Liljecronas hem/Kapitel 14
← I vardagslag |
|
Anklagelsen → |
EN VÅRKVÄLL.
PRÄSTDOTTERN var ute och gick en vårkväll i sällskap med lilljänta. Det var en gammal vana hos henne att gå ut en stund var afton, och styvmodern hade inte satt sig däremot, bara förordnat, att hon skulle ha lilljänta med sig, därför att det inte var passande för en sjuttonåring att vandra ensam på landsvägen.
Hon gick söderut som alltid, för det var den bästa vägen åt det hållet. Hon rörde sig långsamt, och lilljänta hade svårt att ge sig till tåls med den långsamma takten. Hon kilade än före, och än lagade hon så, att hon blev långt efter, bara för att få tillfälle att springa sig andlös, innan hon återigen hann upp prästdottern.
Vägen löpte fram utmed skogshöjden, som låg på gränsen av Lövdala. Där nu prästdottern gick, kunde hon inte låta bli att tycka, att det var märkvärdigt, att lilljänta kunde finna så mycket att förströ sig med på det lilla vägstycket, som de trampade fram över kväll efter kväll.
För det första var det ekot. Lilljänta sprang före henne uppför allén för att hinna få ett samtal med det. Hon visste, att det höll till ett litet stycke framåt vägen mitt för råglogen på Lövdala, och där stannade hon, vände sig mot logväggen och började ropa:
»Eko, eko, spå mig du!»
»Spå mig du!» svarade ekot.
»Säj om jag blir gift i år!»
»Gift i år!» svarade ekot.
»Ä min fästman mycke vacker?»
»Mycke vacker!» svarade ekot.
»Har han också mycke pengar?»
»Mycke pengar!» svarade ekot.
»Talar du sant, eller ljuger du?» »Ljuger du!» svarade ekot.
Det var prästdottern själv, som hade lärt lilljänta allt detta för några månader sedan, men allt var så annorlunda då mot nu. Nu hade hon inte kraft mer att stå och retas med ekot.
Lilljänta höll sig jämsides med henne, tills de hann det lilla grustaget, som låg på vänster sida om vägen tätt under bergväggen. Då lämnade hon prästdottern för att springa ner till bottnen av gropen och gräva efter kattguld bland de nerramlade stenarna. Först då hon höll på att förlora prästdottern ur sikte i vägkröken, kom hon jagande efter henne.
Sedan följdes de åt ända fram till bäcken. Det var visst obegripligt för lilljänta, att prästdottern kunde gå förbi bäcken utan att så mycket som stanna och se på den. Den kom stark och morsk utför skogshöjden och gjorde fall på fall, det ena grannare än det andra, innan den nådde fram till vägen. När den sedan med bråk och dån hade trängt sig under vägövergången, ville den inte hålla sig i den gamla fåran, utan bröt sig lös ur den och svämmade över marken. Men detta kunde lilljänta inte tåla. Hon skyndade ner från vägen för att dimma och gräva och tvinga bäcken tillbaka i det gamla spåret.
Hon skulle allt ha varit tacksam, om prästdottern hade stannat och hjälpt henne. Men prästdottern orkade med knapp nöd gå på släta vägen. Hon tyckte, att hon inte gick, utan bara släpade sig framåt. Andra år hade också hon varit med om att dämma upp bäcken, men då hade hon ju bara varit ett barn.
Hon stannade plötsligt, för hon begrep på en gång vad det var, som hade hänt henne. Hon hade blivit gammal: ungdom och ungdomslust var tagna ifrån henne.
Prästdottern gick och gick, och lilljänta fick lov att överge bäcken och följa efter. Men det var inte länge, som hon höll sig kvar på vägen.
De kom till en grind, som ledde in i en hage, där lilljänta hade hört att man brukade kunna finna vitsippor. De voro inte färdiga än, men nu var det så långt hunnet med våren, att man kunde vänta dem var dag. Lilljänta sköt upp grinden för att göra bara ett tittande dit in. Hon hade nog satt sig i sinnet, att det skulle bli hon, som det året kom hem med den första vitsippan.
Prästdottern, hon gick där som en gammal, gammal människa och var inte det minsta ivrig att leta efter vårblommor.
Litet längre bort hade lilljänta en god vän, som hon aldrig försummade att hälsa på. Det var kattugglan, som bodde i den stora, ihåliga björken, det största trädet på hela Lövdala. Lilljänta tog en träpinne och stack in i boet till kattugglan, och fågeln sträckte fram en fot och försökte att skjuta undan pinnen. Lilljänta fick aldrig se något mer av ugglan än de stora klorna. Det visste prästdottern väl, för hon hade också stått och retats med kattugglan i sin tid. Nu kunde hon inte förstå, att det hade varit något nöjsamt i detta.
Så snart som de hade gått förbi kattugglebjörken, kom lilljänta springande, och nu visste prästdottern, att tösen inte skulle överge henne på en stund. För nu hade de att gå förbi den gamla mossiga stengärdsgården, där det inte var fritt för spöken. Ack, prästdottern längtade tillbaka till den tiden, då också hon var rädd för den hemska, huvudlösa prästen, som man kunde komma i möte med just här vid stenmuren.
Det var uppförsbacke, och prästdottern märkte, att hon inte kom framåt fortare än en snigel. Hon trodde, att hon aldrig skulle nå till toppen.
Längre än till backens slut brukade hon aldrig gå. Däruppe låg, tätt vid vägkanten, ett stort stenblock, som kallades Vilarstenen, och på den satte hon sig en stund. På framsidan av blocket var en liten sittplats uthuggen, så pass stor, att hon och lilljänta med nöd kunde få plats där. Prästdottern slöt igen ögona och kände sig så trött, att hon inte förmådde säga ett ord. Lilljänta höll sig också stilla. En gång såg prästdottern upp, därför att hon trodde, att tösen hade gett sig av på någon ny utflykt. Men hon satt kvar och strök sakta med handen över en flik av prästdotterns klänning, som hade blivit liggande i hennes knä.
Det var allt så bedrövligt för prästdottern, för henne, som skulle ha tagit Lövdala och hela socknen i arv. Hon tyckte, att det här stackars barnet var den enda, som inte hade övergivit henne.
Hon kände sig så gammal och matt, just därför att hon var övergiven av alla. Hon var lika ensam som den, som har alla sina vänner i graven.
Sedan hon hade varit i Svanskog, hade hon inte råkat någon, som hade velat henne väl och tagit hand om henne. När hon först kom därifrån, väntade hon var dag, att någon skulle komma och befria henne ur alla hennes svårigheter. Hon visste inte vem som skulle komma, och hon visste inte hur han skulle bära sig åt för att hjälpa henne, men hon tyckte, att på de två dagarna hade det skett så mycket förunderligt, och att när det väl hade börjat, kunde det inte annat än fortsätta.
Men sedan hade dag gått efter dag, utan att det hade hänt något. Vecka hade följt efter vecka, och de hade varit så lika varandra, att hon inte kunde hålla dem åtskils i sitt minne.
Det var något besynnerligt och obegripligt i att det var så tyst omkring henne. Ibland inbillade hon sig, att det hände saker, som angick henne, långt borta i världen. Hon omgavs av genljud av röster, som talade om henne, stundom kände hon ängslan, därför att någon längtade till henne och ville råka henne. Men hela februari, hela mars och hela april hade nu gått, utan att hon hade fått bud eller brev från dem, som var fria och kunde röra sig, som de ville, och inte som hon bodde i en järnbur.
Hon började förstå nu, att ingen skulle komma. Hon fick strida sin strid ensam utan att få hjälp av någon. Men det var tungt att uppge allt hopp. Hon tyckte, att hon hade vunnit så starka och goda vänner; hon kunde ännu inte fatta, att de inte bekymrade sig om henne.
Den gamla stenen, som hon satt på, skulle ha legat här i vägkanten ända sedan den tiden, då Lövdala bara var ett fäbodställe mitt i villande skog, dit valljäntorna drog var sommar med sina kor och getter. Då hade någon ung dräng huggit ut sittplatsen i stenblocket, för att hans käresta skulle ha något ställe att vila på. Härifrån krönet av backen, där den låg, kunde man se ända bort till Löven och kyrkan, och här hade nog de, som gick vall, suttit mången kväll och spejat efter dem, som skulle komma och föra hem dem ur vildmarken ner bland människor. Det kunde hon känna, när hon satt här, att detta hade varit en plats för mycken tung längtan.
Prästdottern sänkte huvudet i handen och suckade. De fick komma snart, de, som skulle hjälpa henne. Hon kunde inte stå ut länge till. Inte var det någon sjukdom över henne, men hon höll på att dö av ledsnad och övergivenhet. Hon skulle nog inte kunna släpa sig hit många fler gånger.
Det var dessutom inte bara hon, som behövde hjälp och räddning, utan det var också Lövdala. Det var detta hemmet, där hon älskade varenda sten, som nu höll på att gå förlorat.
De var inte längre komna än till sista dagarna av april, och det blev kallt att sitta stilla. Hon begav sig sakta på hemvägen, men nu tänkte hon inte alls på sig själv, utan bara på Lövdala.
En söndag i slutet av mars hade söta far kommit hem från kyrkan med den nyheten, att pastor Liljecerona hos kungen hade undanbett sig att bli utnämnd till kyrkoherde i Sjöskoga. Söta far hade talat om det vid middagsbordet, och Maja Lisa hade blivit mycket röd och ivrig. Hon hade genast frågat om söta far hade hört varför han inte hade tagit emot det stora gället. Men härpå hade söta far inte kunnat svara. Han visste bara, att pastor Liljecrona gjorde mycket gott bland sina församlingsbor, och yttrade nu, att han måtte vara en man av sällsynt förtjänst, då han kunde försaka välstånd och hög samhällsställning för att stanna hos dem, som behövde honom.
Söta mor hade också blivit på ett sällsamt sätt intresserad av söta fars nyhet. Hon hade frågat om det verkligen var sant, att Liljecrona nu var fri från Sjöskoga. Och då söta far hade försäkrat henne, att så var, hade söta mor på sitt burdusa sätt sagt ifrån, att hon tyckte, att söta far borde söka det.
Söta far hade säkert inte varit svarslös många gånger i sitt liv, men nu hade han blivit sittande tyst och bara stirrat på söta mor. Han hade nästan sett skrämd ut, som om han hållit det för en olycka, att hon hade fått denna tanken. Han var nog inte mer rätt säker, att han hade kraft att säga nej till söta mor.
Också Maja Lisa hade blivit ganska bestört. Hon hade väl helst velat tro, att söta mor skämtade, men sådant låg inte för söta mor. Detta var ju heller inte så galet tänkt — Maja Lisa hade själv många gånger tyckt, att söta far borde vara minst biskop —, men nu sedan han hade haft slaget, vore det ju den största orätt att driva honom till att söka en stor och brydsam befattning. Söta far hade visserligen på sista tiden blivit mycket starkare och var nu nästan sig lik igen, men nog visste söta mor, att han inte mer var i sin fulla kraft.
Maja Lisa hade tvungit sig att tiga. Om hon hade vågat sig sta med sina invändningar, skulle söta mor först ha kommit i den rätta ivern.
Då söta mor inte hade fått svar varken från den ena eller den andra, hade hon fortsatt att tala för saken. »Sitter man för länge fast på ett ställe, då blir man gammal i förtid. Ingenting är så nyttigt som att skaka av sig bekvämligheten och komma till nytt arbete.»
Maja Lisa hade tänkt, att det redan var för långt gånget med söta far för att han skulle kunna upprättas genom ökat arbete, men alltjämt hade hon varit i stånd att tiga.
Söta mor hade då börjat tala, som om det redan vore avgjort, att söta far gick in på hennes förslag. Säkert skulle nu hela valet få göras om, men i alla händelser borde söta far resa till Karlstad i morgon dag och höra sig för, och det bästa vore, att han for ända till Stockholm och själv lämnade in sin ansökan hos Kunglig Majestät. Hon visste, att han hade stora lärdomsmeriter och kunde få många goda förespråkare, därför att han hade varit informator för flera av de höga herrar, som nu var vid makten.
Allt hittills hade Maja Lisa bara ängslat sig för söta far, men nu kom hon att tänka på en annan sak, och därvid kunde hon inte mer styra sig, utan hon hade avbrutit söta mor.
»Om söta far flyttar till Sjöskoga kan söta far ju inte behålla Lövdala.»
Söta mor hade då vänt sig mot henne, och söta mors fingrar hade i detsamma böjt sig, så att de hade sett ut som klor. Allt hat och all avsky, som söta mor kände för henne, hade grumlat rösten, så att den nästan hade blivit otydlig, då hon hade svarat.
»Inte är söta far tvungen att sitta här och vakta Lövdala åt dig! Det må han väl kunna göra sig av med, så att han blir en fri man och kan komma i den ställning, som passar honom.»
Söta far hade nu slutat sin middag och fick brått att resa sig från bordet. Han hade varit glad att kunna göra slut på samtalet.
Men nu visste Maja Lisa vad söta mor hade menat, då hon hade sagt, att hon en gång skulle lära henne att gråta. Söta far måste ut och söka Sjöskoga, bara därför att söta mor visste, att Maja Lisa älskade Lövdala högre än allt annat, och att ingenting kunde slå henne med sådan sorg som att mista barndomshemmet.
Väl en vecka måste söta mor arbeta, innan hon fick söta far i väg. Söta mor hade då bett och trugat varenda dag och satt in all sin vilja på att söta far skulle åtminstone fara till Karlstad och ta reda på hur saken stod. Men i det längsta hade det sett ut, som om hon inte skulle lyckas. Säkert hade hon måst avstå från försöket, om det inte hade varit annat, som hade kommit henne till hjälp.
Söta far hade nu varit präst i Svartsjö i tjuge år, och hela denna tiden hade han haft mycken möda och många tunga bekymmer. Det var ju först och främst detta stora kyrkobygget, sedan åskelden hade bränt upp den gamla kyrkan och han hade måst sörja för att få en ny upprest. Söta far hade inte bara måst gå till kungs för att tigga pengar, utan hade också anlitat många förnäma herrars hjälpsamhet och rest från socken till socken för att samla in kollekter. Då kyrkan var färdig, måste man säga, att den förnämligast var söta fars verk, och fördenskull hade han njutit stor heder och tacksamhet av sin församling.
Men på sista tiden hade söta far visst märkt, att hans sockenbor började dra sig undan för honom. De kom inte som förr till honom för att fråga om råd för likt och olikt. Det berodde nog därpå, att folk trodde, att det numera var söta mor, som dikterade rådslagena. Men detta förstod inte söta far, utan kände sig tillbakasatt.
Och på samma sätt som med församlingsborna började det gå med husfolket. Boningshuset på Lövdala hade ju brunnit, det som kyrkan, i söta fars tid, och han hade haft stora bekymmer och kostnader för nybyggnaden. Allt gårdsfolket, som mestadels hade tjänat på Lövdala långt före söta fars tid, hade varit glada åt det, som han hade åstadkommit både som byggare och odlare, så att söta far alltid hade mötts av vänliga ansikten. Men nu på sista tiden hade också detta blivit annorlunda. Söta far såg trumpna miner både i drängstugan och i köket, och han ville alls inte skylla detta på den, som hade rätta skulden, utan gick i ständig undran varför hans gamla, goda tjänare visade sig otacksamma och ovänliga.
Allt detta var söta mor till mycken hjälp, då hon ville övertala söta far att söka Sjöskoga. Men hon hade säkert ändå inte lyckats, om inte den förargliga händelsen med Vetter hade kommit emellan.
Prästdottern var så trött och slö, att hon hade svårt att hålla reda på tiden, men hon tyckte, att det måtte ha varit i mitten av mars, som söta mor blev så rädd, därför att Vetter kom hem från fängelset.
Vetter bodde i en liten koja, som låg ett stycke norr om Lövdala, och egentligen borde de alla ha blivit uppskrämda, då det beryktades, att han var hemkommen, för Vetter var en riktig stortjuv. Men Vetter hade nu varit granne till Lövdala i många år, och man tänkte inte mycket på vilketdera han var hemma eller borta, i synnerhet som man visste, att han var så klok, att han aldrig stal hos de närmaste grannarna.
Var gång som Vetter kom lös från fängelset, lovade han sig själv, att han skulle stanna hemma, men han var aldrig i stånd att hålla sitt löfte. Vetter tyckte om sitt yrke, och han var lika stolt över att vara en skicklig tjuv som söta mor över sin matlagning. Men följden blev också, att Vetter fick sitta på fästning största delen av sitt liv. När söta far och mor gifte sig, hade han varit inom lås och bom, och söta mor hade då inte en aning om att hon skulle få en stortjuv till granne.
Nu blev söta mor så rädd, att hon höll på att förlora förståndet. Det var söta mors fasta tro, att alla människor stal, söta far knappast undantagen, och hon levde alltid i fruktan att bli av med sina tillhörigheter. Under de många år, som söta mor hade varit hushållerska i fina hus, hade hon fått inte så litet silver i present, och detta hade hon förvarat i ett skrin, som hon var natt ställde under sin säng. Detta silvret var det käraste, som söta mor ägde, men nu, då det fanns en stortjuv i närheten, var hon viss om att hon skulle förlora det.
Söta mor hade allaredan sina skåp och lådor så väl stängda, att det inte kunde göras bättre. Men sedan Vetter hade kommit hem, hade hon knappast tid med annat än att känna på låsena och räkna nycklarna på nyckelknippan. Om kvällen hämtade hon en stor yxa ur vedskjulet och ställde bredvid sängen, och hon gav sig ingen ro, förrän söta far hängde en laddad bössa över huvudgärden.
Söta far försökte övertyga henne, att det verkligen var sant, att Vetter aldrig stal hos grannarna, men det var omöjligt att göra slut på söta mors rädsla.
Då Vetter hade varit hemma ett par dar, kom han på besök till Lövdala, som han alltid brukade. Söta mor stod i köket och såg honom gå förbi fönstret och frågade genast vem det var.
»Det är ju Vetter,» sa hushållerskan och såg inte en smul förvånad ut. »Han måste väl hit och anmäla för prästen, att han är hemkommen.»
Detta hade söta mor inte väntat, för mannen, som hade gått in till söta far, hade sett ut som en snäll och beskedlig bondgubbe. Benena ville inte bära henne. Hon alldeles sjönk ihop.
Så snart söta mor orkade, skyndade hon in i rummena. Hon tog silverskrinet, satte sig i salssoffan och höll armarna om det, så länge som Vetter var kvar.
Söta mor fick sitta rätt länge med skrinet i famnen, för söta far hade alltid haft ett visst tycke för Vetter, och han lät honom inte gå, förrän han hade fått höra alla hans senaste bedrifter. Sedan måste ju söta far också varna och förmana en smula, för att det inte skulle se ut, som om han hade låtit Vetter prata bara för ro skull.
Efter detta hade söta mor i alla fall blivit litet lugnare för det, som fanns i boningshuset. Så mycket större oro kände hon för sina lador och uthus, och allra mest ängslig var hon för matboden. Den hade ett så gammalt och dåligt lås, att vem som ville kunde öppna det. Om man inte hade nyckeln till hands, gick det mycket väl för sig att vrida upp det med en träpinne.
Just i samma vecka, som det var så mycket tal om Sjöskoga, lät söta mor skicka efter Olaus i Smedsby, som var en mästersmed, och satte honom att göra ett nytt lås, som skulle vara så väl gjort, att ingen tjuv i världen kunde få makt med det. Och hela fyra dar stod Olaus i smedjan, men då hade han också förfärdigat ett lås, så stort och trögt, att söta mor själv knappast kunde vrida om nyckeln.
Då det var insatt i boddörrn, var söta mor ganska lycklig. Hon stängde själv på kvälln, och nyckeln tog hon med in i sängkammarn. Hon sa, att hon den natten skulle sova lugnare, än hon hade gjort på länge.
Nästa morgon, då söta mor vaknade, låg den stora nyckeln orubbad under huvudgärden, men det hindrade inte, att det hade hänt något rätt märkvärdigt i matboden under natten.
Där stod dörrn likaså fast tillåst, som den hade varit på kvälln, men icke förty var alla flyttbara saker, som hade funnits därinne, både köttinor och brödspett, skinkor och korvar, mått och vikter, byttor och säckar, utburna och ordnade på bodtrappan.
Alltihop var, som sagt, utflyttat, men ingenting var förstört, och ingenting var borttaget, och när man såg det stå där utanför den stängda dörrn, kunde man ju inte låta bli att undra hur detta hade gått till.
Söta mor liksom alla andra tänkte genast, att Vetter hade varit framme. Men när hon hade granskat och sökt och funnit, att det inte saknades så mycket som en brödbit, kunde hon rakt inte förstå sig på denna tjuven.
Då söta far kom ut på sin morgonpromenad, mötte han emellertid Vetter, och då fick han besked.
»Vetter, Vetter!» sa söta far. »Vad tar han sig till? Är det han, som har varit i min matbod i natt?»
Vetter såg helt förolämpad ut, då han svarade söta far: »Pastorn kan hälsa till frua si och säga henne, att jag aldrig stjäl hos grannfolk. Men inte ska ho tro, att det är därför, att ho har så goa lås, att jag inte kan komma åt vad jag vill.»
Ack, ack! Om nu söta far hade varit som förr, så hade han haft sitt nöje av detta i långan tid, men nu förargade det honom. Söta far förstod, att historien skulle gå ut över hela socknen, och att alla skulle skratta åt söta mor och kanske också åt honom själv.
Söta far hade inte svarat Vetter ett enda ord. Det kändes visst så inom honom, som om han vore besviken av alla och inte mer hade några vänner bland sina församlingsbor. Söta far tyckte, att det var så gott, att han gav sig av från Svartsjö.
När han kom tillbaka till gården, sa han till söta mor, att han ville fara till Karlstad nästa dag för att ta reda på hur det stod till med Sjöskoga.
Söta far hade rest och kommit tillbaka, och verkeligen hade det inte sett ut, som om söta mor skulle få rätt, för han hade vid hemkomsten varit ganska uppkryad. Han hade varit både i Karlstad och i Stockholm och fått goda löften. Det var intet tvivel om att han skulle komma bort från Svartsjö.
En märklig nyhet hade söta far fått höra under sin resa, och det var, att pastor Liljecrona i Finnerud hade gift sig under våren. Det skulle vara med någon sämre person, inte något gott parti. Söta far hade hört, att detta var egentliga anledningen till att han hade stannat kvar uppe i finnbygden.
Maja Lisa hade inte vågat fråga ut söta far något närmare om hur härmed förhöll sig, därför att söta mors ögon hade vilat rätt forskande på henne. Men nu hade hon åtminstone förstått varför hennes goda hjälpare inte hade hörts av. Och förnämligast var det efter detta, som hon hade blivit modlös och mistat allt hopp. Pastor Liljecrona hade synts henne stridbar och rådig, och hon hade tryggat sig till honom som till en god bror. Hon hade väntat ända hittills, att han skulle komma farande i all sin stormande ungdomskraft och ställa allt till rätta åt henne.