Linköpings Wecko-Tidningar 1794-12-13

←  N:o 49
Linköpings Wecko-Tidningar
1794

N:o 50
N:o 51  →


[ 133 ]
N:o 50.

Linköpings
Wecko-Tidningar.

Lördagen d. 13 Decemb. 1794.




I morgon, 3:dje Söndagen i Adventet, predika

i Domkyrkan: Hosp. Predik. Apelberger Ottesången, StadsCapellanen M:r Wimermark, Högmässan, och Comminister Schelin Aftonsången.

I S:te Lars: Lands-Capellanen Lindhagen.

I Hospit.-Kyrkan: Hosp. Predik. Apelberger.




Om någon kan afsträcka Oss från Lasternas utöfwande, torde det wara åskådandet af den ohyggliga Fångenskapen.

Til det rum, dit Lagbrytaren blifwer ledsagad, fastsmidd i Jern och bojor, låtom oss hasta, och åtminstone kasta en tårefull blick på den olycklige! — Följande wackra målning, som kan läsas i Profstycket Journalisten, har gifwit mig anledning til desse betracktelser, och jag smickrar mig, at Läsaren icke skal få orsak at ogilla mitt wal.

[ 134 ]

Frihet och Träldom.

Förkläd dig, Träldom! alt hwad du wil och kan, så är du dock en bitter dryck, och fastän tusentals olycklige, i alla åldrar, blifwit ämnade at smaka dig, så är du därföre ej mindre bitter. Frihet! trefalt ljufwa och milda Gudinna! det är dig, som alle allmänt och enskildt dyrka; du är och blir beständigt angenäm, så länge naturen sjelf är oförändrad. Inga förklenliga ord kunna släcka din snöhwite mantel, ingen chemisk krafft förwandla din spira til järn. När herden, då han äter sitt hårda bröd, har dig och småler åt sig, är han lyckligare än själfwa Monarken, ifrån hwars hof du är landförwist. Nådige himmel! du, som har hälsan i sitt wåd, gif mig blott hälsan och denna wackra Gudinna til sällskap; och lät sedan, om din Guddomliga Försyn så godt synes, Kronor rägna ned på andras hufwuden, som illfänas efter dem.

Under det jag fullföljde dessa tankebilder, satte jag mig ned wid bordet, lutade mitt hufwud på min hand, och begynnande föreställa mig fångenskapens uselheter. Jag war just i en lämplig sinnes-författning därtil, och gaf således min inbildningskraft et fritt lopp.

Jag war sinnad begynna med de millioner medmänniskor, som ej blifwit födda til annat arf än Träldom; men som jag, ehuru rörande denna målning war, fann jag ej kunde göra mig et fullständigt begrepp därom, utan at myckenheten af bedröfliga bilder blott förwillade mig; så förestälde jag mig allenast en ende fånge, och sedan jag förrst fått honom [ 135 ]innesluten i sitt fängelse, betraktade jag honom, genom öpningen af hans gallersmidda dörr, för at taga en målning af honom.

Jag såg hans kropp wara half förtärd af lång wäntan och fångenskap, och kände då hwad slags hjertats sjukdom det war, som härrörer ifrån en upskuten förhoppning. Då jag närmare betraktade honom, fann jag honom blek och aftynande: på 30 år hade wästanwädret ej fått swalka hans blod - - på hela den tiden hade han hwarken sett sol eller måne. - - Ingen wän, ingen slägting hade genom hans galler låtit höra sin röst - - hans barn - - -

Men här begynde mitt hjerta blöda - - Jag war nödsakad förtaga en annan del af målningen.

Han satt på marken uppå litet hallm, uti innersta hörnet af sitt fängelse; ett ställe, som til skifftes war hans stol och säng: en liten Almanach, bestående af små stickor, låg wid hufwudgärden, öfwer allt fullskurna med märken på de ängsliga dagar och nätter, han där tilbragt. - - Han hade en af dessa små stickor i handen, och höll på at däruti, med en råstig spik, anteckna en eländes dag, hwilken lades til de förra. Som jag skymde bort det lilla ljus han hade i rummet, uplyftade han et förhoppningslöst öga til dörren, men slog det sedan ned igen - - skakade sitt hufwud och fullgjorde sitt bedröfliga arbete. - - Jag hörde kedjorna slamra på hans ben, då han wände sig at lägga den lilla stickan på bundten. - - Han uphof en djup suck. - - Jag såg järnet ingå i hans själ. - - Jag brast i tårar. - - Jag kunde ej längre uthärda med en så bedröflig målning.


[ 136 ]

Til min Syster på Hennes Bröllops-Dag, d. 7 Nov. 1794.

Ja, — de förswinna lätt, de sälla ungdomsåren;
    Snart Herden inga blomster ger,
    Och inga kransar binder mer
    Den glada lefnadswåren.
    Och Fjäriln, som förr älskad war,
    Emellan glesa blommar far,
    Och snart den sista flygten tar,
Och nöjet följer mer ej honom uti spåren.
Men hela denna tid, som oss än återstår,
    Skall man då wandra öfwer heden?
    Och gifs det ingen wäg til Eden,
Där nöjet leende på mödans alfwar rår?
    Du som til Hymens altar går,
Min Syster, wid dess fot at offra dina dagar,
    Med känsla af Lycksalighet
    [Du] ungdomswårens flygtighet
    [Förgäta] skall wid dessa lagar,
    Som Kärleks-Guden stiftade,
    Då först Han j[or]den helsade,
Och jordens förste Son i famnen slöt sin Maka,
    Ock swor den ed wid Hennes bröst,
    Som smög i bägges hjertan nöst,
Och den de kunde ej wid straffets qwal försaka.
    Så hasta i en Älsklings famn,
At dela Sällheten af dessa band I knutit!
Belöna hwarje tår, på dina kinder flutit,
    I Kärlekens och Dygdens namn!
Då, at et Paradis ännu på jorden finna,
    Et enda blott Dig återstår:
    At Du din känsla dela får,
    Imellan Mor och Älskarinna.


N:o 51 utgifwes Lördagen d. 20 December kl. 4. e. m.


Linköping, tryckte hos Londicer och Björkegrens Enka.