Lättsamma tankar av år 1905/Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss?

Lättsamma tankar av år 1905

Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss?

”Va’ betyder nu allt de’ där pratet som ja’ hör om kineserna?” sade fru Wilkins till mig härom morgonen. Vi småpratar i allmänhet något, under det att fru Wilkins dukar frukostbordet. Brev och tidningar anländer inte till min del av the Temple förrän omkring klockan nio. Mellan halv nio och nio är jag tämligen glad över att ha fru Wilkins. ”Dom har haft nå’t fuffens för sig igen, eller hur?”

”Utlänningarna, fru Wilkins”, svarade jag, ”vare sig de är kineser eller av andra folkslag, har alltid något fuffens för sig. Är inte England i synnerhet rustat av den allvisa Försynen att ta itu med detta slags lömska trick? Men vilket trick är det ni talar om just nu, fru Wilkins?”

”Tja, att dom kommer hit — ä’ de’ inte så, herrn? — för att stjäla våra arbete’ å’ brö’födan ifrån oss, som man säjer.”

”Nja, kanske inte exakt här i England, fru Wilkins”, förklarade jag. ”Man har fört dem till Afrika för att arbeta i gruvorna där.”

”Det är lusti’t”, sade fru Wilkins, ”att döma efter va’ vissa av dom säjer i vårt kvarter, kan man få för sej — de’ vill säja om man inte känner ’om se’n länge — att jobbet var deras enda sanna glädje. Ja’ sa’ till en av dom, härom kvällen — en man som kallar sig kopparslagare, men de’ ska gudarna veta, att de enda kopparslagarna han upplever ä' dom som han drar på sej genom att supa upp dom stackars slantar som hanses fru inte ä’ snabb nog att gömma unnan för ’n — nåja, hur som helst sa’ ja’ till han, att från mej fick dom ta hur mycke’ jobb som helst. De skratta’ dom åt allihopa, de gjorde dom”, tillade fru Wilkin, med ett drag av lättursäktad stolthet.

”Å”, fortsatte den goda damen, ”man blir förvånad över hur lite dom kan nöja sej me’, vissa av dom. Ge ’rom bara en hårt arbetande kvinna som ser efter dom, och en dag i vickan då ’rom får stå i kö vid arbetsfö’medlingen, så ä’ dom nöjda me’ de’. Ta’ den där juvelen som min stackars syster Jane var dum nog å gifta sej me’. Rätt åt ’na, som ja’ sa’ åt ’na till en början, innan de’ inte tjäna’ nå’t till å banka in ’et i ’na längre. Hon va’ gift me’ en bra karl. De’ va’ inte rättvist av ’na att gifta om sej, även om hon nu fick chansen, eftersom man ser att de’ ä’ så ont om bra karlar. Men de’ ä’ allti’ samma visa me’ oss änkor: Om vi nu har råka’ haft tur första gången, så fastnar de’ i våra huv’en — tror allri att vi kan ha otur; å’ så går vi på pumpen, som de’ heter, å’ resonerar som så att det var Försynens skyldi’het att ta hand om oss denna annra gången. Ja’ hade gjort bort mej för tre år se’n, om han inte haft godheten att komma hem till mej en eftermidda’ då ja’ inte va’ hemma, å' ge sej av me två pund å’ åtta shilling som låg i min finaste tekanna, som ja’ vari’ dum nog å’ berätta för ’n om: Å låt mej inte få tag på ’n igen, då bli ’re synn om ’n! Han ä’ en av dom där riktiga slashasarna, de’ ä’ han, som stackars Jane kanske hade upptäckt själv, om hon bara brytt sej om att se efter, iställe’ för att bara lyssna på va’ han sa’.

Men de’ ä’ samma sak me’ kärleken i hela världen — för gamla å' unga, efter va’ ja’ förstår”, var fru Wilkins uppfattning. ”Mannen har bara ögon å’ kvinnerna bara öron. De’ verkar va de’ enda sinnen dom har kvar. Jag sprang på ’n häromkvällen, på hemvägen, i hörne’ av Gray’s Inn Road. De’ va’ de’ vanli’a gänge’ som såg på me’ns nå’ra italienare la’ på asfalt vid Holborn, å’ han va’ en av dom. Han hade lagt rabarber på den enda lyktstolpen, å’ han luta’ sej emot den.

’Hejsan’, sa’ ja’, ’ja’ ä’ gla’ över att du inte blitt av me’ jobbe’ ditt. De’ ä’ lika bra att fössöka behålla de’, när man nu hittat nå’t som verkli’en passar en.’

’Va’ menar du, Martha?’ säjer han då. Han ä’ inte en av dom som man skulle kalla smart. De’ krävs en hel del sarkasm innan man trängt igenom hans tjocka skalle.

’Tja’, sa’ ja’, ’du ä’ ju fortfarande i samma bransch som förr, ser ja’, tittar på när annra jobbar. Se upp så du inte av misstag en vacker da’ trillar dit å’ blir förman, om du inte ä’ fössikti’.’

”De’ ä’ dom där jävla utlänningarna’, säger han då. ’Titta bara på ’rom.’

’De’ räcker me’ att du tittar på ’rom’, svarar ja’. ’Ja’ måste hem å’ städa mitt rum å’ så ska ja’ sy i tre timmar, innan ja’ kan gå å’ lägga mej. Men låt inte mej hindra dej. Du skulle nog glömma av va’ rikti’t arbete är fö’ nå’t, om du inte tog tillfället i akt å’ såg hur man gjorde då å’ då.’

’Dom kommer hit’, säjer han då, ’å’ tar ifrån oss jobben.’

’Åhå’, säjer ja’ då, ’stackare, kanske ä’ ’rom inte gifta.’

’Lata jävlar!’, säjer han. ’Se bara på ’rom hur ’om röker sina cigaretter. Ja’ skulle minsann klara av de’ där jobbet. De’ ä’ ingen konst. De’ krävs inga hedniska utlänningar för å’ sprida ut lite tjära på en gata.’

’Javisst’, säjer ja’, ’du har allti’ vetat hur man sköter alla annras jobb, utom ditt eget.’

’Ja’ får inga jobb, Martha’, säjer han.

’Nej’, säjer ja’, ’å’ du kommer allri’ att få nå’t på dom ställena där du letar efter dom. Ledi’a jobb växer inte på lyktstolpar, å’ man ställer inte ut dom på parad i gathörnen. Gå hem me’ ’rej’, säjer ja’ då, ’å’ dra mangeln åt din stackars fru. Mangeln lär du hitta till, till å’ me’ om de’ ä’ mörkt ute.’”

”Letar efter jobb”, fnös fru Wilkins föraktfullt; ”Vi kvinnor har allri’ nå’ra svåri’heter å’ hitta jobb, de’ har ja’ lärt mej. De’ finns så’na da’r då ja’ känner att ja’ lika gärna ville slippa unnan en da’ eller två.”

”Men, vad svarade han er, fru Wilkins”, frågade jag; ”er vän kopparslagaren, som uttalade sig i ämnet kinesisk, billig arbetskraft.” Som konversationspartner är det inte helt lätt för fru Wilkins att hålla sig till ämnet. Jag var nyfiken på att få reda på hur arbetarklassen såg på denna fråga.

”Å jasså, det”, svarade fru Wilkins, ”han sa’ ingenting. Han ä’ inte den sorten som klarar sej så bra i en diskussion. Han tillhör dom där som håller sej i bakgrunden å' sköter om skrikandet. Men de’ fanns en annan blann dom, en ung kille, som ja’ ä’ verkli’t lessen för, me’ fru å’ tre små barn, som inte har haft särskilt mycke’ tur under dom senaste sex måna’rna; å’ de’ beror inte på han själv, skulle ja’ säja, efter va’ de’ verkar. ’Ja’ va’ toki’’, säjer han, ’när ja’ sluta’ på ett bra jobb för å’ gå ut i krige’. Dom sa’ åt mej att ja’ skulle strida för den vite mannens jämlikhet å’ frihet. Ja’ trodde dom mena’ att vi skulle få lika chanser här i live’, å’ de’ verka’ ju va' värt å’ offra sej för, de gjorde de’. Ja’ skulle va’ glad om dom gav mej ett jobb i gruvorna, som gjorde så att ja’ kunde försörja min fru å’ ungarna. De’ ä’ allt ja’ ber om.’”

”Det är ett svårt problem att lösa, fru Wilkins”, sade jag. ”Enligt gruvägarna...”

”Pyttsan”, sade fru Wilkins. ”Dom verkar ju inte vara särskilt populära, dom där gruvägarna, eller hur? Ja’ vågar då påstå att dom inte ä’ så onda som va’ man säjer om dom.”

”Vissa människor, fru Wilkins”, sade jag, ”utmålar dem helt i svartaste svart. De finns dom som påstår, att de sydafrikanska gruvägarna inte alls är mänskliga varelser, utan något som liknar monstret i en pantomim. Tag Goliat, den där valfisken som svalde Jonas, ett urval av de allra värsta invånarna i Sodom och Gomorra, när de var som värst, riddar Blåskägg, den blodiga drottning Mary, Guy Fawkes, och sjöormen — eller snarare, tag de mest vidriga attributen hos alla dessa figurer och blanda dem omsorgfullt. Resultatet blir de sydafrikanska gruvägarna, ett slags monster, som villigt skulle sätta upp ett företag för att på marknaden lansera ett nytt köttextrakt, framställt helt och hållet av nyfödda spädbarn, förutsatt att denna affärsidé utlovade en rimlig möjlighet att pungslå änkor och föräldralösa barn.”

”Ja’ har hört säjas att dom är vidriga mänskor”, sade fru Wilkins. ”Men de’ ä’ vi allihop, om man lyssnar på va’ folk säjer om oss.”

”Det är fullkomligt sant, fru Wilkins”, höll jag med henne. ”Man kommer aldrig fram till sanningen genom att endast lyssna på den ena sidan. Å andra sidan, till exempel, finns det de som bestämt vidhåller, att de sydafrikanska gruvägarna är ett slags andliga varelser, med hjärta och känslor, som emot sin egen vilja har, så att säga, stjälpts ner här på denna jorden, som en följd av överproduktion ovan där, av ärkeänglar av bästa klassen. Tillgången på ärkeänglar av främsta kvalitet överstiger helt enkelt den himmelska efterfrågan; överskottet har man helt enkelt satt ner i Sydafrika, där de fått ansvaret för gruvdriften. Det är inte så att dessa himmelska besökare med tyskklingande accent bryr sig om guldet. Deras enda önskan är, att under sitt jordiska pilgrimskap, gynna den mänskliga rasen. Man åstadkommer ingenting i denna värld utan pengar...”

”Det ä’ sant”, sade fru Wilkins med en suck.

”Men med guld kan allt åstadkommas. Målet för dessa gruvägande ärkeänglar är att förse världen med guld. Varför skall världen göra sig besvär med att odla och tillverka saker? ’Låt oss’, säger dessa ärkeänglar, som tillfälligt vistas i Sydafrika, ’gräva upp och fördela stora mängder guld till världen, på det att världen kan köpa sig allt den vill ha och vara lycklig.”

”Det må finnas brister i detta resonemang, fru Wilkins”, medgav jag. ”Jag framlägger det inte för er som vore det sista ordet i ämnet. Jag återger helt enkelt endast de sydafrikanska gruvägarnas åsikter, de som anser sig vara mänsklighetens i högsta grad missförstådda välgörare.”

”Ja’ tror nog”, sade fru Wilkins, ”att dom är den vanli’a sortens kristna, som alla vi andra, angelägna att roffa åt sig så mycke’ som möjligt själva, utan å’ bry sej speciellt mycke’ om annra mänskor på vägen dit.”

”Jag är benägen att tro, fru Wilkins”, sade jag, ”att ni inte är så långt från sanningen därvidlag. En vän till mig var, för ett år sedan, mycket bitter rörande frågan om billig, kinesisk arbetskraft. Något senare avled en av hans avlägsna släktingar, som efterlämnade tjugo tusen sydafrikanska gruvaktier. Han anser numera att det är trångsynt, oliberalt och emot den rätta, religiösa läran, att protestera mot kinesisk arbetskraft. Han har köpt sig en förkortad upplaga av Konfusius samlade verk och säger mig att det finns mycket som är förädlande i den kinesiska moralläran. I sanning, säger han mig, kommer inflyttandet av kineser till Sydafrika att bli det landets räddning. De ädla kineserna kommer att ge den stackars vite mannen en nyttig läxa och för honom påvisa dygden hos nykterhet, flit och ödmjukhet. Jag har även förstått, att det även kommer att vara till omätlig nytta för de ädla kineserna. De kristna missionärerna kommer att få tag på dem i mängder, som man säger och hos dem inympa dem med kristendomens högre teologi. Det framstår som ett av dessa sällsynta fall, där alla gynnas och detta på ingens bekostnad. Det är alltid en stor synd att låta dessa sällsynta tillfällen gå en ur händerna.”

”Nja”, sade fru Wilkins, ”ja’ har inge’ ont att säja om kineser som sådana. Va’ gäller att dom skulle va’ hedningar, så nåja, att kasta sten på en kyrka gör en, som ordspråket lyder, inte till en kristen. Ja’ har träffat på kristna, som inte skulle skada sej själva genom att byta religion; och va’ gäller renli’het så, nja, ja’ har bara träffat en enda en, å’ han va’ tvätterska, å’ ja skulle mycke’ hellre sutti’ breve’ han i en tredjeklasskupé på en bankhelgdag, än breve’ vissa andra ja’ träffat på.”

”De’ verkar på mej”, fortsatte fru Wilkins, ”som om vi fått till vana å’ prata en smula för mycke’ om andra folks lort. Londonluften i sej själv ä’ ingen naturli’ tvättinrättning, men de’ ä’ ett försvinnande fåtal som tänker på den saken. Man stöter på friborna britter här å’ där som ja’ inte skulle villa tvätta rena, eftersom de skulle solka ner tvålen för mej.”

”Det är en universell brist, fru Wilkins”, förklarade jag. ”Om ni talar med en berest fransman, kommer han, till sin egen tillfredsställelse att jämföra arbetaren i Paris i sin blåblus, med en Londonarbetares framtoning.”

”Ja’ tror nog, att dom ä’ som dom ska va’”, sade fru Wilkins, ”men det verkar en smula toki’t att om nu våra egna karlar är så angelägna om att arbeta, å’ de’ efter allt dom har uträttat, för att få tag på dom där gruvorna åt oss, så skulle dom inte få det?”

”Återigen, fru Wilkins, är det svårt att komma till en riktig slutsats”, sade jag. ”Gruvägarna hatar, om man får tro deras fienders ord, de brittiska arbetarna med den naturliga instinkten som onda varelser känner emot de ädla och dygdiga. De är beredda till stora besvär och utgifter för att göra de brittiska arbetarna illa, för att hålla dem borta från Sydafrika. Enligt deras vänner motsätter sig gruvägarna tanken på vit arbetskraft av två skäl. Först och främst är det inget trevligt arbete; gruvägaren gruvar sig över tanken på att hans älskade vita bröder skall behöva slita i gruvorna. Det är inte rätt att den ädle vite mannen ska behöva förnedra sig genom arbete av detta slag. För det andra är vit arbetskraft alltför dyr. Om man för guldgrävandet tvingades betala löner som ens är i närheten av dem som betalas för att gräva upp kol, skulle guldgruvedriften inte löna sig. Världen skulle gå miste om allt det guld som gruvägarna är så angelägna om att kunna erbjuda den.

Gruvägarna skulle, följande vad som vore hans eget bästa, skaffa sig en liten gård, odla potatis och leva ett stilla liv — kanske skriva en smula poesi. Eftersom han är en slav under sin pliktkänsla, är han fastkedjad vid sitt filantropiska guldgruvande. Om vi hindrar honom och oroar honom, är faran stor att han retar upp sig på oss — kanske beställer han fram sin eldvagn och återvänder dit han en gång kom ifrån.”

”Nåja, han kan ju inte ta me’ sej guldet, vart de’ nu ä’ han tar vägen”, ansåg fru Wilkins.

”Ni talar, fru Wilkins”, sade jag, ”som om guldet var av högre värde för världen än gruvägarna?”

”Javisst, är det inte det”, sade fru Wilkins uppfordrande.

”Det var en ny tanke, fru Wilkins”, svarade jag; ”det tål att tänka på.

Fotnoter

Lättsamma tankar av år 1905 av Jerome K. Jerome