Lättsamma tankar av år 1905/Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster?
| ← Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? |
|
Vet unga män allt som är värt att veta? → |
Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster?
redigeraJag är glad över att jag inte är en amerikansk äkta make. Vid första påseendet kan detta framstå som en oartig anmärkning vis à vis den amerikanska äkta makan. Men det är det inte alls, utan helt tvärt däremot. Vi, här i Europa, har gott om tillfällen att bedöma de amerikanska äkta makorna. I Amerika hör man talas om de amerikanska hustrurna, man hör berättelser om de amerikanska hustrurna, man ser dem porträtterade i de illustrerade tidskrifterna. Om man letar under rubriken ”Upplysningar från utlandet”, får man reda på vad de har för sig. Men här i Europa känner vi dem, möter dem ansikte mot ansikte, talar med dem, kurtiserar dem. Detta är anledningen till, att jag skriver, att jag är glad att inte vara en amerikansk äkta make. Om de amerikanska äkta männen endast visste hur trevliga de amerikanska kvinnorna är, skulle de sälja sina företag och komma hit, där de då och då skulle få träffa dem.
För flera år sedan, då jag började resa runt i Europa, sade jag mig själv, att livet i Amerika måste kosta en livet. Hur sorgligt var det inte, tänkte jag, att på detta sätt, vart man än kom, stöta på amerikanska änkor i tusental. På en trång bakgata i Dresden, beräknade jag, såg jag fjorton amerikanska mödrar med deras nio och tjugo amerikanska barn, och inte en enda fader ibland dem — inte en enda äkta make bland alla fjorton av dem. Jag föreställde mig fjorton ensamma gravar, spridda över hela Förenta Staterna. Jag såg för mitt inre öga dessa fjorton gravstenarna av prima material, huggna för hand, där dessa fjorton döda och begravda äkta makarnas alla dygder fanns återgivna.
Underligt, tänkte jag, mycket underligt. Dessa amerikanska makar måste vara av ett synnerligen bräckligt slag. Det är ett mirakel att deras mödrar ens lyckas framföda dem. De gifter sig med underbara flickor, de flesta av dem; två eller tre söta barn gives dem, och efter detta förefaller det inte längre finnas något bruk för dem, i denna världen i alla fall. Kan ingenting göras för att stärka deras kroppskonstitution? Vore någon slags medicin till någon nytta? Ingen ordinär slags medicin, menar jag, inte av det slaget som endast är till för att få reumatiska gamla herrar att få lust att köpa en ring, utan det slags medicin som påstås, att om man häller tre droppar på en skinksmörgås, så börjar den grymta.
Det föreföll mig gripande, att föreställa mig alla dessa amerikanska änkor som lämnar sitt hemland, och kommer över hit i båtlast efter båtlast, för att tillbringa resten av sina usla liv i exil. Blotta tanken på Amerika, föreställde jag mig, hade för alltid blivit dem en plåga. Det land som en gång hans fötter beträtt! De gamla, välbekanta ställena, som en gång upplystes av hans leenden! Allting i Amerika skulle för evigt påminna dem om honom. Hållande sina barn vid sina hävande barmar, lämnade de det land, där all glädje i detta livet begravts, sökande en fristad och glömska i Paris, Florens eller Wien.
Det slog mig även som mycket vackert, denna ädla fattning med vilken de bar sin sorg, döljande den från likgiltiga främlingar. Vissa änkor gör sådant väsen av saken, går omkring i veckovis och ser dystra och deprimerade ut, och gör inte den minsta ansträngning att se glada ut. Dessa fjorton änkor — jag kände dem personligen, alla fjorton, bodde på samma gata — vilken modig glättighet uppvisade de inte! Vilken god läxa för änkor i allmänhet och europeiska änkor i synnerhet, dessa dystergökar till änkor! Man kunde tillbringa flera dagar i deras sällskap — jag hade upplevt den saken — inledande dagen i ottan med en slädutflykt, och avsluta dagen sent på kvällen med en liten middagsbjudning, följd av en improviserad dans; och aldrig från deras yttre åthävor upptäcka, att de inte roade sig helt och fullt.
Från mödrarna vände jag mina beundrande blickar mot barnen. Detta är hemligheten bakom amerikanernas framgång, sade jag mig; detta ädelmodiga mod, detta spartanska förakt för lidande. Se bara på dem! Dessa galanta små män och kvinnor. Vem skulle kunna tro, att de var faderslösa? Jag har sett brittiska barn mer upprörda över att ha förlorat sex pence.
När jag talade med en liten flicka en dag, frågade jag henne om hennes fars hälsa. I nästa ögonblick kunde jag ha bitit tungan av mig, när jag påminde mig, att hon inte — att inget amerikanskt barn på gatan — hade någon far. Hon brast inte ut i tårar, som de gör i romanerna. Hon sade:
”Han har det bara bra, tack”, så enkelt, så känslobefriat, helt apropå.
”Det är jag säker på”, svarade jag med värme, ”han har det bra och är så lycklig som han förtjänar att vara, och en dag skall ni åter träffas; där ovan efter.”
”Javisst”, svarade hon, och lyste upp, som det verkade på mig, i sitt vackra, unga ansikte. ”Mamma säger att hon börjar tröttna så smått på dessa enkla ställen. Hon ser mycket fram emot att få träffa honom igen.”
Detta rörde mig i djupet av min själ: Den trötta kvinnan, utled av saknad och sorg, såg faktiskt fram emot den fruktade resan, som skulle återförena henne med sin älskade, som nu väntade på henne i en bättre värld.
Denna ömsinta, varmhjärtade varelse växte i min aktning. Under alla de månader jag känt henne, träffat henne så gott som dagligen, hade hon inte en enda gång hört minsta klagan undfly hennes läppar, inte en gång hade jag hört henne förbanna sitt öde. Av alla dem som besökt henne i hennes vackra våning, hade inte en enda av dem, så vitt jag kände till, erbjudit henne någon tröst eller medkänsla. Det föreföll mig grymt, opassande. Hennes överlastade hjärta, som inte fann något utlopp för sin innestängda sorg, aldrig mötte ett medkännande öra där hon kunde avlasta sig sin sorg och veklagan; nå, sådant är aldrig nyttigt. Jag bestämde mig för — när nu ingen annan tog sig an saken — att jag skulle erbjuda henne detta medkännande öra. Redan nästa gång jag träffade henne i enrum, tog jag upp ämnet.
”Ni har bott här i Dresden länge nu, eller hur?” frågade jag.
”Omkring fem år”, svarade hon. ”Från och till.”
”Alldeles ensam”, kommenterade jag med en suck, ämnad att inbjuda till förtroenden.
”Nåja, knappast ensam”, rättade hon mig, under det att en smula tålmodig resignation lade värdighet till hennes pikanta ansiktsdrag. ”Ni förstår, jag har ju alltid mina älskade barn omkring mig, under loven.”
”Dessutom”, tillade hon, ”är människorna här verkligt vänliga emot mig; de tillåter mig nästan aldrig att känna mig ensam. Vi ställer till med små fester, vet ni, picknicker och utfärder. Och så är det, naturligtvis operaföreställningar och symfonikonserter, och de subskriberade danstillställningarna. Den käre gamle kungen har hållit en hel det tillställningar denna vinter; och jag måste säga att folket på ambassaden är mycket omtänksamma, vad mig anbelangar. Nej, det vore inte rättvist av mig att klaga över ensamheten, inte nu längre, när jag har lärt känna en hel del människor, så att säga.”
”Men saknar ni inte er make?” frågade jag.
Ett moln passerade hennes annars soliga ansikte. ”Å, var snäll och tala inte om honom”, sade hon, ”det gör mig verkligen ledsen att tänka på honom.”
”Hur gick han bort?” frågade jag.
Hon gav mig en blick vars känslor jag sent skall glömma.
”Vad menar ni, unge man”, utropade hon, ”försöker ni framföra saken på ett försiktigt sätt till mig? För om så är fallet, hade jag föredragit att ni berättat det rakt på sak. Vad dog han av?”
”Så då lever han fortfarande?” frågade jag, ”jag menar så vitt ni vet?”
”Har aldrig hört ett ord om att han skulle vara död, innan ni tog upp ämnet”, svarade hon. ”Så vitt jag vet lever han och har hälsan.”
Jag sade att jag beklagade detta. Jag fortsatte med att förklara, att jag inte menade att jag var ledsen att höra, att han med största sannolikhet levde och hade hälsan. Vad jag menade var, att jag beklagade att jag tagit upp detta smärtsamma ämne.
”Vilket smärtsamma ämne?”
”Er make, menar jag”, svarade jag.
”Men varför kallar ni honom ett ’smärtsamt ämne’?”
Jag fick för mig att hon började bli arg på mig. Hon sade det inte rätt ut, men jag förstod det. Men jag måste, på något sätt förklara mig.
”Nå”, svarade jag, ”jag tror mig förstå att ni inte trivdes bra tillsammans, och jag är övertygad om att det måste ha berott helt och hållet på honom.”
”Nej, vet ni vad”, sade hon, ”säg inte ett enda ont ord om min man, eller så skall ni få med mig att göra. En vänligare, mer ömsint karl har aldrig levat.”
”Men varför skiljde ni er i så fall?” frågade jag. Det var oförsynt, det var oförsvarligt. Min ursäkt är att den gåta som omger den amerikanska äkta mannen bekymrat mig i flera månader. Här hade nu av en slump tillgång till gåtans lösning. Rent instinktivt grep jag nu tillfället i flykten.
”Vi har inte skiljt oss”, sade hon. ”Vi kommer aldrig att skilja oss. Snart blir jag ursinnig på er.”
Men nu gick det inte att få stopp på mig. ”Om han inte är död, och ni inte är skiljda, var är han då?” krävde jag, med viss hetta, att få veta.
”Var han är?” svarade hon förbluffad. ”Var skulle han vara? Hemma, naturligtvis.” Jag såg mig om i det luxuriöst möblerade rummet, med dess stämning av ombonad komfort och utpräglad lugn och fridfullhet.
”Hurså hemma?” frågade jag.
”Hemma! Naturligtvis i vårt hem, i Detroit.”
”Vad gör han där?” Jag hade vid det här laget gått så upp i frågan, att min röst omedvetet antagit ett auktoritärt tonläge. Förmodligen hypnotiserade detta henne. Eftersom hon besvarade mina frågor som satt hon i vittnesbåset.
”Hur skulle jag kunna veta det? Hur skulle jag kunna säga er, vad han gör just nu? Vad har folk vanligtvis för sig i sina hem?”
”Här är det jag som ställer frågorna, inte ni, madame. Vad gör ni här. Och sanningen, var så vänlig.” Mina ögon var som klistrade vid henne.
”Roar mig. Han tycker om när jag roar mig. Dessutom uppfostrar jag barnen.”
”Ni menar, att de går på internatskola, medan ni flamsar omkring här. Vad är det för fel på det amerikanska undervisningsväsendet? När träffade ni senast er make?”
”Senast? Låt mig tänka efter. Nej, förra julen var jag i Berlin. Det måste ha varit julen innan, tror jag.”
”Om han nu är den älsklige, vänlige karl som ni säger att han är, hur kommer det sig att ni inte har träffat honom på två år?”
”Eftersom, som jag sade er, han befinner sig hemma i Detroit. Hur skulle jag kunna träffa honom, när jag befinner mig här i Dresden och han i Detroit? Ni ställer så dumma frågor. Han har för avsikt att komma hit om somrarna, om han får tid, och så, naturligtvis…”
”Besvara mina frågor, tack. Det har jag redan sagt er. Anser ni, att ni uppfyller era plikter som hustru, när ni roar er i Dresden och Berlin, under det att er make arbetar strängt i Detroit?”
”Han har inget emot att jag bor här. Amerikanska äkta män är anständiga karlar, som trivs när deras fruar har trevligt.”
”Jag frågade er inte om era åsikter om amerikanska äkta män. Jag frågar er om era åsikter om amerikanska hustrur — om er själv. De amerikanska äkta makarna förefaller vara en slags helgon målade på kyrkfönster, och ni amerikanska hustrur drar nytta av dem. Det gör er själva ingen heder och det kan inte pågå för evigt. En dag skall komma, när den amerikanska äkta mannen skall vakna upp och inse att han gör sig själv till åtlöje, och genom sin överdrivna omsorg, sin överdrivna hängivenhet, håller på att förvandla de amerikanska kvinnorna till hjärtlösa, själviska odjur. Hur tror ni att han har det, hemma i Detroit, medan ni och barnen vistas här? Säg mig, är amerikanska äkta män skapade helt i formad snö, med blod utvunnet ur månstrålar, eller består de av samma ämnen som andra människor? Om det senare är fallet, så lyd mitt råd och res hem. Jag antar att det i Amerika finns miljontals hem, där kvinnan fullföljer sin plikt enligt spelets regler. Men det står även helt klart, att tusentals hem i Amerika är blott och bart ekande tomma rum, där mannen vandrar omkring ensam och övergiven, under det att fru och barn är utspridda över Europa. Det är inte passande, det kan aldrig vara rätt och riktigt.
Lyd nu en sann väns goda råd. Packa era saker — ni och barnen — och res hem.”
Jag lämnade henne. Det började bli sent. Jag kände att det var dags att gå därifrån. Om hon lydde mitt råd eller inte, vet jag inte. Det enda jag vet, är att det fortfarande i Europa finns ett mycket stort antal amerikanska hustrur, som borde lyda samma goda råd.
Fotnoter
redigera