Linnés fosterländska resor
IV.
Linnés fosterländska resor.
Den svenska riksdag, som var församlad 1741, sysselsatte sig bland annat äfven med planer att bringa rikets manufakturer till en högre utveckling. Man beslöt att för detta ändamål låta en sakkunnig person företaga forskningsresor i landet, och valet föll på Linné. Med detta uppdrag begaf han sig först till Öland och Gotland. Enligt sin instruktion skulle han söka växter och andra naturalster, som kunde vara tjenliga för färgerier och till medicinskt bruk, och särskildt borde han taga reda på, om det på dessa öar funnes en jordart, som vore lämplig för porslinstillverkning.
Linnés nit gick vida utöfver instruktionen. Väl fann han icke det i fråga varande materialet, efter som de båda öarna ej ega en sådan jordmån, men han upptäckte i stället åtskilliga nya örter och samlade en mängd iakttagelser öfver öarnas fornminnen, öfver invånarnes seder och mycket annat. Några år senare företog han liknande färder till Vestergötland och Skåne.
Att närmare redogöra för innehållet i dessa på sin tid vidt berömda, nu mera af allmänheten föga kända reseskildringar, skulle för oss bli för vidlyftigt, men några smärre utdrag, ordnade under vissa rubriker, torde vara på sin plats, dels såsom upplysande bidrag till kännedomen om Linnés personlighet och författarelynne, dels såsom en i och för sig märklig och roande lektyr.[1] Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/72 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/73 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/74 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/75 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/76 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/77 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/78 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/79 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/80 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/81 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/82 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/83 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/84 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/85 Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/86 bäddad säng för främmande, sina kistor och visthus med sin redbaraste egendom, och en utgång på gården.
* *
*
Ur skånska resan. Den 7 juni 1749. Slagruta är ett underligt upptåg, med hvilken man vill inbilla folk, att rutan skall säga, hvarest metaller ligga fördolda. Min sekreterare tog esomoftast en qvist af hassel, som var jemt delad i två grenar, och med den förnöjde sitt sällskap. Det samma skedde ock här, då den ene gömde sin silfver-tabaquier, den andre sitt ur här eller der i buskarna, hvilka sekreteraren temligen lyckligen uppletade. Jag, som aldrig trott rutan och icke velat höra henne nämnas, förtröt att slagrutan skulle rekommenderas, och förestälde mig att min följeslagare och sekreter förstodo hvarandra till att inbilla sällskapet; ty gick jag afsides på ett stort och högt fält norr om ladugården, skar der upp en liten torf och lade dit min lilla penningpung, täckte sedan med samma torf så noga, att ingen menniska skulle sett minsta tecken derefter; mitt märke var en stor ranunculus, som stod strax dervid, och ingen annan hög ört var mer på hela fältet. När så var bestäldt, går jag ner till mitt sällskap, berättar att jag gömt min börs på det fältet, bad sekretern med sin slagruta uppleta dukaterna, så ville ock jag tro henne; ty jag var säker, att ingen dödlig mer än jag visste, hvarest penningarna lågo. Sekreteraren var nöjd, att han fått ett tillfälle, genom hvilket han kunde förmå mig till mildare tanke om rutan, som jag alltid talat om henne med åtlöje; sällskapet var ock nyfiket att se rutans mästareprof. Sekreteraren sökte länge och väl hela timmen, då jag med mitt värdfolk hade nöje att se rutan arbeta förgäfves; alltså, som godset intet kunde fås igen, blef rutan vårt löje. Jag går sedermera att sjelf upptaga min pung, men när jag kommer bort på fältet hade våra rutegångare peripateticerande nedtrampat alla gräs, så att ej minsta tecken sågs efter någon ranunculus, och jag måste söka efter mina dukater med samma ovisshet som rutan. Jag hade icke lust gå 100 dukators vad om rutan, ty sökte vi alla, men förgäfves, både med löje och förtret; ändtligen måste jag gifva saken förlorad, då baronen och sekreteraren bådo mig nämna rummet ungefärligen, hvaråt jag tyckt mig nedlagt pungen, det jag ock gjorde; men den fula rutan ville inte slå, utan drog rutan åt en hel motsatt sida, och ändtligen, sedan både sekretern och vi alla voro trötta vid rutan och jag vid henne mest ledsen, stannade sekretern på en hel annan sida af fältet, sägande, att om pungen icke vore der, så vore ogörligt för honom säga stället. Jag bjöd icke till att söka derefter, emedan det icke var detta håll, derest jag tyckte mig lagt pungen, men baron Oxenstjerna lade sig likväl på jorden att söka, då han fick ned ett finger och drog upp den lilla torfven, under hvilken dukaterna lågo. Således slog rutan rätt den gången och skänkte mig de penningar, jag eljest förlorat. Detta är res facti. Får jag se några stycken dylika exempel, så måste jag väl tro, det jag icke vill; ty det är helt annat med magneten och attraktionen emellan jern och jern; men att en hasselqvist skall säga mig rikare metaller, det samtycka hvarken våra utvärtes eller invärtes sinnen, så att jag väl ännu icke tror rutan, dock vill jag icke flera gånger gå med henne vad om lika många dukater.
- ↑ Linnés lapska resa är endast utgifven på engelska, de öfriga på svenska. Skåneresan är nyligen omtryckt, men har icke erhållit någon synnerlig spridning. I sin helhet hafva väl ock dessa arbeten numera sitt värde egentligen blott för fackmän.