Kvartetten som sprängdes/Kapitel 35
| ← Kap 34 |
|
Kap 36 → |
35
Förlåt oss…
Fastän Cellos sinne var fyllt av ekonomiska bedrövelser, levde den sorgklädda frökens bild alltjämt i hans tankar.
Efter att något ha drömt och filosoferat ville Cello försöka att verka för sin sak, och han var optimistisk, som kärleken är. En dag tog han sig för att vandra ned mot Klostergatan. Denna gata brukade han icke så ofta gå, och högst sällan hade tidningsarbetet fört honom åt detta håll. Det var som om han halats dit i ett osynligt rep, och när han hade gått ett stycke, stack Café och Biljard Merkurius ut sin mjölkvita skylt ovanför hans huvud. Cello stannade då.
Emellertid låg fabrikör Anders Åviks stora träslott med de plåttäckta tornen snettemot. När Cello varsnade det stora huset, som han visste tillhörde fabrikör Åvik, såg han i sina tankar som så många gånger förut begravningståget med den sorgklädda flickan, och han hörde i sitt huvud tonerna av Nordqvists sorgmarsch åter spelas av de sex herrarna med höga hattar och svarta vantar. Så är det, tänkte han. Jag dras nästan magnetiskt till hennes hus.
Han kunde icke låta bli att titta upp mot rutorna, och medan han gjorde så, såg han beständigt det bleka flickansiktet med de sorgsna, vänliga ögonen. Samma våg av glädje, som svällde i hans bröst mitt i den smärtsamma begravningsakten, steg på nytt upp inom honom, och en rad av planer och beräkningar drog som flarn för en blåst genom hans huvud.
— Nej, se herr Erlandsson, ljöd då plötsligt en kvinnostämma alldeles vid hans sida. Samtidigt hörde han snabba steg och fraset av en klänning. Cello sträckte på sig, han kände igen fröken Åviks röst och vände sig om. Snabbt uppfångade han blicken, sorgfloret och det mörka håret, blandat med gulltrådar. Men i detsamma tillstötte en annan syn, den han först icke trott höra dit: en stor och tung herre med allvarliga och bestämda drag, långa armar och ben befann sig nämligen alldeles vid sidan om damen. Cello gick baklänges ett par steg för att släppa fram den ovidkommande manspersonen, som han trodde ämnade gå över gatan, men den store herrn stod kvar.
— Får jag lov att föreställa, presenterade fröken Åvik, innan Cello hunnit att hämta sig. Redaktör Erlandsson och ingenjör Planertz.
— Hm, hm, mumlade Cello och bugade sig, i det han avtog hatten.
— Det var herr Erlandsson, som skrev så vackert om min bror, förklarade fröken Åvik med sakta stämma och såg upp på sin tunge följeslagare.
— Jaså, sade ingenjör Planertz med orörligt ansikte. Mycket nöjsamt att få träffa herr Erlandsson.
— Personligen har jag inte fått tillfälle att tacka förrän nu, fortsatte fröken Åvik. Det ser inte bra ut att göra det här på gatan. Men jag kunde verkligen inte låta bli. Ett hjärtligt tack.
— Jag gjorde det så gärna, svarade herr Erlandsson aktningsfullt, fylld av en känsla, sammansatt av överraskning och ledsnad.
— Förlåt en fråga, avbröt ingenjör Planertz. Har Kuriren skrivit något om grävningarna i Magnus Gjutares gata eller var det kanske Middagsposten? Oavsett vilken tidning, som har uttalat sig i denna fråga, så var artikeln i ämnet ett synnerligen orättmätigt anfall på vederbörande kommunala myndigheter. Åtgärderna i denna sak stödja sig på en grundlig, av drätselkammaren efter utlåtande från alla intresserade parter företagen undersökning.
Cello kunde knappast taga sina ögon från fröken Åvik, där hon stod med huvudet lätt på sned och blickarna erkännsamt riktade mot honom. Nu var han emellertid tvungen att svara ingenjör Planertz.
— Det var verkligen vi, som hade en insändare i den där saken, förklarade Cello.
— Denna insändare måste i alla fall ha varit skriven av en person, vars lust att angripa är betydligt större än hans kapacitet att bedöma arbetenas betydelse. Den är ganska stor för denna gatudels framtid, då man nämligen i sydväst…
— Nej, bästa ingenjörn, inföll den svartklädda fröken, nu måste vi väl gå. Inte ska vi väl heller uppehålla herr Erlandsson med den där saken. Kan inte herrarna tala om den en annan gång? Adjö, herr Erlandsson, hälsade den unga damen.
— Adjö, herr Erlandsson, upprepade kommunalmannen, i det han tillade: var vänlig och ring till mig i morgon, då ett bemötande är på det högsta av behovet påkallat. Nämnda gatudel…
Cello tittade efter den allvarlige mannen, som vandrade tungt vid fröken Åviks sida.
— Vad hon är förtjusande, sade han för sig själv. Men vad var det där för ett vidunder till karl? Hört namnet, men —
Efter detta sällsamma möte, begav sig journalisten helt orolig till redaktionen, där han fann den store skeptikern Löf sysselsatt med att lägga en mina mot det fula planket vid Salmansgatan. Cello hälsade kamraten med några likgiltiga ord; anmärkte att det var mycket dåligt väder i afton, vartill herr Löf genmälde, att han tvärtom tyckte vädret mycket väl passade en fyrtiofemårig man utan lysande framtid, som dessutom på pensionatet nyss intagit en måltid bestående av kalvfrikassé. Cello sökte göra en mjuk övergång till sitt egentliga samtalsämne och framkastade slutligen frågan, om Löf kände till ingenjör Planertz något närmare. Herr Löf skakade först på huvudet men tillade därefter, att Planertz tillhörde det lyckliga släkte, som kunde boxa sig fram i livet och sätta sig på andra människor med den mest ogenerade min i världen.
— Är han gift? frågade Cello med en gäspning.
— Inte vad jag vet, men jag tror nästan, att han ska vara förlovad med den där fabrikör Åviks dotter, svarade herr Löf med mycken likgiltighet, varvid dock Cello kände ett spjut tränga igenom bröstet.
Efter att en stund ha gått omkring och tittat på redaktionslokalen, där han för tillfället icke hade att göra, emedan han njöt sin ledighetsdag, avlägsnade Cello sig och gick åter ut i den regniga kvällen. Det hade nu mörknat ute, men framför allt hade det mörknat, ja, svartnat inom herr Erlandsson. Alla olyckor tycktes samtidigt vända sina vapen mot honom! Utan att tänka på vart han gick promenerade han i hastig takt, med ögonen stirrande i marken och piskad av det allt häftigare regnet, ned i Klosterparken. Här var det folktomt, och här ville han sjunka ner i sitt elände.
— Livet är grymt! Råa lycka, som tiger och vänder mig ryggen. Jag har ingenting mer att vara till för.
— Du tycker att du är särskilt illa behandlad i dag. Den eftertrådda var en annans. Men jag svarar dig —
— Vad svarar du mig? frågade Cello sitt samvete.
— Jag svarar dig: Kom ihåg!
Cello skulle just till att fråga, vad det var han borde komma ihåg, men när han i detsamma under sin dystra vandring kommit ned i en av Klosterparkens gångar och fått syn på en liten bänk under de vissnade träden, behövde han icke framställa frågan.
— Det var en gång du satt här, då en ung kvinna vände ett sorgset ansikte mot dig…
— Å, ja, åja! Låt det vara. Låt det vara. Jag erkänner.
— Kan undra, om du minns din råbarkade tystnad? Det var vid ett tillfälle då hon —
Cello teg.
— Kommer du ihåg de förgråtna ögonen och den darrande handen?
— Ja visst, ja visst. Ganska längesedan… Jag var ung och hade inte —
— Erkänner du, att du gjorde henne ont? Hon satt där på den gröna bänken. Det var höst som nu.
— Jag sörjer verkligen, svarade Cello.
— Låter tämligen bra, när du säger det. Men är det i alla fall inte mera den andra du sörjer? Det är så svart och grumligt —
— Nej, nej, nu menar jag ärligt.
— Då ska du inte ömka dig. Tag mot rappet som betalning. För min del ville jag gärna se dig blöda —
— Men hela min varelse…
— Ska vi nu börja omigen från början? Om jag kunde begripa, hur det är med dig, som har så svårt för att lära dig läxan. Alltså: hon satt på den gröna bänken…
— Måtte hon ha förlåtit mig i sitt hjärta, svarade Cello kuvad.
Regnet slog på alla de vissna trädkronorna och piskade dem med sina långa, glimmande spön. Cello gick fram och tillbaka på den lilla gången trots ovädrets häftighet. Han skulle i sin förtvivlan velat avkasta kläderna och taga emot dessa yttre slag, som de kommo från himlen, liksom han nu tog emot samvetets vinande rapp utan att höja ett protestrop. Till sist gick han åter långsamt upp på redaktionen för att höra människoröster. Han kände sig icke längre så plågad; han var mera matt och uttröttad.
Just som Cello inträdde genom dörren, hördes ett hest rop från den fete och hetlevrade lille notischefen, som till herr Löf riktade följande ord:
— Vid Satakundas saltstoder! Säg mig, vad berättelsen för lördagen hette? Vad hette den sentimentaliska berättelsen, gode Löf?
— Vänta, svarade Löf. Vänta!
— Därpå gjorde den store skeptikern en titt i arkivexemplaren eller det så kallade lägget, varefter han svarade:
— Förlåt oss våra skulder, av Fanny von Holtz.
— Du muntascherade Epaminondas, skrek den fete notischefen. Lyft på skägget, goda Löf, så att jag bättre kan avlyssna suset! Den store skeptikern skrek nu med en stämma, som trängde genom märg och ben på Cello, där han stod med sin drypande hatt i handen:
— För låt oss vå ra skul der!