Madame Bovary/17
| ← VII |
|
IX → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
VIII.
Nu var verkligen det mycket omtalade lantbruksmötet inne. Redan på morgonen stodo alla köpingens invånare i sina portar och talades vid om förberedelserna. Man hade prytt märiets fasad med girlander av murgröna; på en äng hade man satt upp ett tält, där festmiddagen skulle ätas, och mitt på torget, framför kyrkan, skulle ett slags mörsare signalera prefektens ankomst och uppräknandet av pristagarnas namn. Nationalgardet i Buchy (det fanns intet sådant i Yonville) hade anlänt och förenat sig med den sappörkår, över vilken Binet var anförare. Han bar den dagen en ännu högre halsduk än vanligt, och insnörd i sin uniformsrock höll han överkroppen så stel och orörlig, att allt liv hos honom tycktes ha sjunkit ned i benen, som han lyfte upp och satte ned i takt. Som det härskade rivalitet mellan uppbördsmannen och översten, läto de för att visa sina talanger sina respektive avdelningar manövrera var och en för sig.
Aldrig hade Yonville utvecklat en sådan ståt! Flera borgare hade kvällen förut låtit tvätta sina hus, trefärgade fanor hängde i de halvöppna fönstren, alla värdshus voro fulla, stärkta mössor, guldkors och brokiga halsdukar lyste i det klara solskenet. Då bondhustrurna från omnejden stego av hästen togo de ur nålen, varmed de fäst ihop sin uppskörtade klänning, och deras män togo bort näsdukarna som de bundit om sina hattar för att skydda dem mot dammet.
Folkmassor strömmade in genom köpingens bägge ändar. Människor kommo ut från gränderna, från prången, från husen, och man hörde då och då portarna slås igen efter fruar i trådvantar, som gingo ut för att se på festen. Vad man i synnerhet beundrade var två långa mastträd betäckta med kulörta lyktor, på ömse sidor om en estrad, där prisdomarna skulle sitta, och dessutom hade man mot de fyra pelarna på märiet rest upp fyra stänger var och en med ett litet standar av grönt tyg med inskriptioner i guldbokstäver. Man läste på den ena Handeln, på den andra Jordbruket, på den tredje Industrien ock på den fjärde De sköna konsterna.
Men den festglädje, som lyste i allas ansikten tycktes tvärt om göra fru Lefrançois, värdshusvärdinnan, dyster. Hon stod i sin köksdörr och mumlade mellan tänderna:
— En sådan dumhet! En sådan dumhet den är, hela deras barack av tältduk! Inbilla de sig att prefekten skall bli förtjust åt att äta middag i ett tält som en zigenare? Och allt det här bråket säga de är för ortens bästa! Varför ha de då hämtat en snuskig kock från Neufchâteau! Och för vilka gäster? För en hop oxmotare! Barfotalassar!
Apotekaren gick förbi. Han var klädd i svart frack, nankingsbyxor och blanklädersskor, och för ovanlighetens skull i hatt — en låg hatt.
— Mjuka tjänare! sade han. Ursäkta, jag har bråttom.
Och då den tjocka änkan frågade honom, vart han skulle ta vägen, svarade han:
— Ja, ni tycker det är besynnerligt att se mig? Jag som ständigt måste sitta inspärrad i mitt laboratorium. Men i dag måste jag väl, med anledning av dagens festlighet —
— Jaså, ni går dit bort? sade hon med föraktfull ton.
— Ja visst, svarade apotekaren förvånad. Jag är ju med i den konsultativa kommittén!
Gumman Lefrançois betraktade honom några minuter och svarade slutligen småleende:
— Det var en annan sak! Men vad har ni med lantbruk att göra? Förstår ni er på sådant?
— Naturligtvis förstår jag mig på det, jag är ju apotekare, d. v. s. kemist! Och som kemien, fru Lefrançois, har till ändamål att förklara alla naturföremåls ömsesidiga molekylära inverkan på varandra, så är det en naturlig följd att jordbruket faller inom dess område. Gödningsämnenas sammansättning, vätskornas jäsning, analysen av gaser och miasmernas inflytande, vad är allt detta annat än ren kemi, det vill jag fråga?
Värdshusvärdinnan svarade icke. Herr Homais fortfor:
— Tror ni att man för att vara agronom själv måste ha brukat jorden eller gött kalkoner? Nej, men man måste känna till sammansättningen av de substanser som det här är fråga om, de geologiska lagren, de atmosfäriska inflytelserna, jordarternas, mineralens och vattnets beskaffenhet, de olika kropparnas täthet och kapillaritet och Gud vet allt! Och man måste i grund känna till alla hygieniska grundsatser för att kunna leda och kritisera uppförandet av byggnader, kreaturens utfodring och tjänstfolkets kost! Vidare, fru Lefrançois, måste man vara hemmastadd i botanik, kunna känna igen växter, veta vilka som äro hälsosamma eller giftiga, odugliga eller närande, vilka man bör rensa bort och vilka man bör så ut; med ett ord, man måste hålla sig i jämnhöjd med vetenskapen, studera broschyrer och officiella handlingar, ständigt ha blicken skärpt för att kunna föreslå förbättringar —
Värdshusvärdinnan tog ej ögonen från Café Français' port, och apotekaren fortfor:
— Gud give att våra jordbrukare vore kemister, eller att de åtminstone mera lyssnade till vetenskapens råd! Jag t. ex. har nyligen skrivit ett arbete, en broschyr om mer än sjuttiotvå sidor, som jag kallat: Om cidern, dess fabrikation och dess verkningar; jämte några nya reflexioner i detta ämne, som jag har skickat till det agronomiska sällskapet i Rouen och vilket till och med har förskaffat mig äran att bli upptagen bland dess medlemmar, inom pomologiska klassen i sektionen för lanthushållning. Om jag hade publicerat mitt arbete —
Men apotekaren hejdade sig, så tankspridd föreföll honom fru Lefrançois.
— Det är alldeles obegripligt! sade hon, ett sådant snuskhål!
Hon pekade på sin rivals restauration, varifrån man hörde sång.
— För resten har han inte lång livstid kvar, tillade hon, inom åtta dar är det slut på alltihop.
Homais studsade av förvåning. Hon gick utför sina tre trappsteg och viskade i hans öra:
— Huru, vet ni inte det? Där blir utmätning i den här veckan. Det är Lheureux som tvingar honom att ge upp staten. Det är hans reverser som ha givit honom dråpslaget.
— Vilken förfärlig katastrof! utropade apotekaren, som alltid hade lämpliga uttryck för alla upptänkliga förhållanden.
Värdshusvärdinnan började nu berätta honom historien som hon hade hört av Théodore, herr Guillaumins betjänt, och ehuru hon avskydde Tellier, kunde hon ej annat än ogilla Lheureux. Det var en räv, en inställsam pratmakare.
— Se där, sade hon, där går han just i saluhallen; han hälsar på fru Bovary — hon har grön hatt. Jaså hon går arm i arm med herr Boulanger.
— Fru Bovary! sade Homais. Jag skall genast gå och bringa henne min hyllning. Hon har säkert ingenting emot att få en plats inom inhägnaden, under peristylen.
Och utan att höra på gumman Lefrançois, som ropade honom tillbaka för att berätta honom slutet av historien, avlägsnade sig apotekaren hastigt med ett småleende på läpparna, hälsande till höger och vänster och med sina långa frackskört flaxande bakom sig.
Rodolphe, som hade märkt honom på långt håll, påskyndade sina steg, men då fru Bovary blev andfådd, saktade han farten och sade småleende till henne:
— Det är för att undvika den där tjocke herrn, ni vet, apotekaren.
Hon gav honom en knuff med armbågen.
Vad betyder det? tänkte han.
Och han betraktade henne från sidan, under det de fortsatte att gå.
Hennes ansikte var så orörligt att man ej kunde gissa hennes tankar. Det var fullt belyst av dagsljuset inom ovalen av hennes kapotthatt med sina ljusgröna band, som liknade säv. Hennes långfransade ögon sågo rakt framför sig. Hon gick med huvudet litet på sned och mellan hennes halvöppnade läppar såg man en skymt av hennes vita tandrad.
Gör hon narr av mig? tänkte Rodolphe.
Emmas gest hade emellertid endast varit en varning, ty herr Lheureux följde efter dem och tilltalade dem oupphörligt för att komma i samspråk med dem:
— En härlig dag! Alla människor äro på benen. Vinden är ostlig.
Varken fru Bovary eller Rodolphe svarade honom, men vid minsta rörelse de gjorde närmade han sig, förde handen till sin hatt och sade:
— Vad befalls?
Då de kommo framför smedens hus vek Rodolphe plötsligt av på en smal sidoväg, drog fru Bovary med sig och ropade:
— Adjö, herr Lheureux! Lycka till mycket nöje!
— Så ni körde bort honom! sade hon skrattande.
— Ja, svarade han, varför skall man hålla till godo med att folk tränger sig på en? Och i dag, då jag är nog lycklig att få vara tillsammans med er!
Emma rodnade. Han fullbordade ej meningen. Han började nu tala om det vackra vädret och om huru angenämt det var att promenera i det gröna.
— Se, sådana vackra tusenskönor, sade han, här finns så gott om dem, att alla förälskade i trakten kunde komma hit och hämta orakelsvar.
Han tillade:
— Om jag skulle plocka några?
— Är ni kanske kär? sade hon och hostade litet.
— Ja, vem vet? svarade Rodolphe.
Ängen började fyllas av folk, och husmödrarna armbågade sig fram med sina stora paraplyer, sina korgar och sina barn. Man måste ofta stanna och dra sig åt sidan för en lång rad av bondflickor i blåa strumpor och platta skor och som luktade mjölk, då man gick förbi dem. De gingo hand i hand och utbredde sig sålunda över hela ängens längd, från aspplanteringen ända till tältet. Men man höll redan på att granska de utställda föremålen, och lantbrukarna samlades i ett slags hippodrom, som omgavs av ett långt rep uppburet av stolpar.
Där inne voro de exponerade kreaturen inhysta utan någon bestämd ordning. Svin lågo där och sovo med trynet inborrat i jorden, kalvar bölade, får bräkte, kor lågo utsträckta med magen på gräsmattan och ett framben hopvikt under sig och idisslade långsamt, blinkande med sina tunga ögonlock, medan flugorna surrade omkring dem. Bonddrängar med nakna armar höllo vid betslet ystra unghästar, som gnäggade åt det håll där stona voro uppställda. Dessa stodo helt lugna och sträckte fram huvudet och den hängande manen, under det att fölungarna vilade sig i deras skugga eller ibland kommo och diade dem, och över det böljande havet av alla dessa sammanpackade kroppar höjde sig stundom en och annan vit man, som fladdrade för vinden, eller ett par vassa horn eller några springande karlars huvud. På avstånd utanför inhägnaden stod en stor svart tjur med en järnring i mulen, orörlig, som om han varit av brons. En trasig pojke höll honom vid ett rep.
Emellertid gingo prisdomarna långsamt omkring och granskade varje djur och inhämtade därefter halvhögt varandras mening. En av dem som tycktes vara den förnämste gjorde några anteckningar i en annotationsbok. Det var juryns ordförande, herr Derozerays från la Panville. Så snart han kände igen Rodolphe gick han fram till honom och sade småleende med vänlig min:
— Jaså, herr Boulanger, ni överger oss?
Rodolphe försäkrade att han skulle komma, Men då ordföranden hade gått förbi sade han:
— Nej, jag går inte. När man kan få njuta av ert sällskap avstår man gärna från hans.
Och allt under det han gjorde narr av hela lantbruksmötet uppvisade han sitt blåa inträdeskort för gendarmen för att lättare komma fram, och han stannade till och med ibland framför någon vacker utställningsartikel, som fru Bovary föga brydde sig om. Han märkte det och började då gyckla med fruntimren i Yonville för deras toalett, sedan bad han om ursäkt för att hans egen var så föga vårdad.
— För övrigt, tillade han, då man bor på landet —
— Vore det bortkastad möda, sade Emma.
— Det är sant, svarade Rodolphe. Att tänka sig, att ingen enda av alla dessa beskedliga människor är i stånd att begripa ens snitten av en rock!
De talade nu om huru vardagligt och inskränkt allting är i landsorten, huru mångas framtid där blir hämmad, huru många illusioner där ramla.
— Också, sade Rodolphe, gräver jag ned mig i en melankoli —
— Ni! sade hon förvånad. Jag trodde att ni var mycket gladlynt?
— Ja, till utseendet, ty ute i världen sätter jag en glad mask framför mitt ansikte, men huru många gånger har jag icke, då jag sett en kyrkogård i månsken, undrat, om jag ej gjorde bäst i att sälla mig till dem som sova där nere —
— Och edra vänner? sade hon. Ni tänker inte på dem.
— Mina vänner? Vilka då? Har jag några vänner? Vem bryr sig om mig?
Men de voro tvungna att skiljas åt för att släppa fram ett stort lass med stolar som en man bar bakom dem. Han var så fullastad, att man endast såg hans träskor och hans bägge händer som han sträckte ifrån sig. Det var Lestiboudois, dödgrävaren, som bar ut kyrkstolarna åt folket att sitta på. Uppfinningsrik i fråga om allt som kunde befordra hans egna intressen hade han hittat på detta sätt att draga fördel av lantbruksmötet, och hans idé kröntes med framgång, ty köpingens invånare, som voro varma och trötta, riktigt slogos om dessa stolar, vilkas halm luktade rökelse, och stödde sig med en viss vördnad mot deras klumpiga, av vaxljusen nedspillda ryggstöd.
Fru Bovary tog åter Rodolphes arm. Han fortfor som om han talat för sig själv:
— Ja, det är så mycket jag alltid har saknat! Ständigt ensam! om jag ändå hade haft ett mål för mitt liv, om jag hade mött någon tillgivenhet, om jag hade träffat på någon — — — å, huru jag då skulle ha ansträngt all den kraft, varav jag är mäktig, jag skulle ha brutit ner alla hinder!
— Jag tycker ändå, sade Emma, att ni inte är så beklagansvärd.
— Jaså, tycker ni det? sade Rodolphe.
— Ni är ju fri, återtog hon.
Hon tillade tvekande:
— Rik.
— Gör inte narr av mig, svarade han.
Hon bedyrade att hon ej gjorde narr av honom. I detsamma dånade ett kanonskott, och alla trängdes huller om buller mot köpingen.
Det var falskt alarm. Prefekten hade icke kommit, och medlemmarna av juryn voro mycket förlägna. De visste ej om man skulle börja den högtidliga akten eller vänta ännu längre.
Slutligen syntes längst bort på torget en stor hyrkuskvagn, dragen av två magra hästar, som med oupphörliga piskrapp drevos fram av en kusk i vit hatt. Binet fick bråttom att ropa: — Uppställning! och översten följde exemplet. Man ryckte till sig de kopplade gevären och störtade fram. Några glömde till och med sin spännhalsduk. Men prefektens ekipage tycktes ana denna villervalla, och de båda hästarna saktade sitt trav och stannade framför märiets peristyl i samma ögonblick som nationalgardet och sappörerna marscherade upp med trumman i täten.
— Svängning åt höger! skrek Binet.
— Halt! skrek översten. Rättning åt vänster!
Och sedan man skyldrat med ett skrammel, som om en hel mängd kopparkittlar rullat utför trapporna, sattes alla gevärskolvarna i marken.
Ur vagnen nedsteg nu en herre i kort frack med silverbroderier, flintskallig, blek och med ett ytterst välvilligt utseende. Han plirade med ögonen för att ta en överblick av mängden, i det han lyfte upp sin spetsiga näsa och smålog med sin insjunkna mun. Han kände igen mären på hans skärp och underrättande honom att herr prefekten ej kunnat komma. Själv var han prefekturråd. Tuvache svarade på hans ursäkter med några artiga ord, och de stodo sålunda ansikte mot ansikte alldeles inpå varandra, omgivna av jurymedlemmarna, municipalrådet, köpingens honoratiores, nationalgardet och folkmassan. Prefekturrådet höll sin lilla svarta trekantiga hatt mot bröstet och upprepade sina lyckönskningar, under det att Tuvache bugade sig som en sprättbåge, smålog, stammade, letade efter orden, bedyrade sin tillgivenhet för monarkien och tackade för den heder som bevisats Yonville.
Hippolyte, fru Lefrançois' dräng, tog hästarna vid betslet och ledde dem in i Gyllene Lejonets portgång, där en mängd bönder samlades för att gapa på vagnen. Trumman virvlade, kanonen dånade, och herrarna gingo i en lång rad upp på estraden och satte sig i de länstolar av röd sammet, som fru Tuvache hade lånat ut för detta andamål.
Damerna sutto bakom i vestibulen mellan pelarna, medan den övriga folkmassan hade sin plats mitt framför, stående eller sittande på stolar. Lestiboudois hade burit dit alla stolar som förut stått ute på ängen, han sprang i varje minut till kyrkan efter andra och tillställde därigenom en sådan villervalla, att man hade mycket svårt att komma fram till estraden.
— Jag för min del tycker, sade herr Lheureux till apotekaren, som gick förbi honom för att söka upp sin plats, att man hade bort resa två flaggstänger med en mängd vimplar och flaggor av präktig tygsort och i litet allvarsamma, högtidliga färger; det skulle ha tagit sig mycket bra ut.
— Ja visst, svarade Homais. Men det är ju mären som har åtagit sig alltsammans. Han har just ingen smak, stackars Tuvache, ja, han är totalt renons på allt vad man kallar sinne för det estetiska.
Emellertid hade Rodolphe tillsammans med fru Bovary gått upp i första våningen av märiet, och som rådplägningssalen var tom hade han förklarat, att man där allra bekvämast skulle kunna njuta av skådespelet. Han tog två taburetter omkring det ovala bordet under konungens byst, och sedan han dragit fram dem till ett av fönstren satte de sig där bredvid varandra.
Det uppstod rörelse på estraden, man viskade och överlade. Slutligen steg prefektrådet upp. Man visste nu att han hette Lieuvain och hans namn gick från mun till mun i folkmassan. Då han hade ordnat några pappersblad och fört dem upp till ögonen för att se bättre började han:
— Mina herrar!
Må det först tillåtas mig — innan jag talar om ändamålet med denna vår sammankomst i dag, och jag är övertygad om att denna känsla skall delas av er alla — må det tillåtas mig, säger jag, att giva ett uttryck åt vår tacksamhet mot den högre förvaltningen, regeringen, monarken, mina herrar, vår suverän, vår älskade konung, för vilken ingen gren av allmänt eller enskilt välbefinnande är likgiltig och som styr statens vagn med en på samma gång så kraftfull och så vis hand mellan ett stormigt havs ständigt hotande faror, och för övrigt förstår att upprätthålla aktningen för industrien, handeln, åkerbruket och de sköna konsterna.
— Jag borde kanske draga mig undan litet, sade Rodolphe.
— Varför det? sade Emma.
Men i detta ögonblick höjde prefektrådet rösten med fördubblad styrka. Han deklamerade:
— De tiderna äro förbi, mina herrar, då den borgerliga tvedräkten fläckade våra offentliga torg med blod, då egendomsägaren, köpmannen, ja, även arbetaren, när de om aftonen slumrade in i en lugn sömn, måste befara att plötsligt väckas av mordbrandsklockans dån, och då de mest samhällsomstörtande läror undergrävde statens grundvalar —
— Jo, återtog Rodolphe, någon kunde se mig där nerifrån; och jag med mitt dåliga rykte —
— Nu förtalar ni er själv, sade Emma.
— Nej, nej, det är så dåligt det kan vara, det bedyrar jag.
— Men, mina herrar, fortfor prefektrådet, om jag, ur mitt minne utplånande dessa mörka tavlor, riktar min blick på de närvarande förhållandena inom vårt sköna fädernesland — vad ser jag? Överallt blomstra handeln och konsterna, överallt hava nya landsvägar, som lika många pulsådror i statskroppen, möjliggjort ny samfärdsel, våra stora manufakturcentra hava ånyo börjat sin verksamhet, religionen, starkare befästad, värmer allas hjärtan, våra hamnar äro fulla, förtroendet vaknar på nytt, och Frankrike andas äntligen ut —!
— För övrigt, tillade Rodolphe, har kanske världen rätt, från sin ståndpunkt?
— Hur så? sade hon.
— Jo, sade han, vet ni inte att det finnes andar som aldrig få någon ro? De måste ömsevis drömma och handla, de ha behov av de renaste passioner och de ursinnigaste njutningar, och man kastar sig sålunda in i alla slags fantasterier och dårskaper.
Hon betraktade honom som man betraktar en resande, vilken har sett fjärran länder, och hon återtog:
— Vi stackars kvinnor, vi ha inte ens den förströelsen.
— En sorglig förströelse, ty den skänker ingen lycka.
— Men finner man väl någonsin lyckan? frågade hon.
— Ja, man möter henne händelsevis en dag, svarade han.
— Och I insen detta, sade prefektrådet, I, som arbeten i jorden, I, civilisationens fredliga skansgrävare! I, framstegens och moralitetens män! I förstån, säger jag, att de politiska stormarna äro ännu fruktansvärdare än rubbningarna i atmosfären —
— Man träffar på den en dag, upprepade Rodolphe, en dag, plötsligt, och då man misströstade därom. Då är det som om man blickade in i en ny värld, det är som om en röst ropade till en: där är hon! Man känner ett behov att anförtro denna person sitt liv, att ge henne allt, offra henne allt! Det behövs inga förklaringar, man anar varandras tankar. Man har sett varandra förut i sina drömmar (här betraktade han henne), med ett ord, den skatt, man så länge har sökt, är där inför ens ögon; den lyser, den gnistrar. Emellertid tvivlar man ännu, man vågar ej tro därpå; man är bländad, som om man komme ut från mörkret i ljuset.
Rodolphe fullständigade sina ord pantomimiskt. Han höll handen över ögonen, som om han fattats av svindel; sedan lät han den falla ned på Emmas men hon drog undan sin hand. Prefektrådet läste fortfarande:
— Och vem skulle kunna förvåna sig däröver, mina herrar? Endast den som vore nog blind, nog fången (jag är icke rädd för att säga det), nog fången i en annan tidsålders fördomar för att misskänna den anda som är de jordbrukande folkens. Var finner man mera patriotism än på landet, mera offervillighet för det allmänna, med ett ord mera intelligens? Och jag menar icke, mina herrar, denna ytliga intelligens, som är sysslolösa hjärnors fåfängliga prydnad, utan fastmer denna djupa och måttfulla intelligens, som framför allt annat strävar att fullfölja nyttiga ändamål och sålunda bidrar till individens välgång, ett allmänt framåtskridande och utgör ett stöd för staten, själv ett resultat av vördnad för lagarna och plikternas utövning —
— Nu igen! sade Rodolphe. Aldrig annat än plikterna, det där ordet tar livet av mig. Det finns en hel hop gamla perukstockar i ylletröja och bönesystrar med fotpåse och radband som ständigt tuta i våra öron: »plikten! plikten!» Ja — plikten! Det är att känna vad som är stort, älska vad som är skönt och icke underkasta sig samhällets konvenansregler med alla de nesligheter som de dra över oss.
— Men — men — invände fru Bovary.
— Nej, varför predika mot passionerna? Äro de inte det enda sköna som finns i världen, källan till hjältemod, hänförelse, poesi, musik, konster, ja till allt?
— Men, sade Emma, man måste väl litet rätta sig efter världens omdöme och följa dess moral.
— Det finns sådana av två slag, svarade han. Den lilla, den konventionella, människornas moral, den som oupphörligt växlar och som gör ett sådant väsen av sig, håller sig tätt intill jorden, liksom den här samlingen av narrar som ni ser framför er. Men den andra, den eviga, den är omkring och över oss, liksom landskapet, som omger oss, och den blåa himlen, som lyser oss.
Herr Lieuvain torkade sig om munnen med näsduken och fortsatte:
— Och varför skulle jag här, mina herrar, söka bevisa för er jordbrukets nytta? Vem är det som fyller våra behov? Vem är det som anskaffar åt oss livets nödtorft? Är det icke jordbrukaren? Jordbrukaren, mina herrar, som med sin flitiga hand besår fältens fruktbara fåror och framalstrar säden, vilken krossas och förvandlas till stoft medelst sinnrika maskiner, utgår därur under namnet mjöl, föres till städerna och där mottages av bagaren, som därav bereder föda för den fattige som för den rike. Är det ej vidare jordbrukaren, som för att skaffa oss kläder göder sina talrika hjordar på betesmarkerna? Huru skulle vi kunna kläda oss, huru skulle vi kunna föda oss utan jordbrukaren? Och, mina herrar, behöva vi gå så långt för att söka exempel? Vem har ej ofta tänkt på all den nytta vi hava av det anspråkslösa djuret, våra bakgårdars prydnad, som skänker oss på samma gång en mjuk huvudkudde för våra bäddar, sitt saftiga kött för vårt bord och sina ägg! Men jag skulle aldrig sluta, om jag skulle räkna upp alla de olika produkter, vilka den väl odlade jorden som en frikostig moder slösar på sina barn. Här är det vinstocken, annorstädes är det äppleträdet, som skänker oss cidern, där är det raps, längre bort är det ost, och linet, mina herrar, låtom oss ej glömma linet, som under de sista åren har ernått en sådan blomstring och för vars skull jag särskilt vill vädja till er uppmärksamhet.
Han behövde ej vädja till den, ty alla munnar stodo vidöppna, liksom för att sluka hans ord. Tuvache, som satt bredvid honom, lyssnade med uppspärrade ögon; herr Derozerays blundade då och då, och längre bort satt apotekaren med sin son Napoléon mellan sina knän och höll handen för örat som en lur för att ej gå miste om en enda stavelse. De övriga medlemmarna av juryn nickade sakta med huvudet till tecken av bifall. Sappörerna nedanför estraden vilade sig på sina bajonetter, och Binet stod orörlig med utspärrade armbågar och skyldrade med dragen sabel. Han hörde kanske, men antagligen såg han ingenting, ty visiret på hans kask räckte ända ned på näsan. Med hans löjtnant, herr Tuvaches yngste son, var det ännu värre, ty hans kask var alldeles ofantlig och vacklade av och an på hans huvud. Hans lilla bleka ansikte, varpå svetten pärlade, hade ett uttryck av sömnig förtjusning.
Torget var fullpackat av folk. Man såg människor i alla fönster och alla portar, och Justin, som stod utanför apoteket, tycktes alldeles försjunken i betraktande av vad han såg. Oaktat tystnaden förlorade sig herr Lienvains röst i luften. Man hörde endast enstaka fraser, som då och då avbrötos genom bullret av stolar inne i folkmassan; sedan hörde man plötsligt bakom sig det långt utdragna råmandet av en oxe eller bräkningar av lammen, som svarade varandra. Boskapsutställarna hade nämligen lett sina kreatur ända dit, och dessa läto då och då höra sin röst, i det de med tungan ryckte av några blad i blomstergirlanderna, som hängde ned på deras nos.
Rodolphe hade närmat sig Emma och sade halvhögt till henne:
— Väcker den ej er harm, denna sammansvärjning av en hel värld? Finns det en enda känsla som den ej fördömer? De ädlaste instinkter, de renaste sympatier förföljas, förtalas, och om två stackars hjärtan äntligen mötas, gör man allt i världen för att de ej skola få förenas. De försöka det emellertid, de slå med vingarna, de ropa varandra, och förr eller senare, om ett halvt år, om tio år, skola de famna varandra, emedan det är ödets vilja och emedan de äro skapade för varandra.
Han satt framåtlutad med armarna korslagda över sina knän, lyfte upp ansiktet mot Emma och fixerade henne oavvänt. Hon såg hans svarta ögon gnistra, och hon kände till och med doften från hans hår. Då greps hon av mattighet, hon erinrade sig vicomten, som hade valsat med henne på Vaubyessard och vars skägg hade haft samma vaniljdoft, och mekaniskt slöt hon ögonen till hälften för att ostört inandas den. Men då hon lutade sig tillbaka i stolen varseblev hon på avstånd, längst bort vid horisonten, Svalan, den gamla diligensen, som långsamt rullade utför Leuxkullen och lämnade efter sig ett långt moln av damm. Det var i denna gula vagn som Léon så ofta hade återvänt till henne, och på denna väg där borta hade han rest därifrån för alltid! Hon tyckte sig se honom mitt emot, i hennes fönster, sedan blev allt ett enda virrvarr för henne, en sky lade sig för hennes ögon, hon tyckte att hon ännu virvlade i valsen under ljuskronorna vid vicomtens arm och att Léon ej var långt borta, att han snart skulle komma, och ändå kände hon fortfarande Rodolphes ansikte bredvid sig. Denna ljuva känsla berusade hennes sinnen, hon vidgade näsborrarna för att inandas hans parfym och den friska doften från murgrönorna omkring pelarkapitälen. Hon fläktade med näsduken för att svalka sitt ansikte, men huru hårt än hennes tinningar bultade, hörde hon dock folkmassans sorl och prefektrådets röst, som orerade entonigt.
Han sade:
— Fortfaren! Härden ut! Lyssnen varken till slentrianens ingivelser eller de förhastade råden av en förmäten empirism! Vinnläggen er framför allt om förbättring av jorden, om goda gödningsämnen, om utvecklingen av häst-, ox-, får- och svinraserna! Må detta lantbruksmöte vara för er som en fredlig arena, där segraren räcker den besegrade handen till broderlig samverkan i hopp om att lyckas bättre en annan gång! Och I, vördnadsvärda trotjänare, vilkas tunga mödor regeringen hittilldags ej visat sitt erkännande, kommen att mottaga belöningen för edra tysta dygder, och varen övertygade, att staten hädanefter har sina ögon fästade på er, att den skall tillfredsställa edra rättvisa anspråk och, så mycket på den ankommer, lätta bördan av edra smärtsamma uppoffringar!
Nu satte sig herr Lieuvain; herr Derozeray steg upp och började ett annat tal. Hans var kanske ej så blomstersmyckat som prefektrådets, men det utmärkte sig genom noggrannare sakkännedom och mera högstämda betraktelser. Så t. ex. tog lovprisandet av regeringen däri mindre plats, men religionen och jordbruket voro bättre tillgodosedda. Han uppvisade deras inbördes sammanhang och huru de alltid hade gått hand i hand i civilisationens tjänst. Rodolphe talade med fru Bovary om drömmar, aningar, magnetism. Gående tillbaka ända till samhällslivets vagga, skildrade talaren de vilda tider, då människorna levde av ollon i skogarnas djup. Sedan hade de kastat av sig djurhudarna, klätt sig i vävda kläder, plöjt upp jorden, planterat vinstockar. Var denna verkligen någonting gott och medförde ej denna upptäckt mera skada än gagn? Herr Derozeray uppställde för sig detta problem. Från magnetismen hade Rodolphe småningom kommit till valfrändskapen, och under det att ordföranden erinrade om Cincinnatus vid plogen, Diokletianus, som planterade sin kål, och kejsaren av Kina, som invigde året genom att så säd med egen hand, förklarade den unge mannen för Emma, att denna oemotståndliga dragningskraft har sitt ursprung i en annan tillvaro före detta liv.
— Vi t. ex., sade han, varför ha vi blivit bekanta? Vilken slump har velat det? Jo, liksom två floder, som rinna från olika håll och slutligen flyta tillsammans, hade våra levnadsöden fört oss närmare till varandra.
Och han fattade hennes hand; hon drog den icke tillbaka.
— Avdelningen för jordbruk! ropade ordföranden.
— Nyss t. ex., då jag kom hem till er —
— Till herr Bizet från Quincampoix.
— Visste jag då, att jag skulle komma att hålla er sällskap?
— Sjuttio francs!
— Hundra gånger ville jag gå, men jag följde efter er, jag stannade kvar.
— Gödningsämnen.
— Liksom jag skulle stanna i kväll, i morgon, de följande dagarna, hela mitt liv!
— Till herr Caron från Argueil, en guldmedalj!
— Ty aldrig har jag funnit ett sådant behag i någons sällskap.
— Till herr Bain från Givry-St. Martin.
— Också skall jag överallt föra med mig minnet av er.
— För en merinosbagge —
— Men ni skall glömma mig, jag har dragit förbi er som en skugga.
— Till herr Belot från Notre-Dame —
— Men nej, skall jag inte ändå vara någonting för er tanke, ert liv?
— För svinavel, första priset till herrar Léhérissé och Cullembourg, sextio francs!
Rodolphe tryckte hennes hand och kände att den var helt varm och darrande, men vare sig att hon försökte lösgöra den eller att hon besvarade hans tryckning gjorde hon en rörelse med fingrarna och han utropade:
— O tack! Ni stöter mig icke tillbaka! Ni är god! Ni förstår att jag tillhör er! Tillåt mig att se er, att betrakta er!
En vindstöt, som trängde in genom fönstret, bildade veck på bordduken, och på torget nedanför höjde sig bondkvinnornas huvudbonader som fladdrande vita fjärilsvingar.
— Användning av oljekakor, fortfor ordföranden.
Han skyndade på uppräkningen:
— Holländsk gödsel — linodling — täckdikning — långvarig och trogen tjänst.
Rodolphe hade tystnat. De betraktade varandra. Deras torra läppar skälvde och deras händer glömde sig kvar i varandra.
— Cathérine Nicaise Elisabeth Leroux från Sassetot-la-Guerrière, för femtiofyra års tjänst hos samme husbonde, en silvermedalj värd tjugufem francs.
— Var är Cathérine Leroux? frågade prefektrådet.
Hon kom icke, och man hörde röster viska:
— Gå fram då!
— Nej.
— Till vänster!
— Var inte rädd!
— Ah, vad hon är dum!
— Nå, kommer hon aldrig? utropade Tuvache.
— Jo, där är hon!
— Kom närmare då!
Nu såg man en liten fattigt klädd, hopskrumpen gumma närma sig estraden. Hon hade klumpiga träskor på fötterna och ett stort blått förkläde knutet omkring livet. Hennes magra ansikte, omgivet av en mössa utan bård, var skrynkligare än ett visset äpple och ur ärmarna på hennes röda tröja stucko två långa knotiga händer fram.
Dammet i ladorna, tvättstugans soda och ullkardornas fett hade gjort dem så skrovliga och bruna att de sågo smutsiga ut, fastän hon tvättat sig så väl, och de voro så styva av arbete, att hon höll dem halvöppna, liksom för att självmant framvisa de rörande intygen på sina utståndna lidanden. Det låg en viss klosterlig stränghet i hennes ansiktsuttryck. Hennes lugna blick förrådde ingen rörelse. Genom att mycket umgås med kreatur hade hon tillägnat sig deras stumma saktmod. Det var första gången som hon befann sig i så talrikt sällskap, och skrämd av fanorna, trummorna, herrarna i svart frack och prefektrådets hederslegion stod hon där alldeles orörlig och visste ej om hon skulle gå fram eller tillbaka, ej heller varför folkmassan knuffade henne framåt och varför prisdomarna smålogo mot henne. Det var ett halvt århundrades slaveri som stod inför dessa självförnöjda kälkborgare.
— Stig fram, vördnadsvärda Catherine Nicaise Elisabeth Leroux! sade prefektrådet, som hade tagit listan på de prisbelönade ur ordförandens händer.
Och ömsevis betraktande pappersbladet och den gamla gumman upprepade han i faderlig ton:
— Stig fram, stig fram!
— Är ni döv? sade Tuvache, som hoppade på sin stol av förargelse.
Och han gav sig till att skrika i hennes öra:
— För femtiofyra års tjänst! En silvermedalj! Tjugufem francs! Det är åt er.
Då hon hade fått sin medalj, tog hon den i betraktande. Nu utbredde sig ett saligt småleende över hennes ansikte, och i det hon gick, hörde man henne mumla:
— Jag skall ge den till kyrkoherden och be honom läsa mässor för mig.
— Vilken fanatism! utropade apotekaren och böjde sig fram mot notarien.
Den högtidliga akten var slutad, folkmassan skingrades, och nu, då talen voro upplästa, återtog var och en sin rang och allt blev som vanligt: husbönderna grälade på sina drängar, och dessa slogo kreaturen, liknöjda segervinnare, som vände om hem till stallet med en grön krans om hornen.
Emellertid hade nationalgardet marscherat upp i första våningen av märiet för att intaga förfriskningar. Fru Bovary tog Rodolphes arm, han ledsagade henne hem, de skildes utanför hennes port, sedan promenerade han ensam på ängen, medan han väntade på att banketten skulle börja.
Festmåltiden var lång, bullersam, illa serverad; man satt så trångt att man knappast kunde röra armbågarna, och de smala bräden, vilka tjänstgjorde som bänkar, voro nära att brista under gästernas tyngd. De åto glupskt. Var och en ville ha valuta för sina pengar. Svetten pärlade på allas pannor, och en vitaktig imma, liksom töcknet över en flod om höstmorgnarna, svävade över bordet mellan de upphängda lamporna. Rodolphe satt med ryggen stödd mot tältduken och tänkte så uteslutande på Emma att han ej hörde någonting. Bakom honom på gräsmattan staplade uppassarna upp orena tallrikar. Hans grannar talade, men han svarade dem ej; man fyllde hans glas, och det blev tyst inom honom, oaktat det tilltagande larmet. Han drömde om vad hon hade sagt och om formen på hennes läppar, och i ett oändligt framtidsperspektiv såg han en hel följd av dagar fyllda av kärlek.
Han träffade henne åter om kvällen under fyrverkeriet, men hon var tillsammans med sin man, fru Homais och apotekaren, som var mycket orolig för de nedfallande raketerna, och han lämnade sällskapet i varje minut för att gå och uppmana Binet till försiktighet.
Fyrverkeripjäserna, som anlänt under herr Tuvaches adress, hade han med överdriven försiktighet förvarat i sin källare. Det fuktiga krutet ville därför ej brinna, och den förnämsta pjäsen, vilken skulle föreställa en drake som bet sig i svansen, misslyckades fullkomligt. Då och då avbrann ett stackars romerskt ljus; då uppstämde den gapande folkmassan ett hurrarop, blandat med små skrik från kvinnorna, dem karlarna i skydd av mörkret togo om livet. Emma stod tyst, stödd mot Charles' axel. Hon följde med blicken raketernas lysande strimma på den svarta himlen. Rodolphe betraktade henne vid skenet av de brinnande lamporna.
De släcktes småningom. Stjärnorna tändes. Några regndroppar föllo. Hon knöt schalen över sitt bara huvud.
I detta ögonblick rullade prefektrådets vagn ut från gästgivaregårdens port. Hans kusk, som var drucken, satt och sov på kuskbocken, och man såg på avstånd mellan de båda vagnslyktorna hans breda rygg vagga hit och dit, allt efter vagnens stötar.
— Man borde sannerligen ta strängt itu med dryckenskapslasten! sade apotekaren. Jag skulle vilja att man på en anslagstavla på porten till märiet antecknade namnen på alla som under veckans lopp hade berusat sig med spritdrycker. Det vore för övrigt i statistiskt avseende — — — men ursäkta!
Och han sprang ännu en gång fram till kaptenen. Denne var på väg hem till sig.
— Kanske vore det inte ur vägen, sade Homais till honom, om ni skickade någon av ert folk eller ginge själv och —
— Låt mig få vara i fred, svarade uppbördsmannen, det är ju ingen fara!
— Lugna er, sade apotekaren, då han kommit tillbaka till sina vänner. Herr Binet har försäkrat mig att alla försiktighetsmått äro vidtagna. Inga eldgnistor ha fallit. Pumparna äro i ordning. Låt oss nu gå och lägga oss.
— Ja, det kan jag behöva, sade fru Homais, som gäspade himmelshögt, men vi ha i alla fall haft en bra härlig dag.
Rodolphe upprepade halvhögt med en öm blick:
— Ja, mycket härlig!
Och sedan man tagit avsked, vände man varandra ryggen.
Två dagar därefter stod i »Rouens Fyrbåk» en lång artikel om lantbruksmötet. Homais hade med sin vanliga verve satt ihop den dagen därpå:
»Varför dessa festoner, dessa blommer, dessa girlander? Vart skyndade denna folkmassa, som böljorna av ett hav i uppror, under eldströmmarna av en tropisk sol, som bredde sin glöd över våra tegar?»
Sedan talade han om böndernas ställning. Regeringen gjorde visserligen mycket för dem, men icke nog. »Förtröttas ej!» tillropade han dem. »Tusen reformer äro oundgängliga, låtom oss fullborda dem.» På tal om prefektrådets ankomst glömde han icke våra krigares martialiska utseende, ej heller våra ystra bondflickor, ej heller gubbarna med kala hjässor, ett slags patriarker som voro närvarande och varav några kvarlevor av våra odödliga falanger ännu kände sina hjärtan slå vid trummornas krigiska ljud. Han uppräknade sig själv som en av de första bland juryns medlemmar och han anmärkte till och med i en not, att apotekaren herr Homais hade insänt en broschyr om cidern till Hushållningssällskapet. Då han kom till utdelningen av belöningarna skildrade han i dityrambiska ordalag pristagarnas glädje. Fadern omfamnade sin son, brodern sin bror, maken sin maka. Mer än en visade med stolthet sin anspråkslösa medalj, och då han kommit hem till sitt hulda viv har han troligen gråtande hängt upp den på sin hyddas enkla väggar.
Inemot klockan sex hade de förnämsta deltagarna i festen samlats till en bankett, anordnad på herr Leigeards äng. Den hjärtligaste stämning hade där oavbrutet rått. Flera skålar hade blivit föreslagna: av herr Lieuvain för hans majestät konungen, av herr Tuvache för prefekten, av herr Derozeray för jordbruket, av herr Homais för industrien och de sköna konsterna, dessa båda systrar, av herr Leplichey för framåtskridandet. Om kvällen hade ett lysande fyrverkeri plötsligt förvandlat luften till ett ljushav. Det hade varit som ett verkligt kaleidoskop, en riktig operadekoration, och ett ögonblick hade den lilla köpingen trott sig förflyttad mitt in i »Tusen och en natts» drömland.
»Anmärkas bör, att ingen obehaglig händelse stört denna familjefest.»
Och han tillade:
»Man anmärkte endast prästerskapets frånvaro. Kyrkan uppfattar förmodligen framåtskridandet på ett annat sätt. Må det stå er fritt, I Loyolas efterföljare!»