Lättsamma tankar av år 1905/Bör gifta män spela golf?
| ← Ligger vi kvar i sängen alltför länge? |
|
Är det ett misstag att sätta bo tidigt? → |
Bör gifta män spela golf?
redigeraAtt vi engelsmän fäster alltför stor vikt vid sport behöver inte påpekas — eller rättare sagt, det har sagt så ofta att det blivit en truism. En vacker dag kommer någon nydanande engelsk romanförfattare att skriva en bok som visar de skadliga effekterna av att lägga ner alltför stort intresse på idrott: De försummade affärerna, de raserade hemmen, den långsamma men säkra urlakningen av hjärnan — vad som nu kan ha funnits i den från början — som leder till halvidioti och för varje år ökande fetma.
Jag hörde en gång talas om ett ungt par som åkte på bröllopsresa i Skottland. Den stackars flickan kände inte till att han var golfare (han hade uppvaktat och vunnit henne under en period av avhållsamhet påtvingad honom på grund av en spräckt axel), i annat fall hade hon nog undvikit Skottland. Deras ursprungliga idé var att göra en rundresa. Den andra dagen begav sig mannen ut på promenad ensam. Vid middagen anmärkte han, med blicken i fjärran, att det förefallit vara en mycket vacker plats de hamnat på, och föreslog att de skulle stanna ytterligare en dag. Följande morgon efter frukost lånade en golfklubba av hotellportieren, och sade att han skulle ta en promenad medan hon lade sitt hår. Han sa att det roade honom att svänga en golfklubba under det han promenerade. Han återvände vid lunchtid, och verkade otålig under hela eftermiddagen. Han sade att luften var mycket nyttig och begärde att de skulle kvarstanna på platsen ytterligare ett dygn.
Hon var ung och oerfaren, och trodde kanske att det berodde på hans lever. Hon hade hört mycket talas om levern från sin far. Nästa morgon lånade han fler klubbor och gick ut, denna gång före frukost, för att återvända sent till en inte alltför trevlig middag. Det innebar slutet på deras bröllopsresa för hennes del. Lasten hade trängt in i hans blod, och lukten av golfbana drev undan alla andra hänsyn hos honom.
Vi är de flesta av oss bekanta, förmodar jag, med historien om golfaren som inte kunde avhålla sig från att svära, då hans bollar tog fel väg.
”Golf och religion passar inte bra ihop”, sade honom hans vän. ”Lyd mitt råd innan det är för sent, och ge upp den, Tammas.”
Några månader senare möttes Tammas och hans vän igen.
”Du hade rätt, Jamie”, utropade golfaren glatt. ”De passade inte så bra ihop, golf och religion, så jag lydde ditt råd och slutade med det.”
”Men varför bär du omkring den där väskan med golfklubbor?” frågade Jamie.
”Vad jag ska med dem till?” svarade den förbryllade Tammas. ”Men, jag ska ju spela golf med dem. ” Det gick upp ett ljus för honom. ”Du store himmel, man!” fortsatte han, ”du trodde väl aldrig att det var golfen som jag givit upp?”
Engelsmännen förstår sig inte på lekar. De förvandlar sin sport till ett livslångt arbete, och det viger de såväl själ som kropp. Hälsohemmen i Europa — för att parafrasera ett populärt uttryck, som ingen tycks vilja ta åt sig äran för — tjänar hälften av sina pengar från Etons och andra lärosätens idrottsplaner. På schweiziska och tyska kurorter slår enormt feta män ner på en och förklarar att en gång i tiden var de löpar- eller höjdhoppsstjärnor för sina universitet — män som numera fattar tag i ledstängarna och grymtar under de att de släpar sig uppför trapporna. Flåsande män berättar, mellan sina hostattacker, om de mål de gjorde som halvbackar eller forwarder med sagolik kapacitet. Före detta amatörlättviktsboxare, som numera besitter samma slags kroppsskepnad som en amerikansk sekretär med jalusie, skjuter in en i biljardrummets hörn, där de, förvånade över att de inte kan komma en så nära som de skulle önska, till en viskar hemligheten hur man undviker en undercut genom snabbheten hos ett backhandsslag från vänster. Ledbrutna tennisspelare, enbenta skridskoåkare, ödematiska gentlemannaryttare finns att beskåda, hoppande fram på sina kryckor, längs livets alla huvudleder.
De är ömkansvärda varelser. Eftersom de aldrig lärt sig läsa någonting annat än sport- och idrottstidningarna har de ingen användning för böcker. De lade aldrig ner onödig tid på eftertanke under sin ungdom och har nu uppenbarligen tappat förmågan till dylikt. De bryr sig inte om konst och naturen är för dem numera enbart en påminnelse om allt det de inte längre klarar av. De snötäckta bergen påminner dem om att de en gång var modiga alpinister; de böljande fälten hos en gräsmatta gör dem sorgsna över att inte längre kunna svinga en golfklubba; vid flodstranden kan de sätta sig ner och berätta om den lax de fångade, innan deras reumatiska feber fångade dem; fåglar får dem bara att längta efter jaktgevär; musik får dem att påminna sig den lokala cricketmatchen för länge sedan, där stadens orkester underhöll; ett pittoreskt värdshus, med små bord utställda under vinrankorna, skapar bitterljuva minnen av flydda bordtennismatcher. Man beklagar dem, men deras tal är inte särskilt upplyftande. Den man som har andra intressen här i livet, bortom sport, finner deras hågkomster med nödvändighet en smula monotona; men de önskar inte tala inbördes. Man kommer till den slutsatsen att de inte helt och hållet tror på varandras skrönor.
Utlänningarna tar sig villigt an våra sporter; man hoppas att de tar lärdom av vårt föredöme och inte överdriver hela saken. För närvarande får man erkänna, visar de inga tecken på att ta idrott alltför allvarligt. Fotboll vinner alltmer terräng över hela Europa. Men ännu har fransmännen inte förstått att målet med spelet inte är att sparka bollen högt upp i luften, för att därefter fånga den på huvudet. De vill snarare nicka bollen än att göra mål. Om de lyckas manövrera in bollen i en hörna, sparka upp den i luften två gånger medan de springer, och varje gång fånga bollen med huvudet, verkar de inte bry sig om vad som händer efter detta. Vem som helst kan ta hand om bollen, eftersom han fått leka med den och nu är nöjd.
De talar om att införa cricket i Belgien. Jag skall verkligen försöka att närvara vid premiärmatchen. Jag är rädd att, till dess de lär sig av egen erfarenhet, kommer belgiska utespelare att försöka fånga bollen med sina huvuden. Att huvudet är den rätta kroppsdelen för bollbehandling förefaller ligga dem i blodet. Mitt huvud är ju runt, argumenterar de, och hårt, liksom bollen är rund och hård; vilken annan kroppsdel skulle vara mer lämpad att ta emot en boll och få den att stanna?
Golf har ännu inte slagit, men tennis är fast rotat från Sankt Petersburg till Bordeaux. Tyskarna, med den grundlighet som kännetecknar dem, sliter hårt med tennisen. Universitetsprofessorer och tjocka majorer stiger upp tidigt om morgnarna, hyr sig en motspelare och övar sina backhands- och halv-volleyslag. Men för fransmännen är det hela fortfarande en lek. Han spelar det på ett glatt och otvunget sätt, som är chockerande betraktat med engelska ögon.
Din tennispartners serve förbluffar dig. En eller annan yard [1] eller så bakom linjen är något som kan drabba vem som helst, men denne mans målsättning förefaller vara att krossa fönster. Man känner att man verkligen borde protestera, när de glada skratten och orkanlika applåderna från åskådarna förklarar mysteriet för en. Han försökte inte alls att serva; han försökte träffa en man på tennisbanan bredvid som böjt sig framåt för att knyta sina skosnören. Med sin sista boll lyckas han med sin avsikt. Han träffar mannen i ryggslutet och får honom att ramla omkull. Den enstämmiga uppfattningen bland de omkringsittande, är att bollen inte kunnat träffa på ett mer lyckat sätt. En Doherty har aldrig vunnit större mängd applåder från publiken. Till och med den man som träffades av bollen förefaller nöjd; detta visar på vad en fransman kan åstadkomma, när han tar sig an tennis.
Men den franska äran kräver hämnd. Mannen glömmer sin sko; han glömmer den match han just spelar. Han samlar ihop alla bollar han kan finna; sina egna, era bollar, vilka bollar som helst som råkar finnas till hands. Och så inleder han sin returmatch. Det är då säkrast att ducka i skydd av nätet. De flesta spelare runt omkring tar upp kampen; de något mer sansat lagda beger sig till klubbhuset, där de beställer in kaffe och tänder en cigarett. Efter en stund verkar bägge spelarna vara nöjda. De andra spelarna samlas då runt omkring dem, för att begära tillbaka sina bollar. Även detta blir till en god lek på sina egna meriter. Målet är att få tag på så många bollar man bara kan, de egna bollarna och andras — med fördel andras bollar — och att springa med dem runt, runt tennisplanen, förföljd av skrikande bollägare.
Inom loppet av en halvtimme, när alla är helt utmattade, kan spelet — det ursprungliga spelet — fortsätta. Man frågar efter ställningen; din medspelare säger ”Fyrtio-femton”. Båda ens motståndare rusar fram mot nät, och uppenbarligen skall det snart bli frågan om en bollduell. Men det är endast fråga om ett meningsutbyte i all vänskaplighet; de tvekar i högsta grad att det står ”fyrtio-femton”. ”Femton-fyrtio” skulle vara mer sannolikt; de föreslår denna ställning som en kompromiss. Diskussionen avslutas genom att man säger att det står ”fyrtio-lika”. Eftersom det är sällsynt att ett en match förflyter utan att någon liknande incident inträffar mitt i den, är ställningen i allmänhet ”fyrtio-lika”. Detta förhindrar att någon blir sårad; ingen vinner någonsin ett set och ingen förlorar. Ett enda game kan ta en hel eftermiddag.
För den uppriktigt intresserade spelaren är det även förvirrande, att ens medspelare då och då saknas — när man vänder sig ser man att han står och talar med någon. Ingen utom man själv har det minsta emot hans frånvaro. Det andra laget förefaller tycka att det är ett lysande tillfälle att skaffa sig poäng. Fem minuter senare återgår han till spelet. Hans vän gör honom sällskap, liksom vännens hund. Hunden välkomnas med entusiasm; alla skjuter sina bollar till hunden. Inte förrän hunden tröttnar finns en chans att åter få vara med och spela. Men allt detta kommer utan tvivel att förändras ganska snart. Det finns några alldeles utmärkta franska och belgiska spelare; från dem kommer deras landsmän gradvis att lära sig sportens högre ideal. Fransmännen är nybörjare i detta spel. När spelets rätta förutsättningar växer fram inom dem, kommer de även att lära sig slå lägre bollar.
Jag förmodar att det beror på det slags himmel de har på Kontinenten. Den är så blå, så vacker; naturligtvis dras de till den. Hur som helst är det ett faktum att de flesta tennisspelare på Kontinenten, vare sig de är engelsmän eller inte, har en tendens att slå sina bollar rätt upp i luften. På en engelsk tennisklubb i Schweiz fanns det, på min tid, en ung engelsman, som i sanning var en lysande spelare. Att få bollen förbi honom var så gott som omöjligt. Dock låg hans svaghet i returerna. Han behärskade endast ett slag; bollen steg etthundra fot [2] eller så upp i luften och landade på motståndarens planhalva. Motspelaren stod och betraktade den — en liten fläck på himlen, som gradvis växte sig allt större, allteftersom den närmade sig jorden. Folk som just anlänt började prata med honom, i tron att hade upptäckt en ballong eller en örn. Han viftade undan dem, förklarade för dem att han skulle konversera dem senare, när bollen återkommit. Den föll ner med en duns vid hans fötter, steg så omkring tjugo yards [3] eller så, för att åter falla nedåt. När den var på lagom höjd, klippte han till den över nätet och i nästa stund var den på väg uppåt igen. Under turneringar har jag sett denne unge man, med tårar i ögonen, be om att få en domare. Varenda domare har då flytt sin kos. De gömde sig bakom träd, lånade silkeshattar och parasoller och låtsades att de var vanliga åskådare — vilket trick som helst, oavsett hur elakt, för att slippa ifrån att behöva döma denne unge mans matcher. Förutsatt att hans motståndare inte somnade eller drabbades av kramp, kunde ett enda game pågå en hel dag. Vem som helst kunde slå en retur på hans bollar, men, som jag sade, ingen kunde få bollen runt honom. Han vann undantagslöst; den andre spelaren blev, efter någon timme eller så, vansinnig och gjorde allt för att förlora. Det var hans enda chans att få någon middag den dagen.
Det är i allmänhet en vacker syn, en tennisplan utomlands. De kvinnliga spelarna lägger ner mer uppmärksamhet på sin klädsel än vad våra kvinnliga spelare gör. Männen uppträder vanligtvis i fläckfritt vita kläder. Planerna är ofta charmerande belägna och klubbhusen ärpittoreska; där går det alltid glatt och livat till. Spelet må kanske inte vara så intressant att betrakta, men det hela utgör en vacker tavla. Jag gjorde sällskap med en man för ett tag sedan till hans klubb i utkanten av Bryssel. Tennisplanerna omgärdades av skog på en sida, och på de övriga tre av petites fermes — eller koloniträdgårdar som vi kallar dem, som sköttes av lantarbetarna själva.
Det var en mycket vacker eftermiddag om våren. Tennisbanorna var tättbefolkade. Den röda jorden och det gröna gräset utgjorde bakgrunden, mot vilken kvinnorna i sina nya toaletter från Paris, under sina ljusa parasoller, stod ut likt underbara buketter av rörliga blommor. Hela atmosfären var en behaglig blandning av idel glädje, flirt och skön sensualitet. En modern Watteau skulle ha dött av avund om han sett denna syn.
Strax bortanför — avskiljt genom ett nästan osynligt ståltrådsstaket — arbetade en grupp lantarbetare på fälten. En gammal kvinna och en ung flicka, med rep över sina axlar, drog en harv, ledda av en väderbiten gammal fågelskrämma till man. De rastade ett ögonblick vid ståltrådsstaketet och såg in genom det. Det var en underlig kontrast; de två världarna som skiljdes åt av det där ståltrådsstängslet — så tunt, nästan osynligt. Flickan torkade svetten ur ansiktet med ena handen; kvinnan sköt tillbaka sitt hår innanför den handduk hon bar knuten kring huvudet; den gamle mannen rätade med viss svårighet på sin böjda rygg. Så stod de, under kanske någon minut, stirrande med stumma, känslolösa ansikten genom det tunna staketet, som en enda puff från deras av arbete hårdnade händer, kunde ha kastat till marken.
Vilka tankar, undrade jag, passerade genom deras hjärnor? Den unga flickan, mycket vacker trots sina enkla kläder. Kvinnan, med sitt underbara, vackra ansikte: Klara, lugna ögon, djupt under en fyrkantig, bred panna. Den väderbitna gamle fågelskrämman — liksom varje år sående den säd i marken som andra skall komma att äta.
Den gamle mannen böjde sig åter över tömmarna: Gav de andra order att fortsätta. Ekipaget rörde sig framåt och uppför kullarna. Jag tror att det är Anatole France som har sagt: Samhällets grundval utgörs av de fattigas tålamod.
Fotnoter
redigera