Lysande förhoppningar/Kapitel 30
| ← Kapitel 29 |
|
Kapitel 31 → |
XXX.
Mitt besök hos miss Havisham förorsakade en viss uppståndelse både hos henne och Estella.
»Vilken vind har blåst dig hit, Pip?» sade miss Havisham.
»Miss Havisham, jag for till Richmond i går för att få tala med Estella. Någon vind hade blåst henne hit, och jag följde efter. Vad jag tänkte säga Estella kan jag lika gärna säga er. Jag är så olycklig, som ni någonsin kunnat önska. Jag har fått reda på, vem som är min välgörare. Det var ingen glad upptäckt. Det är emellertid min hemlighet, och icke blott min utan även en annans. Jag har ingen rättighet att yppa den. När ni först tog mig hit till er, miss Havisham, från den lilla byn där borta, som jag önskar, att jag aldrig lämnat, förmodar jag att jag skulle spela rollen av någon sorts tjänare, tillfredsställande ett infall eller en nyck och få betalt för det?»
»Så var det, Pip», svarade miss Havisham och nickade.
»Och att mr Jaggers —»
»Mr Jaggers hade ingenting att göra med den saken och visste ingenting om den. Att han var min juridiske rådgivare och på samma gång din beskyddare, var endast en tillfällighet.»
»Men när jag misstog mig så grundligt i den saken, gjorde ni ingenting för att skingra min feluppfattning, utan lät mig förbliva i min tro.»
»Ja, det gjorde jag.»
»Var det vänligt gjort?»
»Varför i himlens eviga namn», ropade miss Havisham och knackade med käppen i golvet med ett så rasande uttryck, att Estella förvånad tittade upp, »varför skulle jag vara vänlig?»
Min mening hade inte varit att beklaga mig över hennes handlingssätt, och det sade jag för att lugna henne.
»Jag fick bra betalt för min tjänst här», fortsatte jag, »genom att ni betalade mitt lärlingskap, och jag har gjort min fråga blott för att få klarhet i saken. Vad jag nu vill säga har ett annat ändamål. Genom att låta mig förbli i min missuppfattning straffade ni — skämtade ni med — eller vad ni kallar det — edra själviska släktingar, eller hur?»
»Ja, de ville själva ha det så. Du också. Vad hade jag för skäl att skingra din missuppfattning? Du gick själv med öppna ögon i fällan. Jag förde dig inte dit.»
Jag väntade tills hon lugnat sig något och fortsatte:
»Jag har av slumpen förts mitt upp i en närbesläktad familj till er, miss Havisham, och har umgåtts med den, sedan jag kom till London. De hava alltid varit goda och ärliga människor. Ni misstager er om dem, om ni tror, att mr Matthew Pocket och hans son Herbert äro annat än hederliga, uppriktiga och goda människor, oförmögna till allt som är lågt och uselt.»
»De äro dina vänner», sade miss Havisham.
»De blevo mina vänner, fast de trodde, att jag kunde komma att stå i vägen för dem. Sarah Pocket, miss Georgiana och mrs Camilla voro icke mina vänner, eller hur?»
Jämförelsen tycktes tilltala miss Havisham. Hon tittade skarpt på mig ett ögonblick och sade lugnt:
»Vad kan jag göra för dem?»
Jag talade om, hur jag sökt hjälpa Herbert för ett par år sedan, utan hans vetskap, att jag nu var hindrad att fullfölja min plan, och att miss Havisham hade här ett tillfälle att göra gott. Hon tittade in i elden och svarade icke.
Jag vände mig till Estella och sökte behärska min rörelse:
»Estella, ett ord! Ni vet att jag älskar er. Ni vet att jag älskat er länge och trofast.»
Hon såg upp på mig, men jag märkte ingen rörelse i hennes drag. Miss Havisham lät blicken fara från mig till henne och från henne till mig igen.
»Jag skulle ha sagt det förr om jag icke varit fast i min långa villfarelse. Jag trodde att miss Havisham med avsikt förde oss samman och hade bestämt oss för varandra.»
Estella skakade på huvudet.
»Jag vet, jag vet», svarade jag. »Jag har heller ingen förhoppning, att någonsin få kalla er min, Estella. Jag vet icke, vad det skall bli av mig, rik eller fattig, eller vart jag skall ta vägen. Men jag vet att jag älskar er och jag har älskat er, allt sedan jag såg er första gången i detta hus. Jag skulle anse det som en grymhet av miss Havisham, en ohygglig grymhet, att roa sig med ett skämta med en stackars fattig gosses känslor och att tortera mig alla dessa år genom falska förespeglingar och fåfänga förhoppningar, i den händelse jag trodde att hon fattade hela olyckan av vad hon gjort. Men jag tror det icke. Jag tror att hennes egen olycka kom henne att icke förstå min, Estella.»
»Jag förstår er icke och jag kan icke besvara edra känslor», sade Estella lugnt. »Jag har varnat er flera gånger, har jag icke?»
»Jo.»
»Men ni ville icke bli varnad; ni trodde icke jag menade, vad jag sade. Var det icke så?»
»Jag trodde och jag hoppades, att ni icke menade det. Ni, så ung, så oskyldig, så vacker, Estella! Det är onaturligt!»
»Det är naturligt för mig», svarade hon. »Det är min natur. Jag sätter er betydligt högre än alla andra, jag känner. Men någon annan känsla hyser jag icke för er.»
»Är icke Bentley Drummle här i staden och uppvaktar er?»
»Jo, än sen», sade hon med en ton av ytterligt förakt.
»Och ni uppmuntrar honom och rider ut i hans sällskap och skall äta middag tillsammans med honom i dag?»
Hon såg en smula förvånad ut över att jag kände till detta, men svarade lika lugnt:
»Ja.»
»Skulle ni kunna sänka er så lågt, som att gifta er med honom, Estella?»
Hon såg på miss Havisham, och teg ett ögonblick. Sedan sade hon:
»Varför icke säga som det är? Jag skall gifta mig med honom.»
Jag satte händerna för ansiktet men lyckades bibehålla fattningen bättre än jag tänkt mig. När jag såg upp, hade miss Havisham ett så spöklikt utseende, att jag blev förskräckt.
»Estella, kära, kära Estella, låt icke miss Havisham förleda er till en dylik uselhet. Låt mig gå för alltid, men kasta icke bort er till en sådan ovärdig människa som Drummle. Miss Havisham vill ha det så, medan hon därmed riktar ett slag i ansiktet på alla de hyggliga och präktiga män, som beundra er och på de få, som älska er uppriktigt. Bland dem finns det måhända någon, som älskar er lika högt som jag, om han också icke älskat er lika länge. Tag honom, och jag skall bära det med mera jämnmod. För er egen skull!»
»Det är bestämt att jag skall gifta mig med honom», svarade hon med vek stämma. »Förberedelserna äro redan gjorda, och det skall ske snart. Varför anklagar ni min adoptivmoder för vad hon icke har ringaste skuld till? Miss Havisham har till och med bett mig vänta. Men jag är trött på mitt hittillsvarande liv. Jag vill ha ombyte. Säg ingenting — vi skola ändå aldrig förstå varandra. Var icke rädd för att jag skall bli honom till glädje. Här är min hand på det. Låt oss skiljas med det löftet — ni överspände gosse — eller man.»
Tårarna kommo mig i ögonen och droppade ned på mina händer. Återigen sade jag henne, hur innerligt jag älskade henne, och med ett »Gud välsigne dig, Gud förlåte dig», störtade jag ut därifrån, och begav mig till London. När jag passerade London Bridge, var det redan midnatt. Portvakten betraktade mig noga, när jag kom till min port, ty jag var mycket smutsig och dammig efter den långa promenaden. När han kände igen mig, sade han:
»Här är ett brev, sir. Budet sade att ni skulle läsa det genast.»
Jag kände igen Wemmicks stil och läste till min överraskning:
Gå icke hem!