Liljedahl Swedenborg 1908/5

← IV.

VI. →

[ 59 ]

V.

Med sin skarpa blick för utvecklingslärans konsekvenser fann Swedenborg, att äfven könet var evigt. Ju mer en man utvecklas, desto manligare blir han, och ju mer en kvinna utvecklas, desto kvinnligare blir hon. Men om lifvet på jorden ökar könsskillnaden, [ 60 ]så kan icke ett kommande lif innebära annat än en direkt fortsättning. Swedenborg förkastar den gamla föreställningen, att människoidealet är en könlös ängel, ty änglarna äro rena, och renheten består i deras könsliga samlif, som är af öfversinnlig art. För Swedenborg är den sanna könsdriften, som under jordelifvet ligger förborgad inom den sinnliga och åsyftar att omdana denna, en kraft, som drifver människan inåt till hennes himmelska väsen, hvilket antingen är manligt eller kvinnligt. Könsskillnaden når ända in till gudsbelätet, så att det uppstår ett manligt (mera ljus än värme) och ett kvinnligt (mera värme än ljus) gudsbeläte, hvilkas innerliga förening utgör könskärleken, som enligt Swedenborg är den högsta af all kärlek och grunden för all annan kärlek. Ty Gud kan ej älskas på annat sätt än genom människokärleken, som utgår från honom till människan för att hon skall begagna denna kraft i förhållandet till medmänniskorna, hvilkas lycka könskärleken afser. Denna har icke till mål någon dubbelegoism, i hvilken två makar glömma alla andra utom sig själfva. Könskärleken är till för att höja mannens och kvinnans kraft att arbeta för det goda. Goda tankar och gärningar, säger Swedenborg, äro de barn, som födas i det godas och sannas äktenskap. Genom detta samlif för Guds rikes tillkomst i allt större härlighet uppstår könslifvets outsägliga lycka, som låter de älskande känna, att de från evighet och till evighet blifvit skapade för hvarandra.

Sina erotiska syner, som återfinnas i »Den äktenskapliga kärleken», säger sig Swedenborg ha erhållit [ 61 ]för att upplysa jordens människor om hvad en sann könskärlek är, sådan den finnes i himmelen. Den första synen återger han med följande sköna skildring: »Och si då syntes från öfversta eller tredje himmelen en vagn nedkommande, i hvilken sågs en ängel. Men som han nalkades sågos tvenne däri. Vagnen blixtrade på långt håll inför mina ögon såsom en diamant, och för densamma voro spända fålar hvitglänsande som snö. De som sutto i vagnen höllo i händerna två turturdufvor, och de ropade till mig: Vill du att vi skola komma närmare? Men akta dig då att icke det skimmer, som är ifrån vår himmel, därifrån vi nedstigit, och som är flammande, må tränga för långt in. Ty af dess inflytelse upplysas visserligen ditt förstånds högre idéer, hvilka i sig äro himmelska, men dessa äro i den värld, i hvilken du är, outsägliga. Mottag därför hvad du får höra förnuftigt och framställ det sålunda till begriplighet! Jag svarade: jag skall akta mig; kommen närmare. Och de kommo och si det var en äkta man och hans hustru. Och de sade: vi äro makar; vi hafva lefvat saliga i himmelen ifrån det första tidehvarfvet, som I kallen guldåldern, och ständigt i samma ålders blomma, hvari du ser oss i dag». — Sedan följer en skildring af mannen och hustrun sålunda: »Ur hans ögon framtindrade ett af kärlekens vishet gnistrande ljus, af hvilket hans ansikte innerst liksom strålade, och af utstrålningen därifrån liksom blixtrade huden i de yttersta delarna. Däraf var hans ansikte en enda glänsande fägring». Om hustrun heter det: »Hennes ansikte syntes för mig och syntes icke. Det syntes som själfva skönheten och syntes icke, [ 62 ]emedan denna är obeskriflig … Hennes ögon tindrade af hennes himmels ljus … Hennes skönhet var sådan, att ingen målare kan efterbilda och framställa densamma i dess rätta gestalt, ty det gifves ej något så skimrande i hans färg, det finnes intet så formskönt att uttrycka i hans konst. Håret var prydligt lagt i ordning och däri voro inflätade blommor af diademer. Hon hade halsband af pyroper, och därifrån hängde ner en rosenkrans af krysoliter. Armbanden voro af pärlor. Hon var klädd i en skarlakansfärgad toga och under denna en bröstklädnad af purpur, hopfäst framtill med rubiner, och färgerna skiftade allt efter blickens ställning till mannen».

När de älskade talade, så talade han liksom genom henne och hon liksom genom honom, »ty sådan var föreningen af andesinnena». Och då, säger Swedenborg, »hörde jag ljudet af den äktenskapliga kärleken», hvilken han anser »nu för tiden vara så sällsynt, att man icke vet huru beskaffad han är och knappt att han finnes». Ty denna kärlek hör till den himmel, där det finnes »jungfrur af sådan skönhet, att de kunna kallas skönheter i sin rätta form, samt unga män af sådan sedlighet, att de kunna kallas sedligheter i sin rätta form», den himmel, där »mannen är man och kvinnan kvinna med alt den fullkomlighet i form, hvari de skapades».

Med förfäran såg Swedenborg könslasten härja hans tids människor, och därför kände han det som sin mission att förkunna en ny lära om könslifvet. Som blomman vänder sig efter solens gång, så skall människans könssinne vända sig efter kärlekens sol, som [ 63 ]är Gud. Han allena kan lysa henne ut ur de sinnliga lustarnas mörker, och han röjer sig i krafvet på renhet, som är den sanna könskärlekens element. Swedenborg är fri från all yttre skensedlighet och ser i äktenskapets könslif icke något sedligt därför att det hägnas af lag och sed. För honom gäller endast Jesu värdering: den som ser på en kvinna till att begära henne, han har redan syndat, det må vara inom eller utom äktenskapet. Att själfviskt begära en annan är icke att älska henne utan just motsatsen. Det är den orena tanken det gäller att drifva ut ur könslifvet, och oren är hvarje tanke, som låter det sinnliga betyda något mer än ett blott verktyg för det andliga.

Äfven inom könslifvet vidhåller Svedenborg utvecklingsläran. Endast steg för steg går det erotiska framåt. »Hvarje människa, säger han, födes kroppslig, blir sinnlig, därefter naturlig och efter hand förnuftig, och om hon då ej stannar, blir hon andlig». Alltså flera sexuella plan från det lägsta spontana till det högsta ideala. Människan är utrustad med en kroppslig könsdrift, som icke är absolut stridande mot utan blott en lägre art af den andliga, som ensam är i stånd att sedligt adla könslifvet. När den kroppsliga driften göres till hufvudsak i stället för bisak uppkomma prostitutionen och äktenskapsbrottet. Swedenborg gör en skarp skillnad mellan dessa tvenne urartningar af könslifvet. Han ser i prostitutionen mer en olycka in en last, medan han däremot strängt fördömer äiktenskapsbrottet. I den förra formen af osedlighet ser han den sociala följden af bristande upplysning och frånvaron af en djup erotisk känsla.

[ 64 ]Mannens polygama instinkter te sig för Swedenborg såsom fysiologiska symptom, som måste behandlas med sann förståelse för att kunna rättvist bedömas. Han säger öppet, att den totala återhållsamheten är för mannen en svår försakelse och kan inverka skadligt på hälsan, om mannen till »öfverflöd plågas af retelse», men här stannar icke vår tänkare och däri består etiken i hans erotik. Han visar en väg, där äfven den totala återhållsamheten, därest den fordras af samvetet, kan uthärdas, ja, blir hälsa och lycka. Vägen är kärleken. Det gäller att öfvertyga könen om deras höga ursprung och bestämmelse, om nödvändigheten af att förandliga könslifvet, så att begäret ersättes af kärleken, det sinnliga af det öfversinnliga. Visserligen kan det kroppsliga aldrig förflyktigas och en sund sinnlighet är ingenting orätt, utan ett verktyg för det öfversinnliga, men så snart det vill vara något mera, bringar det anden i fara, och anden är det eviga i människan.

Swedenborg inser, att då han sätter den erotiska kärleken som könslifvets befriande makt, den enda, som kan förädla förhållandet mellan könen, så kan alltid den invändningen göras, att kärleken kommer icke till en hvar, och dessutom yttrar sig den kroppsliga könsdriften i regeln långt innan människan får sin stora erotiska upplefvelse. Därför gäller det att gifva den för sin kyskhet kämpande människan en moralisk kraft, som håller henne uppe under alla svårigheter. Det är hennes plikt att lefva kyskt. Men förnuftet fordrar bevis för att erkänna en viss fordran såsom sin plikt. Detta bevis hämtar Swedenborg ur en ge[ 65 ]nial ingifvelse, som säger honom, att om också ej hvarje man och kyinna på jorden mötas af kärleken från en annan, så finnes dock ett Du skapat åt hvarje Jag. Vår siare säger sig ha fått veta det af änglarna under sina besök i kyskhetens himmel, den enda där inga kläder behöfva bäras, emedan nakenheten är för ron för “dräkternas skökodok“, såsom Fröding anat i sin »morgondröm». Men om det för all evighet finnes en man skapad för hvarje kvinna och tvärtom, så kunna de, betonar Swedenborg, aldrig nå hvarandra på någon annan väg än trohetens. Därför är hvarje människa förpliktigad att lefva i celibat, tills hon möter, det må vara på jorden eller först i andevärlden, den enda, som är hennes evigt bestämda Du. En hvar sedligt viljande människa bär en idealbild inom sig af det motsatta könet, och om hon icke är trogen sitt ideal genom att hålla sina tankar rena, ur hvilka all gärning utgår, så får hon genomgå en hård lifvets skola genom att skörda de bittra frukterna af sin otrohet.

Den himmelshägring, som Swedenborgs erotik pekar på, är väl den underbaraste, som någon profetisk ingifvelse skapat i denna riktning. Dess skönhet ligger i dess daggfriska renhet, outsägliga lycka och stora sedliga fordran på mannen och kvinnan. Men de skola alltid finnas, som mena, att allt detta sväfvar i luften i stället för att stå fast på verklighetens jord. Sanningen är dock den, att ju verkligare könskänslan är, desto outrotligare är den och desto starkare fasthåller den vid trohetens idé, som måste vara det erotiska lifvets centrum. Och de som frukta, att Swe[ 66 ]denborgs erotik sväfvar i luften, kunna för visso icke själfva utfinna ett bättre sätt att komma öfver alla de hinder, som här lägga sig i vägen för ett sedligt framåtskridande, än att just bestiga siarens luftballong.