Måneljus
| ← Julens engel |
|
Franzéns lagerkrans → |
Månljus.
O måneljus! Ibland du ljuft hugsvalar,
Ibland beklämmer jordens vilsne son.
Hur mildt du lyste i min barndoms dalar
Vid randen af den yra Stensta-ån,
Der, spejande bland dunkelgröna alar,
Du såg på pilten, lutad i bersån!
Jag återsåg som man min barndoms ställen,
Och vålnadslik jag fann din glans i qvällen.
Jag älskar dig, när blidt på gröna ängar
Du spänner ut ett rörligt skimmernät
Och stundom bländhvitt öfver blomstersängar
Ser ned i melankoliskt majestät.
Då darra hjertats alla gömda strängar ...
Då hörs en klädnings fras: Titanias fjät
Behagligt glida öfver gräsens toppar
Och släpet halkar öfver blad och knoppar.
Hur ofta, när jag såg ditt sken på marken,
Jag gick i lunderna vid Tyresö!
Du textade din silfverstil i barken
Af någon lind, du sågs i rutor strö
Ditt skimmer in bland skuggorna i parken,
Och när jag kom till aftonsvalkad sjö,
En brygga slog du der af strålrik daning,
En brygga, gjord för längtan, dröm och aning.
Förklaring, mildrande, ditt skimmer breder
På ödets gång, på lifvets dunkla lopp!
När medlidsamt du ser ur skyar neder,
Då löses stilla hjertats bundna hopp,
En himmelsk engel mig, som Petrus, leder
Högtidligt ut ur fängslet, som slås opp,
Han styr min gång, han söfver mina vakter,
Och bort jag flyr till själens ursprungstrakter.
Än till en sagonejd, bebodd af féer,
Ditt sken oss vinkar, än till minnets lund;
Dess darrning trollar Thebes sfinx-alléer
För själens syn en stilla aftonstund,
Den trollar fram Mnesikles’ propyléer,
Athenes borg och mången pelarrund,
Der Vishet förr och Skönhet gåfvor räckte
Af vett och fägring åt ett hjelteslägte.
Men ständigt ej din anblick mildt försonar:
Du blickar strängt ibland från molnets bryn,
En sömnlös ångest ej du klemigt skonar,
Men sänder straffet ner ur brustna skyn.
I magtens sal, när midnattsklockan tonar,
Det står i hjelm och svärd som andesyn
Med månklar blick, som skarpt på brottet fästes:
Så stod för Klytemnestras syn Orestes.
O måneljus! Jag sett dig tragiskt viga
Till helgedom den öde Colossén,
Sett doge-palatset upp ur vågor stiga
Med »Suckars bro» i dina strålars sken,
Sett, Köln, din dôm, som — skulle menskor tiga —
Den Högstes lof skall ropa med hvar sten;
Men kanske mer än alla dessa under
Jag älskat månbelysta Djurgårdslunder.
Jag älskat skuggan der, när genomstungen
Den plötsligt tycktes af en strålig lans,
Och Rosendalsallén och löfskogsdungen
Der Framnäs log i stilla halfdagsglans,
Och ekarna, som skådat sångarkungen
Försänkt i drömmar se på fauners dans,
Och framför allt den kulle mörk och fager,
Der månen gjuter på hans byst sin dager.