Liljecronas hem/Kapitel 15

←  En vårkväll

Liljecronas hem av Selma Lagerlöf Anklagelsen

Vilarstenen  →

ANKLAGELSEN.

ALLA MÄNNISKOR på Lövdala var så nyfikna, att de knappt kunde bärga sig. Kan man tänka sig, att förvaltarn på Henriksberg hade kommit åkande i sällskap med ett fruntimmer, som ingen människa kände, och att de inte hade gått in i saln, som folk annars gjorde, när de kom för att hälsa på, utan hade sökt upp prästen i hans rum och talat ensamma med honom i flera timmar!

Varken prästfrun eller prästdottern eller hushållerskan eller någon av pigorna var i stånd att fundera ut varför de hade kommit. Kammarpigan, som hade hjälpt dem ur åkdonet, hade märkt, att de såg allvarsamma och ledsna ut, men det var också allt, vad hon kunde berätta.

Prästfrun gjorde det försöket att sätta sig i förmaket med sitt arbete. Det rummet låg vägg i vägg med prästens, och hade hon fått sitta kvar där, så hade hon nog snart kommit underfund med vad de främmande hade för ärende. Men hon hade inte suttit där i två minuter, förrän prästen gläntade på dörrn och bad, att hon skulle flytta sig in i ett annat rum. Detta, som de talade om inne hos honom, skulle hon få veta i sinom tid av hans egen mun.

De främmande hade kommit så tidigt på eftermiddagen, att prästfrun var orolig för att de inte hade fått någon mat. Hon skickade kammarpigan in till söta far för att fråga om hon skulle bjuda på middag, men kammarpigan kom tillbaks med det beskedet, att de ingenting ville ha.

Så länge som pigan hade varit inne i rummet, hade ingen sagt något. Det enda, som hon hade att berätta, när hon kom igen, var, att det främmande fruntimret hade suttit och torkat sig i ögona, som om hon skulle ha gråtit.

Drängen, som hade skjutsat dem, blev inbjuden i köket för att få en bit mat. Han talade gärna om allt, vad han visste, men det var inte mycket. Den där frua hade han aldrig förr sett. Hon hade kommit gående till Henriksberg i går kväll och bett att få tala med förvaltarn. Tidigt i morse hade förvaltarn själv kommit i stallet och sagt till om skjuts till Lövdala. Förvaltarn var karl till att gå och tiga hela veckor igenom, och i dag hade han inte sagt ett ord på hela resan.

Prästfrun hade inte kunnat sitta stilla vid sitt arbete alltifrån det, att de främmande hade kommit, utan bara gått ur rum och i rum. En gång tog hon lilljänta med sig in i saln för att fråga om hon hade berättat för någon, att hon höll på att lära henne att läsa och skriva.

Det vore ju inte så farligt, om hon hade sagt det, fortsatte prästfrun. Men se, hon hade tyckt, att det skulle bli så roligt, när hon fick tala om för pastorn, att hon kunde läsa i hans böcker, så lilljänta kunde ju tiga med det än en tid.

Lilljänta kunde lugna henne med att hon ingenting hade sagt. Hon tänkte för sig själv, att detta om skrivningen hade hon aldrig haft den minsta lust att berätta varken för prästen eller någon annan. Det var annat, som det hade varit värre att tiga med. Hon kunde inte förstå varför prästdottra så strängt hade befallt, att hon inte fick tala om för prästen hur styvmora var emot henne. Vad skulle det göra, om prästen fick reda på vad han hade för ett troll till hustru?

Maja Lisa var den, som visade sig minst nyfiken. På sista tiden hade hon varit som förlamad i själen. Hon kunde varken bli glad eller ledsen och brydde sig inte om hur det gick henne. Hon trodde nu, att styvmodern inte skulle upphöra att plåga henne, förrän hon hade fått henne på sjukbädden. Men inte gjorde det heller så mycket. Minst av allt var hon rädd för att dö. Det vore bara en god och skön vila.

Hon hade suttit i vävstoln, när lilljänta kom in och talade om för henne, att förvaltarn på Henriksberg hade kommit till Lövdala, och hon höll bara inne med vävningen ett ögonblick. »Förvaltarn på Henriksberg» — det ljöd helt främmande för henne. Varför skulle det ha något att betyda för henne, att han kom? Om det hade varit i vintras, skulle hon ha väntat sig allt möjligt av hans ankomst, men nu…

När klockan var fem, ringde prästen på sin klocka och bad, att man skulle sätta in en bricka med smör och bröd och tre glas mjölk i förmaket.

Eftersom han särskilt hade sagt till om bara tre glas, förstod prästfrun, att det inte var meningen, att hon skulle komma in och hålla sällskap, utan hon satt kvar i saln och sydde, tills hon hörde, att prästen och gästerna var inkomna i förmaket. Då lade hon ner sömmen och gick ut i köket.

»Kom med mig!» sa hon till lilljänta. »Jag skulle ha ut pastorns söndagskläder och få dem borstade, för det är ju söndag i morgon, men jag har inte kunnat gå in i rummet. Vi ska försöka om det kan gå för sig nu, medan de äter aftonvard.»

De gick på tå genom förstun, och prästfrun öppnade dörrn till prästens rum så tyst, att det omöjligt kunde störa dem, som satt i förmaket. Likaså försiktigt öppnade hon dörrn till klädskåpet.

»Stig nu in där,» viskade hon till lilljänta, »men var tyst bara!»

Lilljänta steg in i skåpet, men med detsamma sköt prästfrun till dörrn. »Nu kommer de! Du får bli kvar, där du är, så länge!» sa hon i dörrspringan. Och lilljänta hörde hur hon smög sin väg.

Lilljänta blev förstås stående orörlig, fast hon inte kunde märka, att någon av de andra kom in förrän en god stund efteråt.

Men om prästfrun hade passat på att stänga in lilljänta i skåpet för att få veta vad de främmande hade för ärende, så hade hon gjort sig onödigt besvär. För nu lät prästen kalla både henne och prästdottern in i rummet, och till och med den gamla fru Beata från brygghusflygeln blev efterskickad.

När de kom in, stod förvaltarn på Henriksberg med armarna i kors över bröstet och stödde sig mot prästens stora bokhylla, och fruntimret, som han hade haft med sig, satt i den lilla hörnsoffan. Hon var herrskapsklädd, men hade alltför stora och grova händer för att kunna vara av bättre folk. Hon var ung och skulle ha sett bra ut, om hon inte hade varit så förgråten, att hon var rödstrimmig i ansiktet.

För var och en, som kom in, steg prästen upp och föreställde de främmande. Detta, sa han, var pastorskan Liljecrona, som var gift med pastorn i Finnerud. Och detta var hennes svåger, bruksförvaltar Liljecrona på Henriksberg.

Något mer blev inte sagt, förrän prästfrun och fru Beata hade tagit plats i var sin av prästens två stora karmstolar och prästdottern hade slagit sig ner tätt bredvid skrivbordet på en pall, där hon alltid hade brukat sitta förr i världen, då hon jämt och samt var inne hos söta far.

Alla kände på sig, att det var oväder att vänta, men ingen visste vem det skulle gå ut över, förrän prästen nu vände sig direkt till Maja Lisa.

»Du vet väl redan alltsammans om pastorskan Liljecrona, som sitter här?» sa han.

Maja Lisa höll ögona nerslagna. Hon vågade inte se på söta far. Så snart som hon hade kommit in i rummet, hade hon märkt, att det hade hänt honom något förskräckligt. »Nu har det kommit, som ska göra slut på söta far,» tänkte hon. Han var grå i ansiktet, och han pustade tungt mellan vart ord han sa. Hon hade blivit så ängslig, att förlamning och likgiltighet med ens hade flugit sin kos. Hennes händer hade börjat skälva, och hon fick bita hårt ihop tänderna, för att de inte skulle skallra. Hon väntade intet annat, än att han skulle få slaget och falla ner död inför hennes ögon.

Men söta far satt och väntade hennes svar, och äntligen blev hon så pass herre över sin skräck, att hon kunde säga med tämligen lugn röst:

»Söta far, jag har aldrig förr sett pastorskan. Jag förstår inte vad söta far menar.»

Söta far ryckte på axlarna. Hon förstod honom kanske bättre, om han sa henne, att det var denna pastorskan, som i flera år hade varit hushållerska hos pastor Liljecrona?

Det var något besynnerligt i söta fars ton, något föraktfullt och vredgat. Maja Lisa tvang sig att se upp till honom. Söta fars ögonbryn var sammandragna, och den ena röda skyn efter den andra gick fram över hans ansikte. Hon förstod, att utom det, att söta far hade drabbats av något, som gjorde honom djupt olycklig, var han också mycket ond. Och fast hon inte alls kunde begripa hur detta var möjligt, måste hon säga sig, att söta far var ond just på henne.

Ovillkorligen reste hon sig från den lilla pallen och ställde sig, smärt och rak, framför söta far liksom för att bättre kunna försvara sig.

»Nog ser väl söta far, att jag inte är klokare än förut.»

Söta far såg ut, som om han inte hade väntat sig en sådan genstörtighet. Han visste ju, att hon kände till historien, men eftersom hon ville höra den en gång till, så hade han ingenting emot att tala om den på sitt sätt. Hennes moster i Svanskog hade kanske inte gett henne någon riktig föreställning.

Maja Lisa fördristade sig att avbryta söta far. Moster i Svanskog hade talat mycket om pastor Liljecrona, men inte hade hon nämnt ett ord om hans hushållerska.

Söta far slog ut med handen. Det gjorde då detsamma, om det var mostern eller någon annan, som hade burit fram skvallret till henne. I alla fall kunde han förstå, att det var något kvinnfolk, för de var alltid värst mot varandra. Om en karl hade talat om saken, hade han på samma gång sagt henne, att man måste sätta sig in i en människas ställning, innan man fäller dom över henne. Hur många av dem, som hade glatt sig åt att pastor Liljecrona så länge hade stannat bland finnarna och verkat för deras upplysning, hade besinnat hur han hade haft det? Först i dag hade söta far vetat, att han hade bott i ett finnpörte med ett enda rum, och att hans lön knappast hade uppstigit till hundra daler. Vilket arbete då för den person, som skulle förestå hans hus, att hålla borta den värsta nöden! Hon, som satt därborta, hade inte bara vävt hans kläder, hon hade också sytt dem. Hon hade gått vall i skogen med hans kor och får, hon hade under alla år, som hon varit i hans tjänst, gjort honom vida mer nytta, än en bortskämd herrgårdsmamsell kunde drömma om. Hon kunde räkna det som sin förtjänst, att pastor Liljecrona hade kunnat göra sin goda gärning däruppe.

Prästdottern kände, att hon började bli en smula retad, hon med. Varför var söta far ond? Trodde han, att hon hade sökt att locka till sig pastor Liljecrona, då de hade råkats i Svanskog? Det hade väl ändå inte varit förbjudet att tala vid honom! Men hon lade band på sig och bad söta far tro, att hon aldrig förr hade hört ett ord om allt det här.

Söta far fingrade otåligt på en liten hopviken biljett, som han hade liggande framför sig på skrivbordet.

Förunderligt var det ju, erkände han, att hon hade fått reda på det förhållande, vari pastor Liljecrona stod till sin hushållerska, eftersom det hade hållits så hemligt, att inte en gång hans bror hade vetat om det förrän nu efter giftermålet. Men när hon hade kommit underfund med saken, hur hade hon då kunnat vara så rask att döma? Hade hon inte kunnat förstå, att den andra hade de heligaste rättigheter? Även om hon inte hade varit en lagvigd hustru, även om hon var av ringa stånd, borde en så lång trohet, en så stor uppoffring ha kunnat påräkna misskund av den mest hårdhjärtade.

Prästdottern fick än en gång be söta far ursäkta henne, men hon visste alltjämt inte vad ont hon hade gjort.

Det märktes väl, att det retade söta far outsägligt att nödgas ge så många förklaringar. Stora svettdroppar började framträda på hans panna.

Om det nu var någon nyhet för henne, skulle han säga henne, att pastor Liljecrona sedan många år tillbaka hade lovat gifta sig med det fruntimmer, som nu var hans hustru. Det hade varit uppgjort, att giftermålet skulle äga rum, så snart han hade kommit i sådan ställning, att han kunde försörja en hustru och inte mer behövde låta henne gå som piga. Man hade inte heller känt minsta oro, att inte löftet skulle hållas, förrän detta året strax efter jul. Pastor Liljecrona hade då gjort en liten resa — som det hette, för att råka sin bror. Han hade inte farit längre än till Svanskogs gästgivargård, men efter sin återkomst hade han varit alldeles förändrad. Han var dyster, orolig och talade inte vidare om deras giftermål. Man tog då reda på vem han hade råkat i Svanskog.

Söta far vände sig rätt mot Maja Lisa. »Du kanske inte en gång vet vem han träffade?»

»Söta far, jag vet, att han råkade mig. Pastor Liljecrona talade mycket enkelt och naturligt vid mig hela dagen, alldeles som en god bror.»

Åter gjorde söta far en gest, som vore han helt förtvivlad över hennes halsstarrighet.

»Det kan väl vara, att pastor Liljecrona inte friade till dig denna dagen, men inte lär du ha varit i tvivelsmål om hans känslor för dig. Du kunde väl inte annars företa dig att sända denna biljett…»

Maja Lisa avbröt söta far utan minsta krus.

»Söta far, jag har inte skrivit till pastor Liljecrona! Om pastorskan säger något sådant…»

»Det är alls inte tal om något brev till pastor Liljecrona, utan om biljetten till hans hushållerska.»

»Jaså, till hans hushållerska!» - Prästdotterns röst lät nu väl så vredgad och full av förakt som söta fars. »Jaså, söta far har fått veta, att jag har skrivit till henne! Jag har väl då skrivit och bett, att hon skulle avstå pastor Liljecrona åt mig?»

Söta far såg kallt på henne. »Du vet ändå vad du har skrivit,» sa han.

Men prästdottern var nu ond på allvar. Hon tänkte inte mer på att skona söta far, utan bara på att kunna rättfärdiga sig själv, och hon ville veta hur allt detta hängde samman.

»Söta far, står det mitt namn under det där brevet?»

»Nej, det står inte något namn under biljetten, men den har skickats till Finnerud med hälsning från din moster i Svanskog, att den var ställd till pastor Liljecronas hushållerska, och att den hade kommit från Lövdala.»

Söta far blev visst förvånad, att hon inte föll till föga inför ett sådant bevis, utan bara fortsatte att fråga.

»Söta far, berätta mer om vad jag har gjort! Det är roligt höra. Jag kan inte gissa till allt.»

»Vad mer du har gjort?» Söta far slog näven i bordet. »Är det inte nog, att du har skrivit biljetten, att du har velat tillvälla dig en man, som tillhörde en annan, att du har förolämpat en kvinna, som endast har syndat av kärlek? Vad du har gjort? Du har gjort denna andra kvinna förtvivlad, så att hon i desperation begår den farligaste galenskap. Hon vandrar nämligen till Karlstad, uppsöker biskopen, talar om allt för honom och ber om hjälp. Varpå biskopen tar sig an hennes sak och skriver till Liljecrona, att då han nu står i begrepp att tillträda ett stort pastorat, måste han ställa större fordringar på sig själv. Han låter honom förstå, att han inte kan bli utnämnd till kyrkoherde, förrän han på ett tillfredsställande sätt har ordnat sina enskilda affärer. Säkert har biskopen skrivit så milt och klokt som möjligt, men pastor Liljecrona är en stolt och häftig man. Han har känt sig utskämd och har blivit sårad på det djupaste. Man hade kunnat hoppas, att om ingenting hade blivit gjort vid saken, skulle hans goda hjärta hä segrat. Den tillfälliga lidelse, som han hade gripits av, skulle ha övervunnits, han skulle självmant ha följt pliktens bud. Men nu känner han sig tvingad, han råkar i förtvivlan, han gripes av ett outsläckligt hat just till henne, som har så stora rättigheter till hans ömhet. Han visar dock inte detta sitt hat till en början, lika litet som han nämner något om biskopens skrivelse. Men en dag, ungefär en månad sedan han mottog den, går han till stallet, selar på sin häst, kör fram till dörrn och frågar om man vill åka med ett stycke. Detta blir uppfattat som en stor vänlighet, varvid man inte mera är van. Man springer upp, rycker till sig en huvudduk, sätter sig i släden i den korta vardagspälsen och de grova skorna, alldeles som man går och står. Släden far av med rask fart. Färden går förbi ett par större gårdar. Det är visserligen bara finnpörten; men man blir ändå generad för vardagsdräkten och vill stiga ur och gå hem. Dock nej! Den körande vill inte stanna. Man ger sig till tåls, färden går in i en ödslig skog, och farten blir allt vildare. Man börjar bli rädd och ber på nytt att få stiga ur. Med hård röst och vredgade blickar förklaras då, att man befinner sig på sin bröllopsfärd. Man är på väg till prästgården i Västmarken för att vigas. Man tror, att detta är ett skämt, och sitter kvar än en stund, ber sedan omigen att få lämna släden och gå hem. Då stannas hästen med ett ryck, och man får veta, att man har sin frihet att lämna släden, om man så vill, men gör man detta, förlorar man allt hopp att bli vigd. Han ämnar nu resa till Västmarken och låta viga sig vid henne, men begagnar hon inte detta tillfälle, kommer han inte att ge henne ett nytt. Man invänder, att det är omöjligt att vigas, det har ju inte lyst. Han underrättar då därom, att han har låtit lysa, henne ovetande, i hennes hemsocken. Allt detta med en min och en uppsyn så skrämmande, att man är nära att stiga ur. Men man besinnar då, att man därmed försakar livets lycka, och man sitter kvar. Man är full av tvekan under hela färden, man förstår hur hatad man är, när man på detta sätt tvingas att vigas utan anständig bröllopsdräkt. Ännu i brudstoln är man nära att säga nej, men man gör det inte. Man vill inte avstå den älskade till henne, som har skrivit biljetten, skrivit de avskyvärda rader, som har orsakat hela olyckan. Man hoppas väl också, att detta hat skall kunna mildras med tiden, man hoppas kunna återvinna och försona. Men man missräknar sig härvidlag, man är verkligen så hatad, att man förfäras. Man får snart veta, att mannen har fattat sitt beslut och avsagt sig det stora pastoratet. Man förstår, att han har gjort detta, därför att man skall få fortsätta att träla i fattigdom. Man unnas inte att komma i goda omständigheter och en ansedd ställning. Men inte nog med detta. Man märker snart något vida värre, nämligen att han försöker på allt sätt förstöra sig själv, man märker, att han börjar dricka utan måtta, utan behärskning. Man ber och tigger, men ingenting hjälper. Man kan inte fördölja för sig själv, att han inte mer har någon glädje av livet. Han frågar inte en gång efter sina fattiga sockenbor. Han vill förfalla, vill gå under. — Se där en mycket skön bana, som är avbruten, en mycket god man, som är förvandlad till ett vilddjur! Och allt detta till följd av en oförståndig flickunges obetänksamhet! Månne hon nu förstår vad hon har gjort? Månne hon framför allt förstår, att hon gör bäst i att erkänna, att hon har skrivit biljetten i förflugen kärleksyra? Ty om inte så är, tvingar hon sin far att tro, att hon har skrivit av djävulsk beräkning för att störta Liljecrona, så att hans plats i Sjöskoga må kunna vinnas av en, som står henne än närmare. Och då kan hon inte förlåtas, då kan hon inte mer kallas min dotter.»

Under hela detta talet tänkte Maja Lisa på hur hon skulle kunna överbevisa söta far, att hon inte hade skrivit biljetten. Ack, om hon vid ett annat tillfälle hade hört denna historien framföras med så stor vältalighet, hur den skulle ha rört henne! Men nu kretsade tankarna endast kring den orättvisa, som skedde henne själv och det inte bara av söta far. Hon räknade inte på den stackars kvinnan, men hon tänkte på den mannen, som hade följt med för att anklaga henne. Han också trodde på anklagelsen. Han trodde, att hon hade skrivit för att tigga sig till en man, som tillhörde en annan.

Hon vände sig plötsligt bort från söta far och såg på Liljecrona.

Han hade inte haft sina ögon fästade på henne, men han ryckte till, som om han hade känt hennes blick. Han såg djupt sorgsen ut, men nu flög på en gång det goda leendet över hans ansikte. Han sände henne ett lugnande ögonkast liksom till ett barn, som har gjort ett dårskap, och tycktes vilja bedja henne att vara sansad, ingen stor fara vore för handen. Därpå såg han strax bort igen.

Hon vände sig otåligt från honom, och medan söta far ännu fortfor att tala, sökte hennes blickar upp mormodern.

Mormors ögon mötte hennes med stort allvar och med nästan samma uttryck som Liljecronas. Mormor menade tydligen som han: »Var inte rädd, utan sansa dig!» Och mormor såg strax därpå bort åt annat håll, åt samma håll som Liljecrona.

Då tittade också Maja Lisa ditåt och märkte, att den, som de båda betraktade, var söta mor.

Söta mor föreföll att vara besynnerligt altererad. Hon var vitare än snö, och hennes ögon var virriga, så ungefär som den morgonen, då Maja Lisa första gången hade mött henne. Det var tydligt, att söta mor var uppfylld av en stor skräck.

Ett ögonblick undrade hon om söta mor hade skrivit biljetten, men hon förkastade tanken, eftersom söta mor ju inte var hemma i skrivkonsten. Det var inte underligt, att söta mor var rädd, för söta far var nu onaturligt upphetsad. Hon hade allt skäl att vara orolig för hur detta skulle sluta.

Det var verkeligen väl, att Maja Lisa hade sett på söta mor, för därigenom kom hon återigen att tänka på att hon måste akta sig för att reta söta far. Hon hörde söta far till punkt i all stillhet, och när han utropade, att han inte mer ville kalla henne sin dotter, svarade hon rätt ödmjukt: »Söta far gör med mig, som söta far vill. Får jag inte mer leva under söta fars tak, måste jag väl…»

Hon avbröts av pastor Liljecronas hustru, som helt hastigt kom fram till henne.

De fick lov att sluta med detta nu, ropade hon och grep i ångest efter Maja Lisas hand. Aldrig var det hennes mening, och inte förvaltarns heller, att det skulle bli något tal om det där brevet. De hade bara lagt fram det för pastorn för att visa, att det var sant, att prästdottern tyckte om Liljecrona. Hon hade ett helt annat ärende. Hon hade gett sig av till Henriksberg i går, därför att hon var så översiggiven. Hon ville inte, att Liljecrona skulle gå under för hennes skull. Hon hade velat fråga förvaltarn om det inte fanns någon möjlighet, att han kunde bli fri från henne. Hon ville bjuda honom skilsmässa, hon skulle aldrig mer komma för hans ögon, om hon bara vore viss, att han kunde få den han tyckte om. Och det var för att tala om detta, som hon och förvaltarn hade kommit hit. De hade inte velat mamsell Maja Lisa något ont, de ville bara, att hon skulle hjälpa dem att rädda den, som höll på att fördärva sig.

Prästdottern vände sig mot henne. Nu med ens stod det för henne vilken präktig ung man pastor Liljecrona hade varit, och hon insåg hur förfärligt olycklig hans hustru måste känna sig. Hon fick igen den vanliga mildheten och ömsintheten, och hon svarade med skälvande röst: »Ack, jag kan det ju inte! Nog ville jag hjälpa honom, om jag förmådde, men aldrig kan jag gifta mig med honom. Det är inte honom, som jag tycker om.»

Hon kände hur rodnaden sköt upp över hals och ansikte. Hon hade talat, som om det skulle finnas någon annan, som hon tyckte om.

Söta far gjorde åter en otålig rörelse, som ville han skjuta detta åt sidan. »Du har ännu inte…»

Men här blev söta far avbruten. Det var mormor Beata, som talade borta i sin karmstol.

»Käre son!» sa hon. »Käre son far i kväll så ovarligt fram med Maja Lisa. Käre son vet, att den, som är sjutton år, visst aldrig vill tillstå, att hon har någon kär, allra minst i närvaro av så mycket folk. Käre son skulle ha talat ensam med Maja Lisa, så hade hon väl intet nekat att säga huru allt hänger samman.»

Prästdottern fick lov att vända sig mot mormor och se på henne. Det låg något så menande i rösten, och hon tyckte, att mormor helt förstulet blinkade åt henne.

»Käre son tar detta så häftigt,» fortfor mormor, »därför att han tror, att han kan bli inblandad. Men käre son må intet inbilla sig, att någon kan misstänka, att han har haft sin hand med i spelet. Alla vet, att intet har käre son sökt att ställa det illa för pastor Liljecrona, för att han måtte avsäga sig och käre son komma åt det stora gället.»

Det blev tyst i hela rummet. Ingen visste något att svara.

»Jag tänker, att Maja Lisa gott kan ta på sig att ha skrivit brevet, och att käre son gott kan förlåta henne. Nog förstår envar, att hon har gjort det av ungdom och oförstånd. Att det skulle gå så illa sedan, kunde hon väl intet räkna ut.»

Maja Lisa såg hur mormor blinkade åt henne, att hon skulle ta skulden på sig, men hon förstod inte varför mormor önskade, att hon skulle göra det. Till sist gjorde den gamla en liten handrörelse och visade på söta mor.

Söta mor satt där alltjämt försjunken i samma skräck, och nu förstod Maja Lisa mormors mening. Mormor trodde, att det var söta mor, som hade skickat av biljetten, och hon ansåg väl, att det var bättre för söta far, att Maja Lisa skulle erkänna sig vara skyldig, för hon kunde ha gjort det av kärlek och oförstånd, än att han skulle veta, att hustrun hade gjort det, för hon måste ju ha drivits därtill av den största elakhet.

Ack, Maja Lisa tänkte, att detta var en alltför hård fordran. Och i sin ovisshet vände hon sig om och smög en blick bort till honom, som alltjämt stod stilla under bokhyllan. Hon tyckte, att han mötte hennes blick med ömhet och medlidande, men det var väl ett misstag, för han måste ju hata henne.

»Söta far!» sa då Maja Lisa. »Jag ber söta far förlåta, att jag har nekat. Men söta far skrämde mig…»

Då hon ville fortsätta, kom det för henne, att det, som hon nu tog på sig, var alltför fult och förnedrande, och att det var för stor orätt mot henne själv. Hon brast i gråt och kastade sig i armarna på mormor. »Det är för svårt! Jag kan inte!»

»Ja visst,» sa mormor, »det var svårt, det förstår jag. Men nu är det sagt. Nu ska du komma ner till mig, så att du får gråta ut.»

Mormor lade armen om livet på henne, och allt medan hon snyftade och sa, att hon inte kunde, förde mormor henne mot dörrn. »Du behöver ingenting mer säga,» sa hon. »Söta far förstår allt. Du är ju bara barnet.»

När de stod vid tröskeln, kom det äntligen liv i Liljecerona. Han gick fram och höll upp dörrn för mormor, och när han sedan såg, att förstudörrn stod stängd, följde han med och öppnade den också.

Då han hade fått upp förstudörrn, märkte han, att det var en brant trappa ner ifrån förstukvisten, som var svår för en gammal människa att gå, och likaså, att det var en tämligen brant utförsbacke ner till brygghuset. Han gick därför med och stödde mormor. Sedan var det den svåra trappan upp till mormors rum. Han kunde inte låta bli att hjälpa henne hela vägen.

När de var inkomna på kammarn, så, utan att säga något, tog han och slog armarna om mormor och kysste henne på kinden. Och sedan gjorde han på samma sätt med Maja Lisa. Han tog henne i famn och kysste henne.

Inte ett ord sa han, utan så var han borta. Men allt, vad denna karlen gjorde, kom plötsligt och överraskande, just när man minst väntade det, så att man hann aldrig att sätta sig till motvärn.

Det blev i alla fall lilljänta och ingen annan, som gjorde slag i saken. De främmande tog avsked och reste sin väg, strax efter att mamsell Maja Lisa hade följt med mormor ner på brygghuskammarn. Det måtte inte ha varit riktigt bra med prästen, för han blev sittande i sin stol och gick inte med dem ut på trappan och tog farväl. Så snart som de var borta, kom prästfrun in till honom och sa, att hon hade satt fram litet aftonvard i saln. Hon tyckte, att han behövde något att stärka sig med efter allt, vad han hade gått igenom. Men han bad bara, att han skulle få vara i fred. Det var lördags kväll, och han fick lov att skriva färdig sin predikan.

Han tog också fram sina papper ur skrivbordslådan och raspade ner ett par rader. Men mer blev det inte heller, utan han kastade pennan ifrån sig.

Han sköt stoln tillbaka och gick fram och tillbaka på golvet en lång stund. Därpå lade han sig på hörnsoffan. -Det blev alldeles tyst nu, och lilljänta började undra om han hade somnat. Det fanns en springa på skåpdörrn, och hon kunde se, att han hade sträckt ut sig på soffan, men det var inte möjligt att få reda på om han hade slutit till ögona.

Om bara lilljänta hade kunnat bli säker på att han sov, skulle hon ha försökt att smyga sin väg. Det kan inte beskrivas vad hon var trött på att stå instängd i det trånga skåpet. Och så nödvändigt, som det var, att hon blev fri, så att hon fick tala vid prästdottra och fru Beata! Hon hade allt reda på någe, hon, som de skulle bli glada att få höra.

Nu hade prästen legat stilla så länge, så att det var inte möjligt annat, än att han sov. Hon tyckte, att hon åtminstone kunde våga att göra ett litet skjutande på skåpdörrn för att få veta hur det stod till. Dörrn gick upp alldeles tyst, men prästen sov inte, utan låg och stirrade i motsatta väggen. Just som lilljänta skulle dra till dörrn igen, såg han upp och fick ögona på henne.

Han reste sig och gick bort emot skåpet. Det var intet annat att göra för lilljänta än att skjuta upp dörrn och stiga ut.

»Vad ska detta betyda?» sa prästen. »Vad har du i mitt skåp att göra?»

Han såg så sträng ut, att lilljänta blev ängslig. Prästen och hon hade alltid varit goda vänner. Hon tyckte bäst om honom av alla på gården, näst prästdottra förstås. Hon ville inte, att han skulle tro någe ont om henne, så hon skyndade sig att tala om, att prästfrua hade lämnat henne kvar i skåpet, när han och de främmande hade varit inne i förmaket. De hade bara gått in för att hämta ut söndagskläderna.

Prästen blev stående och tänkte efter. »Du kan gärna säga sanningen,» sa han därpå, »för det kan ändå inte bli värre, än det är. Det var väl Maja Lisa och inte frua, som stängde in dig?»

Lilljänta blev så harmsen, så hon kunde knappt få fram ordena. »Prästdottra!» sa hon. »Skulle hon stänga in mig i ett skåp för att stå och lyss? Det håller hon sig allt för god till.»

Prästen suckade. »Det är nog inte mycket, som hon håller sig för god till,» så han. »Du ska inte tro, att jag blir mer ond på dig, om du erkänner, att det var Maja Lisa, som ställde in dig här. Jag blir inte ond på dig för varken det ena eller det andra, bara du säger sanningen.».

Lilljänta visste med sig, att hon inte hade sagt ett osant ord, alltsen hon kom till Lövdala, och det sa hon också.

Detta brydde sig prästen inte om att höra på. »Jag förstår ju, att Maja Lisa hade skäl att vara rädd, sa han. »Jag kan begripa, att hon bad dig gå in och höra efter vad vi talade om härinne. Men frua hade ju ingenting med saken att göra.»

Lilljänta stod tyst utan att säga något. Hon visste inte vad hon skulle få tala om. Hon var strängt förbjuden av prästdottra att bära fram något skvaller till prästen om prästfrua. Och mor hade sagt detsamma. Det var inte här som i Svanskog. Där hade hon varit fri att berätta vad som helst.

När hon teg, tycktes prästen ta för avgjort, att det var, som han trodde, och befallde, att hon skulle gå sin väg. Hon gick mot dörrn, men då ropade han henne tillbaka. Han hade kommit att tänka på något annat, som han ville fråga henne om.

»Hör, det var sant!» sa han. »Eftersom du brukar gå sådana här ärenden åt Maja Lisa, så är det kanske du, som har hjälpt henne att skriva detta brevet? För det är skrivet med en barnstil, och du kan ju både läsa och skriva, du.»

»Jag har aldrig skrivit någe brev åt mamsell Maja Lisa,» sa lilljänta. »Men jag har skrivit ett åt frua.»

»Jaså, du har bara skrivit åt frua,» sa prästen, »men aldrig åt Maja Lisa?» Det hördes på tonen, att han inte nu heller trodde, att hon talade sanning. »Kanske du kommer ihåg vad det brevet handlade om, som du skrev åt frua?»

Lilljänta sa, att hon kunde läsa upp det ord för ord, om pastorn ville, och han bad, att hon skulle försöka.

»Verkeligen är jag intet rätt brydd att skriva,» började hon att ramsa upp, »men jag ber, att välaktade jungfrun själv måtte eftertänka. Pastor Liljecrona har nu råkat en, som skulle göra hans lycka, om ni intet stod i vägen. Om jungfrun godvilligt ginge undan, skulle tacksamheten aldrig upphöra och framtiden bliva väl tryggad. Jungfrun må besinna, att i den nya socknen torde man begära en prästfru av oklanderlig vandel…»

Prästen slog ut med handen. »Det är tillräckligt!» sa han. Han såg länge och prövande på henne. »Och det är detta, som du har skrivit åt frua?»

Lilljänta svarade ja helt raskt. Prästfrua hade förbjudit henne att tala om, att hon lärde henne läsa och skriva, men detta brevet hade hon aldrig sagt någe om.

Prästen bara ryckte på axlarna. »Nu ser du hur du ljuger,» sa han i trött ton. »Du har ju stått därborta i skåpet hela tiden. Då hörde du väl, att Maja Lisa tog på sig, att det var hon, som hade skrivit det.»

Hon kände hur röd hon blev. Detta tyckte hon inte att hon kunde låta gå över sig. Det var alltför lett, att prästen skulle tro, att hon ljög.

»Du kan gå din väg, sa prästen. »Jag begrep inte först hur det kom sig, att brevet inte var skrivet med Maja Lisas hand. Men nu är det klart, det med. Du kan gå till henne och säga henne detta.»

Men lilljänta gick inte. »Det är prästfrua, som lät mig skriva brevet,» sa hon. »Och det är prästfrua, som har stängt in mig i skåpet.»

»Har ni kommit överens, att ni skulle säga så, du och Maja Lisa?»

Prästen började på att se ond ut. Hon förstod, att hon skulle bli utkörd, om hon inte kunde finna på något för att övertyga honom. Hon såg sig rådlös omkring åt alla håll. Då föll ögona på den gamla rotegumman, som just gick förbi fönstret.

»Se, där går den, som blev skickad till Svanskog med brevet!» sa hon. »Det kunde gå an att fråga henne om det var prästdottra eller prästfrua, som bad henne, att hon skulle gå dit med det.»

Prästen tänkte just svara, att han inte ville höra något mer om saken, men det var något i lilljäntas envishet, som betvang honom. Han reste sig och gick mot dörrn. Då han nu helt hastigt sköt upp den, stötte han emot någon, som hade stått tätt, tätt utanför. Det var prästfrun.

Han kastade en blick på henne, stannade och såg på henne än en gång liksom för att vara säker på att det var hon, gick därpå ut på trappan och gjorde den gamla ett par frågor. När han kom tillbaka, var prästfrun försvunnen.

Han satte sig i stoln vid skrivbordet och kallade lilljänta fram till sig. »Nu ska du tala om för mig hur det gick till, när du skrev brevet!» sa han. Och lilljänta gav honom så gott besked, att han inte kunde ha en skymt av tvivel kvar.

»Jag ser, att jag har gjort dig orätt, Nora Blåsväder,» sa prästen, »och nu ska du få den belöningen att gå ner till Maja Lisa och tala om allt detta.»

Det behövde han inte säga lilljänta två gånger. I nästa ögonblick var hon nere på brygghuskammarn, där det bara var gråt och bedrövelse, och talade om alltihop. Prästdottern hörde knappt på henne till en början, men till sist förstod hon, att söta far nu visste sanningen, och då sprang hon upp. »Mormor, mormor! Jag får lov att gå upp till söta far och se hur han har det!»

Men i detsamma gick dörrn upp, och söta far stod på tröskeln.

Och det var inte söta far från i dag och i går, utan det var söta far från de gamla åren, en god, kärleksfull söta far, som stod där och bredde ut armarna mot henne.