Madame Bovary/22
| ← XII |
|
XIV → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
XIII.
Knappast hade Rodolphe kommit hem till sig förrän han genast satte sig vid sitt skrivbord under hjorthuvudet på väggen. Men då han fick pennan i handen kunde han ej hitta på någonting; han lade bägge armbågarna på bordet, stödde huvudet mot händerna och började fundera. Emma tycktes honom tillhöra en längesedan förfluten period av hans liv, det var som om det beslut, han fattat, plötsligt lagt ett ofantligt avstånd mellan dem.
För att uppfriska minnet av henne framtog han ur skåpet bredvid sin huvudgärd en gammal biskviask, där han vanligen förvarade sina fruntimmersbrev; en lukt av fuktigt damm och vissnade rosor slog emot honom. Det första han såg var en näsduk, betäckt med urblekta röda fläckar. Det var en av hennes näsdukar som hon en gång begagnat, då hon under en promenad blött näsblod; det hade han glömt. Därunder låg miniatyrporträttet som Emma givit honom; hennes toalett föreföll honom pretentiös och hennes uppåtriktade blick rent av löjlig. Sedan han länge betraktat denna bild och sökt erinra sig modellen blevo Emmas drag småningom allt otydligare i hans minne, som om den levande och den målade bilden ömsesidigt utplånat varandra. Slutligen läste han några av hennes brev; de voro fulla av föreskrifter rörande deras resa, korta, prosaiska och brådskande som affärsbrev. Han ville läsa igenom de långa från forna tider. För att hitta dem på bottnen av asken rörde Rodolphe om alla de andra, och maskinmässigt började han gräva i denna hög av papper och andra föremål; han upptog efter vartannat några buketter, ett strumpeband, en svart mask, nålar och hårlockar — å, så mycket hår! Det fanns både mörkt och ljust. En hårslinga hade fastnat i askens stålbeslag och slets av då han öppnade den.
Under detta strövtåg bland sina minnen granskade han brevens stilar, vilka voro lika omväxlande som deras stavsätt. De voro ömma eller muntra, skämtsamma eller melankoliska; det fanns några, där man bad om kärlek, och andra, där man bad om pengar. Ett och annat enstaka ord erinrade honom om ansikten, vissa åtbörder, tonfallet i en röst; men ibland erinrade han sig ingenting.
Dessa kvinnor, som samtidigt trängdes i hans tankar, undanskymde och fördunklade varandra ömsesidigt. Han tog en handfull brev i högen och roade sig en stund med att låta dem falla som en kaskad ur den ena handen i den andra. Slutligen kände Rodolphe sig sömnig och trött på denna lek, han gick och ställde tillbaka asken i skåpet och sade för sig själv:
— Å, så mycket struntprat!
Det var huvudsumman av hans åsikt om kärleken, ty njutningarna hade liksom skolgossar på sin lekplats så trampat till hans hjärta, att inte ett grönt strå växte där, och de, som gingo därigenom, lämnade ej ens som barnen sina namn inristade på väggarna.
— Se så, sade han för sig själv, låt oss nu börja!
Han skrev:
»Mod, Emma! Var stark! Jag vill ej vara vållande till ert livs olycka» —
När allt kommer omkring är det sant, tänkte Rodolphe; det är för hennes eget bästa; jag handlar som en man av heder.
»Har ni moget övervägt ert beslut? Vet ni i vilken avgrund jag höll på att störta er, arma kvinna? Nej, inte sant? Ni gick tillitsfull er väg fram, ni trodde på lyckan, på framtiden — o, vad vi äro olyckliga! Och vad vi ha varit oförnuftiga!»
Rodolphe hejdade sig; han ville hitta på någon god ursäkt.
— Om jag skulle säga henne att jag är ruinerad? Nej, och det skulle för resten ej tjäna till någonting. Det bleve att börja om igen längre fram. Inte kan man få sådana kvinnor att ta reson!
Han funderade, därpå skrev han vidare:
»Var övertygad om att jag aldrig skall glömma er och att jag alltid skall hysa en djup tillgivenhet för er; men en dag, förr eller senare, skulle denna eld sannolikt ha minskats — så är det ju med allt mänskligt. Vi skulle ha tröttnat på varandra, och vem vet till och med, om jag ej skulle haft den bittra sorgen att vara vittne till er ånger och själv deltaga däri, eftersom jag varit anledningen därtill. Blotta tanken på den sorg som väntat er plågar mig. Emma, glöm mig! Varför skulle jag lära känna er? Varför var ni så skön? Är det mitt fel? O min Gud, nej, nej, anklaga endast ödet därför!»
— Det är ett uttryck som alltid gör effekt! sade han för sig själv.
»Om ni varit en av dessa kvinnor med idel lättsinne i hjärtat, sådana man stundom påträffar dem, ja, då skulle jag av egoism ha kunnat våga försöket utan någon fara för er. Men detta exalterade lynne, som utgör på samma gång er tjusningskraft och er olycka, hindrar er, tillbedjansvärda kvinna, att förstå huru falsk vår ställning skulle ha blivit. Ej heller jag tänkte i början därpå och jag vilade mig i skuggan av denna idealiska lycka, som i manzanillaträdets, utan att tänka på följderna.»
— Hon skall kanske tro att det är av snålhet som jag avstår från alltsammans — — — nå ja, det kan ingen hjälpa, det måste bli ett slut!
»Världen är grym, Emma. Överallt, vart vi vänt oss, skulle den ha förföljt oss. Ni skulle ha blivit utsatt för närgångna frågor, förtal, förakt, kanske till och med förolämpningar. Förolämpningar — mot er! O, och jag som ville se er sitta på en tron! Jag som för med mig tanken på er liksom en talisman! Ty jag ålägger mig landsflykten som ett straff för allt det onda jag har gjort er. Jag reser. Vart? Det vet jag icke, jag är vansinnig! Farväl! Var alltid lika god som ni är! Glöm ej den olycklige, som har störtat er i fördärvet. Lär ert barn att infläta mitt namn i sina böner.»
De bägge ljuslågorna flämtade. Rodolphe steg upp, stängde fönstret, och då han satt sig igen tänkte han.
Det här kan vara nog, tycker jag. Nej, ännu en sak, annars kommer hon hit och kniper mig igen:
»Då ni läser dessa sorgliga rader är jag långt borta, ty jag har velat fly så fort som möjligt för att undvika frestelsen att återse er. Ingen svaghet! Jag skall komma tillbaka, och kanske skola vi i en framtid helt lugnt kunna tala om vår forna kärlek. Farväl!»
Och han tillade ett sista »adieu» skilt i två ord: »A Dieu»! vilket han ansåg vara en riktig finess.
Huru skall jag nu teckna under? tänkte han. Er tillgivne? Nej. Er vän? Ja, det blir bra.
»Er vän.»
Han läste igenom sitt brev. Han tyckte att det var bra.
Stackars lilla Emma! tänkte han rörd. Hon skall tro mig vara känslolösare än klippan; här borde ha varit några tårar, men jag kan inte gråta, det rår jag inte för.
Rodolphe slog vatten i ett glas, doppade sitt finger däri och stänkte en stor droppe på det skrivna, så att det blev en fläck; då han nu skulle försegla brevet fick han fatt i petschaftet med inskriften »Amor nel cor».
— Det passar just inte för situationen — — — men det kan ingen hjälpa!
Därefter rökte han tre pipor och gick till sängs.
Då han steg upp dagen därpå (inemot klockan två, han hade sovit länge) lät han plocka av en korg med aprikoser. Han lade brevet på bottnen, under vindruvsblad, och befallde genast Girard, sin stalldräng, att bära den till fru Bovary. Han begagnade detta medel att korrespondera med henne och han sände frukt eller villebråd allt efter årstiden.
— Om hon frågar dig efter mig, sade han, så skall du svara att jag har rest bort. Du måste lämna korgen till henne själv. Gå nu och var försiktig!
Girard tog på sig sin nya blus, knöt sin näsduk över aprikoserna och begav sig på väg till Yonville.
Då han kom till Bovarys var Emma sysselsatt med att ordna linne på köksbordet med Felicités tillhjälp.
— Jag skulle lämna det här från min husbonde, sade drängen.
Hon greps av en obestämd fruktan, och under det hon i fickan letade efter några småslantar, stirrade hon på bonden med vild blick, under det att han betraktade henne häpen och ej kunde förstå, att man kunde bli så upprörd över en sådan present. Slutligen gick han sin väg. Men Felicité var kvar. Hon stod ej ut längre, hon skyndade in i salen som för att bära in aprikoserna, stjälpte omkull korgen, ryckte undan bladen, fann brevet, öppnade det, och som om en förskräcklig eldsvåda rasat bakom henne störtade hon helt förfärad upp på sitt rum.
Charles var där inne, hon såg honom, han talade till henne, men hon hörde honom ej utan fortfor att ila uppför trappstegen, flämtande, utom sig, huvudyr och ännu med detta hemska papper mellan sina skälvande fingrar. Två trappor upp stannade hon framför vindsdörren som var stängd.
Hon ville försöka lugna sig. Hon erinrade sig brevet; hon måste läsa slut på det, men hon vågade ej. Och för övrigt — var, hur? Hon kunde bli sedd.
Nej, tänkte hon, här är jag ostörd.
Emma öppnade dörren och inträdde.
Från takskiffret spred sig en tung hetta, som var nära att kväva henne; hon släpade sig fram till den stängda vindsluckan, vars regel hon drog ifrån, och det bländande ljuset strömmade plötsligt in.
Mitt för henne, över taken, utbredde sig landsbygden så långt hon kunde se. Där nere, under henne, låg köpingens torg alldeles tomt; trottoarens stenhällar blänkte, husens vindflöjlar sutto orörliga, från en vindsglugg långt bort på gatan hördes ett surrande ljud, avbrutet av gälla, gnisslande läten. Det var Binet som svarvade.
Hon stödde sig mot fönsterposten och läste om brevet, hånskrattande av vrede. Men ju mera hon ansträngde sig att hålla sina tankar samlade, desto mera förvirrades de. Hon tyckte sig se honom, höra honom, hon lindade sina armar om honom, och hennes hjärta slog våldsamt som en slägga. Hon såg sig omkring och önskade att jorden skulle sammanstörta. Varför ej göra slut på alltsammans? Vem hindrade henne? Hon var fri. Och hon lutade sig fram, betraktade stenläggningen och sade:
— Ja, låt gå!
Hon kände en egendomlig dragningskraft dit ner. Det föreföll henne som om det stenlagda torget oscillerande höjde sig utmed väggen och att golvet, varpå hon stod, sänkte sig på den ena sidan, liksom ett rullande fartyg. Hon stod alldeles vid kanten, nästan svävande i luften, omgiven av en stor, fri rymd. Hon såg endast blå himmel överallt, luften susade genom hennes tomma huvud, hon behövde endast ge efter, låta taga sig, och svarvstolens surrande fortfor oavbrutet, liksom en ilsken röst som kallade på henne.
— Emma! Emma! ropade Charles.
Hon hejdade sig.
— Var är du då! Kom ner!
Vid tanken på att hon nyss undgått döden var hon nära att svimma av förskräckelse. Hon tillslöt ögonen; sedan spratt hon till, då hon kände en hand röra vid hennes arm — det var Felicité.
— Herrn väntar på frun; middagen är serverad.
Och hon måste gå ner! Hon måste sätta sig till bords!
Hon försökte äta, men hon kunde knappt få ner en bit. Då bredde hon ut servetten liksom för att noga granska dess stoppningar och ämnade verkligen på allvar börja med detta arbete och räkna trådarna i tyget. Plötsligt erinrade hon sig brevet. Hade hon tappat det? Var skulle hon hitta det? Men hon kände sig så trött till själen att hon ej kunde hitta på någon förevändning att gå från bordet. Och så hade hon blivit feg. Hon var rädd för Charles; han visste allt, det var säkert! Det var verkligen egendomligt att han just skulle uttala dessa ord:
— Det tycks dröja länge innan vi få se herr Rodolphe igen.
— Vem har sagt dig det? sade hon och spratt till.
— Vem som har sagt mig det? svarade han litet förvånad över denna häftiga ton. Girard, som jag mötte nyss utanför Café français. Han har rest bort eller skall snart resa.
Hon drog en suck.
— Inte är det så förvånande? Han reser bort så där litet emellan för att roa sig, och det gör han sannerligen rätt i. Då man har förmögenhet och är ungkarl —! Han roar sig för resten med besked, vår vän, det är en lättsinnig krabat. Herr Langlois har talat om för mig —
Han tystnade av grannlagenhet, ty pigan inträdde.
Hon plockade åter de på etagèren utbredda aprikoserna ned i korgen. Charles lät henne bära fram dem utan att märka sin hustrus rodnad, tog en av dem och bet i den.
— Delikat! sade han. Se här, smaka på.
Och han räckte henne korgen, som hon sakta sköt tillbaka.
— Känn då, en sådan doft! sade han och satte den under näsan på henne flera gånger.
— Jag kväves! utropade hon och reste sig hastigt upp.
Men med en kraftig viljeansträngning lyckades hon återvinna fattningen och sade sedan:
— Det är ingenting — ingenting alls. Det är nervöst. Sätt dig och ät.
Ty hon var rädd att man skulle göra henne frågor och ej lämna henne i fred.
För att lyda henne hade Charles satt sig igen; han spottade ut aprikoskärnorna i handen och lade dem sedan på sin tallrik.
Plötsligt rullade en blå tilbury i fyrsprång över torget. Emma uppgav ett skrik och föll baklänges till golvet.
Rodolphe hade verkligen efter mycket funderande bestämt sig för att resa till Rouen. Men som det ej fanns någon annan väg från la Huchette till Buchy än genom Yonville, hade han måst fara igenom köpingen, och Emma hade känt igen honom på lanternorna, vilka flögo fram som en blixt genom mörkret.
Vid det oväsen som nu uppstod i huset skyndade även apotekaren dit. Bordet låg över ända med alla tallrikarna; sås, kött, knivar, saltkar och oljeflaska lågo här och där över rummet. Charles ropade på hjälp, Berthe skrek av förskräckelse, och Felicité snörde med darrande händer upp frun, vars kropp skakades av konvulsiviska ryckningar.
— Jag skall springa till mitt laboratorium efter litet aromatisk vinättika, sade apotekaren.
Då hon slog upp ögonen efter att ha inandats flaskans innehåll sade han:
— Det var jag säker på; det skulle väcka upp en död.
— Tala till oss! sade Charles, tala till oss! Kom till dig själv! Det är jag, din Charles! Känner du igen mig? Se här har du din lilla flicka; ge henne en kyss!
Barnet sträckte ut armarna mot sin mor för att lägga dem om hennes hals. Men Emma vände bort huvudet och stammade:
— Nej, nej — låt mig vara ensam!
Hon svimmade ännu en gång. Man bar upp henne i sängkammaren och lade henne på sängen.
Där låg hon utsträckt med gapande mun och tillslutna ögonlock, orörlig och vit som en marmorstaty. Från hennes ögon runno två floder av tårar, som långsamt droppade ner på örngottet.
Charles stod längst in i alkoven, och apotekaren, som höll honom sällskap, iakttog denna tankfulla tystnad, som alltid är bruklig vid allvarsamma tillfällen i livet.
— Lugna er, sade han och knuffade till honom med armbågen, jag tror att paroxysmen är över.
— Ja, nu får hon vila sig litet, svarade Charles, som såg att hon sov. Stackars Emma! Stackars Emma! Hon har fått ett recidiv igen.
Homais frågade huru detta hade gått till. Charles svarade att det hade kommit över henne helt plötsligt, medan hon åt aprikoser.
— Märkvärdigt! sade apotekaren. Men det är möjligt att aprikoserna ha förorsakat svimningen. Det finns vissa naturer som äro så ömtåliga för vissa slag av lukt. Det skulle verkligen vara en intressant fråga att studera, såväl i patologiskt som i fysiologiskt avseende. Prästerna känna till betydelsen av vällukter, de, som alltid begagna dem vid sina ceremonier. Det är för att döva sinnena och framkalla extas, vilket för övrigt är mycket lätt med fruntimmer som äro mycket känsligare än vi. Det finns de som svimma vid lukten av bränt horn eller färskt bröd —
— Akta så att ni inte väcker henne! viskade Bovary.
— Och det är inte allenast släktet »homo», fortfor apotekaren, som är utsatt för dessa anomalier, utan även djuren. Så t. ex. känner ni nog till den egendomligt erotiskt uppeggande effekt som Nepeta cataria vanligen kallad kattört, utövar på kattsläktet; och å andra sidan — för att anföra ett exempel, vars autenticitet jag garanterar — har Bridoux (en av mina forna kamrater, som för närvarande har apotek vid rue Malpalu) en hund, som får konvulsioner bara man håller en snusdosa under nosen på honom. Skulle man kunna tro att ett simpelt nysmedel kan utöva en sådan våldsam inverkan på en quadrupeds organism? Det är högst besynnerligt, inte sant?
— Jo, sade Charles, som ej hörde på honom.
— Detta bevisar, återtog den andre med ett självbelåtet småleende, de otaliga oregelbundenheterna inom nervsystemet. Vad fru Bovary beträffar, tillstår jag, att hon alltid har tyckts mig vara en riktig sensitiva. Också, min käre vän, råder jag er inte att använda några av dessa föregivna botemedel, som, under förevändning att angripa symtomen, angripa temperamentet. Nej, inga överflödiga medikament! Bara diet och stillande medel. Och tror ni inte att man borde söka hejda hennes fantasi?
— På vad sätt? sade Bovary.
— Ja, det är just frågan! Det är verkligen frågan: »that is the question!» som det stod i tidningen häromdagen.
Men Emma vaknade och utropade:
— Brevet! Var är brevet?
Man trodde att hon yrade, och det började hon verkligen göra vid midnatten; hon hade hjärnfeber.
Under fyrtiotre dagar vek Charles ej från hennes sida. Han övergav alla sina sjuka; han gick aldrig till sängs, han satt ständigt och kände på hennes puls eller lade på henne senapsdegar och kalla omslag. Han skickade Justin till Neufchâtel efter is; isen smälte på vägen, och han fick vända om igen. Han kallade dit herr Canivet till en konsultation; han skickade efter doktor Larivière, hans forne lärare, från Rouen; han var förtvivlad. Vad som mest förskräckte honom var Emmas kraftlöshet, ty hon talade icke, hörde ingenting och tycktes ej ens ha några plågor; det var som om både hennes kropp och själ vilat sig efter alla sina ansträngningar.
Inemot mitten av oktober kunde hon sitta uppe i sin säng med kuddar bakom sig. Charles grät då han såg henne äta sin första smörgås. Hennes krafter återkommo; hon var uppe några timmar om eftermiddagarna, och en dag, då hon kände sig bättre, försökte han att låta henne promenera ett slag i trädgården, stödd på hans arm. Sandgångarna voro alldeles betäckta av vissnade löv; hon gick steg för steg, med släpande gång, och smålog, i det hon stödde sig på Charles' axel.
De gingo sålunda ända ner till terrassen. Hon rätade långsamt upp sig och satte handen över ögonen för att kunna se bättre; hon såg långt bort, så långt hon kunde, men vid horisonten syntes endast två stora torveldar, som rykte på kullarna.
— Du blir trött, min älskling, sade Bovary. Han förde henne mot lövsalen och sade:
— Sätt dig på den här bänken; där sitter du bra.
— Nej, nej, inte där, inte där! sade hon med slocknande röst.
Hon förlorade sansen, och samma kväll bröt sjukdomen ut igen, denna gång med en mera oviss och invecklad karaktär. Än hade hon ont i hjärtat, än i bröstet, än i hjärnan, än i alla leder. Hon anfölls av kräkningar, vari Charles trodde sig se de första symtomen till kräfta.
Och under allt detta plågades den arme mannen av penningbekymmer!