Liljedahl Swedenborg 1908/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
Det stora genombrottet i Swedenborgs lif skedde
under en vistelse i Haag, då han natten mellan den
6 och 7 april 1744 hade den syn, som kom honom att
lämna sin föregående verksamhet och helt ägna sig åt
studiet af den andliga värld, som han alltid sökt under
sina forskningar i materiens. Vi låta honom själf
berätta:
“Kl. 10 lade jag mig till sängs och var något bättre, en half timma därefter hörde jag ett buller under mitt hufvud, jag tänkte att då frestaren for bort; strax kom öfver mig en rysning, så stark ifrån hufvud och hela kroppen, men med något dån, och det några resor, jag fann att något heligt var öfver mig, jag somnade därpå in och vid pass kl. 12, 1 eller 2 om natten kom öfver mig en så stark rysning ifrån hufvud till föttren, med ett dån som många väder stött tillsamman, som skakade mig, som var obeskriflig och prosternerade mig på mitt ansikte, då medan jag prosternerades (föll ned) i det momentet var jag hel vaken och såg att jag kastades ner, undrade på hvad det ville säga. Och jag talte som jag vore vaken, men fann dock att orden lades mig i munnen, och o, allsmäktige Jesu Kristi, att du af så stor nåd bevärdigar att komma till en så stor syndare, gör mig värdig till den nåden, jag höll ihop mina händer och bad, och då kom en hand fram, som kramade hårdt mina händer, strax därpå continuerade (fortsatte) jag min bön och sade, att du har lofvat att taga till nåder alla syndare, du kan intet annat än hålla din ord; i det samma satt jag uti hans sköte och såg honom ansikte mot ansikte, var ett ansikte af den heliga min och allt, som inte beskrifvas kan och leendes, så att jag tror, att hans ansikte så ock varit medan han lefde. — — Sedan vid dagningen kom jag åter i sömn och då hade allt i tankar, huru Kristus binder sig med människor, kom heliga tankar, men de voro så att de äro outransaklige, ty jag kan icke det minsta föra det till pennan hvad då passerat; ty jag vet allenast jag varit i sådana tankar.“
Hur skall denna syn förklaras? Swedenborg ser Jesus komma till sig i en svår frestelse och, medan den hårdt pröfvade mannen bönfaller om hjälp, lägga sin hand fast på hans sammanknäppta händer? Skildringen är hämtad ur den af Klemming utgifna drömboken, och intet tvifvel finnes om dess äkthet. Kom uppenbarelsen som en öfverraskning för Swedenborg eller var den en naturlig följd af hans andliga tillstånd?
Åren 1743—45, då Swedenborg höll på med sitt ofullbordade arbete ”Djurriket”, hade han haft en serie drömmar och syner, medan han kämpade en hård kamp mot frestelser, om hvilkas natur det är svårt att af hans efterlämnade papper få ett klart begrepp. Han genomgick tydligen en personlig kris af den mest uppskakande och djupa art, en sådan inre kamp som i det afgörande ögonblicket brukar röja sig hos de stora religiösa andarna — en Jesus i Getsemane, en Luther, en Pascal, en Kierkegaard. Liksom Jesus svettades blod, innan han lyckades lägga sin vilja under den högre fordran, som från Getsemane pekade på Golgata, men den gången liksom alltid förut till sist kunde säga “ske icke min vilja utan din“, så ha alla kristendomens stora hjältar haft att utstå frestelser af mångdubbelt svårare art än vanliga människor. Idealet för dem har alltid varit Jesus, den ende, som aldrig svikit, aldrig behöft känna ånger öfver en enda dag i sitt lif. Detta har stått klart för Swedenborg. I sin nöd har han anropat Frälsaren om hjälp, hvars bild därför städse fyllt hans inre. Endast ur detta innerlighetsförhållande till Jesusbilden kan den gripande synen förklaras, och den blir för Swedenborg det Damaskussken, som visar rätta vägen. Bild är bild, men bakom en människans djupaste upplefvelser måste stå något mera än bild och sken, måste finnas en sann verklighet. Paulus hade på vägen till Damaskus en liknande syn som Swedenborg, och hvad blef icke följden däraf! Ingen mindre än kristendomens segertåg genom världen, sedernas renande, hela den kristna mänsklighetens framåtskridande hvar helst Jesu anda förkunnades af den store aposteln och hans efterföljare ända fram till våra dagar. Skulle hela denna kulturutveckling, som nu pågått i snart två tusen år och som gifvit människor och folk deras högsta syften, endast vara frukten af en tom hallucination, som på vägen till Damaskus spökade i Paulus’ hjärna? Den sociala och personliga omdaning, som kristendomens utbredning fört med sig, kan icke härflyta ur ett hjärnspöke. En oförvillad blick måste här se icke blott Paulus på vägen till Damaskus utan också en inflytelse från Jesus. Denna inflytelse har träffat Paulus inifrån och gripit hela hans själ, och samtidigt har hjärnan, själens organ, alstrat en åskådlig uppenbarelse eller just den bild, som svarat mot det inre tillståndet. Paulus såg Jesus med genomborrade händer, emedan hans tanke ständigt rörde sig om den korsfäste. På samma sätt låter Swedenborgs syn förklara sig. Han längtade efter att finna ett skydd mot syndens frestelser, och ju innerligare han under bedjandet därom fördjupade sig i tanken på Jesus, desto starkare har han känt sig dragen till honom, känt sig slutligen hvila värnad i hans sköte. Då har hjärnan alstrat hallucinationen och tagit såväl syn- som känselsinnet i anspråk (ansiktets skönhet hos Jesus och beröringen af hans hand). En ytlig psykologi stannar vid hallucinationen, men en djupare söker efter dess väsen och finner därigenom den verklighet, som ligger bakom bilden.
Efter att ha upplefvat den egendomliga visionen under sitt besök i Haag reste Swedenborg till London i maj 1744 och var nu mycket religiöst gripen. Han besöker ofta herrnhutarnas samlingslokal och deltager om söndagarna i deras gudstjänst. I öfrigt känner man föga om hans vistelse i London, och snart reser han hem till Stockholm, där han inköpt gården n:r 43 vid Hornsgatan å Söder. Här uppehåller han sig 1745—1747 och begagnar under sommartiden det bekanta lusthuset, som numera uppställts å Skansen i Stockholm. Noggrant antecknar han i sin andliga dagbok (Diarium Spirituale), som utgör en fortsättning af “drömboken“, de händelser och personer, som han möter i sina drömmar och syner. Tydligen har han i denna dagbok, som han fortsatte till 1764, samlat material att sedan användas vid de religiösa skrifternas författande. Det är en oordnad minnesbok, icke ämnad att utgifvas, ehuru så skett, då Im. Tafel utgaf den i tolf digra band under åren 1844—59.
Swedenborg var 58 år, då han öfvergick till sina religiösa studier, och bibeln var sedan nästan den enda bok han studerade. Omkring 1750 var han färdig med första delen af sitt stora verk Arcana Cœlesta (Himmelska hemligheter), som utkom i åtta kvartband under de sex följande åren. I detta jätteverk, indelat i öfver tio tusen paragrafer, genomför Swedenborg en symbolisk tolkning af bibelordet, särskildt de två första Moseböckerna, enligt sin s. k. motsvarighetslära, hvarmed han förstår ett intimt förhållande mellan Skaparen och skapelsen, anden och materien, bibelmeningen och bibelordet. Korrespondens- eller motsvarighetsläran är, hvilket Swedenborg också framhåller, i grunden en mycket gammal idé, ehuru den här införes på ett nytt område. Grundtanken är den, att liksom Gud meddelar sig symboliskt genom naturens företeelser, i hvilka den fromme alltid ser en förnuftig mening, så har samme Gud genom hvarje ord i bibeln velat meddela en andlig sanning.
Swedenborgs tid var icke mogen för våra dagars historiska bibelforskning med dess naturliga förklaring af en del underverksberättelser, sakramentenas uppkomst, bibelförfattarnas olika källor m. m. Och att i Jesus se en helgjuten människa, som i allt uppfyllde Guds vilja, låg icke inom 1700-talets intellektuella räckvidd. Följden blef, att tron på Kristi gudom i ordets ortodoxa mening dominerade kyrkans lära, men då man ej kunde förneka, att Kristus uppträdt på jorden som människa, måste man söka förena de oförenliga motsatserna genom antagandet af Kristi två naturer i samband med treenighetsläran. Detta stötte dock Swedenborgs logiska sinne, som fordrade en enhetlig förklaring af allting. Därför slopade han dogmen om tre personer i en Gud samt antog i stället, att Gud var enhetlig, att Jesus likaledes blott hade en natur, och sedan slog Swedenborg ihop dessa två satser till en enda och fick därigenom fram, att Kristus var Gud. Sedan gällde det att klarera dogmen om den bokstafsenliga inspirationen af bibelordet. Swedenborgs naturvetenskapliga sinne kunde ej antaga motsägelserna i bibeln, och därför förkunnade han, att bokstafven, som han i likhet med sin tid ej kunde släppa, har en andlig mening eller motsvarighet. Härigenom blir hans motsvarighetslära ofta en total omdiktning af bibelordet, men i det stora hela erbjuder dock Swedenborgs symbolism vid bibelns tolkning en ökad andlig vidd och framför allt ett större sedligt djup än den kyrkliga ortodoxien kunde få fram ur sina benhårda dogmer.
Vi, som lefva i en senare tids historiska åskådningssätt, kunna i denna Swedenborgianism inom religionsfilosofien se en trängtan till den större andliga frihet och det större moraliska kraf på människan, hvilka våra dagars bibelforskning och religiösa nyidealism kunnat peka på genom att människan Jesus framställts i all den moraliska storhet, som aldrig kan tillkomma en underverksgörare, hvilken icke behöfver lyda naturens och det sedliga lifvets gudomliga lagar.
Efter ett besök i London 1758 befann sig Swedenborg året därpå i Göteborg på återresa till Stockholm, hvarvid han visade prof på sin märkliga förmåga af fjärrskådning. Den 19 juli 1759 hade en stor eldsvåda utbrutit i Stockholm nära Swedenborgs hus å Söder, och denne beskref omständligt eldens gång. När några dagar därefter en kurir anlände från hufvudstaden till Göteborg, visade det sig, att den beskrifning, som lämnats af Swedenborg, var fullständigt riktig. Vår mera upplysta tid betviflar icke sådana berättelser som denna, hvilket däremot var regeln förr inom vetenskapliga kretsar. De många sällskapen för psykisk forskning sitta inne med ett ofantligt rikt material i denna sak.[1] Äfven på denna punkt äro vi sålunda i stånd att göra Swedenborg mera rättvisa än en föregående tid förmådde.
År 1758 utgaf Swedenborg under sin vistelse i London flera arbeten, och det är omöjligt att förklara hur den 70-årige mannen strax efter afslutandet af Arcana Cælesta kunnat till 1758 medhinna “Himmelen och helvetet“ — ett verk på 450 sidor — “Jordarna i vårt solsystem“, “Den yttersta domen“, “Det nya Jerusalem“ och “Den hvite hästen i Uppenbarelseboken“. Alla dessa verk lät han trycka på egen bekostnad, hvarefter han skänkte en stor mängd exemplar till Englands biskopar och flera andra personer, företrädesvis bland prästerskapet. Ännu många arbeten, såsom “Gudomliga kärleken och visheten“, “Den äktenskapliga kärleken“ m. fl. utgaf Swedenborg under de närmast följande åren, och ända till året före sin död behöll han sin oerhörda produktionskraft oförminskad. Han var icke mindre än 80 år gammal, då han skref det stora verket “Den äktenskapliga kärleken“ — omkring 600 sidor — hvilket jämte “Himmelen och helvetet“innehåller hans djupaste ingifvelser och skönaste tankar. En 80-åring, som skrifver världslitteraturens sublimaste verk om könskärleken, smyckadt med hela evighetens romantik! Att åldras, säger Swedenborg, är i himmelen att blifva yngre, och hans sista lefnadsår tyckas liksom stå i förbund med okända krafter.
När Swedenborg fyllt 80 år, förmörkades hans yttre lif af tunga motgångar, i samma mån som hans inre allt mer ljusnade af hopp och lycka. Han blef utsatt för flera förföljelser, hvilket mest smärtade honom därför, att de gingo ut öfver några hans vänner i Sverige, hvilka voro mindre oberoende än han af de kyrkliga myndigheterna. I Göteborg, som han ofta passerade vid sina resor till London, hade han förvärfvat två hängifna vänner i doktorerna Rosén och Beyer, hvilka af domprosten Ekebom anklagades för kätteri, emedan de spredo Swedenborgs läror. Detta kom till dennes kännedom under en vistelse i Amsterdam, då han inlämnade en skriftlig protest, ställd till konsistoriet i Göteborg. Ehuru Ekebom snart måste medgifva, att han icke läst en rad af Swedenborg, vann hans anklagelse understöd vid riksdagen af de prästerliga ombuden från Göteborgs stift. Däremot fingo de förföljda understöd af präster i Skara stift, där de Swedenborgska åsikterna vunnit anklang. Göteborgs stift kom sålunda att i denna sak spela samma roll som det gjorde hundra år senare i den bekanta Ljungbergska striden, hvilken uppkallade Viktor Rydberg och blef anledningen till hans mästerverk “Bibelns lära om Kristus“. Liksom på Rydbergs tid trädde äfven under Swedenborgs regeringen räddande emellan och tillbakavisade de fanatiska förföljarna.
Swedenborgs sista arbete “Den sanna kristna religionen“, som innehåller ända till 870 sidor, skrifna af en 83-åring, uppger som författare “Emanuel Swedenborg, Herrens Jesu Kristi tjänare“. Trots sin höga ålder skyr ej den outtröttlige författaren att för tolfte gången företaga en ansträngande resa till utlandet för att trycka sin bok, som ej fick utgifvas i Sverige. Sensommaren 1770 lämnar han för alltid fosterlandet och på nyåret 1771 öfvervakar han i Amsterdam tryckningen af sin bok, som utkommer vid midsommartiden samma år. I början af augusti reser han till London och bebor sina gamla rum, n:r 26 Coldbath-fields hos perukmakaren Shearsmith, och “hans närvaro var en välsignelse för vårt hus“ — så föllo Shearsmiths ord, när hans gode gäst gått bort. Den stunden kom snart. Julafton 1771 fick Swedenborg ett slaganfall, som förlamade vänstra sidan, men hans jättelika kroppskrafter stodo ännu bi en tid, så att han efter en månad kunde lämna sängen, dock utan att fullständigt tillfriskna.
I slutet af februari 1772 sände Swedenborg, berättar en minnestecknare, metodismens stiftare John Wesley en liten biljett med följande innehåll: “Jag har i andevärlden blifvit underrättad, att Ni hyser en varm önskan att samtala med mig. Det skulle vara mig särdeles angenämt att få råka er i fall Ni vill göra mig äran af ett besök.“ Härpå svarade Wesley, att han verkligen vid samma tid hyste en hemlig önskan att träffa Swedenborg, men att en predikotur hindrade honom att komma, hvarför han bad att få göra sitt besök efter sex månader. Swedenborg svarade, att så ej kunde ske, emedan han den 29 mars skulle gå till andevärlden för att aldrig mer återvända. Den 29 mars 1772 kom slutligen. Med klart medvetande och djup lycka hälsade siaren döden välkommen. Vid sjukbädden satt ingen vän från fosterjorden, endast husets engelske värd och en tjänsteflicka. Klockan slog fem på morgonen. Evigheten ringdes in. “Godt. Jag tackar er. Gud välsigne er!“ Efter detta sista farväl anträdde den ensamme resenären sin sista hemfärd.
Det hör till slutakten i detta hjältedrama, att frestaren äfven där fick spela sin roll. Den svenske pastorn i London kom med ett särskildt uppdrag: att bedja den förvillade återkalla sina läror, som blott — menade pastorn — lära ha utspritts för att göra deras upphofsman namnkunnig. Då reste sig den af slaganfallet till hälften förlamade sjuke i sängen, lade den friska handen på sitt bröst och svarade: Så sant som Ni ser mig här för Era ögon, så sant är ock allt hvad jag har skrifvit, och jag hade kunnat säga mer, om det varit mig tillåtet. Ni skall en gång i evigheten få bekräftelse därpå.
Swedenborg föddes och dog på en söndag. För honom var arbetet, lyckan, smärtan, medgången, motgången, hela lifvet och till sist döden en själfförädlingens gudstjänst. Ensamheten var hans kyrka, där han träffade Gud och hörde änglarna sjunga. Och just ensamheten, som nekade honom ett hem med maka och barn och ett fosterland, som kunnat förstå honom i stället för att som gudlöshet brännmärka hvarje bok, som hans oskuldsrena hand nerskref, lärde honom att såsom ingen annan svensk förmått skrifva himmelskt sköna ord om kärleken till maka, barn och fosterland. Han gaf utan att återfordra. Vi skola i det följande aflyssna hans ords mening och försöka urskilja det oförgängliga från det förgängliga, som vidlåder Swedenborgs lifsåskådning liksom hvarje annan.
- ↑ I den svenska facktidskriften Psyke, årgång 1907, har docent S. Alrutz lämnat en lång redogörelse, fullt vetenskapligt bestyrkt, för den bekanta sanndrömmen i Jerfsö om Åkerbergska mordet.