Liljedahl Swedenborg 1908/3

← II.

IV. →

[ 40 ]

III.

Swedenborgs lifsåskådning var en fackla i en tid af tvifveltungt mörker. I tongifvande kretsar inom den europeiska kulturvärlden hade religionen råkat i misskredit och bildad ansågs den vara, som kunde spirituellt förneka de gamla trossatserna. I England, där ju Swedenborg ofta vistades, hade Locke (1632—1704) i sin filosofi lagt så stor vikt vid den yttre erfarenheten, att människosjälen icke tycktes få något själfständigt inre, någon lefvande ursprungskälla, något klippfast samvete, utan allt, som moraliskt stöder människan, syntes blott komma utifrån genom uppfostran och andra yttre påverkningar. Den enda verkligheten blef den omgifvande naturen, den synliga och gripbara världen.

Denna Lockes filosofi medförde stora verkningar, [ 41 ]ej minst genom att den ofta tolkades mer materialistisk än den var menad. Genom att sinnena teoretiskt erkändes som den enda fasta grunden under kunskapen, följde logiskt, att de sinnliga begären blefvo bestämmande för människans praktiska verksamhet. Den sedliga viljan kunde Locke icke gifva något ryggstöd, då han fann sig föranlåten att nekande besvara frågan om människans fria vilja. Enligt Locke följer viljan vid hvarje sitt beslut känslan af behag och obehag, hvarigenom pliktidén, som måste äga sin grund i viljefriheten, sjunker ner till en simpel lyckoidè. Det goda blir intet annat än det behagliga, och statens enda uppgift blir att främja de enskildes timliga välfärd. Öfver den sinnliga tillvarons förfining genom konst och vetenskap resa sig då inga osinnliga ideal, som kunna gifva lifvet ett evighetsvärde och staten ett öfverindividuellt syfte. Lockes åsikter spredos i försämrad utläggning snart till Frankrike, där Voltaire och upplysningsfilosoferna i allmänhet lånade sin bevisföring af den engelske tänkaren.

Lockes lifsåskådning hade sin viktiga uppgift däri, att den visade nödvändigheten af att gifva det mänskliga själslifvet en empirisk-psykologisk behandling, och hans teorier ha varit af banbrytande betydelse för de fruktbara forskningar, som särskildt i vår tid bedrifvits på detta område. Swedenborg tog under sin vistelse i London starkt intryck af Locke, men hvad som fängslade honom var gifvetvis den vetenskapliga metoden att på den yttre erfarenhetens väg försöka tränga fram till sanningen. Det är samma väg, som Swedenborg följde i sin naturfilosofi, där han genom det yttre ville påvisa det inre, genom materiens rike tränga in i [ 42 ]andens. Men därvid går den svenske tänkaren förbi Locke, och när Swedenborg genombryter gränsen mellan naturen och andevärlden, så visar det sig, att hans lifsåskådning innerst drifvits af en princip alldeles motsatt Lockes. Swedenborg sitter sinnevärldens betydelse långt efter andevärldens eller, hvilket för honom är detsamma, den moraliska viljans värld. Han häfdar eftertryckligt viljans frihet. Emellertid löd samtiden snart de nya signalerna från England och Frankrike och förde erfarenhetsläran till anlopp mot tron på Guds tillvaro och själens odödlighet, en konsekvens, som Locke icke önskat.

Mot bakgrunden af denna “kristendomens afblomstring“ i det 18:de århundradet får Swedenborgs gestalt en skarpt tecknad profil. Man ser hans historiska mission att i en tid, då de osynliga tingen beskötos med skrattsalfvor, ställa sig som skottafla framför porten till detta anderike, som han visste fanns innanför den synliga världen. Den filosofiska reaktionen mot Lockes och upplysningsfilosofernas skumögdhet för människans inre värld och hennes moraliska ansvar kom genom Kants pliktfilosofi. Den profetiska reaktionen kom genom Swedenborgs öppnande af en lefvande andevärld, där Gud styrde genom förnuftet i menniskan och där ingen död fanns.

Ett närmare inträngande i Swedenborgs tankevärld visar, att han som tänkare och skriftställare är en af de svåraste gåtor, som forskningen kan taga itu med. Han har ett alldeles särskildt sätt att uttrycka sig och hämtar sina bevis ur den mest säregna erfarenhet, som vi i det stora hela icke kunna bekräfta med vår egen, [ 43 ]emedan vi icke upplefvat de syner, på hvilka han bygger sin tankevärld. Att han ej sagt ett ord, som han ej inspirerat med sin öfvertygelse, det har han på dödsbädden bekräftat, och hela hans lif vittnar om en orubblig trohet mot sig själf. Han är fullt vederhäftig i den saken, hur mycket han än må ha misstagit Sig, när det för honom gällt att förklara hvad han upplefvat som andeskådare. En ytlig kritik ser i hans själslifs egendomliga bildvärld blott en abnormitet, en bekräftelse på den gamla satsen, att snille och galenskap äro tvillingfödda. En djupgående kritik frågar först efter innehållet i hans läror och söker sedan så godt den förmår tolka och kriticera deras egendomliga art och form.

Swedenborgs bäste tolk är Atterbom, som i “Svenska siare och skalder“ trängt djupt in i hans idéer och särskildt gifvit hans vackra erotik en mästerlig sammanfattning. Äfven Bernh. von Beskows karaktäristik i “Minnesbilder“ är mycket förstående och saklig samt försedd med värdefulla hänvisningar till den rika litteraturen om Swedenborg. På svenskt språk finnes i Baretts bok “Himmelen uppenbarad“ den bästa framställningen af Swedenborgs tankar om den osynliga världen, och i “Em. Swedenborg, den andlige Kolumbus“, af en okänd engelsk författare, försvenskad af Johannes Sundblad, möta vi en på grundliga forskningar stödd, fängslande redogörelse för Swedenborgs lif och läror. Dessa författare undvika dock en kritisk granskning. Anders Fryxell har i sina historiska berättelser ägnat frågan en värdefull och intressant undersökning, som dock är försedd med några felaktiga uppgifter och därtill alldeles saknar blick för det egenartade och djupa hos Swedenborg. [ 44 ]Fryxell finner honom ha varit sinnesrubbad på en punkt (andeskåderiet), men klok i öfrigt.

Efter ett noggrant studium af Swedenborgs böcker och bref kunna vi icke stanna vid någon af de ofvan angifna författarnas ståndpunkter. Vill man göra en stor man rättvisa, så skall man å ena sidan i honom se en af sin tids bildning beroende människa. Swedenborg må i vissa fall ha varit mycket före sin tid, så blir han dock i det stora hela bunden vid dess bildningsnivå. Å andra sidan kunna vi icke erkänna den ytliga kritik, som ser abnormiteter i starkt personliga yttringar hos själslifvet, när detta öppnar sig för en öfversinnlig inspiration. När Jesus utförde sina kärleksgärningar, sade hans anhöriga “han är från sina sinnen“ och de skriftlärde “han har Beelsebul“. När han i sina bypredikningar tolkade sina djupaste ingifvelser, sade många af åhörarna “han har en ond ande och är vansinnig“, och äfven hans störste apostel fick höra “du är vansinnig, Paulus“. Så har det alltid varit. Sokrates fick tömma giftbägaren, Jesus korsfästes, Bruno och Huss brändes o. s. v., emedan de voro “abnormiteter“, som deras tid icke förstod och därför fruktade. Det “abnorma“ hos dem var deras öfverlägsna förnuft. Swedenborg var en af de förnuftigaste minniskor, som någonsin lefvat, och fast vi icke ännu kunna fatta hans förmåga att tala med andar och änglar, så ger det oss ingen anledning att tro vår ovetenhet här sitta inne med någon vishet.

Det finns ingen ofelbar lifsåskådning. Från grottmänniskan, som börjar se sitt lif i ljuset af ett gryende förnufts tunna strålar, ända upp till mänsklighetens [ 45 ]spets, Jesus, som öppnar människoandens största djup och fyller det med ett evigt lif, kan en kritisk eftervärld skilja på ett förgängligt element, som försvann med tidens föreställningar, och ett oförgängligt, som var ett utflöde af den universella sanningens väsen. Swedenborgs lifsåskådning bär tydligt sådana tankar, som redan äro föråldrade, men där lysa också sådana, som ingen vetenskap kan öfvervinna, ingen tid förrosta, emedan de bära icke i sin form utan i sitt väsen något tidlöst, något evigt. Domen öfver en sådan lifsåskådning, i den mån eftervärlden har rätt känna sig mogen att döma, måste medtaga alla motsägelserna, som hota att spränga sönder det hela, men också och framför allt de tankar, som sträfva öfver motsägelserna och visa sig fruktbirande för alla tider. Skulle de stora personligheterna bedömas efter sin historiska begränsning, så funnes det ingen mänsklig storhet. Men bedömas de efter sin personlighets art och sitt verks följder, efter de framåtstötar, de gåfvo sanningssökandet, efter den inspiration, som gjorde deras ord lefvande, deras händer skapande, deras vilja segrande öfver allt motstånd, ej minst i undergången och döden, då se vi de store sådana de böra ses, sådana de i sanning voro. Vi afkläda dem med eller mot deras egen vilja den tidshistoriska dräkt, som omgaf deras föreställningar och symboliserade deras troslif. Då först fatta vi rätt Swedenborgs gripande ord på dödsbädden: “Så sant ni ser mig framför er, så sant är ock allt jag skrifvit, och ni skall själf en gång i evigheten få bekräftelse därpå.“

I det föregående har Swedenborgs motsvarighets[ 46 ]eller korrespondenslära, hvarpå han grundar sin naturfilosofi, något berörts. Han utvecklar detta ämne i en mängd af sina arbeten, exempelvis “Himmelen och helvetet“, där det på ett ställe heter: “Hela den naturliga världen motsvarar den andliga världen, och icke allenast den naturliga världen i allmänhet utan äfven i enskilda ting. — Man bör veta att den naturliga världen uppstår och äger bestånd ifrån den andliga världen, alldeles såsom en verkan ifrån sin verkande orsak. — Huru beskaffad motsvarigheten är, kan ses på människan utaf hennes ansikte. Uti ett ansikte, som icke blifvit lärt att hyckla, framställa sig alla sinnets böjelser att ses i naturlig form såsom i sin afbild — därför kallas ansiktet själens spegel (index animi = “sinnelagets angifvare“) — således hennes andliga värld uti hennes naturliga värld. — Härutaf kan jämväl ses hvad den invärtes människan är, och hvad den utvärtes är: att nämligen den invärtes är den, som kallas den andliga människan, och den utvärtes den, som kallas den naturliga; samt äfvenledes att den ena är åtskild från den andra, såsom himmelen från världen; såsom ock att alla ting, som ske och uppstå uti den utvärtes eller naturliga människan, ske och uppstå af den invärtes eller andliga.“

Med utgångspunkt från denna tudelning i en inre och en yttre natur hos människan kommer Swedenborg fram till sin andeteori. Alla människor bära inom sig ett: ofullgånget foster, som först i döden är redo att födas, och döden är därför en födelse till ett annat lif. Det ofullgångna fostret är människans eget jag, sådant det inneslutes i form af en andekropp — uttrycket be[ 47 ]gagnades redan af Paulus — innanför den köttsliga kroppen, som i döden aflägges. Samlifvet mellan människorna på jorden kan antingen hufvudsakligen bestå i umgänge mellan de köttsliga intressena eller också i samlif mellan andekropparnas intressen. I förra fallet uppkomma laster och ytliga intressen utan rot i den inre människan, vänskapsband, som utan saknad slitas, kärlekslycka, som icke når öfver det förgängligas horisont, o. s. v. I senare fallet uppkommer ett inre samlif, ett osynligt rike af lefvande krafter i människornas själar, och detta personligheternas eller andekropparnas samlif, som möter oss i all äkta, oförgänglig vänskap och kärlek, i all ädel själfuppoffring, begagnar sig af den synliga kroppen och den synliga naturen endast som medel, ej som ändamål. Alltså äro, enligt Swedenborg, alla människor inifrån förenade genom sympati eller skilda genom antipati. På osynliga vägar, genom den enskildes eget tysta val, genom tankeöfverföring och viljeöfverföring från den ena människan till den andra, liksom genom ord och handlingar, växer två riken fram: det godas och det ondas, himmelen och helvetet. Människan bär inom sig det slagfält, där dessa välden brottas, och hon måste själf taga sig an ledningen å endera sidan. Hon kämpar för sitt eget sanna väl eller fördärf. Men icke nog härmed. Genom att de hemligaste tankar öfverföras till andra människor, för att icke tala om ord och handlingar, så blir människan medansvarig för det hela. Och detta gäller icke blott jordens mänsklighet utan äfven andra planeters. Det gäller till sist alla evighetens riken. Innanför den synliga världen finnes andevärlden, som ingår i [ 48 ]människans tankar och böjelser. Att vilja något blott för sin egen skull kan ingen. En hvar måste vilja för det helas skull. Det är samma idé, som Kant uttrycker i sin bok om sedernas metafysik därmed, att hvarje människa bör handla efter en allmän norm, icke efter subjektivt godtycke.

Denna lära om ansvaret med vårt lif vill Swedenborg gifva ökad helgd genom att ställa människan i ständig beröring med andar och änglar (de renaste andarna), med hvilka han förstår de aflidna människorna. En hvar påverkas af såväl onda som goda andar utan att vare sig människan eller andarna i regeln veta om det, lika litet som människorna veta om när eller hur en idé öfverföres till dem. Hela detta samlif är så ordnadt, att det icke upphäfver den enskildes frihet. Det endast ökar hans ansvar och hans kraft att göra godt eller ondt allt efter eget val.

Swedenborgs idé om en andlig värld innanför den synliga och om en medveten eller omedveten samverkan mellan de två världarna är med honom icke ny, men ny är till stor del den åskådliga vissheten om närvaron af denna andevärld. Därigenom blir Swedenborg såsom ingen annan tänkare en odödlighetens filosof. Hela hans lärosystem är fylldt af tron på människans eviga fortvaro.