Madame Bovary/16
| ← VI |
|
VIII → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
VII.
Dagen därpå var en sorglig dag för Emma. Allt tycktes henne insvept i en skymning, sorgen grävde sig allt djupare in i hennes själ, och den klagade sakta där inne som höstblåsten i en slottsruin. Det var de vemodiga drömmarna om någonting som aldrig kommer tillbaka, tröttheten efter varje fait accompli, den melankoli, som griper en då man avbrytes i någonting, varvid man blivit van, eller då ett upprört själstillstånd som räckt länge plötsligt upphör.
Liksom vid hemkomsten från Vaubyessard, då dansmusiken surrade i hennes huvud, var hon ett rov för en dold förtvivlan. Léons bild framträdde för henne större, skönare, med mera obestämda drag. Ehuru han var skild från henne hade han ej lämnat henne, han var ännu närvarande, och väggarna tycktes ha hållit kvar hans skugga. Hon kunde ej ta sina ögon från denna matta varpå han hade gått, dessa tomma möbler på vilka han hade suttit. Floden rann fram som förut, och dess små vågor gledo långsamt utmed den hala stranden. De hade ofta spatserat där på de mossbetäckta stenarna och lyssnat till vågornas viskningar. Vad solskenet då var härligt! Vilka sköna eftermiddagar de hade tillbragt ensamma i den skuggiga trädgården! Han läste högt, barhuvad, sittande i en grenstol; de friska vindfläktarna från ängen kommo bokens blad att fladdra och lövsalens ärtblommor att gunga av och an. Och nu var han borta, det enda behaget i hennes liv, hennes enda hopp om lycka! Varför hade hon ej gripit denna lycka om vingarna då den var henne nära! Varför hade hon ej hållit den kvar med bägge händerna, på knä, då den ville fly? Och hon förbannade sig själv för att hon ej älskat Léon; hon törstade efter hans läppar. Hon greps av åtrå att störta efter honom, kasta sig i hans armar och säga till honom: — Det är jag, jag tillhör dig! Men hon ryggade tillbaka på förhand för följderna av ett sådant steg, och hennes trängtan ökades endast genom ångern och blev så mycket mer förtärande.
Minnet av Léon blev händanefter liksom brännpunkten för hennes trånsjuka; det flammade inom henne som en övergiven stockeld på Rysslands stäpper. Hon störtade emot honom, tryckte sig intill honom, rörde om denna eld då den var nära att slockna, sökte runt omkring sig allt som kunde komma den att blossa upp ännu starkare, och de avlägsnaste minnen såväl som händelserna för dagen, allt vad hon upplevde och allt vad hon fantiserade om, hennes drömmar om lycka, vilka knakade för vinden som murkna grenar, hennes ofruktbara dygd, hennes ramlade förhoppningar, allt tog hon upp, allt samlade hon ihop och allt tjänade till att driva upp hennes melankoli.
Emellertid lade sig lågorna, vare sig att bränsleförrådet tagit slut av sig självt eller att det staplats upp i alltför stor myckenhet. Kärleken slocknade efter hand i följd av skilsmässan, saknaden kvävdes av vanan, och detta eldsken, som flammat så rött på hennes gråbleka himmel, betäcktes allt mer av skymning och förlorade sig småningom. Hennes tankeförmåga var så omtöcknad, att hon tog sin motvilja mot mannen för längtan efter älskaren, hatets styng för nya anfall av ömhet, men som stormen ännu röt i hennes inre och hennes passion förtärde sig själv, så att endast askan var kvar utan att någon hjälp kom eller solen bröt fram, blev det mörk natt på alla håll omkring henne, och hon kände sig insvepas av en genomträngande kyla.
Nu började åter samma svåra dagar som i Tostes. Hon ansåg sig nu ännu olyckligare, ty hon hade nu gjort bekantskap med sorgen, och hon var viss om att den aldrig skulle sluta.
En kvinna som hade ålagt sig så stora uppoffringar kunde väl få tillåta sig några små nycker. Hon köpte sig en gotisk bönpall, och hon gav på en månad ut fjorton francs för citroner att gnida sina naglar med, hon skrev till Rouen efter en blå kaschmirsklänning, hon valde hos Lheureux ut den vackraste av hans långschalar, hon knöt den om livet på sig över sin nattrock, och inom tillslutna persienner och med en bok i handen låg hon hela dagen utsträckt på en vilsoffa i denna kostym.
Hon kammade ofta om sig på olika sätt: än à la chinoise, än med lockar, än med flätor, än benade hon sitt hår på vänstra sidan som en karl.
Hon ville lära sig italienska, hon köpte sig lexikon, en grammatik och en hel massa vitt papper. Hon försökte läsa allvarsamma saker, historia och filosofi. Ibland om nätterna spratt Charles upp ur sömnen i den tron att det kommit sjukbud och stammade:
— Ja, jag kommer!
Och då var det Emma som repat eld på en tändsticka för att tända på lampan. Men det var med hennes böcker som med broderierna, vilka hopade sig påbörjade i hennes skåp; hon tog till en, övergav den och började en annan.
Det fanns ögonblick, då man lätt kunnat förmå henne till vilka galenskaper som helst. Hon påstod en dag att hon skulle kunna dricka ur ett glas brännvin, och då Charles var nog dum att vilja avhålla henne därifrån, tömde hon det i ett drag.
Oaktat sitt lättsinniga utseende (just det ordet använde fruarna i Yonville om henne) tycktes Emma ej ha något glatt lynne, och hennes mungipor voro vanligen dragna nedåt som på gamla ungmör eller personer med otillfredsställd ärelystnad. Hon var alltid blek, och hennes blick var drömmande. Sedan hon upptäckt tre gråa hårstrån vid tinningarna talade hon mycket om hur gammal hon blivit.
Hon hade ofta anfall av svindel. En dag spottade hon till och med blod, och då Charles orolig störtade fram sade hon:
— Nå än sedan? Vad gör det?
Charles gick in i sitt arbetsrum, satte sig i sin skrivstol med bägge armbågarna på bordet och grät.
Nu skrev han och bad modern komma dit, och de hade långa samtal rörande Emma.
Vilket beslut skulle man fatta? Vad skulle man göra, eftersom hon vägrade att underkasta sig all behandling?
— Vet du vad din hustru behöver, sade fru Bovary den äldre. Jo, sträng sysselsättning, kroppsarbete! Om hon som så många andra vore tvungen att förtjäna sitt uppehälle, skulle hon inte ha sådana där anfall, som härleda sig från alla de griller, hon har i huvudet, och från den sysslolöshet, vari hon lever.
— Men hon är ju ständigt sysselsatt, sade Charles.
— Sysselsatt! Med vad då? Med att läsa romaner, dåliga böcker som håna religionen och prästerna. Men allt det där kan ha svåra följder, min stackars gosse, och den som inte har någon religion slutar alltid illa.
Det blev således beslutat att man skulle hindra Emma från att läsa romaner. Det tycktes ej vara någon lätt sak. Den beskedliga frun åtog sig det: då hon for genom Rouen skulle hon själv gå till lånbibliotekets ägare och säga honom, att Emma ej längre var abonnent. Skulle man ej ha rättighet att vända sig till polisen om bokhandlaren ändå envisades med sitt giftblandareyrke?
Svärmodern ock sonhustrun togo ett kallt avsked av varandra. Under de tre veckor som de levat tillsammans hade de ej växlat fyra ord, utom de hälsningar och tacksägelser som de utbytte vid måltiderna och om kvällen, innan de gingo till sängs.
Fru Bovary den äldre reste en onsdag, som var torgdag i Yonville.
Torget hade ända sedan tidigt på morgonen varit belamrat med en mängd kärror, som med skacklarna i luften stodo uppställda utmed husen från kyrkan ända till gästgivaregården. På andra sidan om gatan hade man slagit upp tält, där man sålde bomullstyg, täcken, ullstrumpor, betsel och buntar av blåa band, vilkas ändar fladdrade för vinden. Järnvaror lågo på marken mellan pyramider av ägg och korgar fyllda med ostar på ett underlag av fuktig halm; bredvid sädesrensningsmaskinerna stodo burar, mellan vilkas spjälor skrockande höns sträckte ut sina halsar. Människomassan skockade sig på samma ställe utan att vilja skingra sig, och det var nära att man slagit in apotekets fönster. Om onsdagarna var där en ström av folk, och man trängdes där inne, mindre för att köpa medikamenter än för att begära råd, så beryktad var herr Homais i de närgränsande byarna. Hans skrävel hade slagit an på bondfolket. De ansågo honom skickligare än någon läkare.
Emma stod med armbågen stödd mot fönsterbrädet (där stod hon ofta; fönstret ersätter i landsorten teatrar och promenader), och hon roade sig just med att betrakta bondfolket, då hon varseblev en herre, klädd i grön sammetsrock. Han var klädd i gula handskar, fastän han hade höga damasker, och han styrde stegen mot läkarens hus, följd av en bonde som gick med nedsänkt huvud och fundersam min.
— Träffas doktorn? frågade han Justin, som stod i dörren och talade med Felicité.
Han tog honom tydligen för husdrängen.
— Säg honom, tillade han, att herr Rodolphe Boulanger från la Huchette frågar efter honom.
La Huchette var ett gods nära Yonville, som han nyss inköpt och som han skötte själv. Han var ungkarl och ansågs ha minst femton tusen francs i räntor.
Charles kom in i salen. Herr Boulanger sade honom att karlen, som han hade med sig, ville bli åderlåten, emedan han »kände liksom myror i hela kroppen».
— Jo, det skall rensa bort otyget, var hans svar på alla föreställningar.
Bovary sade därför till att man skulle bära in kompresser och ett handfat och bad Justin hålla detta. Sedan vände han sig till bonden som redan bleknade:
— Var inte rädd, min gubbe.
— Nej, nej, svarade den andre, gå på bara!
Och med skrytsam oförskräckthet räckte han fram sin tjocka arm. Vid lansettens styng sprutade en stråle blod fram och träffade spegeln.
— Hit med fatet! utropade Charles.
— Herre min skapare! sade bonden, det rinner som ur en brunn! Vad jag har rött blod! Det är väl ett gott tecken, eller hur?
— Ibland känner man ingenting i början, sade doktorn, men sedan blir det ofta svimma av, i synnerhet för personer med stark kroppskonstitution som den här mannen.
Vid dessa ord släppte bonden instrumentfodralet som han vände mellan fingrarna. Han sjönk tillbaka i stolen så att ryggstödet knakade. Hans hatt föll på golvet.
— Jag kunde just tro det, sade Bovary och satte sitt finger på ådern.
Handfatet började skälva i Justins händer; hans knän darrade och han vart blek.
— Emma! Emma! ropade Charles.
Hon skyndade utför trappan.
— Vinättika! ropade han. Seså där ja, två stycken på en gång.
Och i förskräckelsen kunde han knappast lägga på kompressen.
— Det är ingenting farligt, sade herr Boulanger helt lugnt, i det han tog Justin i sina armar.
Han satte honom på bordet och stödde hans rygg mot väggen.
Fru Bovary tog av honom kragen. Banden på hans skjortlinning hade gått i knut; hennes fingrar sysslade några minuter uppe vid ynglingens hals, sedan slog hon vinättika över sin battistnäsduk, fuktade hans tinningar och blåste därpå.
Bonden vaknade upp, men Justins svimning räckte ännu.
— Vi få lov att gömma undan det här för honom, sade Charles.
Fru Bovary tog handfatet. Hon satte det under bordet, gick sedan efter en karaffin vatten, och hon höll just på att smälta sockerbitar, då apotekaren störtade in. Pigan hade varit och hämtat honom i laboratoriet. Då han fick se sin elev med öppna ögon lugnade han sig och sade:
— Dumhuvud! Nöt! Kruka! En phlebotomi måtte väl inte vara någonting att tala om! Och en sådan där krabat som annars inte brukar vara rädd för någonting! Han är ju en riktig ekorre, som klättrar hur högt som helst. Jo, du har just vackra anlag att bli apotekare! Du kan ju i svåra fall bli kallad inför domstol för att ge domaren viktiga upplysningar, då måste man minsann bibehålla sin kallblodighet och visa att man är man, om de inte ska anse en för en narr!
Justin svarade icke. Apotekaren fortsatte:
— Vem har bett dig komma hit? Alltid går du i vägen här i huset! Om onsdagarna kan jag för resten icke undvara dig på apoteket. Det är nu tjugu personer där inne. Jag sprang ifrån alltihop för din skull. Se så, gå din väg! Spring! Vänta på mig och se väl efter retorterna!
Då Justin klätt på sig och gått talade man en stund om svimningar. Fru Bovary hade aldrig varit utsatt för sådant.
— Det är någonting ovanligt för ett fruntimmer, sade herr Boulanger. Det finns för övrigt personer som äro så ömtåliga. Så t. ex. såg jag en gång vid en duell en sekundant falla i vanmakt, så snart han hörde att man laddade pistolerna.
— Vad mig beträffar, sade apotekaren, gör det mig ingenting alls att se andras blod, men bara jag tänkte på att det vore mitt eget blod som rann skulle jag dåna.
Herr Boulanger skickade nu bort sin dräng och uppmanade honom att lugna sig, han hade ju nu fått sin vilja fram.
— Det här har emellertid förskaffat mig nöjet av att göra er bekantskap, tillade han.
Och han betraktade Emma under dessa ord.
Sedan lade han tre francs på bordshörnet, hälsade vårdslöst och gick därifrån.
Han hade snart kommit på andra sidan om floden (det var vägen till la Huchette), och Emma såg honom gå under popplarna på ängen, då och då saktande sin gång som om han varit försjunken i tankar.
Hon är mycket söt! tänkte han, hon är mycket söt, den där doktorsfrun! Vackra händer, svarta ögon, nätta fötter och växt som en parisiska. Var tusan kommer hon ifrån? Var har den där tjocka burken hittat på henne?
Herr Rodolphe Boulanger var trettiofyra år; han hade ett brutalt temperament och snabb uppfattning. För övrigt hade han varit mycket tillsammans med fruntimmer och var kännare i detta avseende. Emmas utseende hade slagit an på honom, och han tänkte nu på henne och hennes man.
— Jag tror att han är mycket dum. Hon är bestämt trött på honom. Han har sorgkanter på naglarna och skäggbotten som är tre dagar gammal. Medan han travar omkring till sina sjuka sitter hon hemma och stoppar strumpor. Hon har tråkigt, hon skulle vilja bo i staden, dansa polka varje kväll! Stackars lilla fru! Hon gapar efter kärlek som en karp på ett köksbord gapar efter vatten. Bara jag sade henne ett par tre galanta fraser skulle hon tillbe mig, det är jag säker på! Men hur skulle man bli av med henne sedan?
Han kom nu att tänka på sin mätress. Det var en aktris i Rouen som han underhöll, och då han erinrade sig henne, som han var utledsen till och med att minnas, tänkte han:
Fru Bovary är mycket vackrare än hon, framför allt mera fräsch. Virginie börjar bli för fet, det är alldeles säkert. Hon är så odräglig med sin bråkiga munterhet. Och en sådan mani hon har för kräftor!
Landsbygden var ödslig, och Rodolphe hörde runt omkring sig ingenting annat än gräsets regelbundna prasslande mot hans stövlar och syrsornas gnisslande i havreåkern; han såg oupphörligt Emmas bild för sina ögon.
— Hon måste bli min! utropade han och krossade med käppen en jordkoka framför sig.
Han genomtänkte redan nu företagets svårigheter. Han frågade sig själv:
— Var skulle vi träffas? Barnungen finge vi väl ständigt i hälarna, och pigan sedan, grannarna, mannen — det blev en hel mängd obehagligheter. Nej, det är bara att förspilla sin tid.
Sedan började han om igen:
— Hon har ögon som tränga sig in i ens hjärta som ett borr. Och en sådan vit hy! Jag som tillber bleka fruntimmer! Det är bara att skaffa sig tillfällen. Jag skall titta in till dem ibland, skicka dem harar och fågel, jag skall låta åderlåta mig, om det behöves; vi skola bli vänner, jag skall bjuda dem till mig — — och, för tusan, tillade han, snart ha vi ju lantbruksmötet, då kan jag ju träffa henne. Framåt således, och det dristigt, ty det är det säkraste.