Lättsamma tankar av år 1905/Varför vi avskyr utlänningar
| ← Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan? |
|
Varför vi avskyr utlänningar
redigeraFördelen som utlänningarna har framför engelsmännen, är att de är födda som goda människor. De behöver inte anstränga sig att leva väl, som vi är tvingade till. De måste inte inleda det nya året med at avge löften att bli goda människor, för att därpå lyckas förbli goda (om inget oförutsett inträffar) till och med mitten av januari. De är goda människor hela året om. När en utlänning ombedes påstiga eller avstiga en spårvagn från den sida som är vänd mot trottoaren, faller det honom aldrig in att det ens skulle vara tänkbart att bereda sig tillträde till den, eller att utrymma den samma från gatusidan.
I Bryssel bevittnade jag en gång ett djärvt försök från en lagtrotsare till utlänning att stiga på en spårvagn från fel sida. Grindarna stod öppna: Han stod alldeles bredvid dem. Andra fordon var i hans väg: Att ta sig runt till rätt sida av spårvagnen skulle ha inneburit att han missade den. Han steg på när konduktören såg åt ett annat håll och satte sig ner. Konduktörens förvåning över att finna honom där var enorm. Hur hade han kommit på spårvagnen? Konduktören hade betraktat den korrekta ingången och denne man hade inte passerat honom. Senare föll den sanna förklaringen konduktören in, men under ett bra tag tvekade han över att anklaga en medmänniska för ett sådant oerhört brott.
Han vädjade till passageraren. Var hans närvaro följden av ett mirakel eller en synd? Passageraren erkände. Det var mer av sorg än av vrede, som konduktören uppmanade honom att genast avlägsna sig. Denna spårvagns anseende skulle förbli respektabelt. Passageraren visade sig ovillig att åtlyda ordern, varför vagnen stannades och man anropade gendarmeriet. Som är polismäns sed, steg de upp ur marken, som man säger och bildade led bakom en imponerande officer som jag antog var deras sergeant. Till att börja med kunde sergeanten inte tro konduktörens utsaga. Till och med i denna stund, om passageraren påstått att han ombordstigit på spårvagnen genom korrekt ingång, skulle de ha trott honom på hans ord. Det hade varit mycket enklare för dessa utländska lagens tjänare att tro, att konduktören slagits av tillfällig blindhet, än att tro att någon person av kvinna född medvetet skulle ha förbrutit sig emot en regel som tydligt anslagits genom en tryckt skylt.
För egen del, skulle jag ha ljugit och kommit undan. Men han var en stolt man, eller saknade i stort sett vett — endera av de två, så han vidhöll sitt tilltag. Det påpekades för honom att han genast måtte avstiga och invänta nästa spårvagn. Andra gendermer strömmade till från alla håll: Motstånd syntes under dessa omständigheter båta föga. Han sade, att han skulle stiga av. Han försökte denna gång att lämna spårvagnen på rätt sida, men det gick inte för sig. Han hade ombordstigit på fel sida och måste därför även avstiga på fel sida. Följaktligen hamnade han åter mitt ute i trafiken, varvid konduktören höll ett kortare föredrag från spårvagnens mittsektion, rörande faran i att stiga på eller stiga av på fel sida av den samma.
Det finns en lag som gäller i hela Tyskland — det är en utmärkt lag: Jag önskar att vi hade en liknande i England — som förbjuder envar att kasta papper på gatan. En engelsk vän till mig, en militär, berättade att han en dag i Dresden, innan han hört om detta förbud, rev ett långt brev som han just läst, i omkring femtio bitar och kastade dem på marken. En poliskonstapel stoppade honom och förklarade, mycket artigt, vad lagen föreskrev i detta avseende. Min vän militären höll med om att det var en mycket bra lag, tackade polismannen för upplysningen och sade att han i framtiden skulle tänka på att följa denna lag. Detta skulle, som polismannen påpekade, vara utmärkt för framtiden, men för närvarande var det nödvändigt att ta itu med det förflutna — med de omkring femtio pappersbitar, som nu låg kringströdda på trottoar och vägbana.
Min vän militären erkände, med ett trevligt skratt, att han inte insåg vad som fanns att göra åt saken. Polismannen, som hade livligare fantasi, såg dock en utväg. Det var att min vän militären borde sätta igång och plocka upp dessa femtio pappersbitar. Han var en engelsk general i reserven och mycket imponerande i sin framtoning: Han kan emellanåt framstå som mycket arrogant. Han kunde inte föreställa sig på händer och knän mitt på Dresdens huvudgata, om eftermiddagen plockande upp pappersbitar.
Den tyske polismannen erkände, att situationen var obehaglig. Om den engelske generalen inte kunde finna sig i denna lösning, fanns det händelsevis ett alternativ. Det var att den engelske generalen skulle komma med polismannen genom stadens gator, åtföljda av den vanliga folkmassan, till närmaste arrestlokal, omkring tre miles [1] därifrån. Eftersom klockan nu var fyra om eftermiddagen, skulle de troligen finna att domaren gått för dagen. Men alla arrestens bekvämligheter skulle ställas till hans förfogande, och polismannen hyste inga allvarliga tvivel om att generalen, efter att ha betalat sina böter på fyrtio mark, skulle komma att släppas ut som en fri man igen, vid lunchtid följande dag. Generalen föreslog att han skulle anställa en gosse för att plocka upp pappersbitarna. Polismannen läste igenom lagen, ord för ord, och såg att detta inte skulle vara tillåtet.
”Jag tänkte igenom hela frågan”, berättade min vän för mig, ”och föreställde mig alla tänkbara alternativ, inbegripet det att slå till karlen och försöka smita, och kom till den slutsatsen, att hans första förslag skulle, allt medtaget i beräkningen, leda till minst obehag. Men jag hade ingen aning om hur ansträngande det var att plocka upp små pappersbitar från smutsig stenläggning! Det tog mig närmare tio minuter och roade, enligt mina beräkningar, omkring tusentalet personer. Men det är en bra lag, vet du: Allt jag önskar är att jag hade känt till den i förväg.”
Vid ett tillfälle åtföljde jag en amerikansk dam till en operaföreställning i Tyskland. Avtagandet av huvudbonader i tyska teatrar är obligatoriskt och återigen önskar jag att fallet vore så även i England. Men de amerikanska damerna är vana vid att bortse från regler som uppfunnits av någonting så trivialt som män. Hon förklarade för dörrvakten att hon ämnade behålla sin hatt på. Han, å sin sida, förklarade för henne att det skulle hon inte: De var bägge en smula korta i tonen gentemot varandra. Jag tog tillfället i akt att gå åt sidan för att köpa ett program: Ju färre människor som är inblandade i ett gräl desto bättre, är min mening.
Mitt sällskap förklarade mycket öppenhjärtigt för dörrvakten att hon inte brydde sig det minsta om vad han sade; hon skulle inte bry sig om honom alls. Han verkade inte vara en särskild talför man alls och kanske tappade han målföret ytterligare av hennes yttrande. I vilket fall gjorde han inga försök att svara henne. Allt han gjorde var att stå mitt i dörröppningen med blicken fäst långt bort i fjärran. Öppningen var omkring fyra fot [2] bred: Han var omkring tre fot och sex tum [3] tvärsöver och vägde omkring tjugo stones [4]. Som jag förklarat var jag upptagen med att köpa ett program och när jag återvände, hade min väninna sin hatt i händerna och körde in långa nålar i den: Jag tror att hon föreställde sig att det var i dörrvaktens hjärta. Hon ville inte längre lyssna på operan, utan hon ville endast tala hela tiden om denne dörrvakt, men folket runt omkring henne ville inte ens låta henne göra det.
Hon har tillbringat två vintrar i Tyskland sedan dess. Numera, när hon känner för att gå igenom en dörr som står vidöppen rakt framför henne och som leder till exakt det ställe dit hon vill gå, men en tjänsteman skakar på huvudet åt henne, samt förklarar att hon inte får gå in den vägen, utan måste gå uppför trapporna två våningar, längsmed en korridor och nerför ytterligare trappor, för att komma dit hon skall, ber hon om ursäkt för sitt misstag och travar iväg, med ett generat uttryck i ansiktet.
Regeringarna på Kontinenten har lärt upp sina medborgare till perfektion. Lydnad är den främsta lagen på Kontinenten. Historien som berättas om den spanske kungen som nästan drunknade, eftersom den särskilt utsedde tjänaren vars plikt det var att dyka i efter spanska kungar närhelst de drullade ur vattnet, hade avlidit och hans efterträdare ännu inte var utsedd, kan jag mycket väl tro är sann. På järnvägarna på Kontinenten riskerar man fängelsestraff om man åker i en andraklassvagn med en förstaklassbiljett. Vad straffet är för att åka i första klass med en andraklassbiljett vet jag inte — troligen dödsstraff — även om en vän till mig kom mycket nära, vid ett tillfälle, att få reda på den saken.
Allt skulle ha gått honom väl, om han inte varit så jäkla ärlig. Han är en av dessa män som berömmer sig för att vara ärliga. Han hade köpt en andraklassbiljett till en station som låg uppe på ett berg, men träffade av en händelse på perrongen en dambekant och hade därpå åtföljt henne in i en förstaklasskupé. Vid ankomsten till destinationen förklarade han för biljettkontrollören vad han just gjort och med plånboken i handen ville han veta hur mycket mellanskillnaden var. De förde honom till ett rum och låste dörren. De skrev ut hans erkännande, läste upp det för honom och fick honom att skriva under det, varpå de skickade efter en poliskonstapel.
Polisen korsförhörde honom i omkring en kvarts timme. De trodde inte på hans historia om damen. Var fanns denna dam? Det visste han inte. De sökte i grannskapet efter henne, men fann henne inte. Han föreslog — vilket visade sig stämma — att hon tröttnat på att vänta vid stationen och begivit sig upp i bergen. Ett anarkistupplopp hade förekommit i grannstaden för några månader sedan. Poliskonstapeln föreslog att man skulle söka efter bomber. Lyckligtvis återvände just en agent för Cook’s med en grupp turister, tillbaka till stationen och åtog sig att på det besvärliga språket förklara att min vän var en åsna som inte såg skillnad mellan första och andra klass. Det var de röda kuddarna som fått min vän att missta sig; han trodde att det var första klass, när det ju faktiskt var andraklass.
Alla kunde därpå andas ut igen. Bekännelsen revs itu under allmän glädje: Och så ville den narren till biljettkontrollör veta, hur det i så fall låg till med damen — som måste ha rest i en andraklasskupé med en förstaklassbiljett. Det verkade som hon hade en besvärlig stund att vänta sig, när hon återvände till stationen.
Men den beundransvärde representanten för Cook var återigen situationen mäktig. Han förklarade att min vän även var lite av en lögnhals. När han sade att han rest tillsammans med damen var det helt enkelt bara skryt. Han skulle ha velat resa med henne, det var vad han menat att säga, men tyvärr talade han så dålig tyska.
Återigen utbröt glädje på platsen. Min väns rykte verkade återupprättat. Han var inte den förhärdade syndare alla tagit honom för — utan enbart, uppenbarligen, en kringlallande fåntratt. En sådan kunde de tyska tjänstemännen respektera. På en sådans bekostnad kunde en tysk tjänsteman rentav nedlåta sig till att dricka en öl.
Inte endast de utländska männen, kvinnorna och barnen, utan även utländska hundar är födda goda. I England, om man råkar vara hundinnehavare, tillbringar man mycket tid med att släpa ut den ur slagsmål, under det att man grälar med innehavaren till den andra hunden som satte igång i det; att förklara för ilskna gamla damer att ens hund inte dödat deras katt utan att katten måste ha dött av hjärtproblem under det att den sprang över gatan; att försäkra vantrogna jakträttsinnehavare om att detta inte är ens hund och att man inte har den blekaste aning om vem hunden tillhör. Vad gäller de utländska hundarna framflyter deras liv fridsamt. När de utländska hundarna ser ett slagsmål, stiger tårar upp i deras ögon: De hastar vidare och försöker hitta en poliskonstapel. När de utländska hundarna ser en katt skynda förbi, stiger de åt sidan för att släppa förbi den. De klär på de utländska hundarna — en del av dem — en liten rock med en ficka för näsdukar och sätter små skor på deras fötter. De har ännu inte klätt på dem hatt — inte ännu. När så sker, kommer de att finna på ett eller annat sätt för att artigt kunna lyfta på den, när de möter en katt som de tror sig känna.
En morgon, i en stad på Kontinenten, stötte jag på bråk — det kanske är mer korrekt att säga att bråket stötte på mig; det svepte förbi mig, omringade mig innan jag ens visste att jag befann mig mitt i det. Det hade formen av en foxterrier, tillhörande en mycket ung dam — det var först när bråket var till viss grad över som vi upptäckte att hunden tillhörde den unga damen. Hon anlände mot slutet av bråket, synnerligen andfådd; hon hade sprungit en mile [5], stackars flicka och ropat under den större delen av den sträckan. När hon såg sig omkring och upptäckte allt som inträffat och fick höra ett och annat förklarat för sig, började hon att gråta. En engelsk ägare av den där foxterriern skulle ha kastat en enda blick omkring sig, för att därefter hoppat upp på första bästa spårvagn för att ta sig därifrån. Men, som jag sade, utlänningarna är födda goda människor. När jag gick därifrån, gav hon sju olika människor sitt namn och sin adress.
Men det var om hunden jag ville nämna något i synnerhet. Han hade inlett det hela i all oskyldighet genom att försöka fånga en sparv. Det finns ingenting som tilltalar en sparv så mycket, som att bli jagad av en hund. Ett dussin gånger trodde han att han hade fångat in sparven. Då lade sig en annan hund i saken. Jag vet inte vad vi kallar den hundrasen, men utomlands är den mycket populär: Den har ingen svans och ser ut som en gris — de vackraste exemplaren. Just detta exemplar såg ut, när jag såg det, mer som en bit av en dörrmatta. Foxterriern hade gripit tag i den i nackskinnet och rullade runt med den i rännstenen, precis framför en motorcykel. Dess ägare, en storvuxen dam, hade störtat fram för att rädda den, och därvid kolliderat med motorcyklisten. Den storvuxna damen hade kastats omkring ett halvdussin yards [6] mot en italiensk pojke som bar en bricka lastad med gipsskulpturer.
Jag har sett en hel del olyckor i mina dagar, men aldrig någon där inte en italiensk gatuförsäljare av gipsskulpturer på ett eller annat sätt varit inblandad. Var dessa gossar gömmer sig när frid råder är ett mysterium. Chansen att de skall komma att vältas omkull drar dem till sig som solsken attraherar flugor. Motorcykeln hade kört rakt in i en liten mjölkkärra och de låg nu utspridda snyggt och prydligt mitt i spårvagnsspåren. Det såg ut som om spårvagnstrafiken skulle bli uppehållen i minst en kvarts timme; men det verkade som om varenda spårvagnsförare som nalkades platsen hade fått den idén i huvudet, att om han ringde tillräckligt flitigt i sin klocka, skulle detta hinder för hans framfart upplösas i tomma intet och försvinna.
I en stad i England skulle allt detta inte ha tilldragit sig så mycket uppmärksamhet. Någon skulle ha förklarat att en hund var den ursprungliga orsaken, och hela händelsekedjan skulle ha framstått som vardaglig och naturlig. Dessa utlänningar drabbades av fruktan för att den Allsmäktige, av någon anledning, var arg på dem. En poliskonstapel sprang iväg för att fånga in hunden.
Den förtjusta hunden sprang baklänges och ilsket skällande och försökte kasta iväg gatstenar med sina bakben. Detta skrämde en barnsköterska, som sköt på en barnvagn och det var då jag inträdde i handlingen. Sittande på trottoarkanten, med en barnvagn på ena sidan om mig, och med ett gråtande spädbarn på den andra, talade jag om för hunden vad jag tyckte om dess beteende.
Glömsk över att jag befann mig utomlands — att den kanske inte förstod vad jag sade — sade jag vad jag hade att säga på engelska; jag berättade det utförligt, mycket tydligt och klart. Han stod en yard [7] framför mig, lyssnade på mig med ett uttryck av extatisk glädje som jag aldrig förr eller senare sett uttryckt i något ansikte — mänskligt eller tillhörande en hund. Han insöp mina ord som om det varit musik från Paradiset.
”Var har jag hört de där ljuden förut?” verkade han fråga sig själv, ”det där gamla välkända språket som de brukade talas till mig när jag var valp?”
Han drog sig närmare mig och han hade nästan tårar i ögonen, när jag talat klart.
”Säg dem igen”, verkade han be mig. ”Å, säg dem till mig igen, dessa kära gamla engelska eder och förbannelser, som jag i detta gudsförgätna land aldrig mer trott att jag skulle få höra.”
Jag fick reda på av den unga damen, att han var en foxterrier född i England. Det förklarade hela saken. De utländska hundarna skulle aldrig ha tagit sig till något sådant. Utlänningarna är födda som goda människor; det är därför vi avskyr dem.
Fotnoter
redigera- ↑ 4,8 kilometer.
- ↑ 1,28 meter.
- ↑ 1,06 meter.
- ↑ 127 kilogram.
- ↑ 1 609 meter.
- ↑ 5,48 meter.
- ↑ 0,91 meter.