Liljecronas hem/Kapitel 16
| ← Anklagelsen |
|
Vättarna på Lövdala → |
VILARSTENEN.
ETT PAR DAR efter den stora uppgörelsen var Maja Lisa vid vanlig tid ute och gick på landsvägen i sällskap med lilljänta.
Men denna kvälln kom hon inte gående modlös och maktlös med släpande steg, utan nu var det två, som ropade åt ekot, två, som grävde efter kattguld i sandgropen, två, som dämde i bäcken, två, som plockade vitsippor i hagen.
Till att retas med kattugglan hade hon ändå ingen lust, utan vid den stora björken lämnade hon lilljänta och gick sedan ensam uppför hela Vilarstensbacken. Fågeln måtte ha varit mer sällskaplig än vanligt i dag, för lilljänta kom inte och slöt sig till henne vid spökmuren och inte sedan heller.
När Maja Lisa var så långt kommen, att hon kunde se Vilarstenen, stannade hon plötsligt. Det satt en karl där framme, inte på det smala, uthuggna sätet, utan uppkrupen på själva blocket. Han satt krokig och stödde hakan mot händerna. Men blickarna hade han inte fästade på marken, utan de var uppe i trädtopparna. Han höll på att vissla åt en trast, som satt i en stor gran på andra sidan vägen, härmade den och retade den till tävlan, så att den höll på att spränga strupen.
De var så inne i leken, både trasten och han, att de alls inte hörde, att hon kom gående. Hon stod tyst en stund och hörde på, och under tiden betraktade hon honom rätt förvånad. De gånger hon hade mött honom förut, måtte han ha varit svårt nedtyngd av sorg. Aldrig förrän i kväll hade hon tänkt på att han inte kunde vara mer än tjugefem år. Han såg ut som en riktig pojke. Hon blev så häpen över detta, att hon inte kunde låta bli att skratta till ett tag.
Han vände på huvudet litet för att lyssna och flyttade på samma gång blickarna till en annan trädtopp, som om han hade trott, att ljudet kom därifrån.
Då brast Maja Lisa i skratt på nytt. Nu hörde han vad det var. Han sprang ner från stenen och kom ivrigt emot henne. Det var just henne, som han väntade på, sa han. Han hade varit i Lobyn hos hennes vän Britta för att få veta hur han skulle bära sig åt för att få råka mamsell Maja Lisa ensam. Och Britta hade sagt honom, att hit till Vilarstenen brukade hon komma varje kväll.
Hennes hjärta började klappa mycket fort, som om det hade väntat en stor glädje. Ack, ack, att det skulle vara så oförståndigt! Det borde väl veta vid det här laget, att han inte kom med något angenämt budskap. Han ämnade väl tala om sin bror. Ville säkert framföra svägerskans förslag än en gång under mera lugna förhållanden.
Visst var det så, som hon tänkte. Han förde henne en smula kruserligt fram till Vilarstenen och hjälpte henne upp på blocket, där han hade suttit nyss förut, och blev själv stående på vägen. Sedan började han att helt högtidligt fråga henne om det verkligen förhöll sig så, att hon inte hade något tycke för hans bror.
Det var här som i Svanskog! Hon visste inte varför hon på en gång blev både harmsen och rörd och inte heller varför harmen tog överhand, så att hon svarade rätt retligt, att hon inte begrep varför han gjorde sig besvär att fråga. Han trodde nog ändå inte, att hon kunde ha varit tillsammans med hans bror ett par timmar utan att bli förälskad i honom.
Det kunde alls inte märkas, att han blev stött över den tvära tonen. Det var otroligt, att det var han, som nyss hade suttit och visslat åt trasten. Nu var han så avmätt, som om han hade haft en affär att göra upp och på förhand hade tänkt över vart ord han skulle säga. Så där måtte han visst se ut, när han sålde järn eller gjorde upp kontrakt med kolkörare.
Han bad, att hon inte skulle anse honom påflugen, men han hade frågat, därför att han måste veta om hennes hjärta var fritt, innan han gick vidare.
Hon fick en oemotståndlig lust att retas och rubba litet på den stora säkerheten. »Det är väl inte så given sak,» inflickade hon, »att mitt hjärta är fritt, därför att jag inte känner något tycke för pastor Liljecrona. Det kan väl finnas andra…»
Han bugade sig en smula försmädligt. »Det är alldeles rätt,» sa han. »Och om det finns den minsta utsikt, att den, som mamsell Maja Lisa tänker på, kan komma att anhålla om mamsell Maja Lisas hand, så ska jag inte fortsätta.»
Blodet steg henne uppåt kinderna, men hon såg honom rätt in i hans sorgsna ögon, då hon svarade: »Nej, det finns alls ingen utsikt.»
»I så fall skulle jag vilja be mamsell Maja Lisa om ett råd,» sa han och drog i detsamma upp ur sin plånbok ett väl förseglat och hopviket brev, som. han dock behöll i sin hand utan att låta henne se utanskriften. »Skulle mamsell Maja Lisa vilja säga mig om jag skall lägga detta på posten eller riva sönder det?»
Maja Lisa svarade ingenting. Hon kunde inte låta bli att tänka på den morgonen, då han hoppade ner i rävgropen. Då var det ett slag hit och ett slag dit, allt avgjort i ett ögonblick. »Varför kan han inte göra ett raskt hopp,» tänkte hon, »och slå till, så att jag får veta vad han menar? Var har denna stora omständligheten kommit ifrån?»
»Det här brevet, mamsell Maja Lisa,» fortfor han, och rösten blev, om möjligt, ännu mera kall och affärsmässig än förut, »är skrivet av en ung man, som för ett par år sedan stod på sin fästmös grav och då gjorde det löftet, att han skulle gå ensam genom livet för att alltid kunna minnas henne. Alltsedan dess har den unga mannen aldrig ett ögonblick tänkt på att bryta sitt löfte, ja, han har inte ens känt en frestelse därtill. Han har sänkt ner sitt hjärta i graven med den älskade, och det kan inte leva upp igen. Men, mamsell Maja Lisa, denna unga man råkade för några månader sedan ett stackars barn, som satt ensamt och övergivet. Han läste i dess ögon den ljuvaste blandning av mildhet och ödmjukhet, och, än mer, han överraskades av en sällsam likhet med den älskade. Han erfor genast den största sympati. Han tyckte sig höra, att den döda viskade till honom, att han måste söka hjälpa den unga ensamma, som var hennes avbild. Den unga mannen gjorde ett försök att sammanföra henne med den ädlaste man han kände, hans egen bror. Han såg dem mötas, han såg dem sitta sida vid sida framför härden, han drömde redan om den största lycka för deras del, men de vidrigaste omständigheter mellankommo. Den unga mannens handling förde olycka över de båda, vilkas sällhet han ville skapa. Den älskade brodern kastades först i det grymmaste elände, och vid det försök, som gjordes att rädda honom, bringades också den unga flickan alldeles oförskyllt i den svåraste ställning. Den unga mannen tyckte sig nu varje dag höra sin trolovades röst, som ur graven tillropade honom att åtminstone göra den unga flickan ett erbjudande att dela hans hem, där han med de ömmaste omsorger skulle söka att bereda hennes lycka, och där hon skulle vara i säkert skydd för den hårda hand, som nu regerar över henne. Det är under dessa omständigheter, dyraste mamsell Maja Lisa, som den unga mannen har skrivit detta brev. Han ämnade avsända det denna morgon, men han blev tvehågsen. Det föreföll honom nödvändigt att först fråga er, mamsell Maja Lisa, till råds.»
Han tystnade, men lade med detsamma ner brevet i hennes knä. Hon läste utanskriften. Det var ställt till Vällärde och Vördige Herr Komministern Erik Lyselius.
Aldrig, aldrig i hela sitt liv hade Maja Lisa känt sig så förolämpad. När han nu gjorde detta, som hon aldrig hade väntat, när han nu friade till henne, att han då skulle göra det på detta sättet! Bara därför att det var synd om henne! Hon ville springa upp, riva sönder brevet i små bitar och kasta styckena i hans ansikte. Hon var mer ond på honom än på söta far, då han gifte sig med Raklitz. Hon tänkte: »Det är visst så med mig, att jag inte kan bli riktigt ond på andra än dem, som jag håller av.»
Men Maja Lisa hade gått igenom mycket sedan den dagen, då hon for ut mot söta far och Raklitz, och nu kunde hon styra sig på helt annat sätt. Hon bara gled ner från stenen, lät brevet falla på vägen och började utan att säga ett ord vandra utför backen.
Hon fick gå en bra lång bit, ända fram till stenmuren, utan att någon kom efter henne.
Medan hon gick där, kom hon att lägga märke till vad det var för en vacker kväll. Det var fågelsång i trädena, myggdans i luften, solglitter på de nyspruckna lövena, vattensorl i dikena och ett spirande och groende bland örter och gräs, så att man tyckte, att man hörde hur det växte. Men tänk, att just detta ökade på hennes vrede! Han borde väl ha begripit, att en sådan kväll fick man lov att komma på det riktiga sättet, om man alls skulle komma. Ack, om han hade varit så klok att låta bli! Hon hade inte varit så olycklig, när hon bara hade gått och drömt om honom.
Han borde också ha haft förstånd att ta reda på hur hon hade det, innan han for åstad och gjorde henne denna stora förödmjukelsen. Om han hade vetat, att hon var försonad med söta far, och att söta mor hade rymt sin väg samma kväll, som han och pastorskan Liljecrona hade varit på Lövdala, rymt utan att säga ett ord till någon människa och ännu inte kommit tillbaka, så hade Maja Lisa kunnat slippa hans barmhärtighet.
Men, i alla fall, detta gjorde just detsamma. Om hon hade varit i allra största nöd, hade hon blivit lika ond på honom, därför att han friade av medlidande. Hon skulle inte ha blivit så ond på en annan, hon skulle inte ha blivit ond på hans bror, om han hade gjort på samma sätt.
Hon stannade plötsligt. Varför hade hon blivit så ond på honom? Svaret kom över henne som en uppenbarelse. Det var därför, att hon älskade honom!
O ja, o ja! Detta var det, som var kärlek. Hon hade läst om det i böcker, hon hade sjungit om det i visor, men hon hade inte känt det förr i sin egen själ. Det hade visst legat och pyrt inom henne som en svag eld hela våren, men hon hade inte kunnat sätta namn på det. Nu slog kärleken upp inom henne som en flammande eld. Hon nästan undrade om det inte sken och lyste av henne.
Hon vände sig om. Allt var på en gång så förändrat. Kärleken brann inom henne. Sedan detta stora undret hade skett, var hon inte mer densamma. Hon kunde inte vara vred på den, som hade orsakat, att hon hade fått lära känna vad kärlek var.
Han hade gått efter och var nära att hinna upp henne. Då hon helt plötsligt vände sig om, kom hon att stå öga mot öga med honom.
Verkeligen måtte inte sådan eld, som nu brann inom henne, vara smittosam! Det flammade upp i hans ögon ett återsken, eller var det kanske inte bara återsken? Det syntes henne låga alltför starkt. Hon visste ännu så litet, men den häftighet, varmed han nu slöt henne intill sig, tycktes henne vara av samma art som den längtan, som drog henne mot honom.
Hennes förvåning var så stor. Hon visste inte om hon vågade tro sina sinnen. Men de ordena, som han nu i korta utrop stötte fram, dessa ljuva frågorna om hon älskade honom, denna flämtande bekännelsen, att han hade älskat henne från första stund, men blygts över sin svaghet, denna harmfulla ångern över att han hade sökt hyckla för sig själv och gömt sig undan för sin kärlek, detta trotsiga talet om att han inte frågade efter levande eller döda, endast hon älskade honom, — kunde de annat än utgå ur ett hjärta, som lågade för henne med samma glöd, som för hans skull förtärde hennes eget?