←  XIII
Madame Bovary
av Gustave Flaubert
Översättare: Ernst Lundquist

XIV
XV  →
På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.


[ 199 ]

XIV.

Först och främst visste han icke huru han skulle kunna ersätta herr Homais för alla de medikament han tagit hos honom, och ehuru han som läkare kunnat låta bli att betala dem blygdes han litet över denna tacksamhetsskuld. Utgifterna för hushållet, nu då köksan var den styrande, voro även skräckinjagande; räkningar haglade, furnissörerna knotade; herr Lheureux pinade honom i synnerhet. Då Emma var som sjukast hade denne begagnat tillfället att öka på sin räkning och han hade kommit dit med kappan, nattsäcken, två koffertar i stället för en och en mängd andra saker. Fåfängt bedyrade Charles att han ej behövde alla dessa artiklar, köpmannen svarade spotskt att de voro beställda och att han ej skulle ta dem tillbaka; det skulle för resten vara att oroa frun, som var så sjuk. Bovary borde tänka sig för, han var fast besluten att hellre stämma honom än avstå från sina rättigheter eller ta igen sina varor. Charles gav sedan befallning om att de skulle skickas tillbaka till hans butik. Felicité glömde det, hon hade andra bekymmer och man tänkte ej mer på saken. Herr Lheureux kom tillbaka och genom att ömsom hota och jämra sig drev han det därhän, att Bovary slutligen skrev under en revers på sex månader. Men knappast hade han undertecknat denna [ 200 ]skuldförbindelse förrän han fick ett djärvt infall: att låna tusen francs av herr Lheureux. Han frågade med förlägen min, om det ej var möjligt att få dem, och tillade att det skulle vara på ett år och med vilken ränta han ville. Lheureux sprang hem till sin butik, kom tillbaka med pengarna och dikterade en ny revers, vari Bovary förklarade sig skyldig att nästkommande första september till honom eller ordres betala en summa av 1,070 francs, vilka tillsammans med de redan reverserade 180 blev jämnt 1,250. Han förtjänade alltså en ganska vacker summa, och han hoppades att affären ej skulle vara slut därmed, utan att Bovary ej skulle kunna betala reverserna, att han skulle nödgas förnya dem, och att hans stackars penningar, sedan de gött sig hos läkaren som på en hälsovårdsanstalt, en dag skulle komma tillbaka till honom betydligt fetare.

Charles undrade flera gånger på vad sätt han nästa år skulle kunna betala så mycket penningar, och han grubblade, hittade på utvägar, som t. ex. att vända sig till sin far eller att sälja någonting. Men hans far skulle slå dövörat till, och själv hade han ingenting att sälja. Nu stötte han på så många svårigheter, att han genast slog ifrån sig ett så obehagligt ämne. Han förebrådde sig själv, att han glömde Emma; alla hans tankar tillhörde ju denna kvinna, och att ej ständigt tänka på henne föreföll honom som en stöld från henne.

Vintern blev svår. Det gick långsamt med Emmas tillfrisknande. Då det var vackert väder sköt man hennes länstol fram till fönstret, det som vette åt torget, ty hon hyste nu mera antipati mot trädgården, och persiennen åt detta håll var alltid tillsluten. Hon ville att hästen skulle säljas; vad hon förr tyckt om misshagade henne nu. Hon tycktes endast tänka på att sköta sig. Hon satt i sin säng och lät duka upp läckerheter åt sig, ringde på pigan för att fråga efter sina dekokter eller för att prata med henne. Emellertid kastade snön på hallarnas tak en orörlig, vit reflex in i rummet; sedan var det regnet som började. Och Emma väntade dagligen med ett slags oro på dagens ofelbart återkommande små händelser, med [ 201 ]vilka hon ändå ej hade något att göra. Det märkvärdigaste var »Svalans» ankomst om aftnarna. Då ropade värdshusvärdinnan och andra röster svarade, under det att Hippolytes' lykta lyste som en stjärna i mörkret, medan han bar in bagaget från diligensen. Klockan tolv på middagen kom Charles hem; sedan gick han ut igen. Härefter drack hon en kopp buljong, och klockan fem, i skymningen, hörde hon huru barnen, som kommo hem från skolan, släpade sina träskor på trottoaren och allesammans slogo med sina linjaler på källarluckornas hakar, den ene efter den andre.

Det var vid denna timme som herr Bournisien kom upp och sökte henne. Han frågade huru det stod till med henne, berättade nyheter och förmanade henne till gudsfruktan i små vänskapliga tal, som voro ganska underhållande. Hon kände sig uppkryad bara hon fick se hans prästrock.

En dag, då hennes sjukdom varit som svårast och hon trott sig nära döden, hade hon begärt nattvarden; och allt eftersom man i hennes rum gjorde de nödvändiga förberedelserna och förvandlade den av medikamentsflaskor belamrade byrån till ett altare, medan Felicité strödde dahlieblommor över golvet, kände Emma sig plötsligt fyllas av en egendomlig kraft, som befriade henne från hennes smärtor, från alla känslor, alla förnimmelser. Hon tänkte ej mera, ett annat liv började för henne: hon tyckte att hennes själ svävade upp till Gud för att uppgå i denna kärlek, liksom rökelsen uppgår i ångor. Man bestänkte lakanen i hennes säng med vigvatten, prästen framtog den vita hostian ur det heliga ciboriet, och svindlande av en himmelsk glädje sträckte hon fram läpparna för att mottaga Frälsarens lekamen som räcktes henne. Alkovförhängena böljade omkring henne som skyar, och de båda på byrån brinnande vaxljusens strålar tycktes henne likna bländande glorior. Hon lät sitt huvud sjunka ner, troende sig i rymden höra serafernas harpor och se Gud Fader sitta på en gyllene tron, omgiven av helgon med gröna palmer i händerna, och majestätiskt giva tecken till änglar med eldsvingar att sväva ner till jorden och bära henne dit upp i sina armar.

[ 202 ]Denna bländande syn föreföll henne vara det skönaste som någon kan drömma; hon försökte att ånyo väcka den underbara känsla den framkallat. Hennes hjärta, som stelnat i högmod, böjde sig äntligen i kristlig ödmjukhet, och njutande av att vara svag kände Emma huru hennes egenvilja allt mera nedslogs och lämnade nåden tillfälle att fritt strömma in. Det fanns alltså i stället för lyckan en ännu större salighet, en annan kärlek, som var högre än alla arter av kärlek, utan avbrott och utan slut och som skulle tillväxa i evighet! Hon fick en aning om ett tillstånd av överjordisk renhet, varefter hon längtade. Hon ville bli ett helgon. Hon köpte radband, hon bar amuletter, hon önskade ha bredvid sin säng ett relikskrin, inlagt med smaragder, som hon kunde få kyssa varje kväll.

Kyrkoherden förvånade sig över Emmas sinnesstämning, ehuru han ansåg att hennes religion genom sin överspändhet ej var långt ifrån att kunna kallas irreligiös. Men som han ej var mycket hemmastadd i sådana saker så snart de överskredo en viss gräns, skrev han till herr Boulard, hans högvördighet biskopens bokhandlare, och bad honom skicka »någonting, som kan vara bra för ett fruntimmer som är i väckelsens tillstånd». Likgiltigt, som om han expedierat järnkramvaror till negrerna, packade bokhandlaren in huller om buller alla uppbyggelseskrifter, som då hade den mesta avsättningen. Det var små handböcker uppställda i frågor och svar, broschyrer i kärv ton och ett slags romaner med skära pärmar och skrivna i sliskig stil av sentimentala seminarister eller omvända blåstrumpor. Det var: »Tänk dig för!» »Världsmannen vid den heliga jungfruns fötter!» av herr de… riddare av flera ordnar — »Voltaires villfarelser, till ungdomens bruk» o. s. v.

Fru Bovary var ännu ej tillräckligt klar i huvudet för att på allvar sysselsätta sig med någonting. För övrigt läste hon dessa böcker alldeles för brådstörtat. Hon förargade sig över alla kultens föreskrifter; hon ogillade de polemiska skrifternas övermod och envishet att förfölja personer som hon ej kände till, och de religiöst romantiska berättelserna föreföllo henne vara skrivna med en sådan okunnighet om världen, att de småningom avlägsnade [ 203 ]henne ifrån de sanningar, för vilka hon ville ha bevis. Hon fortfor emellertid, och då boken föll ur hennes händer, trodde hon sig gripen av den finaste religiösa melankoli som en eterisk själ kan erfara.

Vad minnet av Rodolphe beträffar hade hon begravt det i djupet av sitt hjärta, och där låg det högtidligare och orörligare än en kungamumie i en underjordisk gravkammare. Från denna balsamerade kärlek spred sig en doft, som genomträngde allt och med ömhet parfymerade den atmosfär av obefläckad renhet, vari hon ville leva. Då hon föll på knä på sin götiska bönpall riktade hon till Gud samma ljuva ord, som hon fordom viskade till sin älskare. Det var för att elda upp sig till tro; men himlen ville ej visa sitt välbehag, och hon steg upp, trött i alla lemmar och med en obestämd känsla av att allt detta var ett storartat bedrägeri. Denna enträgenhet, tänkte hon, var blott en ytterligare förtjänst; och stolt över sin gudaktighet jämförde Emma sig med vissa högförnäma damer i historien, vilkas ära hon avundats, då hon sett ett porträtt av la Vallière och som, majestätiskt framåtskridande med sina långa bebrämade släp, drogo sig tillbaka till ensamheten för att vid Kristi fötter utgjuta alla de tårar, varmed livets bitterhet fyllt deras sargade hjärtan.

Hon överlämnade sig nu åt en överdriven välgörenhet. Hon sydde kläder åt de fattiga, hon skickade ved till barnsängskvinnor, och då Charles en dag kom hem, påträffade han i köket tre landsvägsdrivare, som sutto vid bordet och åto soppa. Hon tog hem sin lilla flicka, som hennes man under hennes sjukdom hade skickat tillbaka till amman. Hon ville lära henne att läsa, och det gjorde ingenting att Berthe grät, hon blev numera aldrig ond. Hon hade föresatt sig att vara undergiven och hysa överseende med allt och alla. Hennes tal vimlade alltid av högpoetiska uttryck, vad det än var fråga om. Hon sade till sin lilla flicka:

— Du har väl inte ont i magen, min ängel?

Fru Bovary d. ä. hade ingenting att anmärka mot henne, utom måhända denna mani att sticka ylletröjor åt [ 204 ]fattiga barn i stället för att stoppa hålen på sina egna handdukar. Men utpinad av husliga uppträden trivdes den beskedliga frun i detta lugna och fridfulla hus, och hon stannade där ända till efter påsk för att slippa höra gubben Bovarys sarkasmer — han underlät aldrig att på långfredagen säga till om köttmat för sin räkning.

Förutom av svärmodern, som genom sitt allvarliga sätt och sitt goda omdöme inverkade fördelaktigt på henne, hade Emma nästan dagligen sällskap även av andra fruntimmer. Det var fru Langlois, fru Caron, fru Dubreuil, fru Tuvache och, regelbundet från 2 till 5, den snälla fru Homais, som för sin del aldrig hade velat tro på allt vad man pratat om hennes grannfru. Även herrskapet Homais' barn kommo och hälsade på henne; Justin följde dem. Han gick upp i sängkammaren med dem, och han stod orörlig vid dörren utan att säga ett ord. Ofta gav fru Bovary ej ens akt på honom, utan satte sig till sin toalett. Hon tog ur sin kam och skakade på huvudet, och då han för första gången såg detta svarta hår bölja ner, var det som om den stackars gossen plötsligen känt sig omgiven av någonting nytt och ovanligt, som bländade och skrämde honom.

Emma märkte varken hans tysta tjänstaktighet eller hans blyghet. Hon anade ej att kärleken, som försvunnit ur hennes liv, skälvde där bredvid henne, under denna grova lärftsskjorta, i detta ynglingahjärta, som öppnade sig för hennes skönhets strålar. För övrigt behandlade hon nu allt med en sådan likgiltighet och hade ett så oberäkneligt skiftande sätt, att man ej längre hos henne kunde skilja egoismen från människokärleken eller sedefördärvet från dygden. En kväll t. ex. läxade hon strängt upp sin piga, som bad henne att få gå ut och stammande sökte efter en förevändning; plötsligt sade hon:

— Du älskar honom således?

Och utan att vänta på ett svar av den rodnande Felicité tillade hon med sorgsen min:

— Ja, gå! Gå genast! Roa dig!

Då våren kom lät hon lägga om hela trädgården, oaktat Bovarys invändningar; han var emellertid glad över [ 205 ]att äntligen höra henne uttala en bestämd vilja i något avseende. Hon ådagalade allt mera vilja ju mera hon tillfrisknade. Först och främst lyckades hon köra bort gumman Rolet, amman, som under hennes sjukdom tagit till vana att alldeles för ofta slå sig ner i köket med sina båda fosterbarn och sin inackordering, som hade en riktig kannibalhunger. Sedan gjorde hon sig kvitt familjen Homais, avskedade småningom alla andra besökande och gick till och med mindre träget i kyrkan, varför också apotekaren i gillande ton sade till henne:

— Ni hängde alldeles för mycket efter svartrockarna!

Herr Bournisien kom som vanligt varje kväll då han slutat nattvardsläsningen. Han föredrog att stanna ute och inandas frisk luft i »bosquén», som han kallade lövsalen. Det var vid den tiden Charles kom hem. De voro varma, man bar ut cider, och de drucko med varandra för fruns fullkomliga tillfrisknande.

Även Binet var där, d. v. s. litet längre ner, vid terrassens mur, där han stod och metade kräftor. Bovary bjöd honom komma upp och förfriska sig, och han förstod sig utmärkt bra på att dra korkarna ur krusen.

— Man måste, sade han och såg sig omkring med en självbelåten min, hålla buteljen lodrätt över bordet och, sedan man skurit av trådarna, sakta skjuta på korken än på den ena än på den andra sidan, som man för övrigt gör med seltersvatten på restaurangerna.

Men under det han demonstrerade, sprutade cidern ofta mitt i ansiktet på dem, och prästen underlät då aldrig att med ett tjockt skratt säga:

— Ciderns godhet springer i ögonen!

Han var verkligen en ganska hygglig karl och han tog till och med ej anstöt en dag, då apotekaren rådde Charles att, för att förströ frun, föra henne in till Rouen för att på därvarande teater höra den ryktbare tenoren Lagardy. Homais förvånade sig över hans tystnad, ville höra hans tanke om saken, och prästen förklarade att han ansåg musiken mindre farlig för sederna än litteraturen.

Men apotekaren tog litteraturen i försvar. Teatern, [ 206 ]påstod han, tjänade till att bekämpa fördomarna och predikade dygd under nöjets mask.

— »Castigat ridendo mores», herr Bournicien! Se t. ex. på de flesta av Voltaires tragedier; de äro skickligt späckade med filosofiska reflexioner, som för folket utgöra en riktig lärokurs i moral och diplomati.

— Jag, sade Binet, såg en gång en pjäs kallad »Pariserpojken», där det finns en gammal general som verkligen är lyckad! Han läser lagen för en ung herre, som har förfört en fattig flicka, vilken på slutet — — —

— Ja visst! fortfor Homais, det finns dålig litteratur liksom det finns dåliga medikament; men att i klump fördöma den mest framstående av de sköna konsterna förefaller mig vara en medeltidsaktig idé, värdig den avskyvärda tid då man fängslade Galilei.

— Jag vet nog, svarade kyrkoherden, att det finns goda arbeten och goda författare; men om också bara därför att personer av olika kön äro församlade i en sal, prydd med världslig prakt — och så de där hedniska utklädningarna, sminket, ljusen, de förkvinnligade rösterna — allt detta måste slutligen alstra ett visst andligt libertinage och framkalla syndiga tankar, orena frestelser. Sådan är åtminstone alla kyrkofädernas åsikt. För övrigt, tillade han och antog plötsligt en mystisk ton under det han gnuggade en pris snus mellan tummen och pekfingret, kyrkan har ju fördömt teatern, och hon har rätt; vi måste underkasta oss hennes beslut.

— Varför, frågade apotekaren, excommunicerar hon skådespelarna? Jo, ty förr i världen biträdde de öppet vid gudstjänstens ceremonier. Ja, man spelade, man framställde mitt i koret ett slags farser som kallades mysterier, i vilka anständighetens lagar ofta överträddes.

Prästen nöjde sig med att utstöta en klagande suck, och apotekaren fortfor:

— Det är alldeles som i bibeln; där finns, som ni vet, mer än en detalj som är ganska — pikant, saker som sannerligen äro mustiga!

Herr Bournisien gjorde en vredgad åtbörd.

[ 207 ]— Ja, ni måste medge att det inte är någon bok att sätta i händerna på unga flickor, och jag skulle bli bra förargad, om Athalie — — —

— Men det är ju protestanterna och inte vi, utropade den andre otåligt, som rekommendera bibelläsning!

— Det gör detsamma! sade Homais, det förvånar mig emellertid att man i våra dagar, i upplysningens tidevarv, ännu envisas att förbjuda ett intellektuellt nöje, som är oskadligt, moraliskt och ibland till och med hygieniskt hälsosamt, eller hur, doktor?

— Ja visst, svarade läkaren vårdslöst, vare sig att han hade samma åsikter, men ej ville stöta någon, eller att han ej hade några åsikter alls.

Samtalet tycktes vara slutat då apotekaren ansåg lämpligt att göra ett sista utfall.

— Jag har känt präster, som klätt sig civila för att gå och se dansöser sprattla med benen.

— Ånej! sade kyrkoherden.

— Jo, jag har känt sådana!

Och med eftertryck på varje stavelse upprepade Homais:

— Jag — har — känt — sådana.

— Nåja, de gjorde orätt, sade Bournisien, som med undergivenhet beredde sig på att höra allt.

— Ja, de göra allt det som är värre! utropade apotekaren.

— Min herre! utbrast kyrkoherden med en så vredgad blick att apotekaren blev rädd.

— Jag vill bara säga, svarade han då i mindre brutal ton, att toleransen är det säkraste medlet att värva själar för religionen.

— Det är sant, det är sant! medgav den hedersmannen och satte sig åter på sin stol.

Men han stannade endast ett par minuter. Då han gått sade herr Homais till läkaren:

— Det kan man kalla en stukning! Hörde ni så jag gav på honom? Ja, lyd ni mitt råd, bjud er hustru på spektaklet, om det också bara vore för att en enda gång i ert liv reta gallfeber på de där korparna, Om jag [ 208 ]kunde undvaras på apoteket, skulle jag själv följa med er. Men skynda er! Lagardy ger bara en enda representation; han är engagerad i England för ett storartat honorarium. Det lär vara tusan till karl! Han strör ut guld med fulla händer. Han för med sig tre älskarinnor och en kock! Alla stora artister leva överdådigt; de måste föra ett tygellöst liv som hetsar upp deras fantasi. Men de dö på fattighuset, emedan de aldrig i sin ungdom varit nog förståndiga att göra besparingar. Ja, jag önskar er god aptit; vi träffas i morgon!

Tanken på detta spektakel slog snart rot i Bovarys hjärna, ty han meddelade den genast till sin hustru, som i början vägrade och skyllde på trötthet samt det besvär och den kostnad det skulle förorsaka; men ovanligt nog gav Charles ej efter, så hälsosam ansåg han att denna förströelse skulle bliva för henne. Han såg intet hinder; hans mor hade helt oförmodat skickat dem 300 francs, de löpande skulderna voro ej särdeles stora, och reverserna, som han hade att betala till herr Lheureux, förföllo ej ännu på så länge, att på dem behövde han icke tänka. Charles inbillade sig för övrigt att det endast var av finkänslighet som hon vägrade, och därför envisades han ännu mera. Slutligen lät hon dock övertala sig av hans enträgenhet. Och klockan 8 följande morgon stego de upp i »Svalan».

Apotekaren, som ej av någonting kvarhölls i Yonville, men likväl ansåg sig alldeles tvungen att stanna där, suckade då han såg deras avfärd.

— Ja, lycklig resa! sade han till dem, ni lyckliga dödliga!

Sedan vände han sig till Emma, som bar en blå sidenklänning med fyra veckade kappor på, och sade:

— Ni är vacker som en dag! Ni kommer att göra furor i Rouen.

Diligensen stannade vid hotellet Röda Korset. Det var ett av dessa värdshus, sådana de alltid finnas i landsortsstäderna, med ett stort stall och små sovrum, varifrån man ser ut på gården, där hönsen plocka upp havre under reseexpediternas smutsiga vagnar; gamla hederliga trähus [ 209 ]med murkna balkonger, som knaka för vinden om vinternätterna, ständigt fulla med folk, oväsen och matvaror, och där de svarta borden äro klibbiga av spritvaror, de tjocka fönsterrutorna fullsmutsade av flugorna och de fuktiga servetterna fläckade av vin. De ha alltid en bismak av bondlandet, liksom uppklädda bonddrängar; de ha ett kafé utåt gatan och en köksträdgård på baksidan. Charles skyndade genast ut i staden. Han blandade ihop avantscener och gallerier, parketten och logerna, begärde förklaringar, förstod dem icke, skickades från kontrollören till direktören, kom tillbaka till hotellet, återvände till biljettkontoret och sprang sålunda flera gånger genom hela staden, mellan teatern och bulevarden.

Fru Bovary köpte sig en hatt, handskar och en bukett. Hennes man var mycket rädd för att ej komma i tid, och utan att ens ha givit sig tid att dricka en kopp buljong, begåvo de sig till teatern, vars dörrar ännu voro stängda.