade håret något upplurvat vid sidorna, där han nu satt med armarna i kors och blickade ut i rummet. Den andre mannen bar grått eller vitt hår, hade en ganska hög panna och liksom den förre herrn ett slätrakat ansikte med ett par smala läppar, som tycktes vilja le men ändå icke riktigt logo. Under pannan lågo ett par tåliga, vemodiga ögon i skugga.

Så rara människor allesammans i denna familjen, tänkte Electrical girl. De två gamla herrarna är nog farbröder eller morbröder till Thure. När jag ser på dem får jag mera mod, för de se ut som om de ville säga, att det inte är farligt att tala sanning. Gud välsigne de rara ansiktena på hela familjen! Men jag är en ovärdig. O, under detta hederliga tak!

Vare sig nu verkligen August Blanches frimodiga anlete med de djärva och strålande ögonen eller Elias Sehlstedt med sitt mera svårmodsstämda, godsinta ansikte — dessa två kort från herr [ 260 ]Borgs stockholmstid intogo en hedrande plats bakom familjeporträtten — stämde Electrical girl något lugnare eller hon av sig själv insåg, att sanningen måste fram, innan hon lade sig att sova, säkert är att flickan efter besöket vid hyllan omedelbart gjorde en undersökning i sin handväska, där hon uppfiskade en liten notesbok. Ur denna bok rev hon ett par blad, på vilka hon efter många suckar satte sig ned att skriva. Hon sönderrev sedan, vad hon skrivit, och fullskrev på nytt tvenne blad, dem hon darrande sammanvek. Flickan smög sig därefter ut i en mörk korridor, vilken hon varsamt passerade, ända tills hon hörde slammer från köket. Kommen till köksdörren knackade hon sakta på. Den gamla trotjänarinnan kastade ett par gråa men hyggliga blickar på flickan.

— Å, sade Electrical girl, jag vore verkligen så rysligt tacksam, om fröken ville överlämna det här papperet till herr Borg nu med detsamma. Herr Borg har kanske inte somnat än.

Sedan hushållerskan åtagit sig uppdraget, smög åter Electrical girl in i sitt rum och lade sig förfärad på bädden, medan hennes tankar flögo som skrämda fåglar runtomkring.

Handlanden Borg låg alltjämt och smackade med sin pipa medan han stirrade i taket och funderade över sin son och över den märkvärdiga gästen på nedre botten.

— Men det är en annan sak, fortsatte han. Det fanns inte i hela världen mer än en Elisabet, och aldrig kommer det mera att finnas någon sådan kvinna, som var så fast, när det behövdes, och så öm, när det skulle vara så. Så varm och öm. Herregud! Se, det var detta jag önskade åt Thure, att han skulle bli en duglig karl — jurist eller handlande, det må då vara sak samma — och att han skulle ha en öm kvinna vid sin sida, en sådan som Elisabet. Den lilla därnere är duktig, inte tu tal om det, men hon är nog kylig, det är hon. Hon är kanske alldeles för full av procenter och bokhålleri för att vara så där rar som min hustru, Men älskar han henne, så… Jag tror aldrig, att den nya tidens ungdom är sådan, som den gamla tidens ungdom var. Å, vad [ 261 ]Elisabet kunde vara het och livlig och glad. Se, kärleken den förstod hon, och sådan ville jag, att hans kvinna skulle vara. De här unga, som växer upp nu… Men älskar han henne…

Det knackade på dörren, och handlanden Borg måste därför taga pipan ur munnen och ropa:

— Stig in!

På tröskeln stod den gamla trotjänarinnan och höll i handen ett brev, som herr Borg, med tankspridd förvåning avmålad i sitt rynkiga ansikte, tog emot och bröt. Under tystnad läste han följande med anilinpenna skrivna rader:


Högädle herr Borg!

Förlåt mig, att jag inte sagt hela sanningen för herr Borg, men Gud skall giva mig styrka att säga allt, som det är. Jag kan icke sova under detta hederliga tak utan att säga hela sanningen, som den är. Jag och Thure älskar varandra, men jag skall få ett barn. Nu har jag sagt det, därför att det måste sägas ut. Det var för denna skull, som jag har kommit hit, ty hade jag ingenting annat att göra. Förlåt oss båda. Säg, att herr Borg förlåter mig.

Vördsamt
Maj Andersson.

P.S. Får härmed frambära innerliga tillönskningar om en god natt. D.S.


En ganska god stund därefter — Electrical girl visste icke om tio minuter eller tre timmar hade förgått — mottog flickan ur den gamla trotjänarinnans hand ett brev från herr Borg, avfattat på firmapapper, i vars högra kant stod att läsa ”Borg & Vendel, spannmåls- och diversehandel (Innehavare Gustaf Borg).” I skrivelsen, som tycktes vara nedkastad under någon förvirring, röjde sig likväl en viss affärsmannaordning. Med hjärtat bultande högt uppe vid halsen och med återhållen andedräkt läste Electrical girl följande meddelande:


Fröken Maj Andersson!

Mottagit Edert ärade, och får jag härmed meddela det någon råd alltid bliver för iråkade svårigheter, vilket av Eder benäget [ 262 ]torde bemärkas. Skall i morgon ytterligare samspråka beträffande i Edert ärade berörda förhållande, och översänder jag härmed meddelande om, att jag förlåter Eder såväl som min son.

Högaktningsfullt
Borg & Vendel
gn. Gustaf Borg.


I sitt upphetsade tillstånd, behärskad av än förvirring och olust, än vemod och medkänsla, hade den gamle handlanden, som stigit upp och klädd i sin nattrock skrivit brevet, råkat att efter vanligheten avtrycka firmastämpeln. Det kalla intrycket av affärsbrev mildrades dock något genom ett post skriptum av följande lydelse:

P.S. Edra v/ önskningar om en god natt får jag härmed förbindligast reciprociera. D.S.

När herr Borg överräckt skrivelsen till trotjänarinnan och denna avlägsnat sig, lade han sig åter till sängs, satte pipan i munnen och försjönk i grubbel.

Putt, putt, putt, lät det på nytt från det kortklippta vita huvudet i sängen, medan en mängd blåa miniatyrskyar stego upp mot taket. Efter en stunds tystnad mumlade den gamle herrn mellan ett par bloss, tankfullt leende:

— Ja… ja… söt som Jungfrun i det gröna. Men det tycks vara så, att hon är en livsduglig potatis också.