Madame Bovary/15

←  V

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist VI

VII  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

VI.

En kväll, då fönstret stod öppet och hon satt där och såg på, huru Lestiboudois klippte häcken, hörde hon det plötsligt ringa till Angelus.

Man var i början av april, då gullvivorna nyss slagit ut; en ljum vind böljar över de uppgrävda rabatterna, och trädgårdarna, tyckas liksom kvinnorna göra sin toalett till sommarens fester. Genom lövsalens spjälor såg man floden ute på ängen, där den ritade nyckfulla kroklinjer över gräset. Kvällsdimmorna svävade fram mellan de bladlösa popplarnas grenar och dämpade deras blåaktiga konturer. Långt borta gick en oxdrift; man hörde varken kreaturens steg eller deras råmande, och klockan fortfor att ringa; dess stilla klagan svävade genom luften.

Den unga kvinnans tanke irrade hit och dit bland minnena från hennes ungdom och från pensionen. Hon påminde sig de stora kandelabrarna, som på altaret höjde sig över de fulla blomstervaserna och tabernaklet med sina små kolonner. Hon skulle ha velat som förr blanda sig i denna långa rad av vita slöjor, i vilken de över sin bönpall böjda klostersystrarnas styva kapuschonger här och där bildade en svart fläck; då hon om söndagarna i mässan lyfte upp sitt huvud, varseblev hon den heliga jungfruns milda ansikte mellan de blåaktiga rökelseskyarna, som svävade upp. Då greps hon av rörelse; hon kände sig svag och övergiven som ett dun i stormen, och det var nästan omedvetet som hon styrde sina steg till kyrkan, längtande efter något slags andaktsövningar, som kunde bedöva hennes själ och komma henne att glömma hela livet.

Hon mötte på torget Lestiboudois, som kom tillbaka från kyrkan, ty för att ej stycka sönder sin dag ringde han till Angelus när det bäst passade för honom. Om han ringde tidigare, kunde han dessutom på samma gång kalla läsbarnen till deras lektion.

Några som redan hade kommit hoppade hage på kyrkogårdens gångar. Andra sutto gränsle på muren, svängde av och an med benen och avsparkade med sina träskor de höga nässlor, som växte upp mellan den lilla inhägnaden och de närmaste gravarna. Det var den enda fläck som var grön; allt det övriga var ingenting annat än stenhällar och ständigt betäckt av ett fint damm, trots pedellens kvast.

Barnen sprungo där i strumpfötterna som på ett golv, inlagt enkom för dem, och man hörde deras klingande röster tvärs igenom klockans dova klämtande. Det avtog på samma gång som svängningarna av det grova repet, som hängde upp ifrån klockstapeln och släpade på marken med ena ändan. Kvittrande svalor vinglade förbi, genomskuro luften i skarpa vinklar och flögo in i sina nästen under takåsen. Längst in i kyrkan brann en lampa, d. v. s. en veke i en upphängd glasskål. Dess låga liknade på avstånd en vit fläck, som dallrade över oljan. En lång solstråle strök genom hela mittskeppet och gjorde sidogångarna och hörnen ännu mörkare.

— Var är kyrkoherden? frågade fru Bovary en gosse, som roade sig med att rycka vändkorset fram och tillbaka i dess grop, som blivit för vid.

— Han kommer snart, svarade han.

Nu gnisslade verkligen prästgårdsgrinden, och abbé Bournisien visade sig; barnen flydde huvudstupa in i kyrkan.

— De slynglarna! murmlade prästen, alltid sig lika!

Han tog upp en söndertrasad katekes, som han stött till med foten, och tillade:

— De respektera ingenting!

Men då han varseblev fru Bovary sade han:

— Ursäkta mig, jag kände inte igen er.

Han stoppade katekesen i sin ficka och stannade, i det han fortsatte att svänga den tunga nyckeln till sakristian på ett finger.

Den nedgående solen, som lyste honom mitt i ansiktet, blänkte på hans nötta prästrock. Hans breda bröst var betäckt med flottfläckar; mot den uppstående rockkragen veckade sig hans pösiga röda halsskinn, som var bestrött med fräknar, till hälften dolda av det grånande skäggets grova strån. Han hade nyss ätit middag och andades tungt.

— Hur står det till? frågade han.

— Illa, svarade Emma, jag lider — — —

— Så gör jag med, svarade prästmannen. Den här första värmen mattar er, inte sant? Men det är ju så naturligt, det är som Paulus säger, vi äro födda till att lida. Men vad säger herr Bovary?

— Han! sade hon med en föraktfull åtbörd.

— Huru? sade den hedersmannen helt förvånad, har han inte ordinerat någonting åt er?

— Ack, sade Emma, det är inte jordiska läkemedel jag behöver.

Men kyrkoherden tittade då och då in i kyrkan, där de knäböjande pojkarna knuffade till varandra, så att de ramlade som korthus.

— Jag skulle vilja veta — — återtog hon.

— Vänta, vänta, Riboudet! skrek kyrkoherden med vredgad ton, jag skall ge dig, jag, din okynnige krabat!

Sedan vände han sig till Emma och frågade:

— Nå, hur mår herr Bovary?

Hon tycktes ej höra på honom. Han fortsatte:

— Han har väl ständigt bråttom, kan jag tro? Ty han och jag äro säkerligen de som ha mest att göra här i socknen. Men han botar kropparna, tillade han gapskrattande, och jag är doktor för själarna!

Hon fäste en bönfallande blick på prästen.

— Ja, sade hon, ni lindrar allt elände.

— Tala inte om det, fru Bovary. I morse till exempel var jag tvungen att gå ända till Bas-Diauville och se på en ko som var uppsvälld; de trodde att det var trolleri med i spelet. Jag vet inte hur det kommer till, men alla korna där borta — nå, Longuemarre och Boudet, vill ni låta bli det där!

Han rusade in i kyrkan.

Pojkarna trängde nu ihop sig omkring den stora notställaren, klättrade upp på klockarens pall, slogo upp mässboken, och andra smögo sig på tå in i biktstolen. Men nu kom kyrkoherden plötsligt, och en hel skur av örfilar haglade över dem alla. Han tog dem i kragen, lyfte upp dem från golvet och satte ner dem på stenhällarna i koret, på knä, och det med ett eftertryck som om han velat plantera fast dem där för alltid.

— Ja, som sagt var, sade han, då han kommit tillbaka till Emma, och vek upp sin stora bomullsnäsduk, lantbrukarna äro mycket att beklaga.

— Det finns andra som äro det, svarade hon.

— Ja visst! Arbetarna i städerna t. ex.

— Det är inte dem jag — — —

— Jo, ursäkta, jag har där sett fattiga familjemödrar, ärbara kvinnor, det kan jag försäkra er, riktiga helgon, som inte ens hade bröd för dagen.

— Men de, återtog Emma, och hennes mungipor drogos sorgset ned under det hon talade, de, herr kyrkoherde, som ha bröd, men inte ha —

— Bränsle, sade prästen.

— Vad betyder det?

— Huru! Vad det betyder? Jag tycker för min del, att då man har mat och inte behöver frysa —

— O, min Gud, min Gud! suckade hon.

— Mår ni illa? sade han och närmade sig med orolig min, ni har väl dålig matsmältning? Ni får lov att hålla er inne, fru Bovary, och dricka litet te; det skall stärka er, eller också ett glas vatten med socker i.

— Jag förstår inte — ?

Hon såg ut som om hon vaknat ur en dröm.

— Jo, ni strök med handen över pannan. Jag trodde att ni fick svindel.

Sedan tycktes han erinra sig något.

— Men ni hade ju någonting att fråga mig om? Vad kan det vara?

— Jag? Nej, det var ingenting — ingenting — svarade Emma.

Och hennes blick som irrade omkring stannade nu på den gamle mannen i prästrock. De sågo varandra mitt i ansiktet men sade ingenting.

— I så fall, sade han slutligen, ber jag om ursäkt, fru Bovary, men plikten framför allt, det vet ni; jag måste expediera mina pojkar. Konfirmationen är snart inne. Jag är rädd att vi inte bli färdiga den här gången heller. Från och med Kristi himmelfärdsdag ämnar jag också hålla dem kvar en timme längre var onsdag. Stackars barn! Man kan inte nog snart leda dem in på Herrans vägar, som han för övrigt själv har uppmanat oss genom sin gudomlige sons mun. Lycka till att bli frisk, min fru; jag ber om min hälsning till er herr man!

Och han inträdde i kyrkan, sedan han böjt sina knän i dörröppningen.

Emma såg honom försvinna mellan de dubbla bänkraderna; han gick med tunga steg och huvudet litet på sned.

Sedan vände hon sig hastigt om och begav sig hemåt. Men kyrkoherdens baston och pojkarnas gälla röster trängde ännu till hennes öron, och hon hörde dem bakom sig:

— Är du en kristen?

— Ja, jag är en kristen.

— Vad är en kristen?

— Det är var och en som, sedan han blivit döpt — döpt — döpt —

Hon gick uppför sin trappa, stödjande sig på ledstången, och då hon kommit in i sitt rum sjönk hon ned i en länstol.

Den vita dager, som strömmade in genom fönstret, avtog gradvis i ljusstyrka. Möblerna tycktes stå ännu orörligare på sin plats och drunkna i skuggan som i ett hav av mörker. Elden hade slocknat i kaminen, pendylen knäppte fortfarande, och Emma förvånade sig över att allt omkring henne var så lugnt, under det att sådana stormar rasade inom henne själv. Men mellan fönstret och sybordet stod lilla Berthe, vacklande på sina virkade sockor ock grep efter moderns förklädesband.

— Låt bli det där! sade hon och sköt bort henne med handen.

Den lilla flickan kom snart tillbaka, stödde sina armar mot hennes knän och lyfte upp sina stora blåa ögon mot henne, medan en lång tråd av dregel rann från hennes mun ned på sidenförklädet.

— Gå din väg! sade den unga kvinnan retligt.

Hennes uppsyn skrämde barnet, som började skrika.

— Se så, gå din väg, säger jag! sade hon och knuffade till henne med armbågen.

Berthe föll omkull framför byrån, hon rispade sin kind mot ett av dess bronsbeslag, och blodet kom ut. Fru Bovary störtade fram för att lyfta upp henne, slet av klocksträngen, ropade på pigan av alla krafter, och hon ämnade just fara ut i bittra förebråelser mot sig själv, då Charles inträdde. Det var middagstid och han var nyss hemkommen.

— Se hit, min vän, sade Emma till honom med lugn ton, Berthe har stött sig under det hon lekte.

Charles tröstade henne, det var ingenting farligt, och han gick efter muschplåster.

Fru Bovary gick ej ned i matsalen, hon ville stanna kvar ensam där uppe hos barnet. Men då hon såg, huru lugnt den lilla flickan sov, skingrades småningom hennes oro, och hon tyckte att hon varit bra dum och alldeles för ömsint, då hon nyss kunnat ta vid sig så häftigt för en sådan obetydlighet. Berthe grät ju ej längre. Hon andades lugnt, täcket höjde och sänkte sig nästan omärkligt över hennes bröst. Stora tårar sutto ännu i hennes halvslutna ögons hårfransar; det fina skinnet sammandrogs av plåstret, som applicerats på hennes kind.

Det är märkvärdigt vad hon är ful! tänkte Emma.

Då Charles klockan elva på kvällen kom tillbaka från apoteket, dit han efter middagen gick för att lämna igen vad som blev över av plåstret, fann han sin hustru stå vid vaggan.

— Jag försäkrar att det inte är något farligt, sade han och kysste henne på pannan, oroa dig inte, min älskling, det tål du inte vid!

Han hade dröjt länge hos apotekaren. Ehuru han ej visat någon synnerlig oro, hade herr Homais icke desto mindre ansträngt sig att intala honom mod och sinnesstyrka. Man hade talat om alla de faror som hota barnen och om tjänstfolkets vårdslöshet. Charles hade flera gånger försökt att avbryta samtalet.

— Jag har någonting att säga er, viskade han i örat på skrivaren, som gick före honom utför trappan.

Skulle han ana någonting? undrade Léon. Han hade hjärtklappning och bråkade sin hjärna med gissningar.

Sedan Charles stängt porten, bad han honom att höra efter i Rouen huru mycket ett vackert daguerreotypporträtt kunde kosta; det var en överraskning som han ämnade sin hustru, en fin uppmärksamhet, ett porträtt av honom själv i svart frack. Men först ville han veta vad han hade att rätta sig efter; uppdraget behövde ju ej vålla herr Léon något synnerligen stort besvär, han reste ju till staden nästan varje vecka.

Vad var ändamålet med dessa resor? Homais misstänkte att det låg någon kärlekshistoria bakom. Men han misstog sig; Léon tänkte ej på sådant. Han var mera nedslagen än någonsin, och det märkte nog fru Lefrançois på den myckna mat han lämnade kvar på tallriken. Hon frågade uppbördsmannen, om han visste vad det gick åt den unge mannen; men Binet svarade i kärv ton att han ej stod i polisens sold.

Hans bordskamrat föreföll honom emellertid högst besynnerlig, ty Léon kastade sig ofta tillbaka i stolen, gestikulerade och beklagade sig över sitt öde.

— Ni skulle skaffa er någon förströelse, sade uppbördsmannen.

— Vilken då?

— I ert ställe skulle jag ha en svarvstol!

— Men jag kan ju inte svarva, svarade skrivaren.

— Ja, det är sant! sade den andre och strök sig om hakan med en halvt föraktfull, halvt belåten min.

Léon var trött på att älska utan resultat, och han började känna den håglöshet, som uppstår inom en då man länge levat samma enformiga liv utan att det kryddas av något intresse eller något hopp. Han var utledsen på Yonville och dess invånare, och åsynen av vissa personer och vissa hus retade honom, så att han blev alldeles utom sig; apotekaren t. ex. föreföll honom rent av olidlig, huru godmodig han än var; tanken på nya levnadsförhållanden skrämde honom emellertid lika mycket som den lockade honom.

Denna tvekan förvandlades snart till otålighet, och då var det som om han på avstånd hört Paris sorla, han tyckte sig höra tumultet av dess maskeradbaler och det klingande skrattet av dess grisetter. Han skulle ju avsluta sina juridiska studier där, varför reste han då icke dit? Vem hindrade honom? Och han började göra förberedelser; han uppgjorde en arbetsplan på förhand. Han möblerade en liten våning åt sig i tankarna. I Paris skulle kan leva artistliv! Han skulle ta lektioner i att spela gitarr! Han skulle gå klädd i nattrock, rökmössa och blåa sammetstofflor! Och han beundrade till och med redan på sin kamin två korslagda floretter med gitarren och en dödskalle ovanför.

Det svåraste var att erhålla moderns samtycke, och ändå föreföll ju hela hans plan så förståndig. Till och med hans principal uppmanade honom ju att skaffa sig en annan plats, där han kunde lära sig mera. Léon gick därför en medelväg, sökte anställning som biträde hos en notarie i Rouen, men lyckades ej och skrev slutligen till sin mor ett långt, utförligt brev, vari han utvecklade de skäl som manade honom att ofördröjligen flytta till Paris. Hon samtyckte.

Han gjorde sig ingen brådska. Varje dag under en hel månad transporterade Hivert koffertar, nattsäckar och paket åt honom från Yonville till Rouen, från Rouen till Yonville; och då Léon hade skaffat sig nya kläder, stoppat om sina tre länstolar, köpt en hel massa sidennäsdukar, med ett ord träffat vidlyftigare anstalter, än om det gällt en världsomsegling, sköt han upp avfärden från den ena veckan till den andra, ända tills han fick ännu ett brev från modern, vari hon bad honom resa genast, eftersom han ju önskade ta sin examen innan ferierna inträffade.

Då avskedets stund var inne brast fru Homais i gråt, Justin snyftade, men Homais dolde sin rörelse som det anstår en man. Han ville själv bära sin väns överrock till notariens grind; denne skjutsade Léon till Rouen i sin vagn. Den unge mannen hann nätt och jämnt säga farväl till herr Bovary.

Då han kommit uppför trappan stannade han, så andfådd kände han sig. Då han inträdde reste sig fru Bovary hastigt.

— Det är ännu en gång jag! sade Léon.

— Jag var säker på det!

Hon bet sig i läpparna, blodet rusade upp till hennes huvud, och hon blev röd från hårfästet ända ned till halsen. Hon stod med axeln stödd mot väggen.

— Är inte er man hemma? sade han.

— Nej, han är utgången.

Hon upprepade ännu en gång:

— Han är utgången.

Det blev tyst. De betraktade varandra, och deras tankar, som förvirrades av samma ångest, möttes i en hård omfamning, som två flämtande bröst.

— Jag skulle vilja säga adjö till Berthe, sade Léon.

Emma gick några steg utför trappan och ropade på Felicité.

Han såg sig omkring med en lång blick, han betraktade väggarna, etagèrerna, kaminen, liksom för att genomtränga allt, ta med sig allt.

Men hon kom in igen, och pigan ledde fram Berthe, som i handen svängde ett snöre, vari en upp- och nedvänd väderkvarn var fastbunden.

Léon kysste henne flera gånger på halsen.

— Adjö, min lilla vän, adjö, min älskling, adjö!

Sedan lämnade han henne till modern.

— Bär ut henne, sade denna.

De blevo ensamma.

Fru Bovary stod och vände honom ryggen med ansiktet mot rutan; Léon höll sin mössa i handen och slog sig därmed sakta på benet.

— Det blir regn, sade Emma.

— Jag har min kappa, svarade han.

— Jaså.

Hon vände sig om med nedböjt huvud. Ljuset gled över hennes släta, vita panna, ända ned till de välvda ögonbrynen, utan att man kunde ana vad det var som hon betraktade vid horisonten eller vad hon tänkte inom sig.

— Nå, farväl då! suckade han.

Hon lyfte hastigt upp huvudet:

— Ja, farväl — res!

De togo ett steg emot varandra; han räckte fram handen, men hon tvekade.

— Nå ja, ett handslag på engelskt maner, sade hon och försökte skratta, i det hon lade sin hand i hans.

Léon kände den mellan sina fingrar, och det var som om all hans livskraft strömmat ned i denna fuktiga handlove.

Sedan släppte han hennes hand; deras ögon möttes ännu en gång, och han försvann.

Då han gick genom saluhallen stannade han och gömde sig bakom en pelare för att för sista gången betrakta detta vita hus med sina gröna persienner. Han tyckte sig se en skugga bakom fönstret i sängkammaren, men rullgardinen föll hastigt ned och satt där sedan orörlig som en vägg. Léon skyndade därifrån.

Redan på långt håll varseblev han på landsvägen sin principals kabriolett; en karl i dammrock stod bredvid och höll hästen. Herr Homais och herr Guillaumin pratade medan de väntade på honom.

— Tag mig i famn, sade apotekaren med tårar i ögonen. Här har ni er överrock, min käre vän; akta så ni inte förkyler er! Sköt om er väl! Storma inte på er hälsa!

— Seså, Léon, stig upp nu! sade notarien.

Homais lutade sig in över fotsacken och sade med en av snyftningar avbruten röst de båda sorgliga orden:

— Lycklig resa!

— Adjö, svarade herr Guillaumin. Kör!

Vagnen rullade bort, och Homais vände om hem.

Fru Bovary hade öppnat sitt fönster utåt trädgården och betraktade skyarna.

De staplade upp sig i väster åt Rouen till och rullade hastigt ihop sig i mörka spiraler, på baksidan genomskurna av solens långa strålar som guldpilarna på en upphängd trofé, under det att den övriga delen av himlen såg ut som ett tomt fält, vitt som porslin. Men nu kom en vindstöt och böjde popplarna, regnet bröt plötsligt löst och smattrade mot de gröna bladen. Sedan lyste solen fram igen, hönsen skrockade, gråsparvarna flaxade med vingarna i de våta buskarna, och vattenpussarna på sanden strömmade bort och förde med sig några röda akaciablommor.

Vad han nu måtte vara långt borta! tänkte hon.

Herr Homais kom som vanligt mellan fem och sex under middagen.

— Nå, sade han, i det han slog sig ned, nu ha vi skickat av vår ungherre?

— Ja, så tycks det! svarade läkaren.

Sedan vände han sig om på stolen:

— Nå, har ni ingenting nytt att berätta?

— Nej, ingenting särdeles. Bara att min hustru har varit litet uppskakad i eftermiddag. Ni vet, fruntimmer ta vid sig för en småsak! Hustru min i synnerhet. Och det tjänar till ingenting att göra dem några föreställningar, de med sin nervösa organisation äro mycket lättare mottagliga för intryck än vi!

— Stackars Léon! sade Charles, huru skall han ta sig fram i Paris? Skall han kunna trivas där?

Fru Bovary suckade.

— Jo, jag tackar jag! sade apotekaren och smällde med tungan, små trevliga supéer på restauranger, maskeradbaler, champagne — sådant kommer inte att saknas, det kan jag försäkra er.

— Jag tror inte att han har anlag för att leva oordentligt, invände Bovary.

— Det tror inte jag heller återtog herr Homais ivrigt, men han måste väl följa sina kamraters exempel, annars blir han ansedd som en hycklare. Och ni vet inte ett sådant liv de där krabaterna föra i Quartier latin tillsammans med aktriser! För resten äro studenterna ganska uppburna i Paris. Bara de ha någon sällskapstalang få de umgås i de bästa kretsar, och det finns till och med damer i Faubourg St. Germain som bli kära i dem, och det gör att de längre fram i tiden ha ypperliga tillfällen att göra goda partier.

— Men, sade doktorn, jag är rädd att han där nere —

— Ni har rätt, avbröt apotekaren, det är frånsidan av medaljen! Där är man tvungen att ständigt knyta handen om börsen. Jag antar t. ex. att man promenerar i en offentlig park. En individ kommer emot en — väl klädd, dekorerad till och med, man skulle kunna ta honom för en diplomat; han tilltalar er, ni prata, han är inställsam, bjuder er en pris snus eller tar upp er hatt då ni tappar den. Sedan bli ni närmare bekanta. Han tar er med sig in på ett kafé, bjuder er ut till sitt sommarnöje, pratar sedan vitt och brett om sina bekantskaper medan ni sitta där mellan skål och vägg, och i nittionio fall av hundra gör han allt det där bara för att snappa bort er börs eller narra er att begå farliga dumheter.

— Det är nog sant, svarade Charles, men jag tänkte huvudsakligast på sjukdomarna, på tyfoidfebern t. ex., som så ofta angriper studerande från landsorten.

Emma spratt till.

— I följd av den förändrade dieten, fortsatte apotekaren, och den omvälvning som därigenom uppstår i alla kroppens funktioner. Och pariservattnet sedan, källarematen, alla de där starkt kryddade rätterna som hetsa upp blodet och inte äro hälften så hälsosamma som en god husmanskost, man må säga vad man vill. Jag för min del har alltid föredragit den borgerliga matlagningen; den är vida bättre i sanitärt avseende. Då jag studerade på min apotekareexamen i Rouen hade jag också inackorderat mig i en familj; jag åt tillsammans med professorerna.

Han fortsatte att utveckla sina åsikter, ända tills Justin kom och hämtade honom, för att han skulle hjälpa honom laga till en terpentinemulsion.

— Inte ett ögonblicks lugn! utropade han, ständigt är man under oket! Jag kan inte få ta mig ledigt en minut! Man måste träla i sitt anletes svett som en åkarkamp! Ett sådant bråk!

Då kan redan var i dörren vände han sig om och sade:

— Apropå, ha ni hört nyheten?

— Nej, vad då?

— Jo, det är ganska sannolikt, återtog Homais, i det han drog upp ögonbrynen och antog en högst viktig min, att norra Seinedepartementets lantbruksmöte kommer att hållas i Yonville l'Abbaye i år. Så går åtminstone ett rykte. Tidningen antydde någonting ditåt i morse. Det vore av yttersta vikt för vårt arrondissement. Men det få vi tala om en annan gång. Nej tack, jag ser mycket bra, Justin har lyktan med sig.