Madame Bovary/21

←  XI

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist XII

XIII  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

XII.

Deras kärlek flammade åter upp. Ofta till och med skrev Emma plötsligt till honom mitt på dagen; sedan gjorde hon genom fönstret ett tecken till Justin, som genast kastade av sig sitt förkläde och sprang till la Huchette. Rodolphe kom; hon hade ingenting annat att säga honom än att hon hade tråkigt, att hennes man var avskyvärd och hennes liv outhärdligt!

— Vad kan jag göra åt det? utropade han en dag otåligt.

— Ack, om du ville —!

Hon satt på marken stödd mot hans knän, med håret upplöst och drömmande blick.

— Vad då? sade Rodolphe.

Hon suckade.

— Vi skulle fly härifrån och gömma oss i någon obemärkt vrå —

— Du är tokig! sade han skrattande. Är något sådant möjligt?

Hon återkom till samma ämne, men han låtsades ej förstå henne och gav samtalet en annan riktning.

Vad han ej förstod var allt detta krångel i en så enkel sak som kärleken. Hon hade ett motiv, ett skäl och liksom en bimening med den ömhet hon visade honom.

Denna ömhet växte för varje dag, allt eftersom hennes motvilja för mannen ökades. Ju mera hon överlämnade sig åt den ene, desto mera avskydde hon den andre; aldrig föreföll henne Charles vara så obehaglig, ha så klumpiga fingrar, så otymplig fattningsförmåga, så simpelt sätt som då de sutto tillsammans efter hennes möten med Rodolphe. Allt under det hon spelade den dygdiga makan eggade hon upp sig med tanken på detta huvud, vars svarta hår låg ner i en buckla över den solbrända pannan, på denna på samma gång så kraftfulla och eleganta växt, med ett ord, på denne man, som ägde en sådan erfarenhet i alla möjliga avseenden. Det var för hans skull som hon filade sina naglar med en ciselörs noggrannhet, det var för hans skull som hon aldrig hade tillräckligt med coldcream i sitt ansikte eller patchouli på sina näsdukar. Hon belastade sig med armband, ringar, halskedjor. Då han skulle komma fyllde hon sina blåa glasvaser med blommor och pyntade sitt rum och sin person likt en kurtisan som väntar en furste. Pigan var ständigt sysselsatt med att tvätta hennes linne, och Felicité stod hela dagen i köket, där lille Justin, som ofta höll henne sällskap, såg på huru hon arbetade.

Med armbågen på hennes strykbräde betraktade han girigt alla dessa fruntimmersplagg, som voro utbredda omkring honom: underkjolar, chemisetter, halskrås och kalsonger, vida över höfterna och avsmalnande neråt.

— Vad begagnas det här till? frågade ynglingen och lade handen på krinolinen.

— Har du då aldrig sett någonting? svarade Felicité skrattande, som om din matmor, fru Homais, inte hade en likadan!

— Pyttsan, fru Homais!

Och han tillade tankfullt:

— Inte är hon en sådan dam som din fru!

Men Felicité blev otålig över att så där se honom stryka runt omkring sig. Hon var sex år äldre än han, och Théodore, herr Guillaumins betjänt, började göra henne sin kur.

— Låt mig vara i fred! sade hon och flyttade på stärkelseskålen. Gå du hellre och skala dina mandlar; ständigt tassar du omkring oss fruntimmer; vänta med det tills du blir torr bakom öronen.

— Se så, bli inte ond, jag skall borsta hennes kängor.

Och så tog han ner från spiselkransen Emmas skodon, som voro alldeles betäckta med smuts — smutsen från hennes kärleksmöten, som under hans fingrar smulades till damm och långsamt svävade omkring i solskensstrimman.

— Vad du är rädd att förstöra dem! sade köksan, som då hon själv borstade dem ej gick så försiktigt till väga, emedan frun brukade skänka henne sina kängor, då de började bli nötta.

Emma hade en hel mängd i sitt skåp, och hon förbrukade dem fortare än nödvändigt var, utan att Charles någonsin tillät sig den minsta anmärkning.

Han fick även punga ut med tre hundra francs för ett träben, som hon ansåg lämpligt att skänka Hippolyte. Upptill var det beklätt med kork, och det hade leder och fjädrar, en hel invecklad mekanik gömd under en svart byx och slutande med en blankad stövel. Men Hippolyte, som ej nändes dagligen begagna ett så fint ben, bad fru Bovary skänka honom ett annat, simplare. Hennes man fick naturligtvis betala även detta.

Stalldrängen började alltså småningom ånyo förrätta sina sysslor. Man såg honom som förr löpa kors och tvärs genom köpingen, och då Charles på avstånd hörde hans träben stöta mot gatstenarna, skyndade han sig att gå en annan väg.

Det var herr Lheureux som åtagit sig denna beställning. Den gav honom anledning att ofta besöka Emma. Han talade med henne om de nya sändningarna från Paris, om tusen intressanta fruntimmersartiklar, visade sig mycket förekommande och begärde aldrig några pengar.

Då Emma hade så lätt att tillfredsställa alla sina infall gjorde hon det också utan tvekan. Så t. ex. ville hon ha ett mycket vackert ridspö, som fanns i en paraplybutik i Rouen. Hon ämnade ge det åt Rodolphe. Åtta dagar därefter lade herr Lheureux det på hennes bord.

Men dagen därpå kom han till henne med en räkning på 270 francs, oberäknat centimerna. Emma blev mycket förlägen: hennes penninglåda var tom, man var skyldig Lestiboudois för fjorton dagar, pigan för två kvartal, dessutom hade man en hel mängd andra småskulder, och Bovary väntade otåligt en penningremiss från herr Derozerays, som hade för vana att betala sitt årsackord vid Persmässan.

Först lyckades hon lugna Lheureux, men slutligen förlorade han tålamodet: han hade själv angelägna utbetalningar, han låg ute med mycket pengar, och om han ej fick in något, skulle han bli tvungen att ta igen alla varor som hon hade tagit på kredit hos honom.

— Ja, ta igen dem! sade Emma.

— Jag bara skämtar, svarade han. Det enda jag skulle vilja ha igen är ridspöet. Jag skall be herr Bovary att få det tillbaka.

— Nej, nej! utropade hon.

Aha, nu är du fast! tänkte Lheureux.

Och säker på sin upptäckt gick han därifrån, i det han halvhögt och med sin lilla vanliga vissling mumlade:

— Nåja, vi få väl se! Vi få väl se!

Hon grubblade på huru hon skulle reda sig ur denna klämma, då köksan i detsamma kom in och lade ett litet blått paket på kakelugnskransen, från herr Derozerays. Emma kastade sig över det och öppnade det. Det var femton napoleond'orer. Just lagom till räkningen. Hon hörde Charles i trappan; hon kastade guldmynten längst in i sin byrålåda och tog ur nyckeln.

Tre dagar därefter kom Lheureux tillbaka.

— Jag vill föreslå er ett arrangemang, sade han, om ni i stället för den överenskomna summan ville ta — — —

— Här är den, sade hon och räckte honom fjorton napoleond'orer.

Köpmannen blev häpen. För att dölja sin missräkning utbredde han sig i ursäkter och erbjöd henne tusen tjänster, dem hon alla avböjde. Sedan stod hon några minuter och fingrade i sin förklädesficka på de båda femfrancsstyckena, han hade givit henne tillbaka. Hon föresatte sig att spara, för att längre fram kunna betala igen — — —

Ah bah! tänkte hon, han tänker inte vidare på de där pengarna.

Utom detta ridspö med förgylld silverknapp hade Rodolphe fått ett petschaft med devisen »Amor nel cor», vidare en långschal att använda till ytterhalsduk och slutligen ett cigarrfodral, alldeles likadant som vicomtens, vilket Charles för några år sedan hade tagit upp på landsvägen och som Emma hade gömt. Det generade honom emellertid att ta emot dessa presenter. Han sade nej till flera; hon envisades, och Rodolphe tog slutligen emot dem, men han tyckte att hon var despotisk och efterhängsen.

Sedan fick hon andra besynnerliga idéer.

— Tänk på mig då klockan slår tolv i natt!

Och om han erkände att han icke hade tänkt på henne överhopade hon honom med förebråelser, som alltid slutade med den evinnerliga frågan:

— Älskar du mig?

— Ja visst älskar jag dig! svarade han.

— Mycket?

— Ja visst!

— Har du aldrig älskat någon annan?

— Tror du att jag var ett sådant dygdemönster, då vi träffade på varandra? utropade han skrattande.

Emma grät, och han bemödade sig att trösta henne och kryddade sina försäkringar med ordlekar.

— Ja, ser du, jag älskar dig, sade hon, jag älskar dig så högt att jag inte kan vara skild från dig, det vet du nog. Ibland sjuder det inom mig av längtan och raseri på samma gång. Jag tänker: Var är han? Kanske han talar med andra fruntimmer? De småle mot honom, han närmar sig — o nej, du tycker ju inte om någon av dem, inte sant? Det finns de som äro vackrare, men ingen kan älska såsom jag! Jag är din slavinna och din mätress! Du är min kung, min avgud! Du är god! Du är skön! Du är snillrik! Du är stark!

Han hade så ofta hört sådana ord uttalas att de ej voro någonting nytt för honom. Emma liknade alla hans övriga älskarinnor, och då nyhetens behag småningom gled ner som en klänning, blottades därvid passionens eviga monotoni, som alltid har samma former och samma språk. Denne erfarne man urskilde ej olikheten i känslor under likheten i uttryckssätt. Emedan lättfärdiga och fala läppar hade viskat liknande ord till honom, trodde han ej mycket på att dessa voro uppriktigt menade. Man måste, tänkte han, pruta litet på de överdrivna uttrycken, som endast dölja en ljum känsla; han tänkte ej på att hjärtats fullhet stundom svämmar över med de tommaste fraser och att ingen någonsin kan giva ett exakt uttryck för sina behov, sina föreställningar, sin smärta, att det mänskliga ordet är som en spräckt kastrull, varpå vi trumma melodier, som björnar kunna dansa efter, då man i stället skulle vilja narra stjärnorna att gråta.

Under denna kärleksförbindelse hade fru Bovarys sätt blivit förändrat. Hennes blickar blevo djärvare, hennes tal friare; hon var till och med nog oblyg att promenera tillsammans med herr Rodolphe med en cigarrett i munnen, liksom för att visa att hon satte sig över det allmänna omdömet. De som ännu tvivlade tvivlade slutligen ej längre då man en dag såg henne stiga ur Svalan klädd i väst, alldeles som en karl, och fru Bovary den äldre, som efter ett förskräckligt uppträde med sin man hade sökt en fristad hos sin son, var ej den av fruarna som tog minst anstöt. Det var mycket annat som misshagade henne. Först och främst hade Charles icke följt hennes råd angående förbudet mot romanläsning, vidare tyckte hon illa om tonen inomhus, hon tillät sig att göra anmärkningar, och i synnerhet blev det en gång ett häftigt uppträde med anledning av Felicité.

Då fru Bovary d. ä. kvällen förut gått igenom förstugan hade hon överraskat henne i sällskap med en karl, en medelålders karl med mörkt skägg, som, då han hörde hennes steg, hastigt hade smugit sig ut ur köket. Emma började skratta, men den goda frun blev ond och förklarade, att så vida man inte föraktade allt vad moral heter, borde man övervaka sina domestikers.

— Var är det ni har lärt er god ton? sade sonhustrun med en så spotsk blick, att fru Bovary frågade henne om hon ej försvarade sin egen sak.

— Ut! ropade den unga kvinnan och for upp.

— Emma! Mamma! utropade Charles i bevekande ton.

Men i sin förbittring hade de bägge två sprungit sin väg. Emma stampade i golvet och mumlade:

— Å, en sådan vettlöshet! En sådan bondaktighet!

Han skyndade till sin mor; hon var alldeles utom sig och stammade:

— Det är en oförskämd varelse! En lättsinnig kvinna! Kanske ännu värre!

Och hon förklarade sig vilja resa genast, om den andra ej kom och bad henne om ursäkt. Charles gick således in till sin hustru igen och besvor henne att giva efter; han föll på knä för henne och hon svarade slutligen:

— Nåja, må ske då.

Hon räckte sin svärmor handen, värdig som en markisinna, och sade till henne:

— Ursäkta mig.

Sedan gick Emma upp till sig, kastade sig ner på sin säng och grät som ett barn, med huvudet inborrat i örngottskudden.

De hade kommit överens, hon och Rodolphe, att om någon oförutsedd händelse skulle inträffa, skulle hon fästa en liten vit pappersremsa vid sin persienn, så att han, om han händelsevis befann sig i Yonville, genast skulle kunna möta henne i prånget bakom huset. Emma gjorde signalen; hon hade väntat honom i tre kvarts timme, då hon plötsligt varseblev Rodolphe framför saluhallen. Hon kände sig frestad att öppna fönstret och ropa på honom, men han hade redan försvunnit. Hon sjönk förtvivlad tillbaka i stolen.

Snart tyckte hon emellertid att någon gick på trottoaren. Det var troligen han; hon gick utför trappan och ilade över gården. Han stod där, utanför. Hon kastade sig i hans armar.

— Nå, var försiktig, sade han.

— Ack, om du visste! utbrast hon.

Och hon började berätta honom allt, i största hast, utan sammanhang; hon överdrev somliga detaljer, diktade upp andra och slösade med parenteser så ymnigt, att han ej begrep ett ord.

— Se så, min stackars älskling, trösta dig, var stark och tålig!

— Men det är ju nu fyra år som jag har lidit tåligt! En kärlek sådan som vår borde man ju ha rättighet att öppet visa inför hela världen. Alla ha de sammansvurit sig för att plåga mig. Jag står inte ut längre! Rädda mig!

Hon tryckte sig intill Rodolphe. Hennes ögon stodo fulla av tårar och strålade som stjärnor i vattnet, hennes bröst flämtade. Aldrig hade han älskat henne så högt; han förlorade alldeles fattningen och sade till henne:

— Vad är att göra? Vad är din önskan?

— För bort mig! utropade hon. Låt oss fly! O, jag ber dig!

Och hon tryckte passionerat sina läppar mot hans, liksom för att där uppfånga hans oväntade samtycke.

— Men — sade Rodolphe.

— Vad menar du?

— Din dotter?

Hon funderade några minuter och svarade sedan:

— Nå ja, henne ta vi väl med oss.

— Vilken kvinna! sade han för sig själv och såg efter henne.

Hon hade skyndat in i trädgården. Någon ropade henne.

Fru Bovary d. ä. blev de följande dagarna mycket förvånad över sin sonhustrus förändrade sätt. Emma visade sig mera mottaglig för hennes lärdomar och visade henne till och med den uppmärksamheten att fråga henne, huru hon brukade lägga in ättiksgurkor.

Var det för att lättare föra dem bägge två bakom ljuset? Eller ville hon med ett slags vällustig stoicism djupare känna allt det bittra i de förhållanden hon skulle lämna? Men hon tänkte alls icke på detta, tvärt om, hon levde liksom försjunken i en anticiperad njutning av sin kommande lycka. Hon talade oupphörligt med Rodolphe därom. Hon stödde sig mot hans axel och viskade:

— Tänk dig bara, när vi sitta i diligensen! Kan du tänka dig det? Jag tycker att när jag känner vagnen rulla bort med mig, skall det bli som om vi stege upp i en ballong och höjde oss mot skyarna. Jag räknar dagarna — än du då?

Aldrig hade fru Bovary varit så vacker som vid denna tid; hon hade denna obeskrivliga skönhet som är en följd av glädje, hänförelse, framgång, och som ej är någonting annat än sinnets harmoni med de yttre omständigheterna. Hennes begär, hennes sorger, kärleken och hennes ständigt unga illusioner hade gradvis utvecklat henne, liksom regn, gödsel och solsken utvecklar blommorna, och hon slog ut i den yppigaste blomstring. Hennes ögonhår tycktes enkom skapade för dessa långa, kärlekstrånande blickar, som halvt beslöjade hennes ögon, under det att hennes fina näsborrar vidgades och ett vällustigt leende krökte hennes läppar, som skuggades av litet mörkt fjun. Hennes röst hade numera mjukare tonfall och hennes växt smidigare linjer; det var som om en fin, genomträngande doft utströmmat från hela hennes varelse. Charles fann henne lika förtrollande och oemotståndlig som under den första tiden av deras äktenskap.

Då han kom hem mitt i natten vågade han ej väcka henne. Nattlampan bildade en rund dallrande vit fläck i taket, och vaggan med sina tillslutna gardiner liknade ett litet vitt tält bredvid sängen. Charles betraktade dem. Han tyckte sig höra barnets lätta andedräkt. Nu skulle hon snart bli stor och göra snabba framsteg i utveckling. Han tyckte sig redan se henne, huru hon i skymningen kom hem från skolan helt strålande glad, med sin korg på armen och med bläckfläckar på koftan; sedan skulle de bli tvungna att sätta henne i pension, det blev dyrt; huru skulle han ha råd med det? Han tänkte på att arrendera en liten bondgård i närheten, där han skulle se till lantbruket själv om morgnarna, då han for omkring på sina sjukbesök. Han skulle lägga av behållningen därav och sätta in den på sparbanken; sedan skulle han köpa aktier i något företag. För övrigt skulle nog hans praktik ökas, det tog han för alldeles givet, ty han ville att Berthe skulle få en god uppfostran, skaffa sig talanger, lära sig att spela piano. Ah, vad hon skulle bli vacker längre fram i tiden, då hon fyllt femton år och blivit lik sin mor. Hon skulle om sommaren vara klädd i en stor halmhatt, alldeles som hon; man skulle på avstånd taga dem för två systrar. Han föreställde sig henne sitta om kvällarna tillsammans med sina föräldrar och arbeta vid lampan; hon skulle brodera tofflor åt honom, gå i hushållet, fylla hela huset med sin glättighet. Slutligen skulle de skaffa henne en bra man med ett inbringande yrke; han skulle göra henne lycklig, och detta skulle räcka ständigt.

Emma sov ej, hon låtsades endast göra det, och under det han somnade bredvid henne vaknade hon till helt andra drömmar.

Under de sista åtta dagarna hade hon tyckt sig dragas av fyra hästar till ett nytt land, varifrån de aldrig skulle återvända. De rullade oupphörligt framåt, med armarna om varandras liv, utan att växla ett ord. Ofta varseblevo de plötsligt från en höjd någon praktfull stad med domer, broar, skepp, skogar av citronträd och kyrkor av vit marmor, i vilkas spetsiga torn fåglarna byggde bon. På gatorna sutto kvinnor, klädda i rött livstycke, som räckte en blombuketter. Man hörde klockor ringa, mulåsnor gnägga, man hörde gitarrernas knäppningar och plaskandet av springbrunnar, vilkas stänkande vattenpärlor uppfriskade högar av frukter, som voro uppstaplade i pyramider vid foten av vita statyer, vilka smålogo bakom vattenstrålarna. Och så kommo de en kväll till ett fiskläge, där bruna nät voro uppsatta till torkning utmed stranden och mellan hyddorna. Det var där de skulle slå sig ner; de skulle bo i ett litet lågt hus med platt tak, beskuggat av ett palmträd, längst in i en vik, vid havsstranden. De skulle ro i gondoler, de skulle gunga i hängmattor, och deras liv skulle bli tvångfritt och bekvämt som deras sidendräkter, ljumt och stjärnbelyst som de härliga nätter de skulle genomvaka. På den omätliga ytan av detta framtidsperspektiv, som hon upprullade för sig, höjde sig ingenting särskilt; alla dagar voro lika ljuvliga och liknade varandra som den ena vågen liknar den andra; och allt detta var någonting som sakta gungade vid horisonten, oändligt, harmoniskt, evigt blått och solbelyst. Men barnet började hosta i sin vagga, eller också snarkade Bovary hårdare, och Emma somnade ej förrän om morgonen, då fönsterrutorna ljusnade och lille Justin redan öppnade apotekets luckor där nere på torget.

Hon hade skickat efter herr Lheureux och sagt till honom:

— Jag skulle behöva en kappa, en stor kappa, fodrad och med bred krage.

— Skall ni resa bort? frågade han.

— Nej! Men — nåja, det gör detsamma, ni skaffar mig nog en kappa eller hur? Och snart?

— Vidare behöver jag, återtog hon, en koffert — inte för tung — lätt att föra med sig.

— Ja, ja, jag förstår, 92 och 50 centimeter, som de brukas numera.

— Och en nattsäck.

Här ligger bestämt någonting under, tänkte Lheureux.

— Och se här, sade fru Bovary och hakade av sig klockan, tag den här och gör er betald med den.

Men köpmannen opponerade sig ivrigt. De kände ju varandra; inte tvivlade han på henne! Så barnsligt! Hon envisades emellertid att han åtminstone skulle ta kedjan, och Lheureux hade redan stoppat den i fickan och gått därifrån, då hon kallade honom tillbaka.

— Låt alltsammans få vara kvar hemma hos er. Vad kappan beträffar — hon tycktes fundera — så lämna inte hit den heller; ni kan ge mig sömmerskans adress och säga till att jag hämtar den.

Det var nästa månad som de skulle fly. Hon skulle lämna Yonville under förevändning att hon hade uträttningar i Rouen. Rodolphe skulle ha beställt platser i diligensen, tagit ut pass och till och med skrivit till Paris för att de skulle få fara utan uppehåll ända till Marseille, där de skulle köpa sig en vagn och sedan fortsätta, utan att stanna, på vägen till Genua. Hon skulle skicka sitt bagage till Lheureux, därifrån skulle det direkt bäras till Svalan, så att ingen skulle misstänka något; och under allt detta var det aldrig fråga om hennes barn. Rodolphe undvek att tala om Berthe; kanske tänkte hon ej längre på henne.

Han ville ha ytterligare två veckor på sig för att vidtaga några anordningar. Efter en veckas förlopp begärde han ytterligare fjorton dagars uppskov; sedan sade han sig vara sjuk. Därpå företog han en resa; augusti månad förflöt, och efter alla dessa uppskov bestämde man att flykten oåterkalleligen skulle äga rum den fjärde september, en måndag.

Det var lördagen näst förut.

Rodolphe kom om kvällen tidigare än vanligt.

— Är allting färdigt? frågade hon honom.

— Ja.

De promenerade runt omkring en rabatt och satte sig nära terrassen, på kanten av stenmuren.

— Du är ledsen, sade Emma.

— Nej, varför skulle jag vara det?

Men han betraktade henne emellertid så besynnerligt med ett ömt uttryck.

— Är det därför att du skall fara? återtog hon, skiljas från dina vänner, förändra dina vanor? Ja, jag förstår. Men jag för min del har ingenting i världen! Du är allt för mig. Också skall jag bli allt för dig, jag skall ersätta din familj, ditt fädernesland; jag skall vårda dig, jag skall älska dig.

— Vad du är vacker! sade han och slog sina armar om henne.

— Verkligen? sade hon med ett vällustigt leende. Älskar du mig? Svär mig det!

— Om jag älskar dig! Om jag älskar dig! Jag tillber dig ju, min älskling!

Månen gick upp, rund och purpurröd, vid horisonten längst bort på ängen. Den höjde sig hastigt mellan popplarnas grenar, som undanskymde den här och där, liksom ett trasigt svart förhänge. Sedan syntes den åter, bländande vit, på den tomma himlen, över vilken den göt sitt ljus; därpå saktade den sin gång och bildade över floden ett brett ljusbälte som tycktes sammansatt av myriader stjärnor, och denna skimrande spång tycktes slingra sig ända bort till horisonten som en huvudlös orm betäckt av blixtrande fjäll. Den ljumma natten bredde sig omkring dem; lövverket var fyllt av mörker. Emma inandades med halvslutna ögon de friska vindfläktarna. De voro så försjunkna i sina drömmar att de ej talade till varandra. Den forna ömheten vaknade åter i deras hjärtan, ymnig och tyst som den framåtglidande floden, vek som jasminernas doft, och den kastade över deras minne oformligare och mera melankoliska skuggor än de orörliga pilarna över gräset. Ofta prasslade det i lövet, då någon igelkott eller vessla begav sig ut på jakt; då och då hörde man en mogen persika falla från spaljéen.

— Ack, en sådan skön natt! sade Rodolphe.

— Vi skola snart få uppleva ännu skönare! svarade Emma.

Hon fortfor, som om hon talat för sig själv:

— Ja, det skall bli skönt att resa. Men varför är jag ändå så sorgset stämd? Är det farhågor för det okända — eller därför att jag skall bryta med mina vanor — eller —? Nej, det är därför att min lycka är för stor! Vad jag är svag, inte sant? Förlåt mig!

— Det är ännu tid! utropade han. Betänk dig noga, du skall kanske ångra dig.

— Aldrig, sade hon lidelsefullt.

Hon närmade sig honom och fortfor:

— Vilken olycka kan väl träffa mig? Det finns ingen öken, ingen avgrund, ingen ocean, varöver jag ej skulle följa dig. Vårt samliv skall bli som en enda omfamning, varmare och innerligare för varje dag! Vi skola ej ha någonting som oroar oss, inga bekymmer, inga hinder att övervinna! Vi skola bli ensamma, alldeles för oss själva, evigt — Men så tala då till mig, svara mig.

Han svarade med jämna mellanrum: — Ja — ja —! Hon strök med händerna över hans hår och upprepade med barnslig ton, fastän stora tårar droppade från hennes ögon:

— Rodolphe! Rodolphe! O, Rodolphe, min käre lille Rodolphe!

Klockan slog tolv.

— Tolv! sade hon. Nå, då är det i morgon! Endast en dag kvar!

Han reste sig för att gå, och som om detta varit signalen till deras flykt, antog Emma plötsligt en glad ton och sade:

— Har du passen?

— Ja.

— Glömmer du ingenting?

— Nej.

— Är du säker på det?

— Ja visst.

— Du väntar mig ju på Hôtel de Provence? Klockan tolv?

Han nickade.

— I morgon således! sade Emma med en sista smekning.

Och hon såg efter honom då han gick.

Han vände sig icke om. Hon skyndade efter honom, lutade sig fram mellan buskarna vid vattenbrynet och ropade:

— I morgon!

Han var redan på andra sidan om floden och gick hastigt över ängen.

Efter några minuter stannade Rodolphe, och då han såg henne med sin vita klänning småningom försvinna i mörkret som en vålnad, började hans hjärta klappa så våldsamt, att han stödde sig mot ett träd för att ej falla.

— En sådan narr jag är! sade han med en kötted. Men det var i alla fall en vacker kvinna!

Emmas skönhet stod så tydlig för hans minne. Först blev han rörd, men sedan vaknade åter hans förtrytelse mot henne.

— I alla händelser, utbrast han med en vredgad åtbörd, kan jag väl inte gå i landsflykt för hennes skull och skaffa mig ett barn på halsen!

Han sade detta för att stärka sig i sitt beslut.

— Och för resten — allt besvär och alla utgifter — nej, nej, tusen gånger nej! Det hade varit för mycket enfaldigt!