Madame Bovary/18

←  VIII

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist IX

X  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

IX.

Sex veckor förgingo. Rodolphe kom ej tillbaka. Äntligen infann han sig en kväll.

Dagen efter lantbruksmötet hade han sagt till sig själv:

— Jag skall ej komma igen så snart, det skulle vara en faute.

Och i slutet av veckan hade han företagit en jaktresa. Efter jakten hade han tänkt, att det var för sent, men sedan resonerade han sålunda:

— Om hon blev kär i mig redan den första dagen, bör hon, tack vare otåligheten att få återse mig, nu älska mig ännu mera. Låt oss alltså fortsätta!

Och då han vid sitt inträde i salen såg Emma blekna, förstod han att hans beräkning hade varit riktig.

Hon var ensam. Det skymde på. Muslinsgardinerna i fönstren gjorde skymningen ännu mörkare, en solstråle lyste på barometerns förgyllningar och bildade reflexer i spegeln mellan polypens grenar.

Rodolphe satte sig icke, och Emma besvarade knappast hans första artighetsbetygelser.

— Jag har haft mycket att göra, sade han. Och så har jag varit sjuk.

— Allvarsamt? utropade hon.

— Nej! sade Rodolphe och satte sig bredvid henne på en taburett. Nej! Men jag ville inte komma hit mera.

— Varför det?

— Gissar ni inte det?

Han betraktade henne ännu en gång, men så lidelsefullt att hon rodnade och sänkte sitt huvud. Han fortfor:

— Emma —

— Min herre! sade hon och drog sig undan litet.

— Ah! Ni ser ju, svarade han med melankolisk ton, att jag gjorde rätt i att ej vilja komma hit mera; ty detta namn, detta namn, som fyller min själ och som undslapp mig, det förbjuder ni mig att begagna! Fru Bovary! Så kallar er ju hela världen. För övrigt är det ju inte ert namn; det är en annans!

Han upprepade:

— En annans!

Och han gömde ansiktet i händerna.

— Ja, jag tänker ständigt på er! Minnet av er gör mig förtvivlad. Ah! Förlåt! Jag går — farväl! Jag skall gå långt bort — så långt bort att ni aldrig mer skall höra talas om mig! Och ändå — i dag — jag vet inte vilken kraft som återigen drev mig till er! Ty man kämpar icke mot himlen, man motstår ej änglarnas leende! Man låter hänföra sig av det som är skönt, förtjusande, tillbedjansvärt!

Det var första gången som Emma hörde sådana ord riktas till sig, och hennes stolthet sträckte sig med välbehag i värmen av detta språk, liksom en badande i svettrummet.

— Men om jag inte har kommit, fortfor han, om jag inte har kunnat få se er, så har jag åtminstone så mycket mera beskådat det som omger er. Om natten, alla nätter, steg jag upp, jag gick hit, jag betraktade ert hus, taket, som blänkte i månskenet, träden i trädgården, som vajade utanför ert fönster, och en liten lampa, en låga, som lyste i mörkret genom rutorna. Ah! Ni visste säkerligen inte att det, så nära och ändå så långt bort, fanns en stackars olycklig —

Hon vände sig snyftande emot honom.

— O, ni är god! sade hon.

— Nej, jag älskar er, det är allt! Anade ni inte det? Säg mig det; ett ord! Ett enda ord!

Och Rodolphe gled oförmärkt från taburetten ned på golvet, men man hörde buller av träskor i köket, och han lade märke till att salsdörren icke var stängd.

— Vad det vore barmhärtigt av er, fortfor han, i det han reste sig upp, om ni ville tillfredsställa ett infall av mig!

Det var att få bese hennes hus; han önskade taga kännedom därom, och som fru Bovary ej såg något opassande däri, reste de sig bägge två, då Charles i detsamma inträdde.

— God dag, doktor, sade Rodolphe till honom.

Läkaren, som blev smickrad av denna oväntade titel, utbredde sig i artiga fraser, och den andre hann under tiden hämta sig litet.

— Fru Bovary talade med mig om sin hälsa, sade han sedan.

Charles avbröt honom; han var verkligen mycket orolig, ty hans hustrus sjukdomssymtom hade börjat nu igen. Då frågade Rodolphe om det ej skulle vara bra för henne att rida.

— Jo visst, det vore förträffligt, ypperligt! Det var ett gott råd. Det borde du följa.

Och då hon invände att hon ej hade någon häst, erbjöd herr Rodolphe henne en sådan; hon avböjde hans anbud, och han envisades ej. För att motivera sitt besök berättade han därefter, att hans dräng, karlen som låtit åderlåta sig, fortfarande hade känningar av svindel.

— Jag skall komma och se på honom, sade Bovary.

— Nej, nej, jag skall skicka honom till er; vi komma hit, det blir bekvämare för er.

— Ja, tack för det!

Och då han blev ensam med sin hustru frågade han:

— Varför mottar du inte herr Boulangers vänliga tillbud?

Hon antog en missnöjd min, hittade på tusen ursäkter och förklarade slutligen att det kanske skulle se besynnerligt ut.

— Det frågar jag visst efter! sade Charles. Hälsan framför allt! Du gör orätt.

— Och hur vill du att jag skall kunna rida, då jag inte har någon ridklänning?

— Du kan väl beställa dig en! svarade han.

Ridklänningen bestämde henne.

Då kostymen blev färdig skrev Charles till herr Boulanger att hans hustru nu var redo och att de räknade på hans artiga tjänstvillighet.

Klockan tolv följande dag höll Rodolphe utanför Charles' port med två ridhäster. Den ena hade skära rosetter vid öronen och en fruntimmerssadel av hjortskinn.

Rodolphe hade klätt sig i långa ridstövlar, emedan han trodde att hon aldrig sett sådana. Emma blev verkligen bländad, då han uppenbarade sig i förstugan med sin sammetsrock och sina benkläder av vit trikå. Hon var färdig och väntade på honom.

Justin smög sig ut från apoteket för att se på henne, och även apotekaren gjorde sig det omaket. Han varnade herr Boulanger:

— En olycka kan snart vara framme! Akta er! Edra hästar äro kanske skygga!

Hon hörde något buller ovanför sitt huvud. Det var Felicité som trummade på rutorna för att roa lilla Berthe. Barnet skickade henne en slängkyss och modern svarade genom att salutera med sitt ridspö.

— Lycka till! ropade herr Homais. Men var framför allt försiktiga!

Och han viftade med sin tidning, i det han såg efter dem.

Så snart Emmas häst kände landsvägen under sig satte han av i galopp. Rodolphe galopperade bredvid henne. Då och då växlade de ett ord. Med ansiktet litet nedsänkt, handen högt upplyftad och den högra armen krökt överlämnade hon sig åt den taktmässiga, gungande rörelsen.

Nedanför kullen gav Rodolphe sin häst lösa tyglar; de bägge ryttarna flögo uppför på samma gång, men då de kommit upp, stannade plötsligt hästarna, och hennes långa blåa slöja föll ned.

Man var i början av oktober. Slätten var insvept i dimma. Vid horisonten, mellan kullarnas konturer, låg den tätt sammanpackad; på andra håll skingrades den, steg uppåt och förlorade sig i rymden. Ibland, då skyarna genombrötos av en solstråle, varseblev man på avstånd taken i Yonville, trädgårdarna utmed flodstranden, gårdarna, murarna och kyrkans klocktorn. Emma plirade med ögonen för att urskilja sitt hus, och aldrig hade den stackars by där hon levde förefallit henne så liten. Från den höjd där de befunno sig liknade hela dalen en ofantlig vit sjö, som dunstade bort i luften. Trädgrupperna höjde sig här och där som mörka holmar, och de höga poppelraderna, som höjde sig över dimman, markerade stranden.

Bredvid dem på gräsmattan, mellan granarna, spelade en brunaktig dager i den ljumma luften. Jorden, rödaktig som snus, dämpade ljudet av deras steg, och medan hästarna gingo sparkade de framför sig nedfallna grankottar.

Rodolphe och Emma följde skogsbrynet. Hon vände sig då och då bort för att undvika hans blick, och då såg hon endast furornas stammar, vilkas ständiga, blixtsnabba förbiskymtande gjorde henne litet huvudyr. Hästarna flämtade, det knakade i sadlarna.

Just som de redo in i skogen bröt solen fram.

— Himlen beskyddar oss! sade Rodolphe.

— Tror ni det? svarade hon.

— Framåt! Framåt! återtog han.

Han smällde med tungan. De båda hästarna började springa.

Vid vägkanten växte höga ormbunkar, som fastnade i Emmas stigbygel. Rodolphe böjde sig ned och plockade bort dem vartefter. Eller också red han alldeles nära intill henne för att böja undan grenarna, och Emma kände hans knä snudda mot sitt ben. Himlen hade blivit blå. Icke ett löv rörde sig. De redo förbi hela sträckor fulla av blommande ljung, och bäddar av violer omväxlade med trädens och buskarnas toviga snår, som voro gråbruna, gulröda eller guldgula, allt efter de olika löven. Ofta hörde man flaxandet av vingar under buskarna eller det hesa kraxandet av korparna, som flögo upp i ekarna.

De stego av. Rodolphe band hästarna. Hon gick före på mossan mellan hjulspåren. Men hennes långa klänning besvärade henne, ehuru hon hade lyft upp släpet, och Rodolphe, som gick bakom henne, betraktade hennes fina vita strumpa mellan kängan och det svarta klädet.

Hon stannade.

— Jag är trött, sade hon.

— Ånej, försök litet till! svarade han. Framåt bara!

Hundra steg längre bort stannade hon ånyo, och genom slöjan, som från hennes manshatt hängde ända ned på höfterna, såg man hennes ansikte i en blåaktig, genomskinlig dager, som om hon simmat under azurblåa böljor.

— Vart gå vi då?

Han svarade icke. Hon andades flämtande. Rodolphe såg sig omkring och bet sig i mustaschen.

De kommo till ett mera öppet ställe i skogen, där man hade fällt virke. De satte sig på en kullfallen trädstam, och Rodolphe började tala om sin kärlek.

Han skrämde henne ej med några artigheter. Han var lugn, allvarsam, melankolisk.

Emma hörde på honom med nedsänkt huvud, i det hon med spetsen av sin fot rörde om några spånor på marken.

Han sade:

— Ha vi ej nu gemensamma öden?

— Nej! svarade hon. Det vet ni nog. Det är omöjligt.

Hon reste sig för att gå. Han fattade henne om handleden. Hon stannade. Efter att ha betraktat honom några minuter med en öm och fuktig blick sade hon hastigt:

— Nej, tala inte mer därom. Var äro hästarna? Låt oss vända om.

Han gjorde en åtbörd av förargelse och missräkning. Hon upprepade:

— Var äro hästarna? Var äro hästarna?

Med ett besynnerligt småleende, stirrande blick och sammanbitna tänder gick han emot henne med öppna armar. Hon drog sig darrande undan och stammade:

— Ni skrämmer mig! Ni är grym! Låt oss vända om hem.

— Eftersom det måste så vara, svarade han och bytte om ansiktsuttryck.

Och han blev åter vördnadsfull, öm, tillbakadragen. Hon tog hans arm. De vände om. Han sade:

— Men vad gick då åt er? Jag förstod er inte. Ni missförstår mig troligen? Ni tronar i min själ som en madonna på en piedestal, på en hög plats, oåtkomlig och obefläckad. Men ni är mig oundgänglig för att jag skall kunna leva? Jag har behov av edra ögon, er röst, er tanke. Var min väninna, min syster, min skyddsängel!

Och han sträckte ut sin arm och lade den om hennes liv. Hon gjorde ett svagt försök att göra sig lös. Han stödde henne på detta sätt under det de gingo.

Men nu hörde de hästarna beta av löven på träden.

— Nej, inte än! sade Rodolphe. Låt oss inte gå härifrån än! Stanna!

Han drog henne med sig längre bort, på andra sidan om en liten damm, vars vattenyta var betäckt med ett grönt flor av andmat. Utblommade näckrosor stucko orörliga upp mellan starrgräset. Vid ljudet av deras steg hoppade grodor undan för att gömma sig.

— Jag gör orätt, jag gör orätt, sade hon. Det är vansinnigt av mig att höra på er.

— Varför det? Emma! Emma!

— O! Rodolphe! viskade den unga kvinnan och lutade sig mot hans axel.

Klädet i hennes riddräkt fastnade vid sammeten i hans rock. Hon böjde tillbaka sin vita hals, och maktlös, badande i tårar, med en lång rysning och händerna för ansiktet överlämnade hon sig åt honom.

Kvällens skuggor sänkte sig; solen, som lyste fram mellan grenarna nere vid horisonten, bländade hennes ögon. Här och där runt omkring henne bland löven nere på marken darrade ljusa punkter, som om kolibris flugit förbi och släppt ifrån sig fjädrar. Tystnad rådde överallt; träden tycktes utsända ljuva dofter. Hon kände slagen av sitt hjärta och huru blodet cirkulerade som mjölk i hennes ådror. Längst bort, bakom skogen, från de andra kullarna ljöd ett långt uthållet läte av en smäktande röst, och hon hörde det tyst blanda sig som en musik med de sista vibrationerna av hennes uppjagade nerver. Rodolphe stod med cigarren mellan tänderna och lagade med sin kniv en av tyglarna som gått sönder.

De redo samma väg tillbaka till Yonville. De igenkände i smutsen sina hästars spår, sida vid sida, och samma buskar, samma stenar i gräset. Ingenting omkring dem hade förändrats, och ändå hade för henne någonting märkvärdigare inträffat än om bergen sammanstörtat. Rodolphe lutade sig fram då och då, tog hennes hand och kysste den.

Hon var förtjusande till häst! Smärt och med högburet huvud, knäet böjt mot djurets man och litet rödblommig av den friska luften, i kvällens rosenskimmer.

Då de redo in i Yonville dansade hennes häst på stenläggningen. Man betraktade henne från fönstren.

Vid middagen tyckte hennes man att hon såg frisk ut, men då han frågade efter deras ritt låtsades hon ej höra honom; och hon satt där med armbågen stödd mot bordet, mellan de båda brinnande ljusen.

— Emma! sade han.

— Vad är det?

— Jo, jag gick i eftermiddags in till herr Alexandre; han har ett gammalt sto som ännu ser mycket bra ut, bara litet barslitet på knäna, och jag är säker på att man skulle kunna få det för hundra francs.

Han tillade:

— Jag trodde att det skulle göra dig ett nöje, och därför har jag köpt henne. Gjorde jag rätt? Säg då.

Hon böjde jakande på huvudet; efter en kvart frågade hon:

— Går du ut i kväll?

— Ja. Varför frågar du det?

— Å, inte för någonting, min vän.

Och så snart hon blivit av med Charles gick hon upp och stängde in sig i sitt rum.

Först var alltsammans som en yrsel; hon tyckte sig se träden, vägen, dikena, Rodolphe, och hon kände ännu hans omfamning, under det att lövet susade och vassen viskade.

Men då hon såg sig i spegeln blev hon förvånad över sitt ansikte. Aldrig hade hon haft så stora, så svarta eller så djupa ögon. Det var som om en förklaring vilat över hela hennes varelse.

Hon upprepade för sig själv:

— Jag har en älskare! en älskare! och njöt av denna tanke som åt en för andra gången genomlevad utveckling till mogen jungfru. Hon skulle då äntligen få erfara denna lyckans berusning, varom hon hade misströstat. Hon inträdde i ett nytt, underbart land, där allt skulle vara passion, extas, yrsel; hon omgavs av en omätlig blå rymd, och det vanliga livet tycktes henne ligga långt under henne i fjärran, insvept i skymning.

Nu påminde hon sig hjältinnorna i de böcker hon hade läst, och äktenskapsbryterskornas poetiska skara sjöng för henne, liksom en kör av systrar, en förtrollande sång. Hon blev själv som en av dessa drömgestalter och förverkligade sin ungdoms långa dröm, då hon nu såg sig själv som en återspegling av denna älskarinnetyp som hon så mycket avundats. Emma erfor för övrigt en känsla av tillfredsställd hämnd. Hon hade minsann lidit tillräckligt! Men nu triumferade hon, och den så länge återhållna kärleken böljade fram i glada virvlar. Hon njöt den utan samvetskval, utan farhågor, utan oro.

Följande dag förflöt i en ny lycksalighet. De svuro varandra eder. Hon berättade för honom om sin melankoli. Rodolphe avbröt henne med kyssar, och hon tillslöt ögonen till hälften och bad honom ännu en gång kalla henne vid namn och ännu en gång säga att han älskade henne. Det var i skogen som dagen förut, i en träskomakares koja. Väggarna voro flätade av halm och taket var så lågt, att man ej kunde stå rak. De sutto lutade mot varandra på en bädd av torra löv.

Från och med denna dag skrevo de regelbundet till varandra varje kväll. Emma bar sitt brev till ändan av trädgården, där hon gömde det i en rämna i terrassen invid floden. Rodolphe hämtade det där och lade dit ett annat, som hon alltid anklagade för att vara alldeles för kort.

En morgon, då Charles gått ut före daggryningen, greps hon av ett oemotståndligt begär att genast få träffa Rodolphe. Man kunde hastigt komma till la Huchette, stanna där en timme och vara tillbaka i Yonville innan någon människa ännu vaknat. Denna tanke kom henne att flämta av begärelse, och hon var snart mitt på ängen, dar hon gick med snabba steg utan att se sig om.

Dagen började bryta fram. Emma igenkände på avstånd sin älskares hus, vars bägge kluvna vindflöjlar svarta avtecknade sig mot den matta himlen.

Sedan hon gått över bakgården stod hon framför ett boningshus, som antagligen var slottet. Hon inträdde, och det var som om väggarna vid hennes annalkande öppnat sig av sig själva. En hög trappa ledde upp till en korridor. Emma vred om handtaget på en dörr, och plötsligt varseblev hon längst in i rummet en man som sov. Det var Rodolphe. Hon uppgav ett rop.

— Är det du? utbrast han. Huru har du burit dig åt för att komma hit? Ah! Din klänning är våt!

— Jag älskar dig! svarade hon och lindade sina armar om hans hals.

Denna första djärvhet hade alltså lyckats för henne. Varje gång Charles hädanefter gick ut tidigt klädde Emma sig hastigt och smög sig på tå utför trappan, som förde ned till vattenbrynet.

Men då kreatursspången var borttagen måste hon följa murarna, som sträckte sig utmed floden; stranden var hal och för att ej falla hakade hon sig med handen fast i den vissnade vildsenapen. Sedan gick hon tvärs över de upplöjda åkrarna, där hon sjönk ner, stapplade och satte fast sina små kängor. Sidenduken, som hon knutit om huvudet, fladdrade för vinden; hon blev rädd för oxarna, hon gav sig till att springa; hon kom fram andfådd, med rosenröda kinder och från hela sin varelse utsändande en frisk doft av sav, grönska och fria luften. Vid denna timme sov Rodolphe ännu. Det var som en vårmorgon som strömmade in i hans rum.

Genom de gula gardinerna för fönstren silade sig ett matt ljus in. De daggdroppar, som hängde kvar i Emmas hår, bildade liksom en gloria av topaser omkring hennes ansikte.

Hon såg sig omkring i rummet; hon drog ut byrålådorna, hon kammade sig med hans kam och såg sig i hans rakspegel. Ofta stack hon till och med mellan tänderna munstycket av en stor pipa, som låg på nattduksbordet jämte citroner och sockerbitar, bredvid vattenkaraffinen.

De behövde en hel kvart för att taga avsked. Emma grät; hon skulle ha önskat att hon aldrig behövt lämna Rodolphe. En oemotståndlig makt drog henne till honom, men en dag, då hon kom oförmodat, rynkade han ögonbrynen som om han blivit missnöjd.

— Vad är det? sade hon. Du är inte glad? Tala om allting för mig!

Slutligen förklarade han med allvarsam min att hennes besök började bli oförsiktiga och att hon komprometterade sig.