←  III.
Swedenborg
av Ernst Liljedahl
V.  →


[ 49 ]

IV.

Vi kunna icke åt oss utmåla en jord, som förmår bära idealsamhället, ty hur vackert vi än måla, kommer alltid till sist den misstanken öfver oss, att det där idealtillståndet blir nog ledsamt i längden. Ej heller förmå vi tänka oss en himmel i en kommande existens, där vi skulle vilja stanna evigt inom de former, som vår föreställning och vår önskan skapa. Swedenborg tar därför bestämt afstånd från allt dylikt skönmålori af jorden och himmelen. I stället förlägger han bådas lif och lycksalighet till arbetets värld. Och med arbete menar han all verksamhet, som förädlar. “Alla ting i världsalltet hänföra sig till det goda och sanna“, säger han. Att arbeta för dessa mål är att evigt lefva. Kärlek och kunskap äro tillvarons grund, och lifvet på jorden liksom lifvet i himmelen måste vara en ständig stegring upp från denna grund. Kampen mellan godt och ondt, mellan sant och falskt fyller all mänsklig tillvaro med en spänning, som håller ledsnaden borta och sätter oändligt många arbetsuppgifter i människornas och folkens händer. Därför berättar oss Swedenborg om riken och samhällen i den andliga världen, om städer, kyrkor, skolor, trädgårdar, lunder och vattensprång, om en förandligad stat och en förandligad natur, innehållsrikare och skönare än ord kunna beskrifva. Han ser folken och människorna lefva i all evighet som växande grenar på världsträdet med goda och onda frukter. Odödligheten är icke en maklig salighet utan en lifvets strid, som tvingar alla att kämpa för det goda eller det onda, [ 50 ]ett evighetsarbete, som skall fostra alla mänskligheter, jordens och de andra planeternas, för allt högre uppgifter.

Swedenborgs odödlighetstro är öfverallt motiverad af det sociala intresset. “Den som öfver allting älskar sig själf, säger han, kommer ihåg sig själf i alla enskilda ting, tänker på sig själf, talar om sig själf, handlar för sin egen skull, ty hans lif är ett själflif“. Mot detta egoistiska lif vill Swedenborg sätta ett människokirlekens lif i Jesu anda och menar, att kärleken till Jesus är kärleken till människorna, enligt orden “hvad I gjort den minsta af dessa mina bröder, hafven I ock gjort mig“, hvilka ord af Swedenborg anföras med spärrad stil. De bilda hufvudtanken i hans odödlighetstro liksom i hans kristendom. Någon belöning för ett godt lif i annan mening än inre tillfredsställelse och sedlig utveckling vill Swedenborg ej veta af, ty den sanne kristne skall “göra det goda för det godas skull“. Tron består i kärlek. “Ingen kan veta hvad tron i sitt väsen är, om han icke vet hvad människokärlek är“. Swedenborg hade en mycket vaken blick för de faror, som alltid åtfölja en krass odödlighetstro, hvarigenom den egna saligheten sättes framför allt annat, till och med den egna fullkomligheten. Han varnar eftertryckligt mot den falska tron på att lycksalighet kan vinnas på någon annan väg än fullkomlighetens.

Människohjärtat begär allas slutliga frälsning, men tanken kan ej fatta hur det skall kunna gå till. Det goda, som utgör väsendet i ett himmelskt lif, kan ej tänkas i annan form än kärlekens, men det gifves ingen [ 51 ]kärlek utan arbete för en högre ståndpunkt, dit man vill lyfta sig själf och andra. Alltså måste det alltid gifvas en lägre ståndpunkt. Sedan gammalt har den högre kallats himmel och den lägre helvete, hvilka sålunda förutsätta hvarandra. Den viljeriktning, som går från den högre ståndpunkten till den lägre, kalla vi det onda, den motsatta det goda. Men så har “helvetesdogmen“ kommit till och förstördt det sanna helvetet, som förvandlats till en brutal anstalt för ändlösa straff. Begreppet af evighet har utbytts mot i evighet, när det gällt saligheten, som därigenom blifvit viktigare än fullkomligheten. På samma sätt har evighetsbegreppet vantolkats, när det gällt helvetet, hvarigenom osaligheten trädt i stället för ofullkomligheten, de ändlösa straffen i stället för de uppfostrande straffen. För Swedenborg existerar inga ändlösa pinor. Ett sådant helvete vill han icke veta af. Men lika litet som någon annan logisk tänkare kan han få bort helvetesidén utan att också himmelen försvinner. “Gif blott, säger han, öfvervikt å ena sidan och intet motstånd å den andra, månne icke bäggedera skulle förgås“. Trots motsägelser, som för resten drabba hvarje tänkare, emedan lifvet själft är fullt af motsägelser, och en del dunkla uttryck i Swedenborgs helveteslära, måste man beundra djupet och klarheten i hans tankegång, att människan är i frihet genom jämnvikten mellan himmelen och helvetet.“ Det goda kan ej tänkas utan att ställas upp mot sin motsats.

Denna utläggning af Swedenborgs helveteslära är icke den gängse. Swedenborgs uttolkare bruka antingen framhäfva hans tro på ett helvete med änd[ 52 ]lösa, ehuru milda straff eller också gå de förbi denna sårbara punkt i hans lärosystem. Själf säger Swedenborg. “Jag tänkte en gång på evigheten och genom föreställningen om tid kunde jag förnimma hvad i evighet vore, att det nämligen vore utan ände, men icke hvad af evighet ville säga, således icke heller hvad Gud före skapelsen af evighet gjort. När ängslan däraf uppstod hos mig, blef jag upplyft till himmelens sfär och sålunda till den förnimmelse, i hvilken änglarna äro om evigheten och då upplyst, att man icke bör tänka om evigheten från tid, utan af tillstånd, och att man då förnimmer hvad af evighet är, hvilket äfven skedde med mig“.[1]

Swedenborg graderar såväl himmelen som helvetet i olika utvecklingsstadier och får genom att »helvetena oaflåtligt angripa himmelen» fram en rörelse hos evighetslifvet, som håller tomheten och ledsnaden borta. Detta eviga motsatsförhållande mellan det goda och det onda regleras af Gud, ty om »ej Herren allena styrde såväl himlar som helveten, så funnes aldrig frälsning för någon». Det är en hos Swedenborg ofta återkommande sats, att Gud är alltings grundorsak, äfven helvetets, men han är det endast i kärlekens syfte. Liksom solen frambringar både ljufliga och giftiga örter alltefter deras art, så blir Gud grundorsaken till både godt och ondt alltefter människornas i frihet valda tillstånd. Och liksom den giftiga örten eller skadedjuret trifves i sitt tillstånd, så trifvas de onda [ 53 ]andarna i helvetet och skulle vantrifvas i himmelen. Genom denna tankegång söker Swedenborg taga bort all grymhet å Guds sida och visa, att äfven helvetet vittnar om hans kärlek.

Det ondas problem gäckar all spekulation, och Swedenborg löser det ju ingalunda genom sin förklaring, att allt ondt beror på människan själf och att Gud visar sin kärlek genom att låta henne taga följderna af sitt onda. Frågan hör till dem, som icke kunna lösas af människotanken. Motsatserna äro oöfvervinneliga: å ena sidan vårt behof att se alla människor frälsta, å den andra den enskildes frihet att själf bestämma öfver sitt öde jämte vår oförmåga att tänka oss ett uppåt utan ett nedåt, en himmel utan ett helvete.

⁎              ⁎

Om Swedenborg ej kan göra sig af med helvetet, så kan han ännu mindre afstå från himmelen. Lycksalighet är hans stora, evangeliska ord, som gör lifvets börda lätt. Hans drömmar om himmelen äro ingen kolportörs hallucinationer utan en konstnärs illustrationer till en pröfvande tänkares frågor och svar. Bild och tanke forma sig till ett hos denne siare, som i minsta stoftgrand ser en drömmande idé. Därför låter han, så ofta det är honom möjligt, tankarna behärska synerna.

I det kapitel om “himmelens fröjder“, hvilket inleder “Den äktenskapliga kärleken“, ingår Swedenborg i en intressant undersökning af odödlighetstrons bevekelsegrunder. Han skiljer strängt på egenkärlekens och människokärlekens odödlighetshopp och fordrar, [ 54 ]att blicken bortom grafven icke får rycka människan bort från hennes jordiska plikter utan tvärtom lära henne att troget fylla dem, ty med “bortom grafven“ menar han icke ett fjärran land utan en andevärld alldeles inpå människan, ja, inom henne, där andar och änglar möta henne i själens innersta vrå. Medan människan arbetar i sin jordiska kallelse, samverkar hon antingen med himmelen eller helvetet, antingen med de goda eller onda andarna inom henne. Och hon vinner ingenting af att dö, om hon tröttnar vid den jordiska kallelsen och sträcker hoppet till ett kommande lif, ty äfven där fortgår samma arbete som här. Den som icke vill arbeta skall aldrig få smaka någon himmelsk manna.

Swedenborg fann sin tids troende hysa en mycket själfvisk föreställning om odödligheten liksom en krass uppfattning af lycksaligheten i himmelen. Och nog kunna vi ännu i dag hos flertalet odödlighetstroende spåra de tankar, som Swedenborg söker drifva bort ur en sann föreställning om själens odödlighet och himmelens salighet. Det har sitt aktuella intresse att äfven i denna punkt närmare gå in i den store siarens lifsåskådning.

Swedenborg säger sig af en ängel ha fått veta, att “icke ens en enda i den kristna världen vet hvad himmelsk fröjd och evig lycksalighet är, således hvad himmelen är“. För att på jorden kunna skingra “ett sådant stockmörker“ får siaren följa ängeln i andevärlden och se de olika arterna af odödlighetstro samt de följder, som de medföra för de troende. Det är bittra frukter af den sådd, som utsås af fromhetens [ 55 ]förfinade själfviskhet. Siaren iakttar olika skaror troende med olika slags odödlighotshopp, som de fått uppfyllt, ty människan får till sist inom vissa gränser hvad hon vill och hoppas.

Den första skaran hade fattat himmelen som ett lycksalighetens sinnliga rike, där det skulle bjudas “festmåltider med Abraham, Isak och Jakob och efter måltiderna lekar och skådespel, samt åter igen måltider, och så i evighet“. Swedenborg beskrifver omständligt en sådan där from kärleksmåltid med icke mindre än 30 bord, de tre patriarkernas och de tolf apostlarnas samt lika många för deras hustrur. Sedan det glada gästabudet är öfver och man “ända till äckel proppat magen full med mat“, bjudits på lekar, danser och skådespel och hållit på därmed i några dagar och nätter, börjar “saligheten“ att tryta. De troende be att få slippa ut ur himmelen, och de fly “bort med flåsande andedräkt“. Sedan fingo de af en ängel veta, att nog finns det fester och gästabud i den sanna himmelen, men “himmelsk mat är i sitt väsen ingenting annat än kärlek“.

Den andra skaran af troende hade fattat himmelen som ett ärans och maktens rike, där de skulle få regera med Kristus i evighet, och “ängeln sade till dem: följen mig, så skall jag införa eder i edra fröjder“. Och nu målar Swedenborg med en humor, som han förgäfves söker dölja under allvarsminen, de troendes regentskap med Kristus. De få bestiga troner och högsäten och smyckas med all tänkbar grannlåt, och så börjar »saligheten». Snart märka de dock att de bestigit sitt högmods troner, när änglarna öppna him[ 56 ]melen och ömka sig öfver dem: »Hvarför sitten I så fåniga och spelen gyckelmakare? Man har drifvit gäck med eder och från människor förvandlat eder till afgudabeläten, därför att I uti edra hjärtan inbillat eder, att I skolen regera med Kristus såsom konungar och furstar, samt att änglarna då skola betjäna eder. Hafven I glömt Herrens ord, att den, som vill vara stor i himmelen, han blifver en tjänare. Lären eder alltså hvad som förstås med konungar och furstar, samt med att regera med Kristus, nämligen att vara vis och göra nyttor. Ty Kristi rike, som är i himmelen, är nyttornas rike, förty Herren älskar alla samt vill därför alla godt och godt är nytta. Och som Herren gör godt eller nyttor omedelbart genom änglar och i världen genom människor, så gifver Han dem, som troget göra nyttor, kärlek till nytta och dess lön, som är en invärtes sällhet, och denna är den eviga lycksaligheten». — När de troende hörde dessa visa ord, bortkastade de spiror, kronor och mantlar. Töcknet vek från deras inbillning, och den vishet, de hört ur änglarnas mun, bragte dem till förnuft.

Den tredje skaran utgjordes af dem, som i saligheten sågo den eviga hvilan i en paradisisk sällhet, och äfven här kommer besvikenheten öfver de troende, som snart finna, att hvilan och nöjet trötta mer än arbetet. Evigt lif måste vara evigt arbete för det goda.

Den fjärde skaran bildades af dem, som med evigt lif menade ett ständigt Guds förhärligande samt en högtid, som varar i evighet. Äfven till dem sade ängeln: »följen mig, så skall jag införa eder i eder fröjd». [ 57 ]Och så tågar skaran in i ett tempel att prisa Gud med böner och lof i oändlighet, men när man hållit på till andra dagen, sofver nästan hela skaran, och resten sitter »gäspande och gäspande». Alla ha blifvit »trötta i anden af ledsnad» och vända sig bort från predikstolen, ropande: »Våra öron bli lomhörda. Sluten predikningarna! Ej ett ord höres mera och blotta ljudet börjar väcka leda». Och så stod församlingen upp, sprängde tempeldörrarna och skyndade bort. När Swedenborg på detta sätt slutfört sin dräpande satir, riktad mot dem hvilka anse kristendomen hufvudsakligen bestå i att gå i kyrkan, låter han änglarna hålla strafftalet till prästerna: »Vi hafva från himmelen sett eder med dessa får, huru I beten dem, beten ända till vansinne. Veten I icke hvad som förstås med Guds förhärligande? Därmed förstås att bära kärlekens frukter, det vill säga att troget, ärligt och träget sköta sin förrättnings verk, ty detta tillhör kärleken till Gud och kärleken till nästan, och detta är samhällets band och dess väl. Härigenom förhärligas Gud och sedan genom gudstjänst på bestämda tider. Hafven I icke läst dessa Herrens ord: »I detta förhärligas min Fader att I bären mycken frukt och varden mina lärjungar».

Det utmärkande för Swedenborgs odödlighetstro är dess renhet från alla lägre motiv. Siaren erkänner vidare ingen form för himmelskt lif. Det enda han känner är dess innehåll. Han förkastar rummets och tidens former och ser i det eviga lifvet en viss art af lif på ömse sidor om grafven. Det är Jesu tanke, att »himmelriket är inom eder». När Swedenborg talar om [ 58 ]»boningar och skillda vistelseorter», så tillägger han, att »likväl är rummet där icke rum utan en skenbarhet af rum allt efter kärlekens och vishetens eller människokärlekens och trons tillstånd. En hvar, som blir ängel, bär inom sig sin himmel, emedan han bär sin himmels kärlek — —». Sedan Swedenborg klargjort, att hans bildvärld är en symbol för andliga tillstånd i himmelen, släpper han lös sin rika fantasi, och bredvid en del tröttande och alltför naiva skildringar framkallas då många underbara scener ur änglalifvet. Man hör »hvarje morgon från husen de ljufligaste sånger af jungfrur och flickor, hvaraf hela staden genljuder. Det är den andliga kärlekens böjelse, som hvarje morgon sjunges», och sedan börjar dagens arbete tyst och lungt, och alla äro hågade att förrätta sina sysslor i ett samhälle, där det står “inskrifvet i de vises vishet, att icke någon skall vara vis och lefva för sig själf allena utan tillika för andra“.

Den sociala ansvarskänsla, som genomgår allt hvad Swedenborg skrifvit om lifvet i himmelen, vidgar han till fosterlandskärlek genom att proklamera folkens odödlighet. Han hyllar icke den flacka uppfattning, enligt hvilken nationen blott består i en summa individer, som födas och dö med några års mellantid. Han ser i nationen ett evigt element hos Gud. I uppåt vidgade ringar — samhället, fäderneslandet, församlingen och till sist Guds rike — innefattas människans väsen liksom hennes öde. En svensk är i all evighet svensk. Hvilket oerhördt ansvar ligger då icke i fosterlandskärleken! Och hvilka härliga vyer öppna sig ej för det nationella arbetet, när det åsyftar [ 59 ]fäderneslandets evighet! Som varm fredsvän såg Swedenborg det patriotiska arbetets mål i folkets förädling, och alla folk måste eftersträfva att en gång kunna ingå som harmoniska delar i högre enheter, först församlingen (trosgemenskapen mellan folken) och sedan Guds rike. Så säger han i »Nya Jerusalem och dess himmelska lära», att »i en högre grad är ett samhälle af flera än en enskild människa; i en ännu högre är fäderneslandet; i en ännu högre är församlingen och i en ännu högre är Herrens rike, men i den högsta är Herren. Dessa uppstigande grader äro liksom stegen af en trappa, på hvars spets Herren är».

Det står till sist klart för Swedenborg, att odödligheten icke innebär ett språng i människans utveckling. Han ser hos människan en gradvis stegring från natur till ande, och inom naturen märker han utvecklingsprocessen från ett lägre till ett högre plan. Han har före Goethe anat den moderna utvecklingsläran, och han tar ut dess konsekvenser genom att låta lifvet på jorden fortsätta i andevärlden, där han ser både stenar, växter, djur och människor i högre former än på jorden. Allt är lif och utveckling.



  1. Citaten ur Swedenborgs verk, hvilka i regeln skrefvos på latin, äro här och i det följande efter C. J. N. Manbys öfversättning.