Kvartetten som sprängdes/Kapitel 54

←  Kap 53

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 54. En av lyckofaddrarna inför rätta och en annan, som spelar rollen av en kupidon

Kap 55  →

54
En av lyckofaddrarna inför rätta och en annan, som spelar rollen av en kupidon

En blandad doft av våta kläder, tobak, tjära, stekt sill och kålsoppa förmärktes i häradsrättens sessionssal, där Far i Skåpet skulle rannsakas för stölden på pensionatet, sedan han förut undergått förhör vid rådhusrätten för stölden hos fröknarna Banckenberg.

Lukten av de våta kläderna utsändes av en del arbetslösa karlar, tjärdoften dunstade från några lediga sjömän, vilka brukade passa på att njuta av levande kriminalromaner, och vad slutligen den stekta sillen och kålsoppan beträffar, så kom oset av den förra från herr Stoltz och doften av den senare från herr Backlund. Alla dessa dofter sammanblandades och kokades av den ganska varma luften i lokalen; det blev en både märkvärdig och bedövande sammansättning.

Vid dessa skådespel funnos för publiken endast tvenne långa parkettbänkar att tillgå, och dessa stodo vid salens ena kortvägg. Både den första och den andra bänken voro nu tätt besatta av en rörlig och nervös publik, och som en tillförlitlig mätare på det oroliga tillståndet tjänstgjorde en ljusblå emaljspottlåda, den enda livande färgklicken i denna vävnad av grått i grått. Vaktmästaren, vars krokiga gestalt, med den alltid tuggande munnen under svarta hängmustascher — vaktmästaren var en tablettpassionerad man — hade helt nyss väsande uppmanat de närvarande sjömännen att icke spotta på golvet, varav följde, att sjömännen, som hade sina platser på den andra bänken, vredgat krävde av publiken på första bänken, att spottlådan under sina vandringar måtte få gå laget runt och icke bara hållas i rörelse framför första parkett. Den ljusblå spottlådan, som varsamt sköts mellan publikens fötter, vandrade alltså med en sköldpaddas envisa långsamhet först framför den främsta bänkraden, varefter den gjorde en sakta krök och försvann mellan de båda bänkarna. Åter dök den upp, lika leende ljusblå som förut, vid andra sidan, på nytt stillsamt promenerande upp utefter första bänken. Att emaljspottlådan i dag vandrade med en så glidande regelbundenhet, var ett tydligt bevis på den spänning, vari publiken befann sig.

Ett ointressant ärekränkningsmål behandlades för ögonblicket.

— Nå, frågade den lilla spetsnäsade domaren med sitt vita huvud framskjutet och sina ärliga och genomträngande blåa ögon riktade på svaranden. Nå! Erkänner svaranden att han använt nedsättande yttranden om käranden?

Svaranden, en kort, kraftig karl med uppstruket hår och envist ansikte tvekade och hackade, varefter han slutligen sade:

— Nej, det gör jag inte. Jag har inte alls satt ner honom.

— Dock, fortsatte domaren, har svaranden, enligt kärandens påstående, vid ett tillfälle kallat käranden Torskhuvud, vid ett annat Dunken och vid ett tredje Tratten, allt detta i vittnes närvaro och på öppen gata.

Nu gled till svarandens sida en rödlätt man i femtioårsåldern, fint klädd i en grå jaquette, ur vars bakficka framstack en röd silkesnäsduk. Denne herre, som var en advokat i den gamla stilen, ytterst cirklad i sitt uppträdande, ordrik som en sakförare inför en jury, hade en liten grånad lock i pannan. Han såg förnäm ut, när han på sitt förbindliga och chevalereska sätt lutade sig mot den något förvirrade karlen. Härefter höjde den cirklade advokaten åter på huvudet, lade det stolt bakåt, gick med utsökt diskreta steg fram till skranket och framtog den röda silkesnäsduken.

En trumpetsignal smattrade genom lokalen, när han använde den, och efter denna inledning stoppade den fine mannen näsduken i bakfickan, bugade sig förnämt för rätten och började tala:

— …beträffar uttrycket Dunken, innebär detta icke någon som helst beskyllning för spritsmuggling, vilket käranden tydligen velat påskina, utan syftar, liksom det andra uttrycket Tratten, på det av käranden helt säkert icke obekanta förhållandet, att hans egen fader är anställd vid ett svagdricksbryggeri… påpeka, att kärandens oförvitlige fader i skämtsamt tilltal även stundom kallas för Drickan, emedan han under sitt aktningsvärda arbetes utövande just har med dylika varor att skaffa… tilltalsord är att betrakta såsom ett uttryck för folkhumor, en grotesk ehuru fullt oskyldig karakteristik över en hederlig man och hans i allo respektabla yrke. Detta slag av benämningar synes ha gått i arv på barnen… kärandens tjuguårige broder, cykelreparatören Frans Erik Ferm, på sin arbetsplats av välsinnade kamrater kallas Svickan, en folklig benämning på tappen i en tunna eller ett svagdricksankare… på grund av det anförda får jag vördsammast anhålla att detta absurda åtal måtte förklaras ogiltigt.

Kärandeombudets röst hördes kylig, långsam och entonig:

— …vara till hugnad för rättvisans sak om svarandeombudet även nöjaktigt kunde förklara svarandens sorgliga ovana… tillrop på öppen gata högt använda ordet Torskhuvud… För kärandens räkning vill jag meddela, att varken han eller någon av hans anförvanter någonsin salufört eller eljest utövat verksamhet i förbindelse med fiskvaror… förenämnda vedernamn sålunda måste anses som en ren uppfinning av svaranden… ärekränkande syfte. Nu stannade den ljusblåa emaljspottlådan, på detta sätt tolkande en djup ledsnad hos publiken, men så småningom fick emellertid det ointressanta målet sin avslutning, varefter infördes den för stöld tilltalade Karl Johan Evald Alexander Holmsund-Holmsen-Grön, ytterligare känd under namnet Gren och smeknamnet Far i Skåpet. Den ledsamma enaktaren med sina ledsamma aktörer, som icke förmått att i högre grad fängsla åhörarnas intresse, avlöstes nu av kriminalstycket med gästspel av en stjärna. Cello vid referentbordet, som av lättförstådda skäl var livligt intresserad för denna sak, sträckte på sig och gäspade av sig intrycken från det förra målet, vilket företett en tämligen alldaglig rättegångsbild.

Till Far i Skåpets rättegångsbiträde var förordnad samme fine advokat, som nyss presenterat ett så vackert anförande till förmån för den lille mannen med alla de egendomliga invektiven, och som han själv tycktes vara mycket belåten med sitt nyss gjorda inlägg, var advokatens hållning ännu förnämare och mera majestätisk än förut. Far i Skåpet var blek som vanligt, men en viss illparighet glimtade i hans ögon, när han, som var van att se fort och skarpt, upptäckt Cello vid referentbordet. Han nästan gav ifrån sig en kamratlig blinkning, tyckte journalisten. Då tjuvens levnadsförhållanden blivit lagda i dagen och uppläsningen av den långa polisrapporten avslutats, frågade den lille domaren, med sina klara ögon riktade på den tilltalade:

— Erkänner Holmsund vad som i polisrapporten lägges honom till last?

— Sakerna har jag tagit, tillstod Far i Skåpet. Jag skulle kunna säga något…

— Lätta fullständigt sitt samvete, uppmanade den lille domaren med ädel och allvarlig stämma. Det är det enda, som i detta fall kan tjäna den anklagade till någon nytta. Vad var det Holmsund nu skulle säga?

— Om jag ville, kunde jag säga något, fortsatte tjuven och blinkade i detsamma med en nyter elakhet mot Cello, som kände sig ganska generad. Jag hade aldrig tagit de där ringarna, om de inte hade retat mig, meddelade Far i Skåpet.

— Vilka retade er? frågade domaren.

— Papegojorna, svarade Far i Skåpet.

Den ljusblåa emaljspottlådan stannade åter. En fnissning hördes från herr Backlund, men den tuggande rådhusvaktmästaren gick fram och fräste varnande över publikens huvud.

— Holmsund tillhålles att hålla sig till sak. Fram med sanningen, om denna står i förbindelse med Holmsunds brott.

— Jag kom för att vila mej på pensionatet, började nu Far i Skåpet, för jag var så trött, och hade aldrig tänkt att röra vid någonting. Jag hade tänkt börja ett bättre liv.

— Vad skulle det ha varit för ett liv? frågade domaren, som hoppades att ur förhöret få fram något nytt.

— Jag har tänkt flera gånger att börja ett annat liv, men vissa personer har alltid lagt sej i vägen för mej.

Vid Far i Skåpets ord lutade sig publiken ner för att dölja sin skrattlust. Men den lille domaren sade med en viss listig vänlighet:

— Polisen har ju endast ingripit, när Holmsund har begått någon förbrytelse.

— Ja, svarade Far i Skåpet, men hade jag fått vara i fred efter det första arbetet, hade jag, anamma mina styvrar, inte börjat med det andra. Nu ville jag vila mig på pensionatet, men papegojorna retade mig, annars hade jag aldrig tagit deras grannlåter i förvar. Han där, sade Far i Skåpet, med en gemytlig huvudlutning hänvisande på Cello, vet nog såna papegojor det var. Har aldrig varit ute för värre fruntimmer.

Cello kunde icke låta bli att le där han satt lutad över papperet med ett öga på den tilltalade och ett i blockboken.

— Nog nu, utbrast domaren vredgad. Han skall icke tala om ett bättre liv, när han helt nyss blivit rannsakad för en stöld, begången inom stadens hank och stör.

— De lade ringarna i händerna på mig på pensionatet, och vad det sista arbetet beträffar, så var jag tvungen att skaffa litet för att inköpa ett lager.

— Vad för ett lager? frågade domaren. Det var väl ett lager av tjuvgods det?

Far i Skåpet såg ut, som om han velat flina, varefter han åter tycktes vilja lätta en skuldbörda.

— Herr domaren, sade han. Jag ber om förlåtelse för att jag har skämtat inför rätten. Men sanningen är den, att jag verkligen i flera år har tänkt att börja ett bättre liv, och det fanns inte så många yrken att välja på för en stackare.

— Vad hade Holmsund tänkt att göra då? sporde den lille domaren med likgiltig röst.

— Öppna en affär.

— Vad för en affär?

— Korta varor, svarade Far i Skåpet.

Nu hotade vaktmästaren att från lokalen avföra ett par av sjömännen, som syntes ha blivit drabbade av hysteriska anfall. Domaren behandlade emellertid ärendet med mera skärpa efter detta, varefter den fine advokaten tog till orda:

— Jag anhåller, yttrade denne högtidligt, att rätten benäget vid domens avkunnande måtte taga hänsyn till de sociala villkor, under vilka den tilltalade uppvuxit. Visserligen synes han ha erhållit någon uppfostran, om vilket även det faktum, att den tilltalade genomgått ett par klasser i ett läroverk, bär vittne, men det förtjänar framhållas, att fadern i sin ungdom varit misstänkt för stöld av en grå ytterrock och en låda fikon, och att barnet såsom helt ungt måste omhändertagas av främmande personer, som icke synas ha kunnat få någon makt med dess nedärvda anlag, vilka den anklagade burit såsom en börda genom livet. Den förhärdelse, som hans nonchalanta uppträdande inför rätten synes vara ett uttryck för, går tydligen icke på hans sinnes djup, därom vittnar den omständigheten, att han icke i penningar omsatt allt det genom stölden förvärvade godset, utan att han kring sin hals, herr domare och vördade ledamöter av rätten, omkring sin hals har burit ett litet guldhjärta på en länk, mera såsom ett minne av en av de bestulna. Brottets psykologi har ännu långt ifrån blivit klarlagd, men denna lilla omständighet, vilken för ytligare och kallsinnigare betraktare synes vara mera att le åt än att taga på allvar, och som ju, jag tillstår det ödmjukligen — här bugade sig den fine advokaten mot rätten — icke förmår med kraft mildra lagens rättvisa gång, borde likväl kunna tjäna, om icke såsom en förmildrande omständighet så likväl till ett bevis på ett sinnets känsloegenart, av vilken man kan vänta något bättre. Jag tillåter mig hemställa, att den tilltalade, på grund av sin beredvillighet att inför polisen lämna upplysningar om sina brottsliga förehavanden, så ock på grund av en yppad lust att vilja börja ett bättre liv, desslikes under hänvisning till den frestelse, vari han befann sig på badstranden, då damerna i hans händer liksom överlämnade tjuvgodset, och detta på en tidpunkt då den anklagade säger sig ha ämnat börja ett bättre liv, måtte dömas så milt, lagen kan tillåta.

Med en häftig trumpetstöt satte den cirklade advokaten ett utropstecken efter sitt anförande. Far i Skåpet hade med tämligen likgiltig uppsyn avlyssnat sin försvarares tal, men när denne kom till detaljerna om guldhjärtat, såg han generad och orolig ut. När Cello efter en stund reste sig för att på tå smyga ut från lokalen, då han ej ville trängas med publiken, vände sig Far i Skåpet, som rådhusvaktmästaren nu beredde sig att bortföra till rannsakningshäktet, hastigt mot sin förre pensionskamrat. Tjuven blinkade och yttrade med låg stämma:

— Bara en, som inte var någon papegoja. Hon var en liten grann råtta, hon. Aj, aj!

Cello tittade den andre in i de små elaka ögonen, nickade och gick honom förbi. Utkommen i vestibulen möttes journalisten av herr Stoltz, tätt följd i hälarna av herr Backlund.

— Va sa tjyven? frågade herr Stoltz. Vi hörde, att han sa nånting till herr tjunalisten!

— Vore roligt till att få höra, mumlade herr Backlund.

Cello såg mycket tankspritt på de båda herrarna, som envist stirrade på honom, väntande ett svar.

— Han sa ingenting, yttrade den unge mannen.

— Hå, utbrast herr Stoltz vredgat. Det kommer väl i tidningen i alla fall, om herr tjunalisten inte vill säga det till oss. Vi har annars en viss rättighet… Det var vi som hjälpte polisen med att fånga honom. Han kom alldeles utanför kaféet Arbetarevännen, så säjer jag till min kamrat här…

— Namnet är Backlund, presenterade sig denne mycket lågmält.

— Till min kamrat här, fortsatte herr Stoltz upphetsad. Spring för attande djävlar till andra sidan. Jag passar här om du passar…

Cello vinkade avvärjande med handen, under det herr Stoltz häftigt manövrerade med armarna och åskådliggjorde av tjuvjakten en detalj, som aldrig hade passerat.

— Jag har ingenting att säga mer. Herrarna får väl se när tidningen kommer ut.

— Jag är prumerant, kastade herr Stoltz till den bortgående pressrepresentanten.

— Vi prumererar på kvartal, upplyste herr Backlund.

Cello fortsatte sin vandring skakande på huvudet; han uppfylldes av en känsla, som liknade vemod.

— Han tyckte om henne, sade han för sig själv. Far i Skåpet tyckte bestämt om henne.

Just som herr Erlandsson steg ut på trappan, ställde sig plötsligt i hans väg en storväxt karl med röda kindpåsar, i vilka det då och då ryckte uppe vid ögonen, som voro små, vattenfyllda och blinkande. Mannen hade ett ljust, nästan vitt och tovigt hår, som vajade när han lyfte på en mjuk hatt.

— Ursäkta, sade Albin, servitören Tidlunds son — ty det var ingen annan än han — och tittade ner på den spenslige tidningsmannen. Är detta herr Erland?

— Erlandsson, ifyllde Cello.

— Ja. Ja, visst, ja, sade Albin och grinade ursäktande. Det är rätt. Jag var uppe på tidningen för att söka Erlandsson, men han var inte där. Jag har vatt uppe ett par gånger förut i dag, men de skickade mig hit. Se jag skall lämna ett brev, som jag fick hos Åviks i dag på morgonen, då jag stabbade ved.

— Ska det vara svar på brevet, frågade Cello.

— Tror inte det, svarade Timglasets son, som något vacklade på benen.

Albin hälsade och gick långsamt över gatan. Cello slet upp brevet, vars innehåll han slök med ögonen och läste igenom fyra gånger på varandra:

—”…det är i en sak, som även rör Eder tidning. Vill ni vara av den stora godheten att svara mig i telefon eller också klockan tre i dag på eftermiddagen, då jag skall skynda mig över Klosterparken—” mumlade Cello och kastade undrande blickar omkring sig. Men var tusan är ingenjör Planertz någonstans?

Med ett tankfullt uttryck i sitt anlete tittade han upp, och kom därvid att ännu en gång kasta en blick på den väldige budbäraren, som nu vänt sitt rödbrusiga huvud mot solen. Det sken som en lanterna.

Skulle den där möjligen vara en kärleksbudbärare, tänkte Cello. Ser alltså en kupidon ut på det viset!

Och han invaggade sig i dåraktiga förhoppningar, medan han promenerade gatan fram, glömsk och otacksam mot Far i Skåpet, vars svarta gärning lett till detta märkvärdiga möte. Ingen kunde heller begära, att herr Erlandsson skulle fundera något närmare över den omständigheten, att både olycka och sorg, brott och förfall inställt sig såsom ett slags faddrar vid vaggan, där hans nyfödda lycka nu sakta tycktes slå upp sina ögon.