Linné i Upsala: hans lärareverksamhet och lärjungar
V.
Linné i Upsala: hans lärareverksamhet och lärjungar.
Samma år, som Linné af riksens ständer erhöll det fosterländska uppdrag, hvilket framkallade hans svenska reseskildringar, utnämndes han genom Tessins bemedling till professor i Upsala i medicin och anatomi, ett embete, som icke helt och hållet passade för hans böjelser, men genom hvilket han dock snart fann sin rätta verkningskrets. Vi må höra, hvad han sjelf härom berättar.
1740 om våren dog professor Olof Rudbeck, då på förslaget kommo Rosén, Linnæus och Wallerius. Men grefve Tessin, som i Paris hört Linnæi stora namn, rekommenderar honom hos då varande kanslern, grefve Carl Gyllenborg, och denne jemkar så mellan kompetitorerna, att Rosén skulle få vakansen, och som professor Roberg nu för sin ålder toge afsked, skulle Linnæus succedera honom, och de begge sedermera byta professioner, hvilket ock blef faststäldt dem emellan, helst som Gyllenborg fann skäligt, att Rosén, som så länge tjenat vid akademien, borde få det första. Men man vet ej af hvad orsak denne herren sedermera ändrade sig och hos Hans Maj:t rekommenderade Linnæus, så att det var på spetsen att Rosén denna gången gått miste om professionen, derest icke en annan omständighet infallit. Rosén får alltså den lediga sysslan. Professor Roberg tager derpå afsked, och alla möjliga omsvep upptänkas i Upsala, att Linnæus ej måtte få den andra professionen, hvarpå hela året åtgår, och doktor Wallerius kommer fram med en publik disputation att förringa Linnæi meriter och goda namn, då professor Beronius (sedermera erkebiskop) och magister Klingenberg publice på akademien öfvertyga doktor Wallerius om hans ofog. Denna ifriga akt kommer 1741 inför riksens då församlade ständer, som allmänt misstycka doktor Wallerii företag, och konsistorium får befallning att upprätta förslag, utan att mera provocera Linnæus, som så väl inom- som utomlands gjort sig namnkunnig. Imellertid som kriget upptändts mellan Sverige och Ryssland, var Linnæus rädd att han icke kunde undgå att såsom amiralitetsmedicus blifva kommenderad på flottan. Derför anser han som en förmån den befallning riksens ständer gåfvo, att han skulle resa öfver Öland, Gotland och Vestergötland, att der beskrifva landets produkter. Men i detsamma får han (den 5 maj 1741) fullmakt att vara professor i Upsala efter Roberg.
Så snart han på hösten kommit från resan flyttar han till Upsala, håller der sin oration om nyttan och nödvändigheten af resor inom fosterlandet och begynner inför ett ansenligt auditorium föreläsa öfver sjukdomarnas historia. Vid slutet af året byta han och Rosén professionerna sig emellan således, att Rosén tager anatomien, Linnæus deremot botaniken, hvilket ock blef af illustrissimo concellario stadfäst.
Linnés första bemödanden gingo nu ut på att förbättra den botaniska trädgården i Upsala, hvars historia, särskildt med afseende på Linnés verksamhet, helt nyligen blifvit skrifven af M. B. Swederus, till hvilket arbete vi alltså kunna hänvisa, liksom till en annan nyss utgifven specialskrift, professor Hjelts framställning af Linné såsom läkare. Det senare ämnet tillhör ej egentligen hvad vi åsyfta att framlägga, nämligen Linnés lefnadsminnen, men beträffande Linnés älsklingsplats, hans botaniska trädgård, böra vi anföra åtminstone några drag.
Redan 1637 var rikskanslern Axel Oxenstjerna i förening med dåvarande akademiekanslern Johan Skytte betänkt på att upprätta en botanisk eller, som det då kallades, medicinsk trädgård i Upsala. Men ännu 1653 fans anläggningen endast på papperet. Troligen hade alltsammans uppskjutits ännu längre, om planen ej upptagits och med ett lefvande intresse omfattats af den störste man Upsala universitet under hela 1600-talet har att uppvisa, nämligen Olof Rudbeck den äldre, hvilken blef trädgårdens förste grundläggare. Från 1655 egde den anslag af staten och benämndes af konsistorium akademiens trädgård. Dess plats var ej i den nuvarande, af Gustaf III skänkta förträffliga lokalen på slottsbacken, utan i en lågländt trakt af staden vid Svartbäcksgatan. Imellertid frodades anläggningarna öfver förväntan. »Något dylikt som denna trädgård» — säger Swederus — »med ett så stort antal af både in- och utländska växter, hade man aldrig sett i Upsala förut, och dess upphofsman kunde med allt skäl i samtidens glada förundran häröfver se en belöning för den möda och kostnad han nedlagt på detta sitt verk. Att döma af samtida yttranden, måtte man aldrig kunnat föreställa sig, att sådana blomsterskatter i sådan mängd och af sådan fägring kunde uppspira under Sveriges oblida luftstreck, och äfven bildade män, som under resor i främmande länder troligen egt tillfälle att se ojemförligt större och rikare trädgårdsanläggningar, uttalade häröfver sin stora förtjusning.»
Åtskilliga omständigheter gjorde, att Rudbeck från början af 1680-talet mindre egnade sig åt sin skapelse än förut, och 1702 härjades den af den förskräckliga eldsvåda, som då öfvergick Upsala stad. Under Rudbeck den yngre var trädgården ej i synnerligt fördelaktigt skick, och då den unge studenten Linnæus der 1729 fåfängt sökte den lediga anställningen som trädgårdsmästare, voro anläggningarna, enligt hans eget uttryck, förfallna, ett tillstånd, som synes hafva fortfarit äfven under det närmast följande årtiondet. Men 1742 ingifver professor Linnæus, såsom han sjelf säger, en remonstration till akademien om trädgårdens upprättande ur sitt öde och visar oundgängligheten af ett orangeri, i anledning hvaraf det beslöts, att trädgården skulle å nyo anläggas och ett fullständigt orangeri uppbyggas samt prefektens hus nedrifvas och åter uppbyggas. Baron Carl Hårleman gifver en präktig ritning till trädgården, som utvidgas, genomgräfves och förses med dammar, qvarter och gångar. Det gamla stenhuset, som var uppbygdt af Olof Rudbeck den äldre, utan allt träd, med jernposter och jernbjelkar, och hvilket nu liknade ett ugglenäste, blir åter ordnadt till boningsrum för professorn. 1743 var orangeriet färdigt med sina bägge flyglar och trädgården iståndsatt med många utländska växter, som sedermera årligen ökades genom de frön Linnæus anskaffade från botanister och blomsterodlare i utlandet, med hvilka han under sina resor stiftat bekantskap. Äfven en samling lefvande djur från Skandinavien och utlandet inrymdes småningom ock i trädgården, till befrämjande af zoologiens studium. Ett par af dem, en sjubb och en markatta, har Linné skildrat i vetenskapsakademiens handlingar; utdrag ur dessa synnerligt roande beskrifningar finnas aftryckta af Swederus.
Med Linné började en ny epok för Upsala universitet. Studenternas antal före hans tid uppgick vanligen till 500. Men år 1759, då Linné var rektor, räknades 1500 studenter. Från Ryssland, Norge, Danmark, England, Holland, Schweiz, Tyskland och andra trakter, till och med från Amerika kommo unga män för att höra honom. Aldrig hade man i Upsalatrakten sett sådana vandrareskaror som på hans tid. »Ty då han årligen botaniserade sommartiden» ― skrifver han sjelf ― hade han ett par hundrade auditores, som samlade örter och insekter, anstälde observationer, sköto fåglar och förde protokoll. Och sedan de ifrån morgonen kl. 7 till aftonen kl. 9 onsdagar och lördagar botaniserat, återkommo de till staden med blomster i hattarna samt följde med pukor och valdthorn sin anförare till trädgården igenom hela staden.»
Det vigtigaste bland Linnés under hela kraften af hans mannaålder utgifna arbeten var hans Species Plantarum, som 1753 utkom i Stockholm, ett allmänt repertorium i botaniken, en förteckning på alla de växter, som hittills från verldens alla trakter blifvit bekanta för Linné, sammanlagdt 7,300 arter, varieteterna oberäknade.
Att redogöra för alla de utmärkelser, som från höga vederbörande inom och utom landet kommo Linné till godo, torde icke här vara nödigt. Han hade väckt hela Europas uppmärksamhet och beundran. Exempelvis må nämnas, att konungen af Spanien ville kalla honom till Madrid, och erbjöd honom adligt stånd, 2,000 piaster i lön, fri taffel och till och med fri religionsöfning. Rysslands sjelfherskarinna, den mäktiga Katarina, lät ock sedermera göra Linné de mest smickrande anbud. Han kände sig dock alltför lycklig och nöjd i sitt fädernesland, för att lyssna till sådana framställningar, och hans största belöning var kanske den entusiasm, den törst efter vetenskapen, han uppväckte hos sina lärjungar.
»Linné förstod» ― yttrar en ibland dem, Hedin ― »att icke allenast ständigt bibehålla, utan äfven att öka glansen af sitt vidt frejdade namn och äran af den allmänna högaktning, han förvärfvat sig öfver hela jordklotet. Han hade, jemte den rika skörd han gjort för Upsala akademis naturaliekabinett, riktat sina egna redan oförlikneliga samlingar med de skönaste och sällsyntaste alster ur alla tre naturens riken. Det hade länge varit hans önskan att kunna uppbygga ett museum för dessa samlingar. Nu hade han med en skälig förmögenhet förskaffat sig mera utrymme och större beqvämligheter och kunde inköpa en landtegendom. Denna, som i historien blifvit lika ryktbar som den romerske konsuln Ciceros namnkunniga Tusculum, lika märkvärdigt som Ferney af Voltaire, denna gård var belägen blott en mil från Upsala och kallades Hammarby. Linné lät här på en kulle af fri och vidsträckt utsigt uppbygga ett museum, dit han flyttade alla sina utvaldaste samlingar. Detta museum blef snart det enda orakel i verlden, dit man färdades för att af dess vise tolk erhålla svar om alla mörka och tvistiga ämnen i naturkännedomen. Lika verldskunnigt, som fordom det delfiska, begabbades man likväl icke här af dessa mystiska och tvetydiga svar, som kunde lämpas till alla händelser. Allt var här klart och bestämdt. Man utestängdes icke af dessa troll, som vid forntidens gudasvar äskade guld och skänker för att lemna tillgången fri och öppen. Linné kände icke egennyttan, han var tillgänglig för alla, som önskade verklig upplysning om naturen. Alltid enkel i hela sitt väsen, var han god och fryntlig mot alla, som besökte honom.»
»De akademiska ferierna tillbragte Linné alltid på sin landtegendom. Han var der omgifven af sina mest älskade lärjungar, hvilka, inrymda i de närmast belägna bondgårdarna, njöto på ett behagligt sätt både glädjen af sommarens nöjen och upplysningen af den berömde lärarens undervisning. Man bör hafva sett detta Hammarby, man bör hafva infunnit sig i detta museum, hört om den store naturforskaren för att kunna göra sig ett rätt begrepp en verklig hänryckning, om en fullkomligt ljuf själens njutning. Det var icke storheten, som här förvånade, det var enkelheten. Måtte man förlåta mig min hänryckning och mina uttryck, då jag, återförd till dessa oförgätliga stunder af en glad ungdomstid, skall teckna den store mästaren, men jag finner dertill inga nog höga, inga nog passande ordasätt. Sannerligen, han var icke en vanlig menniska, denne ojemförlige mannen, då han uttydde naturens underverk ― ―»
Sverige erhöll, genom denna Linnés förmåga att hänföra sina lärjungar, en ny märkvärdighet, nämligen genom den utvandring af lärda, hvartill ännu intet land företett motstycke. Från Upsala begåfvo sig Linnés disciplar eller, såsom han sjelf benämde dem, hans apostlar ut i alla verldsdelar för att studera naturen och vidga kännedomen om dess skatter. Vi anse oss böra anföra några notiser om de förnämsta bland dessa män.
Den förste af Linnés lärjungar, som besökte en främmande verldsdel, var Ternström, en ung man, som 1745 begaf sig till Ostindien, men redan följande år föll ett offer för klimatet. Snart derefter gaf Linné anledning till en annan vigtig forskningsresa. Han skildrade nämligen i sina föreläsningar vältaligt de stora förtjenster en ung lärd kunde inlägga genom att styra sin kosa till Palestina och undersöka detta lands naturhistoria, som vore så okänd men så vigtig för bibelns förklaring och för den österländska filologien. Då varande studenten och sedermera medicine doktorn Hasselqvist lyssnade till dessa framställningar. I brist på fonder samlades penningebidrag, särskildt i hans födelsebygd Östergötland, och ett stipendium beviljades af Upsalas samtliga fakulteter.
Så understödd reste Hasselqvist på sommaren 1749 på ett af ostindiska kompaniets fartyg till Smyrna och uppehöll sig följande år i Kairo, hvarifrån han sände Linné åtskilliga prof på sina iakttagelser. Dessa blefvo bekanta genom tidningarna och föranledde afsändningen af penningeförstärkningar. På våren 1751 anlände Hasselqvist till sin bestämmelseort, besökte Jerusalem, Jeriko o. s. v. samt återvände öfver Rhodus till Smyrna. Lönen för sina mödor fick han icke skörda, ty hettan i Arabiens sandöknar hade angripit hans lungor; han kom sjuk till Smyrna och afled der 1752, blott 30 år gammal. För de skulder han nödgats göra, voro hans samlingar tagna i beslag, men underrättelsen, att de komme att försäljas på offentlig auktion, förmådde drottning Lovisa Ulrika att erlägga 14,000 daler k. m. för deras inlösande. Skatterna kommo ock omsider välbehållna fram till Stockholm, bestående i en mängd fornsaker, arabiska handskrifter, snäckor, fåglar, ormar, insekter m. m., hvilket allt införlifvades med naturaliekabinetten på Ulriksdal och Drottningholm. I afseende på de anteckningar, Hasselqvist lemnat efter sig, skrifver Linné i ett af de i svenska vetenskapsakademien förvarade brefven till arkiater Bäck följande karakteristiska rader, daterade Upsala 18 juli 1755.
»Med hr Baron Ehrencrona fick jag i förgår Hasselqvists observationer. Gud välsigne den makalösa drottningen, som ville låta mig se dem; men jag hade så när mistat synen, då jag begynte läsa, och kunde icke upphöra förr än jag läst alltsammans. Förb. mig jag någonsin vet mig läst något som varit så sedt på rena, nya, reela rön som dessa; de sjunkte neder i mig som Guds ord i en djekne.» ― Äfven utgaf Linné sin olycklige väns resebeskrifning och hedrade hans minne genom att uppkalla en växt med hans namn.
Ännu en af Linnés lärjungar, nämligen den snillrike och politiskt frisinnade Forskål, fann under naturhistoriska forskningar vid unga år sin graf i Asien.
Dessa olycksöden verkade imellertid icke afskräckande, och 1750 reste Torén till malabariska kusten och någon tid derefter Osbeck, som predikant på ett af ostindiska kompaniets fartyg, till Kina. Båda kommo tillbaka med ett rikt utbyte, såsom äfven blef fallet med den originele reseskildraren från Afrika och Asien, isynnerhet från Japan, Carl Peter Thunberg, sedermera innehafvare af Linnés lärostol.
Så spriddes Linnés inflytande till alla verldsdelar. Hans system var en lagbok i Batavia och Kalkutta så väl som i Newyork eller Filadelfia. Naturvänner af alla nationer och af alla religioner gåfvo honom sin hyllning. Den bekante svenske resanden Björnståhl fick ett oväntadt bevis härpå. Då han nämligen uppehöll sig i Tarapia i Turkiet, påträffade han en grek, som gick med en bok i handen, och denna bok befans vid närmare påseende vara Linnés Systema naturæ. Greken berättade sig hafva varit lifmedikus hos paschan af Egypten, under hvilken tid han stiftat bekantskap med en örtkunnig svensk (Forskål), som ingifvit honom intresse för Linné. Och ännu på 1820-talet ingingo från Japan öfver Holland reqvisitioner på arbeten af Linné, dem Thunberg på 1770-talet bortskänkt åt de lärjungar, han under sin ett års långa vistelse i Japan förvärfvat bland landets söner.