Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/13 Cap
13. Cap.
Om then, som förgjör sig sjelf.
1 §.
"Dräper eller förgjöer någor sig sjelf; tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwit uptagas, och afsides läggas: Pröfwar domaren sedan, att han med wilja sig förgjordt; tå skal en sådan sjelfspilling, af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfwas. Finnes thet i hufwudswaghet, raseri, eller annor sådan wånda skedt wara; tå må han af annat folk handteras, och begrafwas."
P. St. Säljes förgift åt annan, än trowärdig person. XVII: 4 MB.
S. F. Wågar sig någon på isarne kring Stockholm, förr än de med säkerhet kunna bära folk och kreatur och wid sådant tillfälle drunknar, skall han anses såsom sjelfspilling och hans döda kropp, däräst den igenfinnes, icke få i kyrkogård begrafwas. 1799 den 6 Febr. Öfwerståth. Kunng. Jämnför Öfwerståth. Kunng. den 20 Dec. 1737, MW. 2 T. p. 1337. Gardessoldaten Anders Friskopp, hwilken sig så med brännewin öfwerlastat, att han efter 2:ne timars förlopp död blifwit, förklarades böra uti kyrkogård begrafwas i tysthet, utan prest och ceremonier, efter man icke, (säger Kgl. Rådk. Protocoll) kunde weta, hwaräst hans själ tagit wägen. 1716 den 14 Sept. Kongl. Resolution. Innan domaren om sjelfspillings begrafningssätt sig yttrar, böra witnen afhöras, så wäl om den dödas vita anteacta, som huruhan sig den dagen anstält, när han finnes wara omkommen: likaledes, huruwida något teckn är, att någon annan skulle warit hans dödswållare. 1710 den 9 Maij, Kongl. Swea HofRätts Bref till RådstuguRätten i Piteå, angående Pigan Kirstin Andersdotter. I mål, som röra sjelfspillingars begrafning, bör, då saken ej är destotydeligare, domaren häldre fria än fälla. 1695 den 11 Nov. KB. Just. W. p. 1430. Wid alle begrafningar, som domaren pröfwar i stillhet böra ske, tillåtes ej någon Process, eller någre flere som medfölja, än oumgängelige bärare, och de som eljest nödwändigt kunna därwid hafwa att beställa: hwarjämte alle ceremonier och bekostnad af klockor, wagnar och sermon blifwa förbudne. Den som sig häremot förbryter, ware förfallen till 200 daler S:mts böter, Beslagarens, och Församlingens eller Sochnens fattige till treskiptes, eller i brist af botum, 14 dagars fängelse. Prestemenn, som öfwertygas, att han sådan oloflig begrafning tillåtit eller biwistat, sättes från sitt embete på halft års tid. 1725 den 27 Oct. KF. MW. 1 T. p. 631. Wid slike begrafningar må presten kasta mull på den döde, men ej därefter läsa den i handboken befinteliga bönen, utan allenast, Fader Wår, och den wanlige Wälsignelsen, såsom det för dödfödde barn brukeligt är. 1727 den 4 Aug. KF. MW. 1 T. p. 706. Jämnför 18 Cap. 4, 9 §§ i 1686 års Kongl. Kyrkolag, Just. W. pag. 1035, 1036.
Anm. Att wilja pålägga döda menniskor straff, är wisserligen stridande emot förnuftet; och skola straffen tjena till warnagel för andre, så böra de icke ske i tysthet; men äfwen denna anledning till en död kropps misshandlande förswinner, enär man eftersinnar, att den som icke bekymrar sig om lifwets njutande, lärer föga bry sig om, huru med den känslolösa kroppen förfares. Blott i anseende till dem, som, sedan de blilfwit för missgerningar dömde, i fängelse afhända sig lifwet, skulle det med något skäl kunna yrkas, att som de egenmägtigt undandraga sig det ådömde straffet, så fordrade de kränkte lagarne åtmindstone den upprättelsen, att deras minne blefwe skymfat, till warnagel för andre. I förmågo af ett Kongligt Danskt Rescript, dat. den 7 Apr. 1741, Fogtman l. c. 4 T. 2 B. p. 179, böra de personer i Köpenhamn, som utan raseri eller hufwudswaghet, afhändt sig lifwet, och med Kongligt tillstånd få begrafwas i kyrkogård, dit bäras af 8 till 12 så kallade ärlige fångar, (förmodeligen häktade för mindre brott) emot en, efter wägens längd proportionerad betalning, af 16 till 24 ss. för hwardera. I Preusiske Staterne blifwer wäl ingen skymf tillfogad sjelfmördarens kropp; men begrafningen wärkställas, utan någon af de ärebetygelser, som wanligen åtfölja hans stånd och rang. Har sjelfmordet skedt, till undwikande af ett, för begången grof missgernng tillförwäntat wanhedrande straff, så begrafwes liket, efter domstolens föregångne pröfning, å afrättsplatsen; men är dödsdomen redan emot honom fäld, wärkställes den, till andras skräck och warning, med all möjlelig anständighet å den döda kroppen. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 803–805 §§.
2 §.
"Kan någor frälsa hans lif, som sig sjelf uphängdt hafwer, eller å annan sätt sig förgjöra wil, och frälsar honom ej; plichte efter omständigheterna."
S. F. Med likkistornes tillslutande, måste warsamt umgås, när icke alldeles wisse och säkre teckn äro om dödsmålet. 1686 den 3 Sept. Kongl. KyrkoL. 18 Cap. 3 §, Just. W. p. 1035. I anseende till nödwändigheten att de, som af os qwäfwas, falla uti watnet, eller annars af olyckshändelse illa skadas, måge ärhålla hastig hjelp, åligger det StadsFältskären att hålla en så kallad öppen Fältskärsstuga, där alla tider af dygnet sådane olycklige kunna införas eller därifrån ärhålla läkarewård. Denna Fältskärsstuga bör wara belägen in i sjelfwa Staden, eller nära därintill å Norra eller Södra malmen, samt nära någon hamn; kommandes StadsFältskären att i Dagbladen kunngöra, hwaräst denna Fältskärsstuga är, och hwarthän den flyttas. 1796 den 25 Junii, Öfwerståthållarens Instruction för StadsChirurgen i Stockholm, 5 §. Jämnför Öfwerståt. Kunng. om anstalter till räddande af drunknades lif, dat. den 20 Martii 1801. Pigan Brita Larsdotter, som ifrån början till slut åsedt Tidelagaren Lars Nilssons förhållande med stoet, och således kunnat till hans lifs räddning, genom rop eller tilltal, gerningens fullbordande hindra och förekomma, men sådant underlåtit, dömdes, i förmågo af 13 Cap. 2 § MB, att afstraffas med 8 dagars fängelse wid wattn och bröd. 1766 den 25 Martii, KB. till S. H. R.
Anm. Igenom Författning, borde wid ansenligt wite wara förbudit, att flytta lik ur deras sängar och warma rum i kölden, ännu mindre begrafwa dem, innan efter försök med åderlåtning, stickande, brännande, stinkspiritus o. s. w. liklukten, såsom den säkraste dödstecknet, sig infunnit. I Medicinae Doctorerne Winslows och Bruhiers Afhandlingar om dödsteckns owisshet äro mångfaldiga utländske exempel uppgifne på personer, hwilke i pestetid, af os, colique, i barnsängar, och af de mångfaldiga där beskrifne händelser, blifwit ansedde för döde, men dels kommit till lif igen, dels efteråt funnits hafwa blifwit lefwande begrafne. Kyrkoherden O. Tillaeus wid Fransyska Lutherska Församlingen i Stockholm, som år 1751 af trycket utgifwit en öfwersättning däraf, har wid slutet af boken på 30 sidor infördt exempel på personer i Swerige, hwilke hållits för döde, men kommit till lifs igen, ibland hwilke det med Lieutenanten Israel Olfosson Fårling, p. 172–178, i synnerhet är märkwärdigt. Han lades i likkista 14 dagar efter Michaelis, men i anseende till långwäga stadde slägtingars frånwaro, som skulle biwista begrafningen, uppsköts därmed till 1:sta Söndagen i Adwentet, eller omkring 6 weckor därefter, då han dagen förut uppreste sig i likkistan och begärde sina byxor och tofflor af en gumma, som skulle elda i rummet. I en år 1801 tryckt skrift, kallad Berättelser om Skendöde, där mångfaldiga exempel med personers namn uppgifwas, på skendöde, som dels kommit sig, dels på rysligit sätt slutat sina lif i grafwar och likkistor, omtalas p. 84, en LikMadam, som skrutit däröfwer, att hon en gång då ett lik welat om natten resa sig upp urkistan, fattat kraftigt i detsamma och nedtryckt det å nyo, under yttrande: "Hwad har du att göra ibland de lefwande? Ned med dig! du hörer ej mera till oss." Och liket, som man lätteligen kan tro, försökte icke widare att röra sig. Om i Preusiske Staterne någon dödar annan på hans egen begäran, eller är honom till sjelfmordet behjelpelig; så anses han med 6 till 10 årigt; men om det befinnes, att han intalt sjelfspillingen, att förkorrta sitt lif, med fästnings eller tuckthusarbete på lifstid. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 834 §. där stadgas äfwen, ibidem 782–789 §§, jämte 14 dagars fängelse för den, som utan egit äfwentyr, kan, men icke räddar sin medbroder ur röfwares eller mördares händer samt eld eller wattunöd, att hans obarmhertighet i allmänna Tidningar skulle kunngöras; hwaremot på lika sätt, den, som frälsar en skendöd eller i lifsfara stadd, i allmänna Tidningar borde namngifwas, och därjämte undfå en af de, till detta ändamål i Staten uppförde medel, afpassad wedergällning, äfwen om hans bemödande fruktlöst aflupit. I följd af Kongl. Danska Placatet den 14 Sept. 1798, (Fogtman, l. c. 6 D. 10 B. p. 245, 269,) njuter hwar och en, som först ur watnet uptager och räddar någon drunknad person, af Konungen i Danemark 5 Ducater eller 10 Riksdaler Dansk Courant till belöning, antingen i penningar eller i en Medaille af 5 Ducaters wigt, hwarförutan, af Köpenhamns Magistrats Placat den 1 Julii 1800 det befinnes, att därstädes är inrättat ett Selskap for drunknede Menneskers Redning, hwilket med särskilde belöningar ihogkomma dem, som sig därwid utmärka.
3 §.
"Finnes någon ligga död, och wet ingen, huru han omkommen är; then må ärliga begrafwas. Hafwer han fördt ett ogudachtigt lefwerne; warde tå i kyrkiogård afsides lagd."
4 §.
"Nu kan så hända, att then sig sjelf förgjöra wil, ej får död theraf; plichte med fängelse wid wattn och bröd, spö eller ris, efter omständigheterna."
S. F. Uppå RådstufwuRättens i Örebro förfrågan, angående Drängen Olof Larsson, som upphängt sig, men till lifwet blifwit återstäld, förklarade Kongl. HofRätten att wid sådane tillfällen den brottslige alltid blifwit ådömd uppenbar kyrkopligt, och förwisad till presterskapet, att njuta underwisning i Christendomskunnskapen. 1704 den 22 Nov. Kgl. S. H. R. Bref till RådstufwuRätten i Örebro. Eho, som wågar sig på någon is, med eller utan skridsko, förr än de öfwerallt blifwa så starka, att de med fullkomlig säkerhet kunna bära folk och kreatur, och därtill warder af wederbörande offenteligen af predikstolarne lofgifwit; skall därföre böta En Riksdaler 32 ss, eller i brist däraf kroppsstraff undergå. 1799 den 6 Febr. Öfwerståth. Kunng. Jämnför Öfwerst. Kunng. den 20 Dec. 1737, MW. 2 T. p. 1337. Soldaten wid Enkedrottningens Regemente L. L. hwilken genom ÖfwerståthållareEmbetets utslag den 26 Martii 1787, blifwit dömd till 10 par spö, för det han emot förbud och warningar, begifwit sig ut på isen emellan Munkbroen och Ragwaldsbacke på Södermalm, hwilket utslag Herrar Riksens Råd faststält på de grunder, att L. L. både warit underrättad om ÖfwerståthållareEmbetets förbud, och äfwen af flere, innan han begifwit sig på isen därifrån warnad; äfwensom, sedan han hunnit ett stycke ut på sjön, af rop från stranden ytterligare blifwit tillsagd att wända om, men sådant med otidighet beswarat, och således endast af öfwerdåd gjordt ett sådant försök, hwarigenom icke allenast ArtillerieHandtlangaren G, som med L. L. warit i sällskap, omkommit, utan ock twänne andre personer, som welat honom rädda, warit i yttersta lifsfara; förklarades rättwisligen hafwa gjordt sig skyldig till det ådömda spöstraffet, men blef af gunst och nåde förskonad med 8 dagars fängelse wid wattn och bröd. 1787 den 27 Apr. Kgl. Conseille Prot. Jämnför Kgl. Rådk. Prot. den 17 Apr. 1787. Gör någor, som till krigstjenst legd, wärfd eller dömd är, uppsåteligen sig därtill odugelig, genom stypmpande af lem eller eljest; straffes med 30 par spö, och ärsätte lega eller wärfningspenningar: men saknas hoshonom tillgång; aftjene sådant jämnlikt wanlig beräkningsgrund, med dagsarbete å fästning, eller hos målsäganden, om denne det yrkar. 1802 den 7 April, Kongl. WärfningsStadga, 26 §. Jämnför 10 Cap. 36 § Kongl. KrigsArt. den 31 Martii 1798.
Anm. Abrahamsson i dess Anm. till L. L. p. 728 uppgifwer Kongl. Swea HofRätts CriminalResolutioner, den 7 Sept. 1695, den 24 Martii och 9 Maij 1696 och den 23 Martii 1704, att de som burit händer på sig sjelfwe och dymedelst welat afhändt sig lifwet, jämte kyrkopligt, blifwit för de sår de sig sjelfwe tillfogat, belagde med lika böter, som hade de på det sättet sårat någon annan.
5 §.
"Bekänner någor falskeliga, thet han sådan gjerning gjordt, som dödsstraff förtjenar; ware lag samma."
P. St. Huruwida egen bekännelse gäller i brott, som å lif gå. XVII: 36 RB.
S. F. Enkan Margaretha Christophersdotter, hwilken för att dö, angifwit sig att hafwa mördat barn; men wid en iråkad swår sjukdom bekännt sig hafwa ljugit, dömdes till 14 dagars fängelse wid wattn och bröd samt 3 söndagars uppenbar kyrkopligt. 1709 den 31 Maij, KB. till S. H. R. Drängen Johan Bengtsson, som bekännt sig med sådana kreatur hafwa bedrifwit tidelag, som man ljusligen kunde finna hafwa warit omöjeligt, samt i sin bekännelse icke warit beständig, förklarades böra på behagelig tid i Marstrand arbeta, sedan han i Sacristian hemlig skrift och aflösning undergått. 1740 den 4 Junii, KB. till S. H. R. Gardessoldaten Eric Sundholm, som bekänt sig för 30 år tillbaka hafwa begått tidelag, men hwars bekännelse icke funnits wara af omständigheter styrkt, dömdes till 14 dagars fängelse wid wattn och bröd. 1744 den 30 Maij, KB. till S. H. R. Bonden Anders Henriksson, som af samwetsoro bekänt sig hafwa bedrifwit tidelag, men hwilket ej lagligen kunde bestyrkas, dömdes till 14 dagars fängelse wid wattn och bröd samt enskild aflösning. 1759 den 25 Julii, KB. till Åbo HlfR. Den, som af ledsnad till att lefwa, eller att undwika kroppspligt för något föröfwat brott, mördar barn eller andra, antingen på landet eller i staden, må af Hof- eller ÖfwerRätter, efter omständigheterne dömas, att utom det i lagen utsatte dödsstraff, förut stånda kroppspligt, nämligen i städer, där Fången i häckte sitter, på ett, och i Stockholms Stad på tu särskilta Torg, ställas 2:ne dagar å rad i halsjern med en tafla öfwer hufwudet, hwarpå brottet är beskrifwit, samt af en bödelskneckt med spö- eller risslitande afstraffas, till och med 30 par spö, eller 23 par ris, hälften hwardera dagen, och sedan missdådaren haft rådrum till beredelse, med tillbundna ögon på en kärra till afrättsplatsen utföras, att det ådömda dödsstraffet undergå. 1754 den 24 April, KB. Jusleen, p. 379. Som Delinquenten Greta Lisa Skog inför Stockholms KämnersRätt med mycken tröghet och förbehållsamhet yppat de af henne begångne flere brott, af mord, inbrottsstöld, mordbrand och stöld wid eldswåda, hwilken tröghet, efter ransakningens innehåll däraf skulle hafwa härhördt, att Skog, som ärfarit, det grofwe missdådare blifwit med spö eller ris afstraffade, innan de till dödsstraffet utfördes, fruktat det henne äfwen sådant wederfaras kunde, samt det wore till befarande, att om KB. den 24 April 1754 komme att lämpas till andra än dem, som där egenteligen nämnde woro, missdådare, hwilka till dödsstraff sig skyldiga gjordt, torde utaf fruktan för spö- eller risslitande dölja flera sina begångna brott, så wäl som de personer, hwilka kunde däri delaktige wara; Alltså fann Konl. Maj:t i Nåder skäligt, att befria Skog ifrån risslitande, innan dödsdomen wärkstäldes. 1773 den 17 Febr. Kgl. Rådk. Prot. och Bref till S. H. R. I anseende till Torparen Isaac Jönsson ifrån Lönnhult, som begått dråp å sin son Anders Isaacsson, förklarade Kongl. Maj:t dödsstraffet wara destomindre lämpeligit, som det befrämjade hans uppsåt att få dö, och följakteligen icke kunde medföra den afsky och warning för andre, som till äfwentyrs kunde wara lika sinnade med honom, utan borde han afstraffas med 40 par spö, en söndags uppenbar kyrkopligt och arbete i sin öfriga lifstid på Fästning. 1787 den 15 Januarii, Kgl. Rådkamarens Prot. 1787 den 26 Januarii, Kgl. Conseille Prot.