Madame Bovary/3
| ← II |
|
IV → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
III.
En morgon kom gubben Rouault och lämnade Charles arvode för det hopsatta benet: sjuttiofem francs i småmynt och en kalkon. Han hade hört talas om hans förlust och sökte trösta honom så gott han kunde.
— Jag vet nog vad det vill säga, jag! sade han och slog honom på axeln. Det har hänt mig precis detsamma. När jag hade mist min salig hustru, gick jag ut i skog och mark för att få vara allena; jag kastade mig ned under ett träd, jag grät, jag anropade Gud fader och jag grälade på honom; jag skulle ha velat vara både död och begraven. Och när jag tänkte på, att andra kanske nu togo sina hustrur i famn, dängde jag min käpp i marken, så att sanden rök, jag var som jag varit tokig; jag åt inte, blotta tanken på att dricka kaffe ensam gjorde mig förtvivlad. Men så småningom gick tiden, dag efter dag, det blev vinter och vår och sommar och min sorg gick över, försvann, nej, sjönk, vill jag säga, ty sådant där stannar ändå alltid kvar på botten — det är som en tyngd över bröstet. Men det är nu en gång allas vår lott och inte är det värt att ta sig så hårt av det. Ni får lov att ruska upp er, herr Bovary! Det där har nog en övergång. Kom och hälsa på oss! Min dotter frågar efter er litet emellan, hon tror att ni har glömt henne. Nu ha vi ju snart vår; ni skall få skjuta en kanin där hemma för att muntra upp er lite.
Charles följde rådet. Han gjorde åter ett besök på Bertaux; där var allt sig likt som för fem månader sedan. Päronträden stodo i blom och den hedersknyffeln Rouault, som nu var alldeles bra i sitt ben, gick och kom, vilket alltid gjorde det livligare inomhus.
Han ansåg det vara sin plikt att vara så artig som möjligt mot doktorn for hans sorgliga belägenhets skull; han bad honom därför behålla hatten på sig, talade till honom med låg röst, som om han varit sjuk, och låtsade till och med bli ond över att de ej för hans räkning lagat någon efterrätt, till exempel lite kräm eller syltade päron. Han berättade anekdoter. Charles överraskade sig själv med att skratta, men så kom minnet av hustrun över honom och han blev dyster igen. När kaffet bars in, hade han dock glömt bort alltsammans.
Ju mer han vande sig vid att leva ensam, desto mer bleknade de sorgliga minnena. Det hittills okända behaget att vara sin egen herre försonade honom allt mer och mer med ensamheten. Nu kunde han äta när han ville, gå eller komma utan att behöva uppgiva skäl och kasta sig tvärs över sängen med fötterna på täcket, när han var trött. Han lät med välbehag klema med sig och höll till godo med den tröst som bjöds honom. Å andra sidan var det nästan en vinst för hans yrke att hustrun dog, ty under en hel månad upprepades på alla håll och kanter: Den stackars unge mannen! Vilken olycka! Hans namn var i var mans mun och klienternas antal tillväxte dagligen. Och så kunde han fara till Bertaux när han ville. Han närde ett hopp utan mål och erfor en obestämd känsla av lycka, och när han framför spegeln borstade sina polisonger, tyckte han, att han såg bättre ut nu än förr.
En dag kom han till Bertaux fram emot klockan tre. Alla människor voro ute på fältet; han inträdde i köket, men märkte ej genast Emma, ty fönsterluckorna voro tillstängda. Genom deras springor kastade solen långa, smala, darrande strimmor av ljus över golvet. Flugorna vandrade uppför de urdruckna glasen, som stodo på bordet, surrade inuti dem och drunknade i cidern, som var kvar på bottnen. I följd av dagern, som föll ned genom skorstenen, glänste den sotbeklädda hällen som sammet och den kallnade askan skiftade i blått. Emma satt mellan spiseln och fönstret och sydde. Hon hade ingen halsduk. På hennes bara axlar syntes små svettdroppar.
Som bruket är på landet, bjöd hon honom någonting att dricka. Han vägrade, men hon var envis och frågade slutligen leende, om han ej ville dricka ett glas likör tillsammans med henne. Hon gick till skåpet och hämtade en flaska curaçao och två glas, fyllde det ena ända till brädden, hällde ett par droppar i det andra, klingade och förde det nästan tomma glaset till sin mun. Hon måste luta sig bakåt för att dricka, och med tillbakaböjt huvud, framskjutna läppar och uppsträckt hals stod hon där och skrattade åt att hon ingenting kom åt, fastän hon stack ut tungspetsen mellan de vita tandraderna och slickade glasets botten.
Hon satte sig igen och återtog sin vita bomullsstrumpa, som hon höll på att stoppa. Hon arbetade med nedböjt huvud och sade ingenting; även Charles var tyst. Vinden förde in litet damm genom den halvöppna dörren; han stod och såg på huru det lade sig ned på stenhällarna. Han hörde ingenting annat än slagen av sin egen puls och en hönas kacklande långt bort ifrån bakgården. Emma svalkade sig då och då genom att lägga händerna över sina kinder, sedan hon först kylt av dem på spiselgallrets järnkulor.
Hon klagade över att hon ända sedan sommarens början känt yrsel; hon frågade om inte havsbad skulle vara bra för henne. Därefter började hon tala om sitt kloster, han om sin skola; det ena ordet tog det andra. De gingo upp på hennes rum. Hon visade honom sina gamla nothäften, de böcker hon fått i premium och hederskransarna av eklöv, som lågo bortglömda i nedersta facket av skåpet. Hon talade om sin mor, om kyrkogården och visade honom till och med den rabatt i trädgården, där hon den första fredagen i varje månad skar av blommor att lägga på hennes grav. Men deras trädgårdsdräng skötte dem så illa; tjänstfolket duger till ingenting nu för tiden. Hon skulle gärna vilja bo i en stad, om också blott över vintrarna, fastän landet om sommaren kanske är ännu tråkigare för de långa dagarnas skull. Och i överensstämmelse med det hon talade om var hennes röst än klar och munter, än blev den plötsligt smäktande och slutade nästan i en viskning; än var hon livlig och hade barnsligt naiva miner, än slöt hon sina ögon till hälften, ett offer för ledsnaden, och lät tankarna irra i fjärran.
När Charles om kvällen var på vägen hem, genomgick han i minnet mening efter mening, allt vad hon sagt och försökte att fylla i alla luckor för att skapa sig en föreställning om det liv, hon fört, innan de ännu voro bekanta. Men han kunde aldrig i tankarna se henne annorlunda än hon var då han såg henne första gången eller sådan han nyss lämnat henne. Därefter undrade han huru hon skulle få det, om hon bleve gift — och med vem? Gubben Rouault var rik och hon — så vacker! Oupphörligt såg han Emmas ansikte för ögonen och hörde ett enformigt surrande i öronen som av en snurra: tänk om du skulle gifta dig! tänk om du skulle gifta dig! Den natten kunde han icke sova, hans strupe var som hopsnörd, han var törstig. Han steg upp för att gå och dricka ur vattenkaraffinen och öppnade fönstret. Himlen var strödd med stjärnor, en ljum vindfläkt slog emot honom och på avstånd hördes hundskall. Han vände ansiktet åt Bertaux till.
I den tanken att det ej kunde vara farligt att försöka, föresatte sig Charles att komma fram med sin begäran vid första lämpliga tillfälle; men för varje gång tillfället erbjöd sig, teg han av fruktan att ej kunna hitta på passande ord.
Gubben Rouault skulle ej ha haft någonting emot att bli av med dottern, som just ej gjorde honom någon nytta i huset. Inom sig fann han detta ej underligt, hon hade för gott huvud för att passa till lantbruk; detta yrke måtte vara förbannat av himlen, eftersom det aldrig gör någon till millionär. Långtifrån att ha samlat någonting förlorade den stackars mannen tvärtom år efter år, ty när det gällde att köpa och sälja, var han visserligen fiffig nog, men det egentliga lantbruket förstod han sig mindre på än någon. Han satt gärna stilla där man satte honom och knusslade ej, när det gällde att leva gott, ty han ville både ligga mjukt, ha varmt och äta gott. Han tyckte om stark cider, halvrå fårstek och brännvin i kaffet. Han åt sina måltider ensam framför brasan i köket vid ett litet bord som sattes fram dukat, alldeles som på teatern.
När han märkte, att Charles hade ett gott öga till hans dotter och förstod att han endera dagen skulle begära henne till äkta, övertänkte han saken på förhand. En sådan ung spoling var visserligen icke den måg, han drömt sig, men det sades, att han uppförde sig väl, att han var sparsam och därtill en kunnig man och med hemgiften skulle han troligen ej räkna så noga. Och eftersom nu gubben Rouault kanske skulle bli tvungen att avyttra en del av sin gård och var skyldig muraren och sadelmakaren rätt vackra summor och vinpressens axel behövde lagas, tänkte han inom sig:
Om han vill ha henne, får han ja.
Vid Mikelsmässan kom Charles för att tillbringa tre dagar på Bertaux. Den sista dagen förflöt som de föregående; pappa Rouault följde honom ett stycke på väg. De sågo redan avtagsvägen på avstånd; nu var rätta ögonblicket. Charles beviljade sig själv uppskov, till dess de voro vid slutet av häcken, och när de hunnit förbi det stället, sade han halvhögt:
— Herr Rouault, jag har någonting jag skulle vilja säga er.
De stannade. Charles teg.
— Nå, fram med historien! Men det gör detsamma, jag vet på förhand vad ni vill, sade Rouault småskrattande.
— Min bäste herr Rouault, stammade Charles.
— Jag begär inte bättre, fortfor den andre. Flickan tycker nog som jag, men det är väl ändå bäst att fråga henne. Fortsätt ni er väg, jag vänder om hem, jag. Om hon säger ja, är det inte värt att ni kommer igen. Det skulle se illa ut och för resten bleve hon väl så förlägen. Men för att ni inte skall vara orolig, slår jag upp ett fönster på vid gavel; om ni lutar er fram över häcken, kan ni se det härifrån.
Och han gick.
Charles band sin häst vid ett träd. Han skyndade fram till häcken och väntade. En halvtimme förgick och ytterligare nitton minuter, som han räknade på urtavlan. Plötsligt brakade det i väggen: fönstret hade slagit upp och det så att hakarna skallrade.
Klockan nio följande dagen var han vid Bertaux. Emma rodnade, när han inträdde, men log för att se obesvärad ut. Pappa Rouault omfamnade sin blivande måg. Alla ekonomiska frågor uppskötos till längre fram; de hade ju god tid på sig, eftersom bröllopet ändå ej kunde firas förrän Charles’ sorgår var slut, det vill säga nästa vår.
Vintern förgick under denna väntan. Mamsell Rouault var upptagen med sin utstyrsel. En del därav beställdes i Rouen. Hon sydde sig linnen och nattmössor efter moderna mönster, som hon lånade. Under Charles’ besök på Bertaux talades det om bröllopstillredelserna; man överlade om i vilket rum middagen skulle serveras, huru många rätter det skulle behövas och vilka som skulle bjudas.
Emma hade däremot velat gifta sig nattetid vid fackelsken, men hennes far förstod sig ej på sådana tillställningar. Det bjöds således till middag. Gästerna voro fyrtiotre till antalet, de sutto sexton timmar till bords och började om igen dagen därpå och ännu flera av de följande dagarna.